Hoppa till innehåll

Etikett: poesi

Förbaskade fullmåne

Näe, det är tydligen så att fullmånen inte alls påverkar oss människor. Jag sover dåligt såpass ofta att fullmånen förr eller senare sammanfaller med en dålig natt – men ändå står jag där och ylar mot fullmånen att den ska ta på sig all skuld.

Fullmåne.

Men nu har jag upptäckt nåt intressant. När det är fullmåne tappar jag bort saker! Jag tappar förvisso bort saker såpass ofta att fullmånen förr eller senare sammanfaller med något borttappat, men det är i alla fall månens fel. Tror jag.

Däremot är det vetenskapligt bevisat att jag får oerhört kassa bokstäver i Wordfeud när det är fullmåne. Men gah, jag påstår ju att jag lägger dåliga ord pga. dåliga bokstäver såpass ofta att fullmånen förr eller senare sammanfaller med Dr. Feuds ogina och påstått slumpade bokstäver. Som nu mot hakke: IIIUUZE. Vabaha?

Här på bilden står Tage Danielsson och läser ”Andersson i nedan”, som sedan blev skol-tv. Så här lät det:

”Ni skulle bara kunna titta in på expeditionen för bortglömda effekter här nere. Där ligger det t.ex. 30 000 satsdelar som vi har glömt när vi slutade skolan, och 70 000 stycken 1718 som vi har glömt att Karl XII dog då, och 7 miljoner vallöften som har kommit bort, och en biljon flickor som folk har lovat att aldrig glömma, och åtta biljarder ifyllda blanketter som de har glömt att ha någon glädje av – och så en liten flaska konjak, fast den kan de inte förstå hur den har hamnat där. Det måste vara någon utlänning som har glömt.”

Och allt detta dravel drog jag alltså till med för att få anledning att berätta att högtiderna avlöser varandra på löpande band just nu: fullmåne, vårdagjämning och Världspoesidagen. Det var faktiskt UNESCO som 1999 beslutade att en poesidag behövdes för att främja, tja, språket, läsningen och bokstävlarna.

Ekelöf!

Viktor Rydberg skrev att månen vandrar sin tysta ban, men även att kossorna står och drömmer om sommaren när månen lyser på dem, muuuu. Ferlin skrev att den bussiga månen var hygglig som lyste, medan min absoluta favorit Anna Maria Lenngren skrev att hon minsann hade sett solen och månen prata med varandra.

Oj, vad jag här borde illustrera min aversion mot fullmånen med en kristallklar och ung Ted Gärdestad som vill ha en egen måne, men si jag hittar ingen sådan där han sjunger live. Så ni får något helt annat med honom – och Tommy Körberg som grädde på moset.

Glad poesidag på er alla! Båset håller extra öppet för alla poesianalfabeter, alla rimmare, haikuister och rappare!

Share
22 kommentarer

Bokstävlarna och orden denna midsommar

Igår läste jag upp inledningen till dikten om bokstävlarna i radio. Lite ilsket och konstnärligt på en gång.

Jag påstod att det för många är en perfekt beskrivning av känslan dagen efter. Och tydligen var det enligt mina många fans *host* såpass med sanningen överensstämmande att jag finner det lämpligt att berätta detta även här.

Läs nu långsamt Gunnar Ekelöfs sonatformdenaturerad prosa:

Eller hur?

Själv vaknade jag denna dag pigg och glad som en liten lärka. Jag har redan hunnit

  1. konstatera tennisarmbåge i vänstran
  2. ätit två portioner spansk potatistortilla
  3. tränat de sladdriga lårmusklerna.

Och så har jag – apropå bokstävlar – tittat på Samantha Bee, som är en av de där pratshåvv-hostarna som gillar att häckla Trumpen. Men nu handlade det mer om språket än något annat, så kanske även ni är lite intresserade?

