Det här är John Steinbeck, som fick Nobelpriset 1962 för ”för den på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonsten, utmärkt av medkännande humor och social skarpsyn”.
Steinbecks originalmanus till Grapes of Wrath har vållat litteraturprofessorer huvudbry i decennier. Han har nämligen på ett ganska normalt sätt krafsat in massa svordomar här och där – men det avslutande ”slampa” har ingen riktigt förstått.
”Var han månne arg på nån?” sa forskarna. (Foto: SP Books.)The Guardian.
Nu har manuset lagts ut till allmänt beskådande och alla svenska akademiker ba:
– Öh.
– Jamen.
– Det står för fan bara att boken är slut.
Steinbeck och hans fru kunde ju lite svenska eftersom de var bundis med Elsa Beskows son Bo.
Uppdatering apropå slut i kombination med Elsa Beskow – hur man sluter en cirkel. Liksom.
Elsa Beskows ”Sagan om den lilla, lilla gumman” i den omarbetade upplagan från 1950. (Källa: Nationalmuseum.)Förstoring för alla skumögda.
Amazons ägare är rikast i världen och med sina tusen miljarders miljoner kunde han inte hyra in ens en liten, liten språkgranskare till sajten som en normalt funtad människa. Eller så tänker han att ”all publicitet är bra publicitet”.
Alla rapsfält (eng: rape) på olika tavlor sägs föreställa ”våldtäkt”, alla tuppar (eng. cocks) är naturligtvis kukar medan katterna (eng. pussy) blir fittor. Jamen på det här viset vi kanske tar udden av orden och vänjer oss så att de inte uppfattas som stötande.
(Ber om ursäkt för språket.)
Jag och många med mig har surfat runt på sajten (som jag definitivt inte tänker länka till förrän den är korrläst) och tagit bilder.
Pssst, Amazon: jag tar ett lakan i timmen om ni vill ha min proffsiga hjälp.
(Lakan = sheet.)
Uppdatering!
Bidrag från kommentatorsbåset: en på riktigt snuskig sak, som har blivit en keps!
Se, så vackert! I förra veckan fick jag ett stort, nyöversatt manus att korrläsa. Det är svårt, för när jag korrläser tar redaktören i mig över, och när jag ska vara redaktör sitter jag plötsligt och korrläser. Översättaren i mig står och bankar på dörren och vill in och leka hon också. Jag är helt enkelt förjävla bra!
Förlåt. Jag blev visst alldeles till mig av stolthet och arbetsglädje.
Boken heter Liv, död och hjärnkirurgi och är skriven av en rolig läkare som heter Henry Marsh och som är så arg på ”förbättringar” inom vården – t.ex. att de unga läkarna under utbildningen ska få mycket mindre praktik för att de kan bli trötta – att han exploderar i trevliga svordomar på det här viset i manuset:
I cycled home in a furious temper. Why don’t I just stop training juniors? I said to myself as I angrily turned the pedals.
Why don’t I just do all the operating myself? Why should I have to carry the burden of deciding whether they can operate or not when the fucking management and politicians dictate their training? I’ve got to see the patients every day on the ward anyway as the juniors are so inexperienced now – on the few occasions when they’re actually in the hospital, that is. Yes, I shall no longer train anybody, I thought with a sudden sense of relief. It’s not safe. There are so many consultants now that having to come in occasionally at night wouldn’t be a great hardship … The country’s massively in debt financially, why not have a massive debt of medical experience as well? Let’s have a whole new generation of ignorant doctors in the future. Fuck the future, let it look after itself, it’s not my responsibility. Fuck the management, and fuck the government and fuck the pathetic politicians and their fiddled expenses and fuck the fucking civil servants in the fucking Department of Health. Fuck everybody.
(Den svenska versionen vågar jag inte lägga ut här; den är ju under bearbetning och inte min.)
Hjärnkirurgen Henry Marsh.
Men han är trots allt faktiskt hjärnkirurg och inte författare. Den brittiska redaktören kanske hade sovit dåligt eftersom bl.a. denna lite konstiga scen finns kvar i den tryckta boken. Tänk nu som redaktörer och fantisera fram en rödpenna i handen. Hugg som ormar!
I put my head past the doors of the theatre. James was standing at the end of the operating table, holding the patient’s head in his hands as he wound a bandage around it. The front of his gown was smeared with blood and there was a large pool of dark red blood at his feet. The operation was clearly finished.
‘All well?’ I asked.
‘Yes. It’s fine,’ he replied. ‘But it took quite a while.’
‘Did you go and have a cup of tea to help stop the bleeding?’
‘Well, no, not tea,’ he said, pointing to a plastic bottle of Coca- Cola on one of the worktops behind him.
Ser ni framför er hur James
håller patientens huvud i båda händerna
virar bandage
pekar på Coca-Colaflaskan?
Hur många händer har James egentligen? Ritsch, ratsch och vips kanske kan nickar istället för att peka och inte riktigt håller i huvudet? Just det: nu är ni också korrläsare.
