- Jag skottar, så jag skottar.
- Plogbilen plogar – oj, vad den plogar.
- Snön, den bara faller.
Så då börjar vi om igen.
Kampen mellan mig och snön å ena sidan, och min lilla fjantskyffel och plogbilens jättemonster till plog å andra sidan, är hård. Jag har försökt att springa ut och skotta samtidigt som plogbilen kommer. Jag har även försökt att glatt vinka till föraren. En gång lyckades jag muta honom med en hundring! En annan gång mejades vår brevlåda ner av en oerhört gammal och ångerfull plogbilsbonde som sa att han för all framtid skulle vara snäll mot just vår bilutfart.
Men han var som sagt väldigt gammal.
Igår lade jag ut detta konstverk på Facebook för att visa hur duktiga vi hade varit.
Men det där var förstås en fis i rymden: där bortom soptunnan finns en infart för postbilen. Och 20 meter bort finns en utfart för vår bil. Och längs tomten finns 100 meter cykelväg som vi inte ansvarar för, men som anonyma brevlådelappsläggare anser att vi ska skotta. Så svetten lackade, musklerna spändes, rygg och knän samt axlar fick sig en rejäl genomkörare. Vi kände oss som kungar – tills plogbilen kom tillbaka, förstås.
På bussen i morse hörde jag två unga män samtala.
– Jag kom inte iväg till gymmet igår.
– Inte?
– Nä, bilen var helt igensnöad.
– Ah. Orka skotta.