För övrigt – för att återvända till gårdagens festligheter på verandan i sommarkylan – var det här en succé som jag gärna delar med mig av:

Det vita vinet serverades nämligen så här.
Share
56 kommentarer

Domedarerna (av embryo)

domedarerna

välkommen till domkyrkcan

här har vi dom tre vissna männen: de dem okcså dom

ah dom där domherrarna som dömer

okcså här bortland har vi dromedarerna

så hetrer dom väl inte det säjer jag nu: dom hetrer väl domedarer

är du dom i huvudet det undrar jag nu

så hetrer det väl inte det säjer jag nu: de heter väl dem i huvudet

fast de där är väl kaneler det säjer jag nu de har ju två puckar det ser man på dem

är du helt puckad dom där andra domedarerna heter ju kaneler det ser man på dem: de har puckar överallt: D D

om vi grår vidare hittar vi en del andra ben: repliker från förr i små skrin: här har vi en: ”di där kanelkalvarna diar di där kanelerna”

okcså jag duar dom där dumedarerna eftrersom de förtjänar det det kan du hälsa dem

okcså du kan hälsa hem till dom därhemma det säjer jag nu

yo

©embryo 2016


Läs noggrant – gärna ett par gånger.
Det här är faktiskt som när musikartister gör en cover. Jag planterar bara plötsligt embryos text i min blogg och hävdar att den måste dras upp till ytan från den djupa sankmark som heter kommentatorsbåset för att få ses av så många som möjligt – precis som när Adele sjunger Dylan. (Oj, jag tror minsann att jag fick till den mest haltande jämförelsen i världshistorien utan att ens börja fundera på en ironskt lipande smiley.)

Att embryo egentligen heter något helt annat med inledande versaler som vanligt folk, ja det låtsas jag faktiskt inte om. Här i bloggen dyker han upp då och då som embryo och så är det inte mer med det. Då kan det se ut så här – läs några ur sitt sammanhang ryckta rader:

”jag minsk ett babbliotek i vitryskland”

”det stavras raclette, som i von dy”

”i ortografens värkstad bror det många som är femlingar för varjeandra”

”jag trykcer vare sig antingen eller talfel eller stavfel är någnonting att skrämmas övar”

Nyss kunde jag konstatera att det är drygt tio år sedan jag stötte på embryo allra första gången. (Varför karln inte är världsberömd i hela Sverige är en gåta.) Här kan ni läsa min favorit: om fibrer i presis alltning.
Share
69 kommentarer

Pappa är liksom inte poet

Jag har alltid (ehrrm, definitionsfråga) gillat poesi. Rim, kluriga radbrytningar, Martinson, limerickar, julklappsetiketter, Rådström …

lontagarfonder
Kjel-Olof Feldt: ”Löntagarfonder är ett jävla skit // och nu har vi baxat dem ända hit”.

Min pappa – som sannerligen och verkligen samt in absurdum delar min kärlek till det svenska modersmålet – känner inte likadant.

– Poesi. Pah.
– Men känslan och f…
– Pfffft!
– Fast rim gillar du ju!
– Ja. Men då rimmar det ju.
– Okej. Men lyssna nu.
– Okej.
– Du säger ”okej” som jag, men nu blundar du ju!
– Ja. Man kan ju sova en stund.
– Ska du sova? När jag läser poesi för dig?
– Nähe. Okej. Då är jag väl vaken då.

Här skulle man mycket väl kunna dra paralleller till nästan samma diskussion som försiggick när jag var 14 år och ville tälta med mina kompisar i Sinksundet. (Som nu till min stora förvåning numera räknas som småort, men som för snart 40 år sedan inte var mer än en badplats.)

Pappa inleder dialogen nedan, som går ut på att mina föräldrar inte tänker släppa iväg mig. Han är 41 år och har stora, fyrkantiga glasögon och en störig tonåring i flätor framför sig:

– Camping. Pah.
– Men  alla andra får ju!
– Pfffft!
– Fast friluftsliv och svamp- samt bärplockning gillar du ju!
– Ja. Men ensam.
– Okej. Men lyssna nu.
– Okej.
– Du säger ”okej” som jag, men nu lyssnar du junte!
– Ja. Kommer du att kunna sova i tält?
– När alla mina kompisar sover? JA!
– Nej. Nej. Nej.

