Etikett: Oskarshamn

Tolvskillingen i Oskarshamn

Publicerat av Lotten Bergman den 15 oktober 2015 17:14

På samma sätt som jag som liten bara accepterade att ”en kvarting” var ett halvt helrör och därmed trots namnet ju var det inte alls kvartiga 37,5 cl, ryckte jag på axlarna när mina farföräldrar mumlade ”tolvskilling” om den inte alls tolviga 25-öringen som i rättvisans namn ju borde ha hetat ”kvarting”.

Nu vet jag bättre. En kvarting var från början en kvarts stop och alltså nästan 33 cl. Då är det värre med tolvskillingen, för den är krångligare att förklara …

Vips, befinner vi oss i Sverige i början av 1800-talet. En tolvskilling som då utges av Riksgäldskontoret (”12 skilling riksgälds”) motsvarar åtta skilling som utges av Riksens Ständers Bank (”8 skilling banko”). Verkligen jättepraktiskt.

Följaktligen kallades åttaskillingssedeln av folk och fä samt pöbeln naturligtvis för tolvskilling. Nu citerar jag NE:

Vid decimalsystemets införande 1855 blev 1 riksdaler riksmynt=100 öre. Eftersom det tidigare gått 48 skilling på 1 riksdaler riksgälds kom 12 skilling att motsvaras av 25 öre. Vid inväxlingen 1873 var 1 riksdaler riksmynt likvärdigt med 1 krona och därför användes benämningen tolvskilling på 25-öringen långt in på 1900-talet.

Solklart.

Och hur mycket kunde man då t.ex. 1810 köpa för 12 skilling banko eller 8 skilling riksgälds? Jättemycket – det motsvaras av 1 300 kr 2015!

Nu är jag ju på väg hem från en liten småländsk föreläsningsturné i Oskarshamn, så varför yrar jag om tolvskillingar istället för att berätta om Liljeholmens ljus eller …

Lugn, det kommer. Oskarshamn ligger vid Döderhultsviken i norra Kalmarsund, och är alltså Axel Robert Peterssons – Döderhultarns – domäner. Precis som det där med kvarting och tolvskilling, har jag bara tänkt på Döderhultarn (1868—1925) med en liten obekymrad gäspning. Jodå, han karvade i trä som Emil i Lönneberga. Jodå, det är finfina träskulpturer. Jodå, han var begåvad. Men gäääsp, basket är roligare och förresten känner jag mig lite hungrig.

Liksom.

doderhult_2 — Men se, där ligger ju Döderhultarn som en annan döing. (Med snusdosan på magen.)

Den unge Axels passion var alltså träsnideri. Inledningsvis karvade han och avslutade som alla andra snidare med ett himla sandpapprande, men han trivdes inte med finliret. Han lyckades med sin egen stil skapa sig ett namn i Oskarshamn och sålde smågubbarna för 25 öre styck:

– Fin gubbe. Vad ska han ha för den? sa kunderna.
– Tja, vi säger väl en tolvskilling? svarade Axel alltid.

Och vips, kallades han för ”Tolvskillingen”. Det där 25-öringarna blev man ju inte fet på (eftersom 25 öre motsvarar runt 20 kronor idag), men han var glad ändå. Och poppis bland brudarna – en riktig Don Juan, sägs det.

beundrarinna — Ett av alla brev som Döderhultarn lämnade efter sig. ”Möt mig i afton på översta terassen kl. 9.”

doderhult_rock — Ja, såhär slits överrocken när man sitter och arbetar i den för att hålla värmen i den kalla stugan.

brev_love — Kärleksbrev från 1912. ”I tack kysser jag Dina ögon, Din mun och Ditt goda hjärta – ja Du förstår att hjärtat kysser jag på den fläck där jag hör det klappa.”

