Hoppa till innehåll

Etikett: pedagogik

Ordförråd – en stilla jämförelse

Nej, jag veeet, allt var inte bättre förr.

Kartor, t.ex., var faktiskt oerhört komplicerade att vika ihop med det begränsade utrymmet som fanns på passagerarsidan i familjens VW Variant 411. Oooh, nu undrar ni förstås hur den såg ut? (Jag vill förstås få en anledning till att lägga ut den här bilden från 1977 igen.)

En morgon var bakrutan bara borta. Alla just då närvarande kusiner och ingifta bryllingar beordrades att posera. (Jag syns inte, men lillasyster Orangeluvan är den som håller på att klättra upp på taket.)

Och därmed har vi åkt i tidsmaskinen till 1970-talet och min barndom – och via gula bilen till ett barnprogram som jag alls inte minns. Det handlar om ”Ordförrådet” med Ingvar Kjellson och Fredrik Ohlsson (känd som ”Tommy och Annikas pappa”, gift med Siw Malmkvist) och Gerthi Kulle (Jarl Kulles syster). Ingvar Kjellson var vid tiden lika gammal som jag är nu, men ser med dagens mått mätt lite sliten ut .

Nu kommer här en tiominuterssnutt, som jag verkligen kan rekommendera alla som t.ex.

  • har tio minuter över
  • vill resa i tiden
  • tycker om att analysera pedagogik
  • inte vet hur man klädde sig 1976
  • klarar av att se hur ordet TELEFON klipps rätt av som funnes det inga särskrivningsproblem
  • gillar UR (detta sändes tydligen på dagtid för skolor).

Ni som inte har tid att titta, kan läsa denna sammanfattning, samtidigt som jag understryker att ni ju alla ändå bör ta er tid att njuta.

Ingvar vandrar omkring i Stockholm och träffar massa män och pojkar samt kanske en eller två tjejer samtidigt som han spelar in det de säger. Det inspelade åker in i hans fantastiska ryggsäck och förvandlas där till stora pappersremsor med citat – som han sedan går hem och klipper sönder för att sortera in i sitt arkiv. Fredrik Ohlsson kommer och berättar att han har en konstig känsla, varefter en liten film om ordet ”ensam” spelas upp till Inga Gills röst.

Men det fantastiska är att även dagens barn får lära sig fakta om det svenska språket – i ett program som även det kallas ”Ordförrådet” och finns på UR. Ni måste kolla, för Staffan Westerberg var ju en västanfläkt jämfört med denna ångest:

Fast här måste jag ha haft otur, för just detta klipp är inte särskilt verbalt. Eller är det kanske representativt ändå? (Här finns massa program.) Tempot är högre, bokstäverna väldigt tydliga och hanterliga – men tiden har nog sprungit ifrån mig, för jag förstår inte alls varför allt är så tillgjort och krystat. Det var mycket jobbigare att titta på detta lilla klipp än det där gamla ryggsäcksprogrammet, som nästan gick i slow motion.

[andningspaus]

Lite mer kanske? Del två av det gamla 70-talsprogrammet kommer nu och här, och om ni har starka nerver ni kanske klarar av Gerthie Kulles raseriutbrott – iklädd grön plyschdräkt, raggsockor och gula träskor formligen exploderar hon, varefter hon ilsket sätter sig och läser ord från pappersremsor ur Ingvars ordförråd. Men … utan att visa upp orden för kameran.

Ingvar Kjellson, han analyserar även meningen ”Du som är pojke, ska väl inte gråta”, men konstaterar blott att pojke är ett ord från finskan. Och alla har de socker i kaffet.

De var tider, det! Måtte ni alla hitta tid att analysera det ni ser. Eller i alla fall titta och kanske fundera lite. Eller bara slänga ett getöga på’t?

Pedagogisk fotnot
Getöga har ingenting med getter att göra, även om uttrycket skulle kunna illustreras med en herde som vaktar just getter. Ordet kommer av det gamla verbet gäta, som betyder ”valla boskap” eller bara ”vakta”. Herden behöver bara titta då och då för att hålla koll på sina djur, och slänger då ett gätande öga.

