– Hallå, mamma! hördes Tjugofemåringens röst i telefonen.
– Helloooo, long time no see. Ni åkte för 45 sekunder sedan va?
– Jo, men hör nu. Vid första rondellen från er, såg vi en kille som gick barfota i vägrenen. Han såg inte okej ut, men vi vände inte.
– Det är lugnt, jag hoppar i bilen!
Jag tittade på mig i spegeln: omaka sandaler, ett par ursnygga basketshorts, ett utslitet basketlinne från 1997, håret uppsatt i en tofs igår kväll. Helt okej.
När jag körde jag förbi busskuren vid vårt hus, såg jag att där satt ju min djefla man och spelade gitarr pga. den fina akustiken. Jag vinkade till honom. Han tappade sitt plektrum. Jag körde mot 70-vägen.
Jahapp, där gick verkligen en ung kille barfota i vägrenen. Bilarna for förbi i 90 knyck, som de ju gör på en rak 70-väg. Jag saktade ner, drog ner rutan och tjoade:
– Hallå, är du okej?
– Ja.
– Men du går barfota?
– Jag ska köpa ett datorspel.
– Vardå?
– På köpcentret dääär.
– Men då går du åt fel håll.
Killen tittade på mig. Jag tittade på honom. Han tog sats. Och så sa han:
– Kan du … kan du köra mig dit?
– Javisst. Men var har du skorna?
Medan grabben satte sig i bilen och mycket noggrant tog på sig säkerhetsbältet, visade det sig att han hade rymt hemifrån klockan sju i morse. Klättrat ut genom fönstret. Att han inte hade nån mobil. Inte kunde några telefonnummer. Och inte visste var han bodde. Jag anade hur det låg till, och chansade:
– Men har du någon kontaktperson?
– Ja.
Kontaktpersonen hade det vanligaste svenssonnamnet som man kan ha i både för- och efternamn. Ogooglingsbart. Precis som Orangeluvan brukar göra med rånare och banditer, bjöd jag därför hem honom.
– Nu åker vi hem till mig. Jag bor i ett stort hus fullt med folk. Du kommer att få träffa min man också.
– Okej.
– Känns det lite konstigt att jag bara tar med dig hem så här?
– Ja, lite.
– Har du gått långt?
– Från Åväbbla. (Han sa namnet på ett ställe jättelångt från Eskilstuna.)
– Oj! Och var bor din kontaktperson?
– I Tjottahejti. (Han sa namnet på ett annat ställe jättelångt från Eskilstuna.)
– Och du har gått barfota sedan klockan sju i morse?
– Ja.
När vi körde förbi busskuren, sa jag:
– Där är min man.
– Oj, sa barfotakillen.
När vi kom in i huset sa Sextonåringen:
– Hej! Jag ska bara ut en stund.
– Jaha. Vad bra, sa barfotakillen.
Vi satte oss vid köksbordet och pratade och försökte lösa situationen på bästa sätt. Han skrev sitt väldigt svåruttalade namn på ett papper. Tjugoettåringen kom yrvaken ner till köket.
– Hej. Jag ska bara äta frukost.
– Jaså, sa barfotakillen.
Vilket han gjorde. Så kom min djefla man in och sa:
– Hej! Spelar du basket med spanjoren?
– Nej, sa barfotakillen, som var minst 1,90 m.
Så pratade vi en stund till, innan jag ringde till polisen. Hos 114 14 hamnade jag i en kö som till rea på Ikea, så jag ringde 112. Och hamnade hos en inte särskilt förstående växelmänniska. Till slut kom jag fram till polisen i Eskilstuna, där jag förklarade problemet och fick veta att det var bra att jag hade ringt. (Puh.) Efter tusen och en frågor kom det förlösande, som jag själv inte hade tänkt på:
– Har han något personnummer?
Det hade han! Och så löste sig allt i en himla fart: personnumret ledde polisen till folkbokföringsadressen, där grabbens mamma svarade. Nej, hon hade inte varit orolig, men det var ju bra att han var hittad. Kunde vi möjligtvis köra hem honom? Ja, det kunde vi.
Och så var det gjort. Man ska ta hand om folk, det ska man.
27 kommentarer