Fotbolls-EM pågår för fullt och tv:n står på mest hela tiden – publikljudet gör att allt känns nästan normalt. När England gjorde sitt första mål, exploderade läktarna i total yrglädje som for ut över Europa och lade sig som ett varmvått omslag i hjärtetrakten.
När det inte är fopollstittande, redigerar jag böcker. Först kom en om babymassage och nu sitter jag med en om vitaminer; fördelen är att jag ju numera är specialist på nästan allt i hela världen.
Den engelska förlagan med meningar som: ”The main function of biotin is a cofactor for five carboxylases, enzymes that regulate the metabolism of food components: fatty acids, glucose, and amino acids.” Buhu.
Och så promenerar vi – basketbollpromenaderna tar inte paus. Vi går över stock och sten i en eller två timmar varje dag, vilket gör att jag ser på mitt unga jag med förakt: VARFÖR tyckte jag förr att det var mesigt att promenera? Jag vägrade till och med att ha på mig det som mamma kallade ”promenadskor”. (Bruna och jättefula var de förstås.)
Bollen luktar på Sörmlands landskapsinsekt strimlusen (Graphosoma lineatum).
En bit går vi genom en fårhage med får som har fått namn som Ulla och Fårskallen samt Baggböle, där årets stora begivenhet är ett lamm som ser ut som Lilla gubben!
– Bääääääääääää!
Men igår hände nåt i knät. Det dåliga knät som opererades 2013 och 2017, alltså. Det svullnade upp och vägrade sträcka och böja sig. Jag skällde ut knät efter noter och betonade att jag ju faktiskt inte har varit i närheten av en basketplan sedan jag vet inte när. Komma här och komma! Och sedan lyckades jag pga. någons återbud få en läkartid!
– NU SUGER VI UT VÄTSKAN! ropade den förtjusande läkaren och fick ut säkert … en halv tesked.– Okej. Det var ju inte alls så mycket som jag hade tänkt mig. Men det är helt klart, det finns inget blod och inga kristaller. Så det är ju bra. Titta en bubbla!– NU SPRUTAR VI IN LITE KORTISON! ropade den fantastiske läkaren, och lyckades därefter spilla ut halva dosen. Uhuuu.
Nu får vi se vad som händer. Tillsagd att ta det lugnt i alla fall idag, har jag förberett morgondagens redigeringspauser som ska fyllas med hantverkssysslor.
Allt detta ska fixas utomhus, för det ska bli solsken och i boken som jag redigerar betonas vikten av D-vitamin för oss norr om Medelhavet.
Det nyopererade knät (17/8) gör ont. Mer ont än för två veckor sedan, men mindre ont än före operationen. Jag gör mina fysioterapeutiska övningar som jag ska. Men vaff… jag skulle ju dunka, dansa jitterbugg och stappla upp på Himalaya redan igår, hade jag tänkt.
Så här känner jag mig.
Då kan man förstås påtala att det finns människor som det är mer synd om, vilket ju är en självklarhet som inte piggar upp alls.
Määääh.
Fly mig istället en hovnarr! Berätta en rolig historia! Öppna champagnen! Eller, vänta, här har vi sådant som är uppiggande …
Sådärja. Nu är jag inte riktigt lika bekymrad längre. Jag har nämligen kommit på att jag helt enkelt är Rom. Inte den här:
Nej, just nu är jag som Rom på 200-talet: ledsen över forna stordåd, flödande vin och vita pelare. Jag kravlar förstås i leran, men gör det som soldat Bom med ett leende.
Jag ska fortsätta simma som Doris i Hitta Nemo och tänka som Paul McCartneys pappa: ”Put it there [sträcker fram handen] if it weighs a ton.”
Mitt knä-Colosseum ligger kanske i ruiner, men är vackert i kvällsljus. (CC BY-SA 2.5)
Verkmästaren i knät har bara tappat en hammare bakom knäskålen, förlagt förstoringsglaset och råkat ta salt istället för socker i cementblandningen.
