Etikett: pedagogik

Att vikariera på SFI

Publicerat av Lotten Bergman den 17 januari 2023 20:26

För ett år sedan vikarierade jag på Mälardalens universitet och fick

rätta tentor
undervisa i konsten att skriva akademiskt
förklara skillnaden mellan preposition (t.ex. före) och konjunktion (t.ex. innan).

Plötsligt hade jag vikarierat så brutalmycket att jag riskerade att lasas in, vilket för en universitetprofessor med stram budget är rena rama mardrömmen. Tjong, åkte jag ut på gatan.

Nu vikarierar jag på SFI och får

rätta stavning (hond, famili, tandlegare –> hund, familj, handläggare)
undervisa i konsten att placera verbet på rätt sida om ”jag”
ja, förklara skillnaden mellan preposition och konjunktion.

Tänk att vi med svenska som modersmål behärskar denna galenskap.

Ni minns kanske att jag hösten 2019 vikarierade på högstadiet, och höll på att få stora dåndimpen eftersom det var så oerhört slitsamt? Det var 55-minuterslektioner med 5 minuters paus, nästan ingen lunch, tillrättavisningar, mobiltelefoner, nån som hoppade ut genom fönstret, hot, anmälningar och allmänt vansinne.

Well, nu ska ni få höra, alla grundskolelärare: på SFI är det toppen att undervisa!

Man undervisar halva dagen, planerar andra halvan. I alla minimala arbetsrum har förvisso två lärare varsitt skrivbord – men eftersom den ena undervisar på förmiddagen och den andra på eftermiddagen, blir det aldrig trångt. Alla älskar sitt jobb och klagar kanske över löneutvecklingen och andra petitesser, men trivs.

Vaffan. Så borde det ju vara även i grundskolan.

På SFI har jag så fria händer att det bara inte är riktigt klokt. Så här kan det se ut i mejlet när jag blir kallad till tjänstgöring:

– Hejhej, kan du vicka imorrn fm i Nisses B2:a i 202 på drg16? Material ligger i kärran i 212, men du kan köra ditt eget race.

Det tog förstås ett tag innan jag fattade att förkortningarna i infon stod för

klassrum
arbetsrum
språknivå
Drottninggatan 16.

Det roligaste är att få eleverna att på knagglig svenska prata om sin bakgrund, sin familj, sitt hemland, sina tankar om Sverige och samtidigt påpeka att y uttalas med rund mun, annars blir det i ett i.

Så här kan det låta!

1.
– Jag bigde fira hos, säger en elev som var arkitekt i Syrien.
– Jag byggde fyra hus, rättar jag.
– Du är arkitekt? säger eleven förvånat.

2.
– Min mamma ringer igår.
– Min mamma ringde igår.
– Hon säger jag är dom.
– Hon säger att jag är dum. Vänta va, varför säger hon att du är dum? säger jag.
– Hon säger: ”Du studerar tre år. Vad blir du? Läkare? Lärare? Professor? Nej, du studerar tre år och bara sedan kan inte brata svenska.”

3.
– Lärare! Lärare!
– Ja?
– Den papper var delåschgid.

Här krävs det intelligens och sammanhang för att förstå. Jag chansar lite:

– Artikeln som jag läste var tråkig, rättar jag. Den var inte [ruskar frenetiskt på huvudet och gör frustrerad min med rynkade ögonbryn] rolig.
– Ja! Den var orolig! säger eleven med emfas och språklig lycka.

4.
– Jag inte kan prata enGleska.
– Jag kan inte prata engelska, rättar jag och skriver på tavlan så att rätt ordföljd och rätt uttal blir supertydligt.
– Jag kan inte kan prata enGelska.
– Bra, men verbet behövs bara en gång. Och strunta i G. Titta på min mun nu! Jag kan inte prata [eŋ-elska].
– Lärare! Lärare! Man kan säga unGefär!!!
– Nej, tyvärr heter det [unjefär].

5.
– Lärare! Jag frågar dig. Varför det heter på svenska

i lördags
på lördag
i framtiden?

– Eh. Hm.

Jag förstår att särskilt prepositionen ”på” är förvirrande. Vi är på stan, på puben, på tåget, på Ica och på jobbet, men i skolan, i badhuset och i taxin. Vi säger imorrn och igår men på lördag. Gah.

– Bra fråga. Men jag kan även säga att ”vi ska skjuta detta på framtiden”.

