– Kom igen nu då! (sa Zlatan till Råsundapubliken i fredags – med krav på att den inte skulle vara mesig).
Detsamma säger jag till er. Idag är det nämligen Den stora namnbytardagen!
För hundra år sedan hette en gren av min pappas släkt Harnesk, men bytte till Olsson för att inte stå ut i mängden. (Mammas släkt hette samtidigt Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius och hade inga som helst problem med det.) Men det är inte mitt efternamn jag tänker byta ut.
Den förra lika stora namnbytardagen (Snellmansdagen) ägde rum den 12 maj 1906, så det är på tiden att vi har en i modern tid. Fast år 1906 var det nästan 25 000 finländare som bytte från svenska (eller ryska) till finska namn för att bättre smälta in i det finska samhället. Men vem bryr sig väl om att smälta in idag? Finskifiering i all ära, men nu handlar det om simplifiering; jag vill bara slippa heta det jag heter. (Hjälp! Vad håller jag på med?)
Men äsch, vad är jag nervös för? Författaren Magnus Ottelid hette förr Glenn Olsson och partiledaren Rick Falkvinge hette Dick Augustsson. Felix Herngren hette Tobias och Cher hade ett efternamn. Vågar de, så vågar väl jag?
Nu har jag skrivit på blanketten. Och jag djupandas nu. Detta kommer att följa mig resten av livet som en tatuering, en amputering eller en tandställningsmodifiering (nästa steg, kanske?). Eller får man ändra sig när man blir gammal och galen?
Nu är brevet lagt på lådan. (Märker ni hur spännande bloggen blir såhär med realtidskänsla?) Jag har inte som andra bett om att få byta till Slafs, Grus (får man heta Sten och Stig så …), Fjorton, Chonny, Plumsan, Pilsnerflaska och Östfront. Jag har inte ens tagit bort ett av mina förnamn och ersatt det med något annat. Jag har bara bett om ett extranamn.
Stackars mina föräldrar som kämpade i drygt sex månader med att hitta en lämplig namnkombination till mig. Det skulle passa med efternamnet Stenson och det skulle vara internationellt gångbart och framför allt skulle tilltalsnamnet Charlotte kunna uttalas på engelska, franska och tyska. (Jo, förstår ni att 1964 var andra språk än engelska av vikt.) Den 19 juli döptes jag (utan pappa närvarande – han låg hemma i influensa, men mamma var med i röd shantungklänning) till Charlotte Lilly Elisabeth Stenson.
Nu får vi hoppas att Skatteverket inte bråkar för att det tror att mitt nya namn kommer att åsamka mig problem, så att jag i fortsättningen kan få heta detta: Lotten Charlotte Lilly Elisabeth Bergman.
Visst är jag väl jättemodig? Vilken enorm förändring detta kommer att bli! Sällan har man väl läst något så omvälvande?
Kom igen nu då!
Länk till namnbytesblanketten.
Länk till Skatteverkets funderingar om vilka namn som är lämpliga.
Länk till skattekontorens adresser.
45 kommentarer