Deadline är imorrn, så jag måste skynda mig nu. Men hur ska jag kunna skynda mig när jag samtidigt har hittat en dokumentär – The English Surgeon – om doktor Marsh på Netflix?
I filmen far han fram och tillbaka till Ukraina och borrar i skallben i ena sekunden och bygger en stor trälår till en operationsstol i nästa. Han lider med alla sina misslyckade operationer och är precis hur frispråkig som helst.
Men nu tillbaka till manuset, Lotten, inte titta på filmen! Nu ska vi se om vi har fler problem att lösa. Ja! Hur ska man göra med titulerandet? På engelska är det så enkelt så, där kan man bara skriva:
– Oh Mr Marsh! Thank you for coming!
You är ett förträffligt ord. Men på svenska?
– Åh, mr Marsh! Tack för att du kom!
– Åh, mr Marsh Tack för att ni kom!
– Åh, Henry! Tack för att du kom!
– Tjenare doktorn, tack skaru ha, hörru!
Henry Marsh skräder inte orden när han beskriver kolleger och patienter – och på engelska låter det både oskyldigt och förtjusande. Han ska nu titta till ett misslyckat självmordsfall (hopp från bro, landning på både fötter och huvud):
I was taken aback by the fact that the poor jumper was immensely fat. For some reason I didn’t expect a suicide to be fat, so fat that from the end of the bed I could not see his head at all – only the great pale mound of his naked belly, partly covered by a clean sheet, and beyond it the monitors and machinery and syringe drivers at the head of the bed, with their flashing red LEDs and digital read-outs.
Får man skriva att den döende patienten var jättefet? Hm. Vi går vidare, här har vi en ny chef som ger doktorn order om mer effektivitet:
She was a large and officious young woman with hennaed hair in tight curls. She spoke imperiously.
Okej? Hur skriver vi på svenska? Kanske så här?
Hon var en storvuxen och beskäftig ung kvinna med hennafärgat, smålockigt hår. Hon talade med diktatoriskt tonfall.
Hm? Hmmmm.
Hur som helst är detta jobb alldeles fantastiskt roligt – jag tror att jag har fått en ny frispråkighetsidol i min kamp mot byråkrati och annat dumt krångel: doktor Henry Marsh.
(För några år sedan utnämnde jag mig och liknande själar till Pyttipannabloggare. Det var på den tiden alla länkade till varandra, alla utmanade varandra och bloggar kände att de behövde fler läsare fastän de inte hade reklam.)
Jag sitter och planerar en liten föreläsningsturné som tar mig till
Gävle på fredag
Trollhättan på måndag
Uddevalla på tisdag.
Eller planerar och planerar, egentligen försöker jag bara beställa tågbiljetter – men ettorna och nollorna arbetar emot mig. Det blir bara fel.
Jag vill ha billig förstaklassbiljett, men klickar okoncentrerat i en dyr andraklassbiljett. Jag vill ha frukost, men klickar i rullstolsplats. Jag vill åka med så få byten som möjligt, men väljer plötsligt en rutt som ger mig halva resan per buss. Och hur jag än gör, kan köpet inte avslutas eftersom sammanlagt 1 fel har inträffat och detaljerna ju är extremt odetaljerade.
Men nu till väsentligheterna!
Jag har 45 minuter över i Gävle! Vad ska jag göra?
Jag har en timme över i Trollhättan! Vad ska jag göra?
Jag ska sova på Hotell Gyllene Knorren Gyldenlöwe i Uddevalla! Tänk om de inte har bacon!
And now for something completely different.
Det är en undertextsöversättning som jag inte kan glömma. I en av alla dessa amerikanska mordserier (Criminal Minds den 3/2) står en av våra hjältar och talar i telefon med en annan av hjältarna, förmodligen för att handlingen ska föras framåt eller förklaras på ett mindre krystat sätt. Man kan ana det på antalet ”ju”.
– Den mördade hade ju blod på vänster sida, men var högerhänt.
– Den bedragna hustrun hade ju varit gift tre gånger tidigare.
– Den här ficklampan som jag har funkar ju inte.
Nåväl.Brottsplatsundersökningshjälten står i ett blodbestänkt rum och pratar med datornörden som alltid jobbar på distans. Plötsligt ser telefonhjälten något mystiskt på väggarna. Tavlorna hänger konstigt. Någon har hängt upp tavlorna i fel ordning. Det är oordning på tavelupphängningsfronten! Han säger i telefonen nu inte alls något om att tavlorna ju hänger skumt (vilket hade varit logiskt) utan bara:
– I’ll call you back.
Detta översätts till:
– Jag hänger upp.
Det tycker jag var jätteroligt på jag vet inte hur många sätt. (Tre?)
Nu återvänder jag till mitt whiskyöversättningsjobb, som jag rusar fram genom som en sirapslimpa rusar genom tarmarna. Det vill säga: inte särskilt snabbt. Big bodied and rich, old leather and oranges on the palate!
