Hoppa till innehåll

Etikett: övernattning

Att vara gäst

Att vara gäst

Publicerat av Lotten Bergman den 20 oktober 2021 15:35
”Fotografi.”

Jag snubblade över en man vid namn Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1822–92), som verkade ha varit nåt i hästväg vad gäller läshjärna.

Han började läsa vid Lunds universitet som 15-åring och blev fil.dr. när han var blott 22 år. Sedan reste han jorden runt, blev läkare och ledamot av precis allt för att sedan disputera en gång till. Och avslutningsvis som antropolog i oländig terräng på hårt underlag dokumentera samernas liv och leverne tillsammans med hustrun Lotten.

Han ansåg att obekväma skor var ren idioti: ”Dumheten att vilja frambringa större skönhet än naturen.” På samma sätt for han ut mot den opraktiska och ohygieniska krinolinen, medan dans och för den tiden förnuftig spädbarnsvård omhuldades.

Ett klick bort förlorade jag mig helt i en avlägsen släkting till honom: Carl Gustaf Vilhelm von Düben (1816–97) eftersom Selma Lagerlöf under en tid var inackorderad i hans hem för 45 kronor i månaden. Men ack o ve – hon vantrivdes pga. bullriga och kalla rum samt dålig mat – de åt blott smörgåsar ”typiskt för Stockholmarna”, skrev Selma.

Nu har jag ju aldrig varit inackorderad hos någon, men varit gäst har man ju. Och ibland är det värt besväret att fundera över madrasser man mött. Nu bortser jag från otalet basketlägerövernattningar i gympasalar och klassrum, och listar några andra:

  1. Radhuskällarsängen hos en bekant till familjen 1978. Jag var 14 år, och plötsligt satt en helt främmande, jätteberusad kille på min sängkant. Han var son i huset och visste inte att huset var utlånat – men var på det hela taget väluppfostrad och ursäktande.
  2. Katthuset i USA 1981. I ett år snörvlade och väste jag hos en trist familj som hade katt. Men jag fick sova i en himmelsäng!
  3. Tältäventyret med gymnasieklassen 1983. Min sovsäck dränktes på ett tidigt stadium av varm choklad, varför jag fick vandra omkring halva natten för att inte huttra ihjäl. Jag försökte bli värmd genom att sova tätt intill några av killarna i klassen, men de fattade ingenting och erbjöd mig inte alls plats i sovsäcken.
  4. Vindshotellrummet i Lugano under tågluffen 1986. Jag sov i en tältsäng som varken hade platsat i tält eller som säng. ”Några glesa säckvävssnören mellan två pinnar gör ingen säng”, sa jag uppbragt och slog huvudet i den nakna glödlampan. Som föll i golvet och tusen bitar.
  5. Gästrummet from hell 1998. Värdfolket grälade i rummet bredvid, det var ömsom för kallt, ömsom för varmt, dörren gick inte att stänga helt och det var stopp i toaletten innan jag ens hann använda den. Vid 05 på morgonen gick brandlarmet och jag blev tvungen att stå ute på gatan iklädd nästan ingenting.

Och hur hänger detta ihop med de två Dürarna? Ptja, den senare var en kass värd, medan den förre var fördragsam och kunde tänka sig att sova hur som helst.

Så här kändes Luganosängen.

Berätta gärna om era soväventyr!

Share
31 kommentarer

Hur härbärgerar man månne 17 personer?

Publicerat av Lotten Bergman den 20 augusti 2018 23:16

Någon gång i tonåren skrev jag en lista med livsmål som idag låter förtjusande i sin enkelhet.

  • Jag ska bli rik och världsberömd skådespelerska i Hollywood.
  • Jag ska ha minst sju barn, som alla är tvåspråkiga.
  • Jag ska äga ett hus med massa gästrum.

Det där med gästrummen vore ju en dum idé om man inte samtidigt faktiskt fyller dem med gäster, så vi får väl hoppas att det var det jag menade – annars har jag ju misslyckats totalt med mina mål. Förmodligen hade jag förläst mig på reportage om Hollywoodstjärnornas châteauer eller helt enkelt tolkat filminteriörerna som … bostäder.