Jag fick aldrig åka på den där campingutlykten till Sinksundet, dit alla andra åkte och lekte Sanning och kånka och Flaskan hela natten. (Sov gjorde de tydligen inte.)

poetry

Tillbaka til 2016. Min djefla man dök nu upp i diskussionen och var på min sida när han läste ”Slut på sommarlovet” av G.M. Silfverstolpe för min pappa:

Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
sin egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.

– Pffffft! sa pappa.
– Men …? Va?
– Krystat!
– WTF?
– Genomarbetat och ansträngt!
– Men pappa!
– Ja?
– Det är ju poesi! Och om man läser som om det vore ett helt vanligt stycke i en helt vanlig text, är det ju melodiskt och alldeles eh … vackert?
– Mhhhnffffn.
– Hör nu. ”Det är vackrast när det skymmer …”
– Fast jag tycker ju inte det. Solsken mitt på dagen är vackrast.

Precis som med färgblindas likgiltighet inför falu rödfärg mot grön granskog, kan jag nu förstås inte annat än bara rycka på axlarna. Vi är alla olika, och tur är väl det. Jag kan inte

  • se skillnad på olika märkeshandväskor
  • känna den annorlunda smaken av italienska viner om man jämför med de spanska
  • skilja på en kvadrupel och kvintupel inom konståkning.

Vi har alla liksom en acquired taste, även om det inte handlar om smak. Eh. QED. Well. Anywhooo.

greygreygrey
Vilka vackra färger!
Share
66 kommentarer

Båsmeter

båsmeter, det som en rimmande kommentator i tomrum skapar under en viss tid. Den är per definition knappt eller drygt en metrisk meter eftersom allt som bekant går snabbare när man har kul. Det abstrakta mönstret med humoristiska höjningar och sänkningar förhöjs genom en skanderande, taktfast läsning (som hejaramsor vid en basketmatch).
subst. ~n båsmetrar 
ORDLED: båsmetr-ar
• inexakt versmått: kommentatorns påhitt skapade båsmetern 
HIST.: sedan yngre bloggsvensk tid, 2013; av lat. bloggus metrum, grek. bloggitron metron ’meter’; versmått.

Gårdagens blogginlägg hade rubriken Kärleksbrevet jag minns. Om jag inte hade haft så olydiga kommentatorer i kommentatorsbåset, hade alla skrivit om sina egna kärleksbrev eller olyckliga kärlekshistorier och båset hade fyllts av hjärtan och rosor, kattungar och stenar med påmålade visdomsord som t.ex. ”Älska.”

Men icke. Ökenråttan konstaterade snabbt: En ny poesiform är utsprungen, ur båsets rot och stam.”

PK fick nämligen för sig att ta min rubrik och baka om, parafrasera och förroliga den. Här kommer ett urval av hans kreationer:

Existensen jag finns
Tåget jag stins
Flirtningar jag quinns
Bilder jag lins
Byxor jag jeans

Ni ser mönstret? Ord + jag + något som rimmar på -inns och som på något sätt hör ihop med eller associerar till första ordet. Anna fattade galoppen, och bidrog raskt med några egna:

Brasor jag brinns
Yllen jag spinns
Hudar jag skinns

PK kontrade:
Nassar jag skinns
Eldar jag brinns
Tävlingar jag vinns
Koppor jag svins
Takdroppet jag rinns

Christer hängde på:
Daniel jag prins
Regioner jag provins
Rockslagsmärken jag pins
Bakverk jag muffins

muffin

Och så fortsatte det!

Christer:
Armhävningar jag chins

chins

Pysseliten (som myntade termen ”båsmeter”):
Honung jag bins
Glas jag vins
Skidor jag lavins
Bröd jag lavains!