De som känner mig, tror förmodligen att jag efter gårdagens Ranelidchock sitter och torkar mina tårar, klipper av ena byxbenet på alla barbiekläder och ritar av programledarnas löshår. (De som känner mig tror att jag fortfarande är tio år.) Men icke.
Jag sitter och faktakontrollerar idrottsstatistik. Jag är inte bombsäker utan måste förlita mig på andrahandskällor tills vidare.
Det är nämligen så att jag inte kan förlåta att det under programmets gång påstods att den apelsinfärgade mannen som inte sjöng faktiskt har ”spelat i MFF”. I beg your pardon? I så fall har jag
varit snubblande nära att komma in på Scenskolan
varit chefredaktör på Nationalencyklopedin
spelat basket i Plannja
strippat inför 800 personer på teatern här i stan
fött tio barn.
För Björn Ranelid ”spelade inte i MFF”. Han var med i seniorlaget i en cupmatch. Och han sprang långsammare än min farbror på 100 meter. Såja. Var nu så vänliga och sprid ut dessa fakta till alla i er bekantskapskrets. Och när ni ändå håller på kan väl någon av er skriva en sketch med dialogen i omklädningsrummet efter matchen? Eller rentav ett gräl i omklädningsrummet? Vi säger att det är Bosse Larsson [buse läorsån] han talar med, det blir roliga kontraster då.
Busse.
– Matchen prrräglades av mina rrrruscher på mittfältet, ty jag ärrr…
– Ja vet ente de ja.
– Jag gör alltid mitt bästa! Man har länge sagt mig att j…
– Nä. Ja vet ente.
– Jag lät de olika anfallen komma parallellt. Den ena rrruschen lever omlott med den andra! Min kraft och skönhet ärrr det viktigaste. Jag rörde mig med ljusets hastighet!
– Nä. Vem fan har snott min strumpa?
Nu måste jag jobba och kan inte älta dessa historiska falsarier längre.
Det jag gör är något så absurt som att översätta en whiskybok från engelska till svenska trots att jag inte vet ett jota om whisky. Embrace the smoky style on the floor melting och peat på er allihop – glöm inte the spirits maturation som orsakar the medium to heavy style expression beroende på om the oak casks är virgin eller inte! And here comes a nice old plunta for all of you:
Det ser ut som om bokförlagen runt 1968–72 körde den tidens find and replace eftersom så många böcker som utgavs då inte skriver mig, dig och sig. Utan faktiskt mej, dej och sej. Inklusive den lilla fisken på slutet.
Vilket alltså är precis lika ”korrekt” som ig-varianten, men som alltid har andats lite mer talspråk. En del författare skriver mej, dej och sej samt dom i repliker, men har kvar mig, dig och sig samt de och dem i resten. (Utom Ulf Lundell, som är konsekvent.)
Men inte runt 1970, för då står ej-formen i nästan alla böcker — även i böcker av gamla stötar som Olle Hedberg, som förmodligen var en alltför gammal hund för att lära sig att ej:a då.
(Ett himla kursiverande blir det i sådana här texter.)
Jag har av Anders Lotsson på Computer Sweden fått höra en alldeles fantastisk saga om just find and replace, som jag härmed delar med mig av. Om inte annat kan ni ju berätta den för släkten på julafton.
I den engelska översättningen av Henning Mankells ”Den orolige mannen”, som på engelska har fått den lika upplyftande titeln ”The troubled man”, finns ordet canmobileation.
Huh? Vad skulle canmobileation kunna vara? Can är en plåtburk och mobile är ju numera oftast en telefon när svenskar pratar engelska. Aha:
En snörtelefon förstås!
Nej, för det ska egentligen stå cancellation, som betyder inställande, avbeställning. Jag vet inte hur det ser ut i texten, men det måste vara förvirrande när det i Mankells bok skulle stå:
– Har du gjort avbeställningen? sa han lamt samtidigt som han hastigt skakade på huvudet.
Och istället står:
– Har du gjort snörtelefonen? sade han hastigt och svepte en ljummen kopp kaffe hastigt.
Den som redigerade tänkte byta ut cellphone i texten mot mobile phone, och så gick bidde det fel.
cell → mobile
cancellation → canmobileation
Men nu till dagens mest brännande fråga. Mobile phone? MOBILE PHONE? Jag som trodde att cellphone var att föredra framför mobile phone.
Aldrig får man vara riktigt nöjd och färdig med sina kunskaper.
Uppdatering:
Det är diskussion i kommentarerna om huruvida vi ska skriva tihopa cellphone som NE föreslår eller ej. Men alla är överens om att det är ett amerikanskt ord medan mobile phone är brittiskt.
Hur farao kan man vara ”älskvärd och fräck”? Det vore ju ungefär som att vara ”ömsint och skabrös” eller ”lyhörd och brutal”; det går liksom inte ihop. Men enligt Lovefilm är det precis vad Greta Gris är.
Vi blev nyfikna, letade upp originaltexten och konstaterade att ”Peppa Pig is a loveable, cheeky little piggy”. Det förklarar saken!