Etikett: poesi

I söndags morse klev jag av nattåget i Örebro för att invänta en buss hemåt. (Vansinne, begriper inte hur SJ placerade mig så långt västerut.) Klockan var strax efter åtta och stationshuset fullt av små barn, idrottslag, far- och morföräldrar samt både bak- och helfulla karlar.

En kille i 20-årsåldern släntrade in och satte sig några meter ifrån mig. Han var klädd i jeans och T-shirt som under en vacker julidag, medan vi andra hade både fingervantar och mössa. Han halsade ur en liten burk med energidryck när hans telefon ringde.

Detta var vad jag hörde:

– Tjena. Näh, jag är alldeles blöt ända upp till knäna för jag fixade översvämning i cellen. Ställde upp madrassen mot väggen bara och satte på vattnet i en halvtimme. Men snutarna släppte inte ut mig så jag fick sova på den där blöta madrassen. Och vet du att dom inte har öl i kiosken! Fick köpa Red Bull istället. Jamen vad skulle jag göra? Darrar som ett asplöv och har svinont i ryggen. Visste du att Pressbyrån inte säljer öl?

När han sa ”darrar som ett asplöv” plockade jag fram papper och penna och började anteckna.

– Skitont i handlederna har jag också. Mmhm, handklovar. Snutarna hoppade på mig ute på gården, grannarna hade ringt efter dom för att jag var ett störande element.

Jag antecknade ”handlederna” och ”störande element”.

– Nää, har inga pengar kvar, det sista gick till redbullen. Bussen går inte förrän om tre timmar så jag hinner sno ett busskort. Nä, hur ska jag annars komma hem? Det är lugnt, jag snor ett busskort, det brukar inte vara några problem.

Jag antecknade ”brukar inte vara några problem”. Precis bakom denne kille satte sig nu en A-lagare. (Säger man A-lagare fortfarande?) Det var en tomteskäggig man i nerkissade byxor, tre plastpåsar och en Willie Nelson-gitarr på magen. Han plockade fram en flasköl, öppnade kapsylen och började halsa. Kapsylen föll ner på marken och rullade iväg.

Den telefonpratande killen stelnade till och tystnade abrupt när ölen sade psssscht. När kapsylen klinkade mot stengolvet vände sig killen om och stirrade på A-lagaren (som faktiskt kunde ha varit just Willie Nelson). När första klunken rann ner genom strupen på Willie Nelson-typen, ställde sig telefonkillen upp och tittade på ölflaskan som om det var en ko med sju ögon eller en naken Lill-Babs. Han höll fortfarande telefonen mot örat. Han sa ingenting, han bara tittade på flaskan med folköl och stod beredd som en sumobrottare inför ett anfall. Så vaknade han upp ur ölförtrollningen.

– Va? Va? Äh, det hände en grej bara. Måste sluta nu. Tja! Nä, det ordnar sig, sa killen och satte sig ner igen.

Då kom ännu en sliten A-lagare in och började prata med Willie Nelson. Den nytillkomne såg ut lite som Morgan Freeman, fast 30 år äldre. Han pekade på gitarren och sa:

– Har du spelat länge?
– Nä, jag har precis börjat. Men jag kunde ha blivit något om jag hade börjat i tid. Annat var det när jag var 21 år 1955 och såg på Owe Thörnqvist. Men annars är livet bara skit. Har inget att leva för, man borde dö, sa Willie Nelson.
– Nejnej, varje dag som är en gåva! Jag vaknar varje dag och är lycklig för jag lever! Jag har en fru! Det är det bästa vi karlar har, det är det. Våra fruar. Är du gift? undrade
– Ja, ja. Hon är fin. Och söt. Ska se om jag minns vad hon heter, du förstår vi har inte setts på ett tag för jag skäms så för mitt dåliga beteende. När du säger sådär, då känns det faktiskt lite bättre. Du har gjort att jag är lite mer tillfreds med livet! sa Willie Nelson till den leende Morgan Freeman.

Jag skrev så att den skrivovana handen brände. Jag antecknade ”f. 1934” och ”skäms så för mitt dåliga beteende” och ”tillfreds med livet” samt en farlig massa ord som inte går att tyda. Sedan blev jag tvungen att gå till min buss. Jag läser nu det sista jag skrev i mina anteckningar från denna morgon:

”Alla som tittar på ’Hollywoodfruar’ och njuter av att förakta dem borde göra något vettigare av sin tid.”

Eller så står det bara:

”Akl fem gluppa in MaHu.fluga miolan frakta lem kunde vettizzzz a tidn.”

Djupinglotten avslutar idag med en dikt av W.B. Yeats:

Come swish around, my pretty punk,
And keep me dancing still
That I may stay a sober man
Although I drink my fill.

Sobriety is a jewel
That I do much adore;
And therefore keep me dancing
Though drunkards lie and snore.

O mind your feet, O mind your feet,
Keep dancing like a wave,
And under every dancer
A dead man in his grave.

No ups and downs, my pretty,
A mermaid, not a punk;
A drunkard is a dead man,
And all dead men are drunk.