Share
35 kommentarer

Idag har jag varit på kurs om ”MI”

Jag tycker väldigt mycket om att gå på kurs. Det kan handla om vad som helst egentligen – det är alltid en intressant upplevelse.

– Det är så enkelt så!

Egentligen borde jag faktiskt få gå om gymnasiet – som kurs – och faktiskt lyssna på lektionerna istället för att sitt längst bak i klassrummet och försöka få in sändningen från hockey-VM i min lilla bärbara radio.

Vår psykologimagister hade den här taktiken för att få oss att faktiskt lyssna och/eller plugga:

– Det kommer att bli förhör varenda fredag. Utan undantag. Det är korta förhör och jag kommer bara att fråga om saker som jag berättade om på tisdagarna. Ni kommer att få veta i förväg vad jag kommer att fråga om. Okej?

Den unga Lotten såg hur lärarens mun rörde sig. Lotten hörde dock bara förhör på fredag och gäspade och tänkte ”hur svårt kan det va?” och fokuserade på helgens basketmatch istället. Det hade varit så enkelt att få en femma i psykologi. But noooo.

– Ööööööh.

Men tillbaka till dagens kurs. Idag har jag nämligen lärt mig lite om MI – motivational interviewing, som egentligen borde förkortas MS, men MS är upptaget av en sorglig sjukdom. MI betyder alltså numera ”motiverande samtal”, vilket ju kan förvirra alla som vet hur akronymer faktiskt funkar.

Och … MI påminner ju om nudging, som jag förkovrade mig i när jag översatte en bok häromåret! (Där jag på inga villkor fick översätta just ordet ”nudging”.) Jag citerar:

”Nudging handlar om att förändra människors beteende, inte så mycket om deras attityder. Attitydförändring kan visserligen ske, men det är inte det huvudsakliga syftet med en nudge. Nudging förbjuder inte alternativ utan respekterar människors fria vilja och förändrar inte drastiskt några ekonomiska incitament.”

Man puttar alltså folk i rätt riktning – man ser till att de fattar de beslut som de borde fatta men som de kanske inte har vett att förstå att de borde fatta. Att köpa miljömärkta varor, att slänga skräp i papperskorgar och att spela basket.

Bilden är så gammal att det inte ens är hål i korgnätet!

MI är ett sätt att samtala, där man har som mål att ”uppnå ökad motivation till beteendeförändring”. Man kommer inte med pekpinnar och inte heller med tydlig ordergivning, utan man får den som man pratar med att själv säga det som ska sägas fastän personen inte har vett att förstå vad de borde säga eller vilken lösning som kanske finns på problemet. Om det nu finns ett problem.

Och detta ligger verkligen inte i min natur. Jag kommer med pekpinnar och lösningar och påtalar tankefel som en hysterika!

– Näääääääheeeeee!

Idealet (som är ett av mig påhittat exempel):

– Jag känner att det här inte funkar. Det är lika bra att ge upp.
– Du vill ge upp …?
– Ja. Jag har inte mer att ge.
– Du har inte mer att ge, säger du.
– Jag orkar helt enkelt inte.
– Du har tänkt på det här en hel del?
– Ja. Om jag hade … bla bla bla …

Man funkar alltså som en vägledare om man vet hur man använder MI. Hur skulle jag ha hanterat den där påhittade situationen (om jag inte hade gått kurs idag)? Jo:

– Jag känner att det här inte funkar. Det är lika bra att ge upp.
MEN HERREGUUUUD, VAR HAR HÄNT? (Jag slår ut med armarna och pratar alldeles för högt.)
– Jag har inte mer att ge.
GALNING! TOKER! (Jag reser mig upp så att stolen välter men en sjujädra smäll mot marmorgolvet.) Nu gör vi så här att vi pratar med Nisse och ser till att bla bl bla och så åker vi hem till Pelle och tar med oss Kalle och så ser vi till att Hasse fattar vad som håller på att hända och bla bla bla! VILL DU HA EN KRAM FASTÄN JAG INTE GILLAR ATT KRAMA PÅ KOMMANDO?
– Nja. Jag tror att jag åker hem nu.