Niklas
Slattar jag rinns
Ladin jag Bins
Egon jag dins
Enbär jag gins
Broscher jag pins
Hanses jag sins

Min djefla man
Versmått jag alexandrins

Med all världens poetiska frihet stoppade Anna som en revoltör plötsligt in extrabokstav:
Staket jag grinds
Hakor jag kinds
Knubbiga jag trinds

grind

Haikupoesin har fått en konkurrent!

Share
87 kommentarer

Och nu blir det poesi!

All poesi borde illustreras så här.
All poesi borde illustreras så här.

Jag har idag (efter en orolig natt där jag först jobbade sent och sedan drömde att jag gav bort mina värdesaker till tjuvar i N.Y.) haft påsar under ögonen som vore jag min farfar, men jag tror att det är så att knäsvullnaden har flyttat upp en meter. Knät är numera smalt och vackert och enligt doktorn får jag hoppa och skutta så mycket jag vill. Tjoh! Men då kom ett av barnen med en dikt och frågade hur den bäst ska tolkas.

Swoooooooosch är jag arg ung dam i skolan igen. För hur mycket jag än tycker om poesi, så hyser jag mycket stark aversion mot lärare som prompt måste servera ett facit. Jag satt längst bak i klassrummet och surade med armarna i kors och trotsade facit genom att tolka tokfel. Jag har även hört detta i den nutida skolan – ungefär så här (läraren i festil):

– Har ni läst färdigt nu? Vad tror ni? 
– Tomten, tomten, det är bara han som är vaken.
– Jag tror att tomten symboliserar alla nattarbetare!
– Ja! Eller gruvarbetarna!
– Nej. Fel. Naturromantiken i Sveri… 

Men det är inte Rydberg som ska analyseras nu. Nu ska ni få tolka åt mig – det finns inte något facit och alla tolkningar är tillåtna. Ni som är ovana poesiläsare kan skumma och bara känna efter lite. Om ni hakar upp er på två ord så har ni förmodligen hakat upp er på samma ord som jag.

Nå. Vad handlar ”Morgonkaffe” här nedan om? (Under dikten står författarnamnet och årtalet – inte här uppe eftersom jag vill att ni ska vara som små oskrivna blad och inte påverkas av t.ex. tidsanda.)

Morgonkaffe

De sa att hon var borta, barnsligt sagt
hon drack ju sitt morgonkaffe hos oss
doppade bulle som hon tyckte om
plirade ut mot solen och var nöjd
att regntunnan fyllts under natten

det var tid

för tvätten i bastun

hon fäste sitt vita hår

med gula små nålar och såg sig nyfiket om:
var något förändrat? var hade vi ställt
allt som hon lämnat efter sig? jo där
stod symaskinen, kom den väl till pass?
och hade vi hittat korgen på vår vind
med dunet som hon tänkt till nya kuddar?
Ännu stod blommor i vaserna. Hon satt
i gungstoln med en packe färska brev:
så många som mindes!

Hennes söndagsblus

bar nystruken krage, väskan låg i knät
med pillerdosan för hjärtat, rummet stod
städat och stilla som till sommarhelg
bortom låg havet märkligt klart och tyst
med bara en simmande prackhona.

Nej, sa hon,

nu måste jag gå. Sköt om er:

Och hon gick

förbi en bild som ställts på hyllan nyss
stannade, lite förlägen, stod och såg:
ett gammalt och silvrigt ansikte, en mun
som skimrade liksom ögonen av vad?
Hon glömde att tala

Bara bilden och hon

frågte varandra. När hon gick
såg hon sig om mot oss med bildens ögon.

