Hoppa till innehåll

Etikett: Pegg

Filmstjärnor som inte har jobbat ihop

Jag är ett vant intervjuoffer – jag säger ja till alla och har hur kul som helst! Om jag inte tycker om frågorna så skriver jag bara nya. Dessutom sker ju allt per mejl numera, så att inte ens korrfel smyger sig in. Den senaste publiceras idag i Nöjesmix i Gävle med omnejd, och ser ut så här:

Om man till äventyrs vill läsa schwamlet, kan man klicka på bilden.
Om man till äventyrs vill läsa schwamlet, kan man klicka på bilden.

Men det var inte på grund av intervjun som jag lade ut hela klabbet här (inget nytt under solen – ni vet allt som står redan), utan för att jag i den fantiserar om att få spela in en film med Helena Bonham Carter och Johnny Depp. Bafatt vi tre har ju aldrig jobbat ihop. (De har jobbat med varandra, men utan mig. Pottsorkar.)

En annan trio är ju Johnny Depp, Brad Pitt och SimonPegg, som verkligen hade varit sanslöst bra ihop.

Depp, Pitt, Pegg. Sällan har jag sett så mycket skägg på en gång.
Depp, Pitt, Pegg. Sällan har jag sett så mycket skägg på en gång.

Min djefla man skulle vilja se Jack Black, Jennifer Lawrence och Bruce Willis i en förväxlingskomedi. Och så vill jag förstås tussa ihop Cary Grant med Emma Thompson. Ju mer anakronistiska konstellationer, desto bättre! En mördarhistoria med Hugh Grant, Arnold Schwarzenegger och Birgitta Andersson! En kärleksfilm med Sophia Loren och Fred Astaire! En dansfilm med Gene Kelly och Hugh Jackson!

Och ni?

Share
42 kommentarer

Oh, the horror

Jag har nyss – med emfas – stängt av tv:n.

(Vilket faktiskt är ett himla svårt projekt. Med hundrafemton olika fjärrkontroller som alla ligger mellan soffkuddarna eller bakom kakelugnen eller inne på toa [någon hade svårt med simultanförmågan] krävs nästan veckoplanering varje gång apparaturen ska stängas av. Tryckknappningsspontana personer göre sig numera icke besvär.)

Emfasen berodde på filmens natur. ”Them” var en skräckfilm på franska och rumänska och banne mig fanns det inte underliggande symboler och samhällskritik samt intressanta miljöer insprängda i 72 minuters total panikrädsla. Detaljerna gick mig helt förbi eftersom filmen var sådär Blairwitchläskig. Den djefla mannen, han bara njöööt när filmmakarna lyckades få oss att som seriefigurer hoppa en meter rakt upp och ta oss åt hjärtat.

– Hehe. Jag blev så rädd att jag spillde te. Kolla. (Han pekar på sin bringa som borde ha klätts med haklapp.)
– Iiih! Vad gööör dom? Vaaaarför öppnar dom dörren? Sluuuta! (Jag knyter mina nävar och trycker dem hårt mot kindbenen. Som om det skulle hjälpa.)
– Dom måste ju öppna. Annars händer det ju inget.
– Men vad ska dom uuuut och göra?
– Om det där hade varit på riktigt hade skogen varit nattsvart. OJ!
– Vaddå oj? Iiiih! Vem var det? Varför gjorde han så? Ta booooooort! (Fler knogmärken på kinderna.)
– Coolt. Jag spillde igen. (Blåser på tröjan som en upphettad tennisspelare.)

Usch. Jag tycker inte om att vara lika rädd som när Stenmark åkte som värst. Resten av sommarlovet ska jag bestämma vilka filmer vi ska se. Allt tramsigt med Simon Pegg, till att börja med.

Iiiiiih.
Share
20 kommentarer