Ni som är i centrala Stockholm och tittar ut på stadens gator och torg, kommer om några timmar att ha chansen att se en bedrövlig, liten Dickensk dickensk skara. (Det ska vara litet d, men kolla, visst blev det mer svårläst?) Visserligen sitter jag i den trygga värmen på tåget än så länge, men jag kan faktiskt skåda in i framtiden.
Klockan 11:30 kliver jag, Sextonåringen och Tioåringen av och ser till vår stora förvåning att det regnar i Stockholm trots att alla väderprognoser sa att det skulle regna nån annanstans just idag. Vi sammanstrålar med en förvirrad mormor och en liten vagnåkande kusin. Vi är hungriga, de är inte hungriga, varför en intensiv diskussion om matintag tar vid.
Klockan 12:30 kommer vi – blöta och hungriga – att stå utanför Nationalmuseum och rycka i en låst dörr. För det är ju måndag.
Note to self, förbaskade glömmande Lotten: på röda dagar kommer det inga tidningar och på måndagar är museerna stängda. Så är det i hela världen! (NOT!)
Klockan 12:31 kommer jag att ta fram min Iphone och läsa i min nyinstallerade applikation att även det närbelägna Moderna museet är stängt. Men att Etnografiska, Biologiska och Historiska samt Fotografiska är öppet. Detta bekräftas förstås av Cruella, Anna Toss och andra snälla själar på Facebook.
Klockan 12:58 kommer jag att vara sur och arg och galen av hunger. Tioåringen kommer att sätta sig ner i en vattenpöl, Femtonåringen Sextonåringen (om hon hade varit 15 hade hon åkt gratis på tåget, gah) kommer att tappa sin mobil i gatan och mormor kommer att fråga om jag inte har gjort detta måndagsmisstag förut, för det minns hon med säkerhet att jag har. Den lilla kusinen säger förstås att han behöver bajsa. Nu.
Fast min framtidsvision krackelerar. Den faller samman som drömvärldarna i Inception – för jag har ju i och med detta inlägg förberett oss! Tada! (Men regnkläder har vi inte.)
Uppdatering: Vi sitter på en bänk utanför Norra Latin och äter lite kvällsmat. Bafatt jag ska kunna ta fram datorn och korra mina två fel här ovan. Sextonåringen ska åla in i en liten svart trasa medan jag ska ta fram min finaste t-shirt. Undrar om vi ska byta om uti buskarna, eller …
Kommentatorn Emmett gav oss alla igår en användbar mening att eftertänksamt säga inför ett konstverk som inte låter sig tolkas i en handvändning:
”Verket visar på individens utsatthet i den av henne själv skapade, materialistiska världen.”
Mycket bra. Själv brukar jag inför obegriplig poesi frankt säga:
”Intressant att just den där raden på ett så tydligt sätt är en symbol för universums pulserande livmoder.”
Och när man dricker vin, kan man smacka med munnen, lägga huvudet på sniskan och med kännarens självsäkerhet säga:
”Mmm, tapetserar munhålan, har … har … har vuxit på en sydsluttning.”
Om vi fortsätter på den inslagna vägen, kan jag ge er ytterligare några användbara meningar när jag här och nu rapporterar om slutet på vår bil-dningsresa som varade i en vecka.
När någon säger att de har problem med inredningsdetaljer eller klagar på att det är så enformigt med alla hem som snöar in på superellipsbord, myranstolar och ph-lampor, så kan man säga:
– Jag förstår ditt problem! (Klia dig nu på hakan.) Men sök inspiration på John Bauer-museet i Jönköping. Mjuka linjer, mörka material och böcker inte bara som prydnad. Ditt hem skulle kunna se ut som en enda stor mjuklåda.
Egentligen är jag nog en fransmänniska: jag vill ha dörrdraperier, snören i håret och fransar på kläder och väskor. Men de trasslar bara ihop sig med alla mina sladdar.
