Jag minns klappret av 30 klasskompisars träskor mot de kullerstensbelagda gatorna i Lund i början av 1970-talet. Om vi av någon anledning fick för oss att springa, hände det att ett eller annat barn tappade en toffla eller att någon föll omkull och skrapade knät.
Inget konstigt alls. Jösses vad vi trillade, föll, stukade fötterna och skrapade knäna eller fick en toffla i huvudet under fotbollsspel eller häng i klätterställning.
Men så flyttade jag till Luleå, där träskobruket var likadant – om än inte på kullersten utan på asfalt. Plötsligt kom snön förvånansvärt tidigt: redan i november! Jag hängde inte riktigt med i svängarna utan kom som vanligt till skolan, iklädd trätofflor med snöklumpar i hålfoten.
– Lopp-Loella! skrek en elaking som hette Anders och så var den månaden förstörd.
Man tror (vilket betyder att ”jag har läst det nånstans”) att vi här uppe i Norden började använda träskor på 1500-talet, med en hysterisk kulmen under 1970-talet. Jag bad kommentatorsbåset om lite bilder och info, och fick det:
Skogsgurra har ljuva minnen:
”Räskor! Det var vad barna kallade dem innan de lärde sig att snabbt växla mellan T och R, något som våra östra bröder har problem med även i vuxen ålder. Att ‘rycka nappen’ betyder oftare ‘trycka knappen’ än att vara grym mot småbarn.
Ännihau, räskor är en styggelse som varken är bra för fötter eller rygg. Dessutom för de ett jävla liv och rekommenderas inte på branta hällar. Ett tag fanns det en varning någonstans på västkusten, den finns kanske fortfarande kvar, där det varnades för halkolyckor på hällarna om man bar träskor.
Räskor är slutpunkten i det dimmiga späkningstänk som gett upphov till munkarnas smälta vax, piskrapp och tagelskjortor. Men munkarna var ändå ärliga med sitt syfte. Det var/är inte de hälsoprofeter som slog i flera generationer att de var bra för fötterna, ryggen, matsmältningen, sexlivet, andningen, blodtrycket och i stort sett vafan som helst. Allt som är smärtsamt, obekvämt, ovackert och åt helskotta rent allmänt anses av dem vara nyttigt.
Nej, det enda träskor duger till är att hålla varmt i vedspisen.”
Nu lite historia! Bondeledaren Nils Månsson uppmanade 1834 alla Sveriges landshövdingar att propagera för svenskproducerade träskor istället för importerade läderskor. I Skåne tyckte man att kampanjen var onödig eftersom alla redan gick i träskor, medan t.ex. dalfolket krävde varuprov om de skulle gå med på dessa stolleprov. I Norrbotten var ingen över huvud taget intresserad av att påtvingas träskor. (Källa.)
Erfarenheterna från 1834 stämmer nästan med mina erfarenheter. Jag ägde före Luleåflytten 1973 inte andra skor än träskor, gummistövlar och förstås sockiplast till gympalektionerna. Träskor att promenera i, sockiplast att springa i. Alltså lade jag redan i barndomen grunden för ortopedernas framtid.
Jag har nu pratat med en ortopedtekniker – Stefan Johnsson – med fullt fokus på fötter, och av honom lärt mig att vårt 70-tal med träskor faktiskt kan vara en av orsakerna till dagens fotkollaps. Samt att dagens vansinne dels är pumps (tror fan det), dels platta Converse (som tyvärr är så himla coola). Och att det ska ni veta, alla som trampar omkring med stötdämpade joggingskor med support och pronation och hålfotsinlägg; ni kanske klarar er utan värre fottrubbel när ni blir gamla!
Min ortopedtekniker visade sig förresten ha en dansbandskarriär i ryggsäcken.
Själv brukar jag skryta med att Plannja 1978 hade en amerikansk basketspelare som jag kände (Ray Tarnowski) och att han specialbeställde sina träskor från Småland eftersom han behövde storlek 53. Well, pfah – det finns större: stl 58!
Och hur ser det ut i vår hall i detta nu?
Uppdatering
I Nordiska museets digitala samlingar på träskobilder finns den här pärlan!
Och nu har jag hittat ett par snedslitna! Yes!
På allmän begäran:
