Hoppa till innehåll

Etikett: posten

Vad är väl en brevlåda?

Knirk, knarr, knaster, lät snön under mina fötter när jag gick till pappersinsamlingen idag. Det var kartonger, konservburkar och opantiga glasflaskor som ska till himlen fara. Jag gör som jag blir tillsagd och slänger enligt konstens alla regler sånt som slängas ska. Och så spilldräller jag alltid lite fil på vantarna.

På min återvinningspromenad säger jag som vanligt hej till brevlådan. Jag vet inte hur många brevlådor jag har sagt hej till under mina år på jorden, men jag har alltid fascinerats av det faktum att brevlådorna står där de står och suger till sig alla människors handknåpade brev med påklistrade frimärken.

– Hej brevlådan, säger jag.

Brev- och postnördar har kommit överens om att det var författaren Jonathan Trollope (1815–82) som faktiskt uppfann brevlådan – den som man stoppar utgående brev i. Dock sägs han ha ångrat sin idé eftersom han hade en redan på den tiden synnerligen gammaldags uppfattning om vad kvinnor hade för roll här på jorden.

Karln kunde ju gömma en hel brevskörd i skägget.

– De ska verkligen inte ta sig friheter och som vanligt folk (ergo män) gå omkring och skriva brev som kan postas och skickas till vem som helst, för då kan de ju kommunicera helt okontrollerat med pöbeln!

Sa Mr. Trollope och vred sina händer när kvinnor helt utan att fråga någon om lov – eller ens be sin make om ett frimärke – kunde skicka brev.

– Skicka brev! Utan att ens deras föräldrar visste vad de gjorde! kved Trollope och ville sparka omkull denna vackra tingest som på hans anmodan hade tillverkats.

Vän av ordning kan finna många andra som uppfann liknande brevinsamlare, men Trollope – som ju ångrade sitt tilltag – har fått mest uppmärksamhet.

Tillbaka nu till vår brevlåda här i området.

Men … vad den ser ledsen ut. Fopollsklistermärken om att man ska hata både Bajen och AFC samt en sliten postlogga muntrar inte upp.

Här har vi nog ett varumärkes totala förfall. Postens. Hejdå, lutande brevlådan!

Share
35 kommentarer

Dagens dialoger

Jag har flängt mellan himmel och jord samt berg och dalar idag. Då finns det inte så mycket att berätta, varför jag bara vill tala om för er alla vad kommentatorn till Sverige–Vitryssland (fotbollslandskamp) sa nyss:

– Det här är en av de underligaste kommentatorssituationerna vi har varit med om. Vi sitter i ett trångt litet kontor och spanar ut över spelarna.

Va? Give me more! Vad är det som är konstigt? Vinkeln till planen? Ljudet? Avståndet? Att det är trångt? Att det är kontorsliknande? Var som en normal bloggare, människa, och berätta så att man fattar! Gah!

Men de spelar dåligt, Sveriges killar. Så jag kan istället för att yra om hur mittfältet kommer i kläm och hur Vitrysslands tv-teknik ligger på 1978 års nivå berätta om några dialoger som jag har fört de senaste 24 timmarna.

1.
Tioåringen sitter vid köksbordet och ser ut som en säck besviken vinterpotatis.

– *suck*
– Oj, hur är det med dig?
– Det var blodpudding i skolan idag.
– Mhm. Men blodpudding som är så gott ..?
– Precis. Men vi hade ju utflykt med matsäck. Jag ville inte missa blodpuddingen!

Övertydlig förklaring: jag har barn som älskar blodpudding.

2.
Jag ger Tolvåringen en chans att hänga med på en spännande happening.

– Om du vill så kan vi fixa ledigt till dig så att du kan vara med när Artonåringen “tar studenten”.
– Nej tack. Jag går hellre i skolan.
– Säkert?
– Om jag får välja, ja. Jag vill inte missa naturkunskapen förstår du. Men tack ändå.

Övertydlig förklaring: jag har ett barn som älskar skolan.

Jag går till ”Posten” på vårt någorlunda närliggande Ica med ett gäng t-shirtar i ett otympligt och riktigt fult, ihoptejpat paket.

– Jag vill skicka det här paketet.
– Som brev?
Well. You tell me – är det ett brev?
– Ja, men om det försvinner så kan vi inte spåra det.
– Försvinna? Varför skulle det här jättestora och bökiga paketet försvinna?
– Inte vet jag. Men om det försvinner kan vi inte spåra det.
– Men paket kan spåras?
– Ja. Som brev kostar det 83 kronor, som paket 150.
– Men varför skulle mitt så kallade brev försvinna? Och varför misstänker du att det kommer att försvinna? Är det numera vanligt att brev försvinner?
– Jag vet inte. Näe. Det händer ju väldigt sällan. Men det kan ju hända. Och då kan vi inte spåra det om det är ett brev.

Övertydlig förklaring: jag förstår mig fortfarande inte på ”Posten”.

____
Det är här och nu jag skriver något som ska göra att ni, alla läsare, vill kasta sig er in i kommentatorsbåset och berätta om era erfarenheter i ovanstående ämne. Så nu gör jag det: berätta om en dialog ni har fört som ni minns och kan sätta på pränt! (Gärna med övertydlig förklaring.)