Om (när) barnen inte kan knyta sina skosnören för att de har haft kardborrknäppning ända upp i högstadiet, kan man säga:
– Tsst. Annat var det år 1900, ska du veta. Då kunde till och med treåringar knyta skorna och gå i klack.
(Här kan man förstås dra in moderna tiders slit- och slängsamhälle och bristen på duktiga skomakare och dra paralleller till folk som inte bliver vid sin läst.)
Min mamma (f. 1936) hade faktiskt liknande skor.
När någon fryser eller i största allmänhet klagar på sin klädsel, kan man säga:
”Jahadu, men som Ingenjör Andrée och hans två kumpaner har du det inte: tänk att vandra omkring i den arktiska vintern i ett halvår endast klädd i ylleunderställ, bomullsskjorta och yllerock!”
När Andrée, Fraenkel och Strindberg hittades 33 år efter försvinnandet, var de klädda i det här. Brrrrr, hutter, skaaa-aaak.
Och när någon klagar på den slappa ungdomen och killarna som inte orkar dra upp brallorna och som inte bryr sig om att kalsongerna syns, kan man säga:
– Nejnej, du har fel. De är inte slappa. De jobbar lika hårt på att kalsongkanten ska synas som någonsin en tjej som noppar ögonbryn (och allt annat väldigt generande hår på kroppen). Jag vet med bestämdhet att det inte handlar om lättja eller slump, för det har jag sett på ett polkagriskokeri i Gränna!
T-shirten som skulle kunna hänga ner över rumpan, har på ett snillrikt sätt klämts fast bakom förklädet. (Tre killar jobbade tillsammans: alla med kalsongerna synliga. Mycket imponerande – både vad gäller hantverket och utseendet.)
När någon börjar yra om det öppna samhället och öppenheten i Sverige eller dra upp vädret eller kanske prata om konstiga ortnamn eller berätta om mysiga caféer längs motorvägar, ja då kan man associera hej vilt:
– Apropå det. Väderstad må ha ett trevligt namn och ligga alldeles bredvid E4:an och se pittoreskt och mysigt ut på håll, men det säger jag dig att ett stängdare plejs har jag inte skådat sedan jag försökte hitta måndagsöppna museer i Stockholm. Caféet var stängt, frisören hade semester, biblioteket hade förkortade öppentider och kyrkan var jättejättelåst!
Bilden ääääär arrangerad. (Men låst var det.)
Och när någon klagar för att du är internetberoende och inte kan uppleva nuet utan bara tänker på att blogga och fotografera, kan du säga:
– Inte då. Jag har en defekt hjärna. Jag lider av en hypofysparasit som äter upp alla minnen. Har redan gått ner 700 gram bara på vänster sida. För att komma ihåg vem jag är och vad jag har gjort och vad jag kanske kommer att göra i framtiden, måste jag dokumentera mitt liv och leverne. Menar … *snyft* … meeeenar du att jag inte ska få leva som alla andra som har hjärnan intakt? Menar du att du och dina likar ska få bestämma över min enda hjälp till ett värdigt liv?
Bad i kvällningen – i Djulösjön. Ärligt talat funkade varken sjöns eller internetets vågor alls här. (Så av detta minns jag nästan ingenting.)
Och när någon tycker att fnuttanvändningen på svenska är ologisk och tar fram exempel som museum och filé kontra museer och filéer fileer samt filea, kan du trösta dem med att säga:
– Nej, det är minsann inte lätt. Liksom att det är svårt med ”en” och ”ett” i svenskan, är det svårt med de grava och akuta accenterna som kryddar orden såsom basilika förhöjer upplevelsen av banan. Redan 1971 anordnade gruppen Heffaklumparna en barn- och musikfest på Malmö Museum. Spelade gjorde bl.a. Don Cherry och reklamaffischen här, som visar Mona-Lisa i peruk med en ackompanjerande banjospelare (Jesper Lindberg från Grus i Dojjan), har en mycket intressant felskrivning som …
(Och så fortsätter man med att berätta om Jönköpings läns museers utställning om proggaffischer från 1960- och 70-talen.)
Mystisk fnutt.
Avslutningsvis kan man så fort friidrott kommer på tal skaka på huvudet och rabbla upp resultaten gjorda av Carolina Klüft, Christian Olsson, systrarna Kallur och Linus Thörnblad och jämföra med deras skadelistor och sedan föra fram en konspirationsteori:
– Mutor. Landslagsläkaren lär vara medlem av maffian. Jomenvisst. Mhm. Har jag hört av säker källa.
För nytillkomna läsare: jag och diverse olika konstellationer av de fem barnen har gjort en bildningsresa genom Sverige – ungefär som vi gjorde förra året. Ibland hade jag fyra barn, ibland tre, ibland två och det hela är fantastiskt roligt och väldigt miljöovänligt. (Bilen från 1987 drar 1 liter bensin per mil.) Förlåt, förlåt miljön och alla andra, men vi har inte tid, tålamod eller råd att åka tåg. (Det låter som en intressant, allittererande titel på något: ”Tid, tålamod och råd att åka tåg”. Hm.)
Och nu är vi i denna rapport framme vid hemresan, som jag verkligen har skrivit dåligt om eftersom jag igår snöade in komplett och totalt på det dassiga (men billiga) Scandic-hotellet Elmia.
9. Wanås med röda bollar i träden! Jättelånga gungor! Enorma stenar!
Tioåringen och jag roar oss i skuggan av en röd boll.Här blev vi jätteimpade av en stor, av människor tillverkad sten. Trots att sådana finns naturligt.
Det är alltså ett konstfullt område runt ett privat slott, ett slott som hindrade vår framfart då och då. (Istället för att snedda över de slottsliga gräsmattorna, fick vi gå runt om på grusknastervägar. Gah, liksom.) Överallt står små skyltar med konstnärsnamn och årtal, och så får man spana lite här och där för att se det vidunderliga. På ett ställe sitter kamouflerade högtalare i träden. Ur dem hör man barn ropa ”mamma” och ”pappa” med ökande intensitet och panik. Som varande mamma i kubik, kändes det mest obehagligt: vem skulle jag ta hand om, var var de där stackarna och hur i hela friden kom de bort från sina föräldrar? Komsi, komsi, alla barn!
Dock började vår Wanås-vandring med en skylt som lovade stort:
Cardiff! Walk! Spännande!
Tio minuter senare var vi tillbaka vid samma skylt. Då hade vi sett brännässlor, rötter, träd, brännässlor, stig, barr, brännässlor och brännässlor. ”Så exotiskt” sa vi ironiskt till varandra, vi som är vana vid orientering.
Men det här var coolt: ett uterum!Och så här vill jag egentligen ha hemma: en fönstersmyg utan fönster.Och så vill jag ha sådana här cykelställ! Och en sådan blå cykel!
(De två senaste bilderna här ovan är inte konst. Men efter 714 konstverk fokuserade vi plötsligt på vardagliga ting som liksom var vackrare än konstverken.)
Om jag ska vara lite negativ (det hör ju till, gubevars), så finns det överallt en himla massa konstverk som man bara stirrar på, kliar sig i huvudet och på hakan inför och som får en att stilla tänka ”men sicket slöseri”.
Vi närmade oss ett hus på Wanås. Ett hus som lyste på insidan. När vi kom nära, hörde vi mystisk musik, som lovade ond, bråd död samt blod, likmaskar och avhuggna huvuden. När vi kom fram, stod huset där och lyste. Så spännande! En stor skylt förkunnade att det var förbjudet att röra konstverket, men vi smög oss i alla fall fram och tittade in så försiktigt vi kunde. I huset stod … tadaaaaaaaaaaaaa … (tänk er nu musiken till ”Hajen” eller ”Morden i Midsomer”) …
… en stol och ett bord. Punkt. Suck. Antiklimax.
Väl komna hit, insåg vi att vi inte på några villkor skulle hinna till John Bauer i Jönköping, och ändrade raskt alla planer.