Som ni förstår slutar inte diskussionerna abrupt som här ovan. Att förklara rolig –> orolig tar 20 minuter. Att få eleven att gå från uttalet delåschgid till tråkig engagerade hela klassen i säkert fem minuter.

De flesta SFI-lärare skriver bra mycket snyggare än jag.

Jag har även förklarat

att man kan säga ”vi hörs” när man menar ”vi syns”
interjektionerna äsch!, tyvärr! och nähe!
pip i öronen & tekannans pip.

I och med att jag faktiskt får så fria händer, drar jag fram massa böcker om Carl Larsson när temat är ”bostad” och tre månaders dagstidningar som jag har fått tag på via P4-redaktionen när temat är ”ekonomi”.

Dagens roligaste aha-upplevelse var ändå när den forne slaktaren berättade hur han hatade sitt jobb och ändå längtade efter att stycka en ko så att blodet sprutade. I samma ögonblick förstod den f.d. fransk- och tyskläraren att hennes kunskaper faktiskt var eftersökta i Sverige.

Samtidigt som detta sker är jag dock av Arbetsförmedlingen kallad till en ~~obilgatorisk~~ obligatorisk kurs i konsten att köra lastbil.

49 kommentarer

Ordförråd – en stilla jämförelse

Publicerat av Lotten Bergman den 24 september 2018 11:04

Nej, jag veeet, allt var inte bättre förr.

Kartor, t.ex., var faktiskt oerhört komplicerade att vika ihop med det begränsade utrymmet som fanns på passagerarsidan i familjens VW Variant 411. Oooh, nu undrar ni förstås hur den såg ut? (Jag vill förstås få en anledning till att lägga ut den här bilden från 1977 igen.)

En morgon var bakrutan bara borta. Alla just då närvarande kusiner och ingifta bryllingar beordrades att posera. (Jag syns inte, men lillasyster Orangeluvan är den som håller på att klättra upp på taket.)

Och därmed har vi åkt i tidsmaskinen till 1970-talet och min barndom – och via gula bilen till ett barnprogram som jag alls inte minns. Det handlar om ”Ordförrådet” med Ingvar Kjellson och Fredrik Ohlsson (känd som ”Tommy och Annikas pappa”, gift med Siw Malmkvist) och Gerthi Kulle (Jarl Kulles syster). Ingvar Kjellson var vid tiden lika gammal som jag är nu, men ser med dagens mått mätt lite sliten ut .

Nu kommer här en tiominuterssnutt, som jag verkligen kan rekommendera alla som t.ex.

har tio minuter över
vill resa i tiden
tycker om att analysera pedagogik
inte vet hur man klädde sig 1976
klarar av att se hur ordet TELEFON klipps rätt av som funnes det inga särskrivningsproblem
gillar UR (detta sändes tydligen på dagtid för skolor).

Ni som inte har tid att titta, kan läsa denna sammanfattning, samtidigt som jag understryker att ni ju alla ändå bör ta er tid att njuta.

Ingvar vandrar omkring i Stockholm och träffar massa män och pojkar samt kanske en eller två tjejer samtidigt som han spelar in det de säger. Det inspelade åker in i hans fantastiska ryggsäck och förvandlas där till stora pappersremsor med citat – som han sedan går hem och klipper sönder för att sortera in i sitt arkiv. Fredrik Ohlsson kommer och berättar att han har en konstig känsla, varefter en liten film om ordet ”ensam” spelas upp till Inga Gills röst.

Men det fantastiska är att även dagens barn får lära sig fakta om det svenska språket – i ett program som även det kallas ”Ordförrådet” och finns på UR. Ni måste kolla, för Staffan Westerberg var ju en västanfläkt jämfört med denna ångest:

Fast här måste jag ha haft otur, för just detta klipp är inte särskilt verbalt. Eller är det kanske representativt ändå? (Här finns massa program.) Tempot är högre, bokstäverna väldigt tydliga och hanterliga – men tiden har nog sprungit ifrån mig, för jag förstår inte alls varför allt är så tillgjort och krystat. Det var mycket jobbigare att titta på detta lilla klipp än det där gamla ryggsäcksprogrammet, som nästan gick i slow motion.