_______________________________
– Av finlandssvenskan Solveig von Schoultz (1907–96), 1975

Barnet som frågade vad dikten handlade om hade nämligen fått höra i skolan att den i mina öron utmärkta tolkningen var fel. Och vill ni inte tolka poesi som normalt folk, så kan ni få tolka denna bild istället:

Uppdatering!
Kommentatösen Agneta sitter inne med något fantastiskt: självaste boken som dikten är tagen ur. Och tagen ur sitt sammanhang! Den är nämligen kapad och jag är så arg å Solveigs vägnar. Så får man ju bara inte göra. Här kommer slutet:

________________

Nu har sorgen inmutat också den här udden
nu kan jag aldrig mer gå hit och andas
nu säger den bortvänt vaggande vassen
nu säger den smygande blå vickern
nu säger den ensamma spirean
den tåliga sedumtuvans
små gula stjärnor:
Här steg hon.
Här sa hon.

________________

Såja, nu roterar inte Solveig i sin grav längre.

Share
67 kommentarer

Ett helt vanligt blogginlägg om Jan Wictor

 

Om Camera Obscura som practical joke 1947.
Om Camera Obscura som practical joke 1947. Artikelförfattare: Jolo.

Nej, det här är inte alls ett helt vanligt blogginlägg utan en allmänbildningsskola. De som inte sitter uppe halva nätterna och googlar på ryska kryssningsfartyg som kanske heter som Allen Ginsbergs pojkvän måste ha något annat i sig när nu Julkalendern glufsar i sig alla blogginlägg om mögel och basket. Och då tar jag och berättar om den store poeten Jan Wiktor!

(Nej. Sluta inte läsa. Det här är inspirerande!)

Jan Wictor var inte en poet utan två läkarstuderande som hette Lars Gyllensten (1921–2006) och Torgny Greitz (1921–2016). Diktsamlingen Camera obscura var alltså författaren, läkaren, akademiledamoten, prosektorn, bilism- och ideologimotståndaren samt ständige sekreteraren Gyllenstens författardebut! Greitz blev mer läkare än författare, och fick 1995 pris av Läkarförbundet som varande språkvårdare – han är tydligen specialist på att hitta på bra svenska ord till medicinska termer på utrikiska.

Men vad var det då med Camera obscura som var så underligt?

Jo. Så här var det.

Det var en gång två medicine studerande som en vårdag 1946 drack öl och hade trist. Grabbarna var – på studenters vis – mellan alla tentor om histologi och endokrinologi ilskna på 1940-talets moderna poesi. De tyckte att den var otillgänglig och tråkig samt överskattad och att vem som helst som lade sig till poet-jargongen kunde skriva likadant.

– Schkåhl, sa Lars Gyllensten. Nu skriver vi *hick* en egen dikt!
– Nej! ropade Torgny Greitz. En hel diktsamling! Skål! Skaru harej en till?
– Du rabblar ord, jag sätter ihop dem i meningar!
– Du är ett geni! Och jag med! Hör här: evangelium, boudoir, sängomhänge, pormaskplockning och, eh, eau-de-cologne!
– Ro hit med en öl till, det här blir vansinnigt bra:

Evangelium i boudoiren
dold bakom sängomhängen pormaskplockning
baddning av ögonen med eau-de-cologne
evangelium necessaire.

Tadaaa!

Och bra blev det. Så bra att de tu fick samlingen utgiven – under pseudonymen Jan Wictor. Boken fick fina recensioner och mycket beröm, men några månader senare skrev Karl Vennberg i en artikel om ryktet att Camera obscura var ”ett skoj”. Då skyndade sig Gyllensten och Greitz att berätta att de hade gjort dikterna ”på måfå och med slump och slarv som inspiratörer”.

Är det inte lysande? Med slump och slarv!

Nästan alla i hela kultursverige blev vansinniga av ilska. Rubrikerna i tidningarna löd:

”Bluff-diktsamling slutsåld!
 Fyrtiotalist-expert till ilsket angrepp”
– Aftonbladet

”Löpande-band-lyrik kan numera fritt tillverkas enligt modell camera obscura. Man begriper ändå ingenting.”
– Svenska Dagbladet

”Ordstapel blev på fem timmar Camera obscura i julboksfloden.”
– Sydsvenska Dagbladet

Gunnar Ekelöf tyckte däremot att Camera obscura var ”ett exempel på spontanistisk dikt – en diktart med viss hävd – och några av dikterna är inte alls så dåliga”.