Audrey Hepburn utan brallor.
Marilyn Monroe med nattgäst i nattmössa.
Katharine Hepburn med Spencer Tracy i det som ju måste vara ett gästrum hemma hos mig.
Cary Grant blev tydligen tvingad att kampera med Hedda Hopper i nån annans bedrövliga gästrum.

Det Gula Huset med gästrum (eller i alla fall plats för översovande gäster) flyttade vi in i för snart 20 år sedan. Vi har

  • härbärgerat grannar som plötsligt hade ett obeboeligt hus i sex veckor
  • upplåtit huset till nio gatuartister på genomresa under en helg
  • lyckats klara av en helg med hela tjocka, månghövdade släkten på besök samtidigt som det blev stopp i avloppet.

För två veckor sedan utspann sig denna dialog mellan mig och Artonåringen:

– Mamma, du vet att det kommer massa folk hit om två veckor?
– Japp. Hur många har tackat ja?
– Eh. Sjutton.
– Sjutton som sover över?
– Ja …
– Okej, kolla vilka som kan sova i dubbelsäng, om några är introverta och vilka som är allergiska mot vad.
– Mmm. En är allergisk mot allt. Vad synd att inga är ihop med varandra. Stora barnrummet kan vara introverthörnan. Det blir nog bra.

De 17 som till slut sov över var alla fysik- eller matematiknördar som egentligen inte riktigt känner varandra. (Ytterligare tre kom, men sov inte över.)

Inte alla, men några syns här. (Spara bilden: de här ungdomarna kommer att rädda miljön/uppfinna spännande ting/vinna Nobelpris/göra väsen och ni kan senare publicera bilden och säga ”I was nästan there”.)

De har vanligtvis träffats under SM i fysik eller matematik eller bara känt att ”den där personen är ju precis som jag”. Under tre dagar och två nätter örlade de omkring överallt hemma hos oss. Ibland var alla tre toaletterna upptagna en timme i sträck, ibland hörde jag inte ett knyst eller såg dem på flera timmar för att de hade gått på promenad.

Att ligga i en ring ute på gräsmattan räknas liksom som en promenad.
På köksbordet låg stundom sånt här.

Sovplatsrapporten!

Vi som bor i huset drog oss ner till våningssängen och stora soffplatsen i källaren samt till den äktenskapliga sängen som heter ”Storasängenlandet” (2 meter lång, 2,40 meter bred). De 18 övernattande (inklusive Artonåringen) ungdomarna spred ut sig:

”Stora barnrummet”, där en gång fyra av de fem Bergman-barnen sov, ser numera ut så här i ena änden när man har tagit bort 320 gosedjur.
I andra änden av ”Stora barnrumet” finns en omklädd hörnsoffa från 1989 och en madrass från Michael Hansens Kollegium (Lund, 1985).
I det forna köket, sedermera ”OS-rummet”, numera ”Oskars rum”, låg tre personer bland allsköns ungdomsböcker.
Det enda renodlade ”gästrummet” ser ut så här, men är faktiskt mycket trevligare i verkligheten. (Nummer 11 har renbäddat och redan åkt hem.)
De stora vardagsrumssofforna hyste två av de mer sociala, som inte hade något emot att gå och lägga sig allra sist.
I ”Lilla barnrummet” – där ett eller flera barn eller gästande par i en 1,60-säng med grop brukar trivas – låg tre personer som gillade lyhördhet.
Och slutligen ”Olles arbetsrum” – vissa får minsann a room of one’s own, andra inte.

Sammanfattning

Jag är förvisso varken rik eller världsberömd och blott fem barn födde jag – men ojojoj, vad jag är nöjd med sovplatstillgången i Gula Huset. På torsdag kommer en spanjor-bror och bor i gästrummet tills han kan flytta in i egen lägenhet, så än så länge känner vi oss inte ensamma. (Men jag bävar; när lagade jag till exempel senast mat till färre än åtta personer i en stooor gryta? Hu!)

Share
32 kommentarer