[andningspaus]

Lite mer kanske? Del två av det gamla 70-talsprogrammet kommer nu och här, och om ni har starka nerver ni kanske klarar av Gerthie Kulles raseriutbrott – iklädd grön plyschdräkt, raggsockor och gula träskor formligen exploderar hon, varefter hon ilsket sätter sig och läser ord från pappersremsor ur Ingvars ordförråd. Men … utan att visa upp orden för kameran.

Ingvar Kjellson, han analyserar även meningen ”Du som är pojke, ska väl inte gråta”, men konstaterar blott att pojke är ett ord från finskan. Och alla har de socker i kaffet.

De var tider, det! Måtte ni alla hitta tid att analysera det ni ser. Eller i alla fall titta och kanske fundera lite. Eller bara slänga ett getöga på’t?

Pedagogisk fotnot
Getöga har ingenting med getter att göra, även om uttrycket skulle kunna illustreras med en herde som vaktar just getter. Ordet kommer av det gamla verbet gäta, som betyder ”valla boskap” eller bara ”vakta”. Herden behöver bara titta då och då för att hålla koll på sina djur, och slänger då ett gätande öga.

35 kommentarer

Idag har jag varit på kurs om ”MI”

Publicerat av Lotten Bergman den 12 februari 2017 20:45

Jag tycker väldigt mycket om att gå på kurs. Det kan handla om vad som helst egentligen – det är alltid en intressant upplevelse.

Egentligen borde jag faktiskt få gå om gymnasiet – som kurs – och faktiskt lyssna på lektionerna istället för att sitt längst bak i klassrummet och försöka få in sändningen från hockey-VM i min lilla bärbara radio.

Vår psykologimagister hade den här taktiken för att få oss att faktiskt lyssna och/eller plugga:

– Det kommer att bli förhör varenda fredag. Utan undantag. Det är korta förhör och jag kommer bara att fråga om saker som jag berättade om på tisdagarna. Ni kommer att få veta i förväg vad jag kommer att fråga om. Okej?

Den unga Lotten såg hur lärarens mun rörde sig. Lotten hörde dock bara förhör på fredag och gäspade och tänkte ”hur svårt kan det va?” och fokuserade på helgens basketmatch istället. Det hade varit så enkelt att få en femma i psykologi. But noooo.

Men tillbaka till dagens kurs. Idag har jag nämligen lärt mig lite om MI – motivational interviewing, som egentligen borde förkortas MS, men MS är upptaget av en sorglig sjukdom. MI betyder alltså numera ”motiverande samtal”, vilket ju kan förvirra alla som vet hur akronymer faktiskt funkar.

Och … MI påminner ju om nudging, som jag förkovrade mig i när jag översatte en bok häromåret! (Där jag på inga villkor fick översätta just ordet ”nudging”.) Jag citerar:

”Nudging handlar om att förändra människors beteende, inte så mycket om deras attityder. Attitydförändring kan visserligen ske, men det är inte det huvudsakliga syftet med en nudge. Nudging förbjuder inte alternativ utan respekterar människors fria vilja och förändrar inte drastiskt några ekonomiska incitament.”

Man puttar alltså folk i rätt riktning – man ser till att de fattar de beslut som de borde fatta men som de kanske inte har vett att förstå att de borde fatta. Att köpa miljömärkta varor, att slänga skräp i papperskorgar och att spela basket.

Bilden är så gammal att det inte ens är hål i korgnätet!

MI är ett sätt att samtala, där man har som mål att ”uppnå ökad motivation till beteendeförändring”. Man kommer inte med pekpinnar och inte heller med tydlig ordergivning, utan man får den som man pratar med att själv säga det som ska sägas fastän personen inte har vett att förstå vad de borde säga eller vilken lösning som kanske finns på problemet. Om det nu finns ett problem.

Och detta ligger verkligen inte i min natur. Jag kommer med pekpinnar och lösningar och påtalar tankefel som en hysterika!