Först runt 1909 blev Döderhultarn mer känd i vidare kretsar. Det var bl.a. Hasse Z (Kar de Mummas pappa) som blev förtjust i gubbarna och som beställde ett gäng.

hassezbrev — Här tackar Hasse Z för den utmärkta gåvan och talar om att han på onsdag ska göra nåt med de andra gubbarna. (Nej, inte alls. Annika i kommentatorbåset har klurat: ”Bäste Broder. Mitt hjärtliga tack för den utmärkta gåvan. Har gett Nord. Bokh. order att hämta de andra gubbarna. Hälsning! Din tillgivne Hasse Z”)

argtbrev — Oj, här är det någon som är ilsken. Om inte Axel hämtar sina saker före den 1 oktober (med versal!) så kommer sakerna att lyftas ut på gatan och förmodligen kommer även en poliskonstapel att tillkallas!

matilda — Så här såg det ut i Döderhultarns verkstad. Kvinnan kan vara en viss Mathilda, som födde två barn som hette stor-Axel och Lill-Axel, men det var visst inte riktigt klarlagt om Axel Pettersson var far till båda. Mathilda dog 1977, 103 år gammal.

Med detta sagt ber jag Döderhultarn om ursäkt för mitt tidigare ointresse och mina banala gäspningar. Döderhultarmuseet i Oskarshamn är jättefint och både de nakna och de påklädda gubbarna och gummorna är oerhört uttrycksfulla, så tillyxade de är.

Hej Oskarshamn … det var visst en sak till …

museum — Pssssst! Museum har ingen fnutt, museer ska heller inte ha det. Dsssssst!

Läs gärna Hasse Z:s egen redogörelse för hur han upptäckte Döderhultarn. Ett litet utdrag:

”Han åt middag hos mig. Ärter och fläsk. Mitt under middagen gick han ifrån bordet och satte sig i en soffa, fortsättande att tala om allt mellan himmel och jord.

Jag tänkte: det är hans sätt att äta middag. Jag gick efter honom med tallriken och satte den på ett litet bord framför honom. Om en stund återvände han till vårt bord och då fick jag upp och flytta tallriken igen. På det viset promenerade vi fyra fem gånger fram och tillbaka mellan middagsbordet och soffan. Det var en mycket livlig middag. Men glad och underhållande.”

Om man är på det humöret, kan man även läsa om hur Kar de Mumma lyckades göra en Döderhultarhäst låghalt.

42 kommentarer

När Mose kissade på sig i Oskarshamn

Publicerat av Lotten Bergman den 4 november 2011 11:17

Häromdagen klättrade jag och Anna omkring på Arvid Källströms bronsstaty föreställande Mose(s) i Oskarshamn. Det låter måhända underligt eftersom man inte vanligtvis bör klättra på statyer, men å andra sidan gick vi även på nötter och pallade (lyssnade utan att fråga om lov) pianokonsertljud. Dessutom är nyss nämnda Källström ju Håkan Juholts morfar, så på det hela taget är statyklättring alltså inte så konstigt.

Men det var faktiskt något konstigt med statyn. Den restes 1952, läste vi på den nästan inte åtkomliga baksidan. Jahaja.

Den allmänbildade läsekretsen anar nu att det som är underligt med statyn är att Mose ju saknar horn. Jag citerar Minerva:

Traditionen att avbilda Moses med horn härrör från en felskrivning av det latinska ordet coronatus, ”bekransad”. När Moses kom ner från berget Sinai där han hade mottagit tio Guds bud, var han bekransad av ljus, liksom omstrålad av Guds härlighet. Bibel 2000 talar om ”en strålglans från hans ansikte” (2 Mos. 34:29). Mencoronatus blev cornutus, ”behornad”, i en avskrift. Därav avbildas Moses med lagtavlorna ibland med horn, till exempel av Michelangelo.

Men nej. Det hade ju varit konstigare om han faktiskt hade haft horn, anser jag. Här kommer det konstiga:

I ringen:avklippta rör eller sladdar. På baksidan syns rör eller sladd som fortsätter på okända äventyr. — I ringen: avklippta rör eller sladdar. På baksidan syns rör eller sladd som fortsätter på okända äventyr.

Jag lämnade Anna vid stupet, hängande som Rödöga (visst är det han som hänger i en liten trädgren?) för att galoppera in i den närliggande Folkhögskolan och fråga någon om det var sabotage, slitage och kablage. (Ni tror att jag överdriver när jag skriver ”galoppera”? Tsst, jag skulle kunna skriva ”älgade som i galopp” utan att överdriva det minsta. Ni tror att jag överdriver och att Anna inte alls hängde från stupet? Ja, okejrå.)