MI används mycket inom missbrukarvård, men även inom andra områden och kommer nu starkt inom olika idrotter. Och jag tror absolut att det kan funka bra mycket bättre än mitt tjoande och armviftande, men att jag kanske inte någonsin kommer att kunna använda MI i samtal med vuxna människor utan att vara tvungen att ta betablockerare först.

– Hm. Intressant. Jag förstår.

Er tur! Berätta gärna för mig hur pedagogiska ni är. Skriv dialoger från verkliga lifvet i kommentatorsbåset eller sno replikerna här ovan.

[plötslig tankepaus]

Jag har nu kommit på att jag nog intuitivt är MI-fokuserad när jag pratar med barn, men att det inte funkar lika bra med vuxna eftersom man ju enligt MI i samtalet bör vara empatisk, respektfull och icke-moraliserande. (Förlåt.)

Inger Nilsson och Astrid Lindgren 1970.
Share
54 kommentarer

Att ingripa eller inte ingripa, det är frågan

Jag tror mig själv vara en hejare på att kommunicera med barn. Jag går ner till deras nivå både psykiskt och fysiskt, bara.

Idag gick jag förbi en skola med hundratals omkringspringande barn i 7–12-årsåldern. Någonstans hördes ett avgrundsvrål följt av illgråt med tjut. Det var inte ett benbrottsskrik utan mer en ledsen gråt, fast på väldigt hög volym. Jag spanade in bland barnen och såg en liten mager kille sitta och gråta i ett minimalt fotbollsmål. Runt omkring honom sprang massa människor omkring – vuxna som barn. Ingen såg åt honom.

– Inte mitt problem, låt dem vara, sa halva kroppen och började gå hemåt.
– Men inte kan du väl lämna ett ledset, säkert smutsigt barn i rännstenen på det där viset, sa andra halvan av kroppen och drog ner mot skolgården.

Jag tvekade en stund till och vägde för- och nackdelar mot varandra och vinglade omkring på ett sätt som hade gjort John Cleese stolt. Till slut styrde jag bestämt kosan mot den fortfarande gråtande killen, som inte kunde artikulera på grund av snörvlandet och hulkandet.

– Hej, sa jag och gick ner på huk. Vad hände?
– DOM KNSNBHSK FNSKROKJSS! Åsså knnmsrt och lkmsnhgt och det var min boll!
– Aha, är den gula bollen där borta din?
– GUUUULA BOLLEN! MIIIN!
– Men hör nu vad vi kan gö…

På bollen som barnen spelade med stod skolans namn, så det där med “min” var helt klart en definitionsfråga. Den lilla killen var svartsnorig i hela ansiktet, väldigt liten – kanske sju år – och hade alldeles på tok för lite kläder på sig; det småregnade och blåste ishavsvindar. Jag försökte föreslå att han kunde lira med de andra och pekade mot dem medan jag (precis som alla andra vuxna gör) påtalade det roliga i att vara tillsammans. Killen slutade plötsligt att skrika och tittade på min utsträckta arm. Så pekade han på mina vansinnigt coola armband och skrek så att det slog lock för mina öron:

– JAG VILL HA DET DÄR HALSBANDET SOM DU HAR PÅ ARMEN!
– Det där?
– JA! MED PÄRLOR PÅ!
– Mhm, det är fint. Tycker du om halsband och armband?
– JAG VILL HA DET DÄÄÄÄR!
– Brukar du göra egna pärlhalsband på fritids?
– GE MIG DET DÄR! JAG VILL HA DET DÄR! GE MIG DET!
– Men inte k…
– UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!

Och så kom alltså avgrundsvrålet igen – och mina avledningsmanövrer funkade inte ett dugg. Från gul fotboll till främmande kvinnas armband är steget ibland inte långt. Vad skulle ni ha gjort nu?

Jag såg mig om. Inga vuxna någonstans. Bara några barn som spelade med en med röd bo… Röd? Var var den gula då? Aha, där i skuggan vid skolhuset! Tadaaaa!