Idealet (som är ett av mig påhittat exempel):

– Jag känner att det här inte funkar. Det är lika bra att ge upp.
– Du vill ge upp …?
– Ja. Jag har inte mer att ge.
– Du har inte mer att ge, säger du.
– Jag orkar helt enkelt inte.
– Du har tänkt på det här en hel del?
– Ja. Om jag hade … bla bla bla …

Man funkar alltså som en vägledare om man vet hur man använder MI. Hur skulle jag ha hanterat den där påhittade situationen (om jag inte hade gått kurs idag)? Jo:

– Jag känner att det här inte funkar. Det är lika bra att ge upp.
– MEN HERREGUUUUD, VAR HAR HÄNT? (Jag slår ut med armarna och pratar alldeles för högt.)
– Jag har inte mer att ge.
– GALNING! TOKER! (Jag reser mig upp så att stolen välter men en sjujädra smäll mot marmorgolvet.) Nu gör vi så här att vi pratar med Nisse och ser till att bla bl bla och så åker vi hem till Pelle och tar med oss Kalle och så ser vi till att Hasse fattar vad som håller på att hända och bla bla bla! VILL DU HA EN KRAM FASTÄN JAG INTE GILLAR ATT KRAMA PÅ KOMMANDO?
– Nja. Jag tror att jag åker hem nu.

MI används mycket inom missbrukarvård, men även inom andra områden och kommer nu starkt inom olika idrotter. Och jag tror absolut att det kan funka bra mycket bättre än mitt tjoande och armviftande, men att jag kanske inte någonsin kommer att kunna använda MI i samtal med vuxna människor utan att vara tvungen att ta betablockerare först.

Er tur! Berätta gärna för mig hur pedagogiska ni är. Skriv dialoger från verkliga lifvet i kommentatorsbåset eller sno replikerna här ovan.

[plötslig tankepaus]

Jag har nu kommit på att jag nog intuitivt är MI-fokuserad när jag pratar med barn, men att det inte funkar lika bra med vuxna eftersom man ju enligt MI i samtalet bör vara empatisk, respektfull och icke-moraliserande. (Förlåt.)

54 kommentarer

Vad gör någon till pedagog?

Publicerat av Lotten Bergman den 11 januari 2010 11:32

Det kom ett mejl från Daniel Yttergren. Han är 12 år, blond, glad och vill lära sig allt om basket. Hans ögon glittrar varje gång när han kommer in i hallen och han rusar fram till mig och ropar:

– Lotten, Lotten, kolla, kolla! Jag har kommit på hur man kan göra en lay up med tre steg!
– Ett, två, tre, ja. Jättebra Daniel! Fast det är verkligen tre steg, och domaren kommer att blåsa för stegfel. Men om du gör så hääär, så …

Eller nej, förresten. Stopp. Han var 12 år, blond, glad och ville lära sig allt om basket. Han har hittat mig på Twitter och mejlar eftersom han minns när jag som 19-åring coachade honom och hans kompisar i Täby Basket. Han, den numera snart 40-årige Daniel, skriver:

”Dribblar fortfarande bättre med vänster hand trots att jag är högerhänt. Du drillade oss hårt i bollkontroll och att använda båda händerna. Och vissa saker fastnar i skallen.”

Jag är med andra ord en helt fantastisk människa. Jag har nämligen utan lön, utan sportsliga framgångar och utan vidare tränat en kille så att han fortfarande dribblar bättre med vänstran. Hybris! Tänk på alla andra lag som jag har tränat! Oj, så många numera vuxna som går omkring och tänker på mig! Kan man bli stoltare över sig själv? undrar jag och slår mig för brösten. (Och tänker sedan att Daniel nog minns fel, jag är faktiskt inte så bra på bollbehandling.)

Adde, Niklas, Nicke, Micke, Tedros 1982.

Matte, Marco, Adde, Frisco, Mats 1982.

Men hur blir man en sådan som lär barn och ungdomar saker för livet? Vad gör en människa till pedagogisk lärare och en annan till ett rytande coachmonster? Hur gör man för att fånga tonåringarnas flyktiga uppmärksamhet och få de där ögonen att glittra? Jag vet inte, men jag brukar använda mig av humor och glädje och vahettere … kunskap. (Men det där med humor och glädje funkar inte på alla, tyvärr.)

Den värsta tränare som jag har haft hette Arne. Han kunde till exempel skicka ut oss mitt i träningen för att köpa snus (och vägrade man, blev man bänkad).
Den bästa lärare som jag har haft hette Frau Webb. Hon lärde mig tyska på high school i Dallas och hade förhör på varje lektion. Dessutom gav hon oss hela tiden beröm och fnissade konstant.

Er tur: fyll kommentatorsbåset med de lärare, mentorer eller tränare som ni minns! Vad gjorde de rätt? (Eller fel.)

Rekommendation: Läs kommentarerna; där finns en massa intressanta minnen.

58 kommentarer