Share
39 kommentarer

Om tankar kunde begå brott

Bilden symboliserar min hjärna.

Igår åkte jag till ”posten” för att fixa frimärken till sju olika stora kuvert och dessutom hämta två paket samt köpa 50 extra frimärken. Damen i luckan i soprumsväggen var precis lika förvirrad som jag och kunde inte för sitt liv få rätt på antal frimärken på de olika försändelserna.

– Vänta, ge mig dem, jag klistrar!
– Va, ojoj, ja, det är nog lika bra. Två, nej tre, nej vad säger jag? Fyra. Åtta. Ojoj. Nej, nu börjar vi om.

Jag klistrade, fnissade, tog mina uthämtade paket och gick ut igen. Bakom mig hörde jag ett tjoho.

– Tjohooo. Hallåååå! Du glömde ju! Du glömde ju dina frimärken!

Där kom post/affärstanten trippande med ett knippe frimärken. Jag joggade tillbaka till henne, log och sa något om att det var ju snabbt av henne, hade hon månne svängt sina lurviga över postdisken och hoppat ut genom luckan? Hon log lite osäkert mot mig.

Sedan åkte jag till dagis för att kvittera ut en Femåring. Då slog det mig att jag ju inte hade betalat! Jag hade ju hämtat massa, massa frimärken utan att betala … men varken jag, damen i luckan eller någon i kön bakom mig hade reagerat för det. Och nu till det intressantaste – den första tanke som sedan klampade in i min hjärna och besudlade den risiga skog som är min personlighet var denna:

– Vad coolt! Jag måste ha tjänat över 300 kronor!

Några sekunder senare hade jag örfilat upp tanken, malt sönder den i en köttkvarn och givit mig själv på moppo. För säkerhets skull berättade jag om mitt brott för alla i personalen på dagis och alla föräldrar som jag mötte på väg in och ut samt för den klarsynta Femåringen.

– Men mamma. Du kan ju inte bli en tjuv också.

(Det där också:et beror på att jag under den gångna veckan även har lurats, dödat en geting och cyklat utan hjälm.)

Fem minuter senare var jag på ”posten” igen. Damen höll nästan på att falla mig om halsen, vilket är svårt genom en lucka i väggen.

– Tack. Tack. Tack. Jag … tack.

Nu ska jag lägga ”brottsling” till listan på mina misslyckade karriärsteg.

Share
17 kommentarer

Tiderna förändras

Jomen. Allt utvecklas ju. Posten till exempel.

Jaja, sucka på. Allt som skrivs om Postens degenerering är numera lika originellt som drömmar om att man blir jagad av en traktor på rymmen eller tokroliga historier om barn som inte kan pjata jeeent.

Frimärkena är fortfarande snygga och paketen är roliga att få … men Posten? Postkontoren med högt i tak och marmorgolv … är sig inte riktigt lika. (Det finns visserligen viktigare saker att tänka på – men har jag en gång snöat in på postkritik så bestämmer jag mig för att tänka på världsfreden en annan dag.) Allt förbättras. Tekniken utvecklas i snälltågsfart (hrrrm, olämplig liknelse these days). Vi kan göra i stort sett allt med våra mobiler och bilarna kan snart köra på kommando utan att någonsin krocka och internethandeln blomstrar.

Jovisst, allt haltar betänkligt med tanke på att en del har Autobahn i ledningarna medan andra internetcyklar med enhjuling på en grusväg med tjälskott. Det jämnar väl ut sig i längden. Men gemensamt för oss alla är att när vi väl har handlat på internet, ska vi hämta ut paketen.

Här. Så här ser det ut i vår affär som har blivit post. Vi hämtar paket tre meter från pantinlämningen. Ljudnivån … lukten … kladdet … (Den röda hinken på sniskan där borta är batteriinlämningen.)

På senaste postmötet:

– Tjenare hallå, välkomna ska ni vara.
– Hej, ordföranden, jag har en åsikt om inredningen i våra utlämningsställen. Jag tycker att vi ska sätta upp direktiv för hur de ska se ut.
– Ja, cool idé.
– Jag tänker … Östtyskland … 1975 … nakna takbjälkar … fri insyn i paketlagret …
– Lysande! Du är ju ett geni!
– Och sedan tänkte jag att det här med att man får hämta ut paket när man vill, bara affären är öppen … det kan ju inte vara riktigt rätt? Ska vi inte ändra på det?
– Ja, vad lattjo! Tack för idag, vi har uträttat storverk som vanligt!

Affären har dock fortfarande öppet till 22.00 varje dag.

Jag – som aldrig reser – vet inte hur Posten funkar utomlands. (Vet ni?) Jag tror på Postens återkomst – är jag då en stelbent stofil med antika drömmar eller en realistisk visionär? Förresten ska jag tala om att jag kan vara postitiv också: jag gillar smaken på frimärkesklistret och de vadderade kuverten funkar faktiskt jättebra.

Share
31 kommentarer