I godan ro satt vi på verandan och åt – 14 personer med korv i mun och solsken i blick. Nej, alla åt inte – några klättrade i träd, gungade på gunga eller hoppade på studsmatta. Plötsligt hördes ett litet skrik, och ett barn föll med sin pappa ihop på studsmattan. Barnet hade ont och pappans blick sa ”nej, nej, nej”.
– Är det foten? ropade jag från verandan.
– … foten … ynkade barnet.
Jag och Nittonåringen har ju gått på idrottsskadekurser, så vi vet att det gäller att agera med blixtens hastighet.
– Linda? tjoade Nittonåringen.
– Uppe vid gröna toan!
Hon rusade uppför trapporna medan jag tog ett vackert gasellhopp från verandan för att med händerna knipa åt om foten. Jag flög som Stålmannen med ett uppdrag att rädda världen från undergång och jag kände att min insats skulle göra stor skillnad.
– Medic – medic – medic!
Men något blev fel. Titta på bilden så ser ni stålställningen under den blåa, vadderade kanten. Stål är hårt, brutalt och inte särskilt behagligt att konfrontera ens en ljummen sommarkväll. Kanske tog jag avstamp med det onda knäet, kanske är jag inte så smidig som jag tror, kanske fokuserade jag mer på barnet än på avståndet mellan verandan och studsmattan. Någon Christian Olsson är jag ju inte. (Eller så är det just det jag är med tanke på alla hans skador.) Något blev fel.
Så här såg det ut.
Alla på verandan drog efter andan som på OS 2012 när Gabrielle Douglas föll från bommen.
Precis så här gymnastisk var jag.
– ALLT ÄR OKEJ! ropade jag och klättrade upp på studsmattan och grep om barnets skadade fot.
Nittonåringen kom snabbt med lindan och vi förklarade (som vi hade lärt oss på kurserna) att det är viktigt att agera inom 20 sekunder och att lindan ska lindas så hårt att foten nästan blir blå och att man efter 20 minuter ska ta loss allt och linda om foten igen, men då inte så hårt. Skadan visade sig tack och lov vara en oskada, och barnet skuttade en halvtimme senare omkring som om ingen skada vore skedd.
Själv satt jag tolv timmar senare på akuten med detta ben.
Inte nog med att jag har ett svullet, opererat dumknä – jag har även ett tjockt smalben.
Jag måste ha suttit och väntat i ett förrådsrum på akuten, för det var ett himla spring i skåpen runt omkring mig. I rummet intill satt någon som hade blivit biten av något jätteroligt. Mina öron fladdrade som parabolantenner ju borde kunna fladdra, men allt jag hörde var:
– Nej, jag anade ingenting. Jag som den komma emot mig med blottade tänder och sedan högg den tag i mig häääär och bara vägrade släppa!
När personal från en i trakten närbelägen djurpark dök upp hos den patienten, bestämde jag mig för att det var ett panterbett.
Vårdpersonalen fortsatte att springa fram och tillbaka och hämtade än det ena, än det andra inne hos mig. Varje gång någon kom in, lyfte jag förväntansfullt på blicken, men det var inte mig de ville åt. Jag installerade mig – och kände mig faktiskt som hemma.
Flera år gamla lappar med information som ingen längre ser.Trasiga knappar med tejp på.
Plötsligt kom en Harlekin-snygg läkare och sa att mitt ben ju såg förfärligt ut, men att det nog inte var någon fara så länge inte det pyttelilla såret började spruta var. Röntgen visade en stund senare inte ens en liten spricka, så jag fick tillåtelse att fortsätta leva loppan resten av sommaren.
Nu har bulan lagt sig något och jag skimrar lite vackert i svenska flaggans färger (vilket ju måste vara bättre än t.ex. den tyska) och jag fokuserar på att inte halta. Av någon outgrundlig anledning gör det jätteont att ligga ner med hela kroppen i horisontellt läge, så jag låg och sov så här i natt:
Här ser jag visserligen nästan ut som ett nyupptäckt lik i Midsomer, men ni förstår sovställningen? (Bilden ÄR arrangerad. Det är inte ens min säng.)