Inne på expeditionen fick jag veta att Mose-statyn från början hade fungerat som en fontän. Det hade helt enkelt kommit vatten ur Mose från början! Men att någon hade fattat beslutet att klippa av alla ledningar och strypa vattentillförseln eftersom ”folk kunde associera till att Mose kissade på sig under kjorteln”.

Manneken Pis i Bryssel hymlar inte, han.

35 kommentarer

På väg mot Oskarshamn

Publicerat av Lotten Bergman den 31 oktober 2011 15:56

Jag sitter i detta nu på Kustpilen i Rimforsa (90 meter över havet, 81 km från Hultsfred, 41 km från Linköping). Bredvid mig sitter en skäggig karl som jag hoppas är närsynt, för om han kan läsa vad jag skriver nu kommer han förmodligen att förvandlas till Hulken och slänga mig av tåget. Genom fönstret och i farten.

Jag hatar honom, nämligen.

(Fast egentligen ska det vara en tankebubbla.)

När jag tänker på saken hatar jag nästan alla på det här tåget. Om vi alla ska till Oskarshamn kommer staden att fyllas av fullständiga galningar.

1. En tjej snett mittemot mig SKRIKER i sin mobil (327 dB har jag uppmätt det till). Och så skrattar hon som en klarinett. Inget ont om klarinetter, men ur hennes strupe i en annars ganska tyst tågvagn är det en mindre njutning.

– FEM FYRA TRE TVÅ! AKTAREJ, JAG HÄLLER TE ÖVER DIG! SÅ DU SKÅLLAR IHJÄL DIG! HIRSCKRII-HAHKRIIIKRIII! JAG HÄLLER VITSÅS PÅ DIG! JAG SKA PLÅGA DIG! HIRSCKRII-HAHKRIII-KRIII! FEM FYRA TRE TVÅ! ÅKEJ, DU ÄR DÖDENS! JAAAAAAAA! HIRSCH-KRII-HAH-KRIIIKRIII! IDIOOOOT!

Dessutom har hon fötterna på bordet.

2. En dam med klapprande naglar stressar oss alla genom att trumma dem mot sin dator. Trummandet sker inte alls i symbios med klarinetten intill. Hade det varit en musikal, hade någon dragit fram en dirigent ur bakfickan för att få ordning på tillställningen. (Förmodligen beror trummandet på att hon liksom jag hatar alla andra på tåget.)

3. Mannen intill mig dricker kaffe. Han dricker kaffe med alla sinnen utom öronen och det tycker jag att han ska sluta med. Det enda han hör är musiken som han har i sina tättslutande hörlurar av Dumbo-storlek. Det vi hör är ppbbrrr, schlafs, sslluuprplll, suck, aaaah. Och så blåser han som Nordanvinden på kaffet – SSSSSCCCCCHHHHHHHH! Kaffet har räckt – och tydligen varit skållhett – i fyra mil nu! Sluuuuuurrrrrp. Ojojoj, nu börjar han knäppa fingerlederna. Han silar kaffet som en vinsmakare fram och tillbaka i munnen. Snörvlar till. Suckar. Sörplar. Blåser. Gurglar. Suckar. Fnyser. Sörplar.

Det positiva i pipsvängen är att jag har hittat ett eluttag – det första sedan klockan 12:07. Jaja, fnissa ni; för oss elknarkare är det en stor lättnad. Kolla så diskret det är:

Eluttaget på kustpilen. — Min sladd på väg mot eluttaget på Kustpilen. (Ser ni hur de längtar efter varandra?)

Nyss meddelade konduktören att om det var ok med alla, så stannar tåget inte vid Astrid Lindgrens värld, så där kan ingen kliva av. Ack. Vi ska alla förpesta Oskarshamn. Skäggige mannen drack upp kaffet nyss – efter åtta mil. Nu stånk-pustar han och suckar och gäspar intensivt. Skrikande tjejen skriker och trummande damen trummar.

Hjälp.

41 kommentarer

Inte on the road längre

Publicerat av Lotten Bergman den 30 juli 2009 16:18

Kära dagbok. Måste återvända lite till gårdagen.

Det var här i det gamla badhuset vi bodde – strax under trampolinen där vinkar jag.

