Hoppa till innehåll

Etikett: Onomatopoesi

Ono-mat-opoesi

Don Martin-lexikon här.

Onomatopoetiska ord är ljudhärmande. Som exempel brukar man alltid rabbla sörpla, bom, susa, krasch, knarra, slafsa rissla, pang och kvittra. Själv brukar jag dra till med kartong. (I alla fall om man slår på den och den inte är full av kuddar, så det så.) Prutt, fis och fjärt kan få till och med antikunskapsfolket att fnittra.

(Liten parentes bara. Har ni träffat dem – antikunskapsfolket? Som säger:
– Nej, ska du börja berätta om ord nu igen!

– Vaddå, vasarunu, nej förklara inte, prata bara som folk! Tyst!

– Nej, det har jag inte hört talas om, och inte vill jag veta något om det heller.
Ah vaddå, jag var inte född då.
– Blablahajblablablaj, jag är liksom fem år och stoppar fingrarna i öronen!

Är det fullt i hjärnan, eller? Nåväl. Slut på liten frustrerad parentes som alls inte kommer från oben utan bara kommer.)

I gårdagens kommentatorsbås skrev jag att smör rimmar på beurre. Inte vet jag om det var det som triggade associationskonstnären hakke att börja fantisera om onomatopoetisk mat. Vips drog Veka upp fler exempel, som ju måste dras upp till blogginläggsytan.

  • gurgelvatten (som ju inte är mat)
  • pangkakor (som näppeligen smäller)
  • näktergalstungor (say what?)

Jo:

Aldrig satte Lucullus sin fot i köket.
Honom bjöd okokta näktergalstungor emot.
Han ville se färdiga rätter och snygga pastejer.
Han älskade bordets plaisirier och middagens trivsel.
Så aldrig satte Lucullus i köket sin fot.

(Alf Henrikson)

Knake är en onomatopoetisk, lundensisk korv som är så tjock och blank så, påminde Agneta om. Skinnet är så hårt spänt att det med ett kraftigt knak spricker när man sätter tänderna i det. Kex är förstås onomatopoetiska om de inte har glömts bort i en gammal utflyktsväska eller doppats i varm choklad.

(Ibland öppnar man dörren till kommentatorsbåset och vinkar in lagom många anfallare och försvarare som gör som de ska så att vi vinner matchen. Ibland fylls kommentatorsbåset av fantastiska, helt oberäkneliga tusenkonstnärer och gökungar. Nu öppnar jag båsdörren och har ingen aning om vad som komma skall. Lovely.)

Share
28 kommentarer

Onomatopoesi

Ljudhärmande ord gillar jag. Igår skulle jag i en kommentar försöka stava till en kvävd nysning, och kom fram till:

– Kntjho!

Om man sitter på en teaterföreställning och drabbas av nervös rethosta, tror jag att den stavas så här:

– Hrrfh. Huff. Hhffg.

Min pappa nyser helt ohämmat så att kristallglasen klirrar och spädbarn skräms till gråt:

– HARAFFFSCHOOHOO!

Min mamma har ett knep för att med ljud klia sig längst bak i gommen, nästan nere i halsen där man ju inte kan krafsa utan att kräkas:

– Krr! Krrirkkk!

Ett av de allra mest svårstavade ljuden är det inåtandande sucksuget, oftast kombinerat med ett beklagande, nästan nekande, skak på huvudet. Det låter som en puss, men tillverkas som en implosiv, koronal klusiv. (Say what?) T på inandning alltså:

– Thsth.

Egentligen kan man ju få alla ord att vara ljudhärmande, inte bara de gamla vanliga exemplen susa, knarra, rissla och kvittra. Slå med handflatan på en tom kartong och lyss till lådans svar:

– Kadong.

Nu ska jag skriva mig ett onomatopoetiskt brödrecept.

Share
21 kommentarer