– Titta där, den gula bollen ligger där borta, kom så hämtar vi den!
– JAG VILL HA DET DÄR MED PÄRLOR PÅ! UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!
– Men den gula boll…
– UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHH!

Jag tog nu the easy way out. Förlåt, ack du gråtande barn. Kanske skulle jag ha letat upp en lärare eller rastvakt och förklarat att jag på ett obeskrivligt dumt sätt hade gjort en liten kille i för tunna kläder alldeles ledsen, men  att jag ju bara är en simpel materialist med fäbless för armband. Jag kramade om honom tills hans gråt tystnade och så tittade jag honom i ögonen medan jag förklarade att det var mitt armband som jag hade fått av min dotter och att jag inte kunde ge bort det. Han skrek:

– JAG VILL HA DET DÄR MED PÄRLOR PÅ!

Så upprepade jag vad jag hade sagt medan han bara tittade på mig. Alldeles tyst. Sedan sa jag hejdå och klappade honom på den snoriga kinden (ja, sådär som alla vuxna gör) och vände mig om och gick. Han grät inte längre, men glad var han sannerligen inte.

Jag trodde mig själv vara en hejare på att kommunicera med barn – men nu vet jag inte så noga längre.

Sådana här såldes på Hötorget förr i tiden.
Sådana här såldes på Hötorget förr i tiden.
Share
27 kommentarer

Vad gör någon till pedagog?

Det kom ett mejl från Daniel Yttergren. Han är 12 år, blond, glad och vill lära sig allt om basket. Hans ögon glittrar varje gång när han kommer in i hallen och han rusar fram till mig och ropar:

– Lotten, Lotten, kolla, kolla! Jag har kommit på hur man kan göra en lay up med tre steg!
– Ett, två, tre, ja. Jättebra Daniel! Fast det är verkligen tre steg, och domaren kommer att blåsa för stegfel. Men om du gör så hääär, så …

Eller nej, förresten. Stopp. Han var 12 år, blond, glad och ville lära sig allt om basket. Han har hittat mig på Twitter och mejlar eftersom han minns när jag som 19-åring coachade honom och hans kompisar i Täby Basket. Han, den numera snart 40-årige Daniel, skriver:

”Dribblar fortfarande bättre med vänster hand trots att jag är högerhänt. Du drillade oss hårt i bollkontroll och att använda båda händerna. Och vissa saker fastnar i skallen.”

Jag är med andra ord en helt fantastisk människa. Jag har nämligen utan lön, utan sportsliga framgångar och utan vidare tränat en kille så att han fortfarande dribblar bättre med vänstran. Hybris! Tänk på alla andra lag som jag har tränat! Oj, så många numera vuxna som går omkring och tänker på mig! Kan man bli stoltare över sig själv? undrar jag och slår mig för brösten. (Och tänker sedan att Daniel nog minns fel, jag är faktiskt inte så bra på bollbehandling.)

Adde, Niklas, Nicke, Micke, Tedros 1982.
Matte, Marco, Adde, Frisco, Mats 1982.

Men hur blir man en sådan som lär barn och ungdomar saker för livet? Vad gör en människa till pedagogisk lärare och en annan till ett rytande coachmonster? Hur gör man för att fånga tonåringarnas flyktiga uppmärksamhet och få de där ögonen att glittra? Jag vet inte, men jag brukar använda mig av humor och glädje och vahettere … kunskap. (Men det där med humor och glädje funkar inte på alla, tyvärr.)

  • Den värsta tränare som jag har haft hette Arne. Han kunde till exempel skicka ut oss mitt i träningen för att köpa snus (och vägrade man, blev man bänkad).
  • Den bästa lärare som jag har haft hette Frau Webb. Hon lärde mig tyska på high school i Dallas och hade förhör på varje lektion. Dessutom gav hon oss hela tiden beröm och fnissade konstant.

Er tur: fyll kommentatorsbåset med de lärare, mentorer eller tränare som ni minns! Vad gjorde de rätt? (Eller fel.)

Rekommendation: Läs kommentarerna; där finns en massa intressanta minnen.

Share
58 kommentarer