Jag håller med! Camera obscura är riktigt, riktigt rolig. Rolig poesi behövs.

Femtio år efter Camera obscura skrev Gyllensten och Greitz:

”Så här i efterhand kan man nog säga att Camera obscura var ett slag i luften – men ett kraftfullt slag. Den tog inte död på modern dikt. Men kanske bidrog den till att rensa ut alltför långsökta godtyckligheter och falskt eller förfelat djupsinne ur vad som skrevs. Åtminstone tillfälligtvis.”

Här kan ni läsa mer om Camera obscura.

Cameraobsc_gyllenst

Här har vi då titelbladet i vårt exemplar av Camera obscura. (Jag knycker stolt på nacken.) Himla fin med Gyllenstens personliga dedikation till min djefla man och med en inbyggd ficka i bindningen, innehållande tidningsurklipp från anno dazumal. Precis som jag favoriserar Tranströmers rad ”Fröet sparkar i jorden”, slår jag nu upp favoritraden av Jan Wictor: ”lilla klockan tuggade hela dagen”.

Vad man inte anar av det sköna titelbladet här ovan är att en chock erbjuds läsaren när boken sedan ska avnjutas: den djefla mannens brorsbarn Johan färglade hela boken med blå krita år 1988.

Fotnot:
Det här är inte en nyskriven text för Julkalenderhatarna. Det är ett gammalt  facit till lucka 23 från 2006. För så här intressanta är facitinläggen! Att Jan Wictor skrev med gammal pluralböjning trots att den ju försvann från grammatiken 1906 (stavningsreformen, ni vet) var inte så underligt – den levde kvar hos stofiler ända in på 1930-talet. (Precis som att jag och andra gamla hundar idag fortsätter att skilja på t.ex. de/dem, jag/mig och innan/före.)

Share
21 kommentarer

I söndags morse tjuvlyssnade jag

I söndags morse klev jag av nattåget i Örebro för att invänta en buss hemåt. (Vansinne, begriper inte hur SJ placerade mig så långt västerut.) Klockan var strax efter åtta och stationshuset fullt av små barn, idrottslag, far- och morföräldrar samt både bak- och helfulla karlar.

En kille i 20-årsåldern släntrade in och satte sig några meter ifrån mig. Han var klädd i jeans och T-shirt som under en vacker julidag, medan vi andra hade både fingervantar och mössa. Han halsade ur en liten burk med energidryck när hans telefon ringde.

Telefonkillen. (Anonymiserad eftersom jag inte vågade fråga om fotograferingstillstånd.)

Detta var vad jag hörde:

– Tjena. Näh, jag är alldeles blöt ända upp till knäna för jag fixade översvämning i cellen. Ställde upp madrassen mot väggen bara och satte på vattnet i en halvtimme. Men snutarna släppte inte ut mig så jag fick sova på den där blöta madrassen. Och vet du att dom inte har öl i kiosken! Fick köpa Red Bull istället. Jamen vad skulle jag göra? Darrar som ett asplöv och har svinont i ryggen. Visste du att Pressbyrån inte säljer öl?

När han sa ”darrar som ett asplöv” plockade jag fram papper och penna och började anteckna.

– Skitont i handlederna har jag också. Mmhm, handklovar. Snutarna hoppade på mig ute på gården, grannarna hade ringt efter dom för att jag var ett störande element.

Jag antecknade ”handlederna” och ”störande element”.

– Nää, har inga pengar kvar, det sista gick till redbullen. Bussen går inte förrän om tre timmar så jag hinner sno ett busskort. Nä, hur ska jag annars komma hem? Det är lugnt, jag snor ett busskort, det brukar inte vara några problem.

Jag antecknade ”brukar inte vara några problem”. Precis bakom denne kille satte sig nu en A-lagare. (Säger man A-lagare fortfarande?) Det var en tomteskäggig man i nerkissade byxor, tre plastpåsar och en Willie Nelson-gitarr på magen. Han plockade fram en flasköl, öppnade kapsylen och började halsa. Kapsylen föll ner på marken och rullade iväg.

