Hoppa till innehåll

Etikett: pasta

Den hemlige pastakonstnären

Jag hörde talas om en italiensk pastakock som i sin helt vanliga lägenhet här i Eskilstuna hade inrett ett rum till pastalaboratorium. Sådana tokerier måste ju undersökas – studiebesök here I come! Tänk om jag kunde inreda ett av barnrummen till basketsanatorium! Eller tänk om jag blir galen och bygger om vardagsrummet till ett hajakvarium!

Såja. Nu tar vi saker och ting i rätt ordning.

Pastaplattningsmaskinen och kocken i lägenheten.
Pastaplattningsmaskinen och kocken i lägenheten.

Marco Moretti kom till Sverige för två år sedan och har sedan ett år förberett pastarevolutionen i stan. Lägenheten är verkligen en helt normal lägenhet – men med en nästan alltid stängd dörr. Bakom dörren finns pastalaboratoriet, dit man inte får gå utan skyddskläder. Marco var hur prydlig som helst i typiska kock-kläder och foppatofflor …

… medan jag packades in i en inte alls figurnära plastrock och en hårmössa.
… medan jag packades in i en inte alls figurnära plastrock och en hårmössa.

Pastarummet var sterilt, rent, prydligt och ganska kallt. Jag häpnade.

– Wow. Verkligen. Wow. Oj. Men. Vad säger Hälsovårdsnämnden om det här?
– Miljökontoret var här i våras och godkände allt. Och som du ser har jag inga andra maskiner än assistenten som rymmer fem liter och pastadegstillplattaren här samt kylskåpet som är exakt +3 °C. Och så den här apparaten som är lite hemlig för att den använd när degen behöver eh … vila. Men jag tillagar ingenting, så jag behöver inte spis eller fläkt.

Jag stod där i min plastrock och lyssnade medan Marco på engelska med svenska inslag berättade om din stora pastapassion och hur fantastiskt fina råvaror han har hittat här. När han hade bestämt sig för att satsa på pastan åkte han runt i närområdet på motorcykel och letade fram särskilt miljövänliga mjöl- och äggleverantörer … som också är hemliga. Nu i höstas deltog han i en speciell pastautbildning i Italien hos en superkock som är pastanestor och vars namn … också är lite hemligt eftersom det är han som har kommit på det där jättehemliga som man använder sig av när degen vilar.

Fast det här är inte ett dugg hemligt: blåbärsravioli, fylld med rökt vildsvin, gärna serverat med en kantarellsås.
Fast det här är inte ett dugg hemligt: blåbärsravioli, fylld med rökt vildsvin, gärna serverad med kantarellsås. (De undre, normalfärgade, är nog vanliga ravioli med kanske … skinka?)

Marco åkte sedan hem till Sverige och laborerade fram det ultimata pastareceptet där proportionerna mellan mjöl och ägg är på procenthundradelen exakt. Om äggen råkar väga bara liiiiite för mycket, blir det ju fel, så då måste man väl korrigera mängden ägg …?

– Men … tar du bort lite ägg då? Hur tar man bort lite ägg? De är ju så sle…
– Nej, tvärtom Lotten. Jag behöver inte korrigera eftersom jag väger äggen och då vet exakt hur många gram vetemjöl som ska i.
– Aha. Tänkte inte på det. Men vänta, vetemjöl?
– Ja!
– Ska man inte ha vehettere … durum?
– Nej, det har man till torr pasta. Det här är färsk pasta. Och vetemjöl funkar alldeles utmärkt och är ju det mjöl som ni använder här i Sverige!

Marco gör här ostravioli. När han skär dem, får de bara en taggig sida så att han vet att det är ostravioli. Om de har två taggiga sidor är det kanske lax i, om det är tre taggiga sidor är det något annat i dem. Coolt.

Efter att ha oooo:at och ahaaaaa:at i en timme, tackade jag för besöket och gick med haltande hoppsasteg ut för att leta reda på nya äventyr, när jag hörde någon ropa mitt namn.

– LOTTEN! VÄNTA! Jag glömde!

Så kom Marco springande med en tårtkartong med alla raviolisarna som han nyss hade kreerat. Vi kokade dem till kvällsmat och åt med en puttanescainspirerad sås – och de var alldeles underbart delikata.

Bakelser! (Nästan.)
Bakelser! (Nästan.)

Alla borde egentligen ha tillgång till ett passionsrum där man kan skapa pasta eller något annat. Fast det kanske räcker med en passionsgarderob? Nä, nu ska jag inreda gästrummet till jeansmuseum. Eller …

Share
102 kommentarer

Fredagen den 17:e på italienska

Jag pratar just nu (sent på fredagskvällen, oj strax efter midnatt är det) engelska med italiensk brytning som vore jag Chico Marx. För så blir det – vi är alla språkkameleonter. Och när man har italienska gäster, ja då pratar man lite mer med händerna och stoppar in lite extra e:n här och där.

Italienaren är han till vänster.
Italienaren är han till vänster. Svensken till höger. Bellman sitter i gitarrerna.

Ni ska förresten vara glada att ni har överlevt — fredagen den 17:e är nämligen den värsta olycksdagen av alla hemska dagar. Fredagen den 13:e kan slänga sig i väggen och de fåntrattar i Spanien, Grekland och Sydamerika som anser att tisdagen den 13:e är dagen att sky som pesten, har förstås fel. Enligt alla i Italien.

Ordföranden i Allmänbildningsakuten satt och gapade när detta förkunnades. Jag hade ingen aning! Att fredagen är en otursdag beror på att det är veckodagen när Jesus dog, vilket man ju får hålla med om var oturligt. Bedrövliga siffran talet 17 är kasst för att det ligger mittemellan det underbara 16 och det fantastiska 18, som ju var Pythagoras favoritsiffror. Dessutom skrev man på de medeltida romerska gravarna VIXI (”jag har levt”), vilket lätt kunde förväxlas med 17 (som ju  är XVII).

Själv tycker jag att det låter lika långsökt som att grundämnet klor som ett tecken har atomnumret 17 för att det ju inte är så … nyttigt.

Nå. Eftersom ni överlevde denna hemska dag, ska ni få ta del av annat som jag har lärt mig:

  • Barillas pasta är överlägsen alla andra (ok, det visste vi kanske) – vilket beror på att den har en inbyggd uppfinning som gör att den inte blir överkokt efter tio minuter. (De Cecco är näst bäst.)
  • Överkokt pasta heter “scotta” på italienska. (“In Sweden that is to move snow”, sa min djefla man.)
  • Man ska hälla rikligt med parmesan i såsen innan den serveras! (Å ja ba gaaapade. Really?)
  • I Italien tar det tre år att få skilsmässa.
  • Mitt absoluta favoritvin (Brown Brothers) är jättegott även när det gurglas i en italienares gom.

(Och nej, här finns varken pasta- eller vinsponsorer som säger åt mig vad jag ska skriva. Tyvärr.)


– One dollar and you’ll remember me all your life.
– That’s the most nauseating proposition I ever had!

Share
50 kommentarer