Hoppa till innehåll

Etikett: posten

Om tankar kunde begå brott

Bilden symboliserar min hjärna.

Igår åkte jag till ”posten” för att fixa frimärken till sju olika stora kuvert och dessutom hämta två paket samt köpa 50 extra frimärken. Damen i luckan i soprumsväggen var precis lika förvirrad som jag och kunde inte för sitt liv få rätt på antal frimärken på de olika försändelserna.

– Vänta, ge mig dem, jag klistrar!
– Va, ojoj, ja, det är nog lika bra. Två, nej tre, nej vad säger jag? Fyra. Åtta. Ojoj. Nej, nu börjar vi om.

Jag klistrade, fnissade, tog mina uthämtade paket och gick ut igen. Bakom mig hörde jag ett tjoho.

– Tjohooo. Hallåååå! Du glömde ju! Du glömde ju dina frimärken!

Där kom post/affärstanten trippande med ett knippe frimärken. Jag joggade tillbaka till henne, log och sa något om att det var ju snabbt av henne, hade hon månne svängt sina lurviga över postdisken och hoppat ut genom luckan? Hon log lite osäkert mot mig.

Sedan åkte jag till dagis för att kvittera ut en Femåring. Då slog det mig att jag ju inte hade betalat! Jag hade ju hämtat massa, massa frimärken utan att betala … men varken jag, damen i luckan eller någon i kön bakom mig hade reagerat för det. Och nu till det intressantaste – den första tanke som sedan klampade in i min hjärna och besudlade den risiga skog som är min personlighet var denna:

– Vad coolt! Jag måste ha tjänat över 300 kronor!

Några sekunder senare hade jag örfilat upp tanken, malt sönder den i en köttkvarn och givit mig själv på moppo. För säkerhets skull berättade jag om mitt brott för alla i personalen på dagis och alla föräldrar som jag mötte på väg in och ut samt för den klarsynta Femåringen.

– Men mamma. Du kan ju inte bli en tjuv också.

(Det där också:et beror på att jag under den gångna veckan även har lurats, dödat en geting och cyklat utan hjälm.)

Fem minuter senare var jag på ”posten” igen. Damen höll nästan på att falla mig om halsen, vilket är svårt genom en lucka i väggen.

– Tack. Tack. Tack. Jag … tack.

Nu ska jag lägga ”brottsling” till listan på mina misslyckade karriärsteg.

Share
17 kommentarer

Tiderna förändras

Jomen. Allt utvecklas ju. Posten till exempel.

Jaja, sucka på. Allt som skrivs om Postens degenerering är numera lika originellt som drömmar om att man blir jagad av en traktor på rymmen eller tokroliga historier om barn som inte kan pjata jeeent.

Frimärkena är fortfarande snygga och paketen är roliga att få … men Posten? Postkontoren med högt i tak och marmorgolv … är sig inte riktigt lika. (Det finns visserligen viktigare saker att tänka på – men har jag en gång snöat in på postkritik så bestämmer jag mig för att tänka på världsfreden en annan dag.) Allt förbättras. Tekniken utvecklas i snälltågsfart (hrrrm, olämplig liknelse these days). Vi kan göra i stort sett allt med våra mobiler och bilarna kan snart köra på kommando utan att någonsin krocka och internethandeln blomstrar.

Jovisst, allt haltar betänkligt med tanke på att en del har Autobahn i ledningarna medan andra internetcyklar med enhjuling på en grusväg med tjälskott. Det jämnar väl ut sig i längden. Men gemensamt för oss alla är att när vi väl har handlat på internet, ska vi hämta ut paketen.

Här. Så här ser det ut i vår affär som har blivit post. Vi hämtar paket tre meter från pantinlämningen. Ljudnivån … lukten … kladdet … (Den röda hinken på sniskan där borta är batteriinlämningen.)

På senaste postmötet:

– Tjenare hallå, välkomna ska ni vara.
– Hej, ordföranden, jag har en åsikt om inredningen i våra utlämningsställen. Jag tycker att vi ska sätta upp direktiv för hur de ska se ut.
– Ja, cool idé.
– Jag tänker … Östtyskland … 1975 … nakna takbjälkar … fri insyn i paketlagret …
– Lysande! Du är ju ett geni!
– Och sedan tänkte jag att det här med att man får hämta ut paket när man vill, bara affären är öppen … det kan ju inte vara riktigt rätt? Ska vi inte ändra på det?
– Ja, vad lattjo! Tack för idag, vi har uträttat storverk som vanligt!

Affären har dock fortfarande öppet till 22.00 varje dag.

Jag – som aldrig reser – vet inte hur Posten funkar utomlands. (Vet ni?) Jag tror på Postens återkomst – är jag då en stelbent stofil med antika drömmar eller en realistisk visionär? Förresten ska jag tala om att jag kan vara postitiv också: jag gillar smaken på frimärkesklistret och de vadderade kuverten funkar faktiskt jättebra.

Share
31 kommentarer