Den telefonpratande killen stelnade till och tystnade abrupt när ölen sade psssscht. När kapsylen klinkade mot stengolvet vände sig killen om och stirrade på A-lagaren (som faktiskt kunde ha varit just Willie Nelson). När första klunken rann ner genom strupen på Willie Nelson-typen, ställde sig telefonkillen upp och tittade på ölflaskan som om det var en ko med sju ögon eller en naken Lill-Babs. Han höll fortfarande telefonen mot örat. Han sa ingenting, han bara tittade på flaskan med folköl och stod beredd som en sumobrottare inför ett anfall. Så vaknade han upp ur ölförtrollningen.

– Va? Va? Äh, det hände en grej bara. Måste sluta nu. Tja! Nä, det ordnar sig, sa killen och satte sig ner igen.

Då kom ännu en sliten A-lagare in och började prata med Willie Nelson. Den nytillkomne såg ut lite som Morgan Freeman, fast 30 år äldre. Han pekade på gitarren och sa:

– Har du spelat länge?
– Nä, jag har precis börjat. Men jag kunde ha blivit något om jag hade börjat i tid. Annat var det när jag var 21 år 1955 och såg på Owe Thörnqvist. Men annars är livet bara skit. Har inget att leva för, man borde dö, sa Willie Nelson.
– Nejnej, varje dag som är en gåva! Jag vaknar varje dag och är lycklig för jag lever! Jag har en fru! Det är det bästa vi karlar har, det är det. Våra fruar. Är du gift? undrade
– Ja, ja. Hon är fin. Och söt. Ska se om jag minns vad hon heter, du förstår vi har inte setts på ett tag för jag skäms så för mitt dåliga beteende. När du säger sådär, då känns det faktiskt lite bättre. Du har gjort att jag är lite mer tillfreds med livet! sa Willie Nelson till den leende Morgan Freeman.

Jag skrev så att den skrivovana handen brände. Jag antecknade ”f. 1934” och ”skäms så för mitt dåliga beteende” och ”tillfreds med livet” samt en farlig massa ord som inte går att tyda. Sedan blev jag tvungen att gå till min buss. Jag läser nu det sista jag skrev i mina anteckningar från denna morgon:

”Alla som tittar på ’Hollywoodfruar’ och njuter av att förakta dem borde göra något vettigare av sin tid.”

Eller så står det bara:

”Akl fem gluppa in MaHu.fluga miolan frakta lem kunde vettizzzz a tidn.”

Jag frågade om lov, och fick ta en bild. ”Inga problem, damen!”

Djupinglotten avslutar idag med en dikt av W.B. Yeats:

Come swish around, my pretty punk,
And keep me dancing still
That I may stay a sober man
Although I drink my fill.

Sobriety is a jewel
That I do much adore;
And therefore keep me dancing
Though drunkards lie and snore.

O mind your feet, O mind your feet,
Keep dancing like a wave,
And under every dancer
A dead man in his grave.

No ups and downs, my pretty,
A mermaid, not a punk;
A drunkard is a dead man,
And all dead men are drunk.

Share
20 kommentarer

Handbollsklister (uppmaningsuppdat.)

Hej alla handbollsspelare. Ni kan sluta läsa här och nu, för ni kommer bara att tycka att jag är fjantig eftersom jag är en basketspelare som har varit på handbollsmatch i verkligheten.

Matchbild från igår – med spelarspöke längst till vänster. Guif vann matchen och hemmapubliken i rött var fantastisk och allt var mycket imponerande – men jag ska idag fokusera på något större. Handbollsklistret.

Fast visst har jag väl utrett handboll tidigare? Jodå, det ligger mig tydligen varmt om hjärtat:

Skillnaden mellan basket och handboll.
Mitt livs första handbollsmatch på plats.

Lika fascinerande varje gång: spottkoppen strax framför sekretariatet.