Jag kan absolut rekommendera plejset – det var tyst och lugnt, gratis kvällste med kakor och nära till allt. Fast i städer som Oskarshamn är det ju ofta så: nära.

När hotellet var badhus.

På väggarna satt foton så att alla kunde kolla hur det såg ut förut. (Ser ni, samma trampolin som ovan!) Jag stirrade och tittade och jämförde och granskade och ville ha en lupp.

– Ååååh, titta där är kaklet och där är samma kakel! Åååh!

Sedan utnyttjade vi med varsin dator det trådlösa gratisnätverket som gör att livet blir så enkelt och njutbart. (I framtiden kommer vi att skratta åt meningar som den förra.)

Vi är alltså inte längre på väg utan framme vid målet: Viken mellan Helsingborg och Höganäs. På grund av ett tajt tidsschema blev det inget turistande utan bara ett enda te-stopp igår. Men heeeeela tiden hamnade vi bakom hästskjutsar, båtsläp, husvagnar från 1950-talet, timmerlastbilar, traktorer och hattgubbar.

Jag håller så fint – ser ni tio i två? Ni ser däremot inte att jag gnisslar tänder.

Trafiksituation.

Husvagnen som hette Rapido här ovan körde såpass långsamt att traktorn körde om den. Om ni riktigt lyssnar och lutar er mot datorn, kan ni höra mig svära på italienska. (Men jag var inte så frustrerad egentligen, jag ville bara vara cool. Barnen anade inte att jag inte svor på riktigt utan bara sa ”det är farligt att luta sig ut genom fönstret” på italienska.)

Jag är som coolast när jag kör bil och svär på italienska. Fast å andra sidan känner jag mig sällan så cool som när jag kör bil. Så fort jag sätter händerna på ratten blir jag coolhetsdrottningen över alla bilister. Jomen vänta, coolhetsmätaren går ju i taket när jag meckar med bilen.

– Ta en bild nu när jag kollar oljan för jag blir inte coolare än så här!
– Men mamma, man ser ju inte …
– Tyst unge, ta en bild. Man kan aaana the coolness!

På vägen stannade jag vid en milsten för att berätta om hur det var förr i tiden, men trasslade in mig i betydelsen ”delmål” och fick ta fram datorn och läsa på.

Ur Wikipedia:

”Syftet med milstolparna var att få tillförlitliga underlag för beräkning av reseersättningar. Därför måste vägarnas mätning utgå från Stockholms slott, utan avseende på länsgränser och residensstäder. Denna princip tillämpades dock inte förrän från 1690-talet, vilket skapade viss förvirring.”

Reseersättning. Mycket intressant. Sedan åkte vi vidare och så fick jag peka ut mjölkbord … mjölkpall? Mjölkapall? Hur har vi det med mjölkterminologin?

Vad kallar ni denna, som nu är ombyggd till brevlådehållare?

Väl framme i Helsingborg, sammanstrålade vi med resten av familjen Bergman och Sexåringens gudfar David Sim – och upplevde med honom mer än på Gröna Lund. David är nämligen arkitekt (stadsplanerare), och för sådant folk är varje torg en lektionssal, varje gata ett helt uppslagsverk och varje fönsterbåge synnerligen intressant.

I parkeringsgaraget fanns speglar som gjorde oss längre, bredare, kortare och smalare. Samt roligare.

Nere vid hamnen finns en mikro-amfiteater. Om man ställer sig där i mitten, hör man sig själv i ett eko inne i huvudet. Gissa om vi sa ”jag hör röster”.

Maneter! Maneter! Överallt maneter! (Arkitekturlektionen fick i detta läge vänta lite.)

Mandomsprovet bestod denna dag i att hålla i en helt ofarlig manet. Alla blev med beröm godkända.

Och i havet, bland alla maneterna, låg två oöppnade ölburkar och flöt. För säkerhets skull plockade vi upp dem och öppnade för att kolla om 1) ölen var ok 2) det fanns ett hemligt meddelande där inne.

Nu laddar vi inför hemfärden, som kanske kommer att gå via Helsingør bara för att vi ska komma utomlands lite. Ja, och så var det ju det där med ölen … Mmmmums.

17 kommentarer