När vi basketspelare stöter på detta gissel som heter handbollsklister, ligger det som svarta streck och klumpar på vår basketplan. Vi fastnar i det när vi sitter, när vi går och när vi trillar. Utanför Sporthallens arena, sitter en tvättautomat (se till vänster) som manar till rengöring. Av händerna. Inte golvet.

Men handbollsklister är, har jag idag förstått, för handbollsspelare som talk för gymnaster, som liniment för hästar och som snuttefilten för Linus i Snobben. De behöver klistret och jag måste inse detta och sluta gnälla.

Handbollsspelare kan inte som jag och mina likasinnade basketspelare sova med sin boll i sängen. De kan heller inte smycka Halloweendukningen med sina bollar. Och stackarna verkar bli lika beroende av att ideligen kleta in bollen eller händerna med klister som alla nässprejssnörvlare som behöver knark mot täppan.

I halvtid byter lagen spelarbänk med varandra, vilket väl har att göra med de flygande bytena som sker en masse. Men förutom att flytta vattenflaskor och uppvärmningströjor och handdukar (eller snuttefiltar?), flyttar man även handbollsklisterburken.

Exhibit A: handbollsklister i burk. Men det är ju gult! Det blir inte svart förrän vi basketspelare stöter på det en dag senare! Wow!

Från denna burk tas det klister konstant under hela matchen. Bollen sitter verkligen som en fastklistrad smäck i handflatan. Den är så klistrig att den inte kan rulla på golvet; den fastnar som en kardborre på ett biljardbord.

Men hur gör man om man spelar en match och plötsligt i ett anfall känner sig oklistrig? Kan man kanske bära med sig lite klister i en höftväska eller be domaren om tillstånd att klistra lite? När jag som bäst stod (ståplats!) och funderade över detta världsmysterium, lade jag märke till att Guifs bjässe Jimmy Jansson (201 cm, 110 kg, skulle ha passat bra som basketspelare) hade trasiga skor.

Trasiga skor? I en SM-semifinal? Det hade aldrig Zlatan accepterat.

Exhibit B: ihoptejpad sko … eller?

Men tejpen på skon var inte en lagning. Det var en handbollsklisterhållare! När det bränner till i klistertarmen böjer man sig ner och snuttar lite på klistret där och är fit for fight igen!

(Nu undrar ju vän av ordning varför det på marknaden inte finns handbollsskor med detta inbyggt. Hallå alla produktutvecklare, hallå.)

Även jag vurmar för handbollsklistret nu när jag har förstått dess storhet. Framför allt gjordes ju extremt få turnovers (felpassningar) eftersom bollen sugs fast som av magnetism. Vi hade behövt det, vi basketspelare.

Han kom som ett yrväder med en klisterburk i en svångrem om halsen.
Livet är som en burk med handbollsklister.
Låt dem äta handbollsklister.
Jag ska vara som handbollsklister för dig.
Somliga går med klistriga skor.

Uppdatering
Ni bara måste läsa kommentarerna. Preview från AB:

Gå i klister, Ofelia!
Share
56 kommentarer

Begriper du nånting?

En förkastning av förnekandets språkbruk

Vad är detta? Det liknar svenska, vilket jag brukar begripa. Men här förstår jag ingenting.

Hypotes 1
Södergran använder språket som maktmedel. Hennes syfte är att sprida rädsla bland publicistkolleger och jurydeltagare och få dem att uppleva känslan av att ”hon vet/förstår något som jag inte vet/förstår”.

Hypotes 2
Södergrans text är en metatext, en förlängning av Johanna Ekströms poesi.

Hypotes 3
Jag är dum i huvudet och en illitterat troglodyt som inte förstår mig på modern kulturjournalistik.

PS
Enligt NE betyder förkastning ’förskjutning av bergartslager på ömse sidor av bristning i jordskorpan’. Substantivet av verbet ”förkasta” är ”förkastande” alt. ”förkastelse”.

Share
6 kommentarer