10. Först körde vi en bit och tog ett dopp i Osbysjön. Jag klev ut på bryggan och hävde mig i vattnet ner och rev då med mig halva bryggan ner i vattnet. Krask, sprak, knarr och pang, så lång jag på ryggen i decimeterdjupt vatten med tre meter brygga över mig. (I USA hade jag här stämt någon på 15 miljoner dollar och tryggat min ålderdom.) Barnen vadade fnissade till mitten av sjön, där vattnet nådde dem till midjan. Ett bad om dagen håller ordning på magen! Eller nåt. Tillägg! Jag glömde ju att visa upp det mystiska som låg på bryggan:
Va ä dä?
I Osby körde vi sedan fel, och stod plötsligt framför ”Lekoseum” – ett museum om Brio. Och inte bara Brio utan även Barbiedockor, datorspel, tomtar, troll, ett riktigt tåg och fan och hans moster! Barnen hade roligt, jag hade roligt och tiden fullkomligen flög fram.
Mina dockhusmöbler! (Som jag inte har sett sedan dockhuset slängdes 1980.)Mina Barbiekläder! (Som jag faktiskt tror att jag har kvar i källaren.)Ett fullständigt galet tomteland med en miljard tomtar som flinar, rör på sig, filar på ofärdiga leksaker och trycker på knappar. Scaaaary.
Nä, nu har jag babblat nog. Man skulle ju kunna tro att jag har en blogg utan utrymmesbegränsningar. Men de övriga stoppen var:
11. Elmia och John Bauer
12. Gränna och ingenjör Andrée
13. Väderstad
14. Bad i Djulösjön
15. Tiddelipom: hemma
(Som jag naturligtvis inte kommer att kunna låta bli att rapportera om en annan dag.)
Hemma hittade jag i kylskåpet en rutten gurka, tre byttor bubblande grekisk sallad, en sur potatis och på köksbänken flöt en övermöglig melon ut som en mjukglass. Borta bra, men hemma luktar värst!
I tisdags stal en avskyvärd amöba till blötdjur Sextonåringens enligt alla konstens regler fastlåsta cykel vid järnvägsstationen. Pottsorkar och pajasar som stjäl cyklar vill jag hänga upp i öronen och sedan spela Larz-Kristerz’ cover på Purple Rain för tills de ångrar sitt erbarmliga tilltag.
Jag tycker alltså verkligen, verkligen illa om cykeltjuvar.
Hur som helst. Till saken. Sextonåringen måste ju ha en cykel. Ett begagnat underverk hittades i en annons som förde oss till Vingåker. Inte kan man åka en timme hemifrån utan att göra något på vägen, så vi bestämde oss för i tur och ordning utflykt, badpaus, cykelhämtning och slottsbesök. De fyra barn som ville hänga på fick dessutom uppleva ett fantastiskt träd.
Eller fantastiskt och fantastiskt. Hm. Om jag ska vara ärlig så var det ett väldigt tråkigt träd. Precis som att slottet var ett väldigt tråkigt slott och Vingåker ett tråkigt samhälle.
Ett inhägnat äppelträd. Jaha. Precis som på Louvren.Alla som vill redigera texten räcker upp handen! *sträääck*
Förlåt, Vingåker! Vi vill tycka om dig (med outletbutiker och billighetsporslin och fina cyklar), men … nej. Inne i Säftaholms slott (som ses på bilden överst) gick vi omkring och sa ”men va, hur tänkte de nu?” och ”kolla, en luftfläkt till” samt ”ett läsrum utan böcker!” tills vi äntligen kom ut.
Maken till slöseri på slottskuriosa har jag då aldrig varit med om! I och för sig finns det en intressant utställning med kvinnliga konstnärer, men … men … men … SLOTTET då? Jag vill ju veta vad som har hänt på slottet och hur de levde, om det som hände under Gustav Trolle Bondes tid, hur det kom sig att slottet stod tomt, få veta allt om åren när det var ”lekstuga för Vingåkers barn och ungdom” (!), ”skolhem för gossar” och när det hyste arbetsmarknadsstyrelsen. Och hur i hela friden det kommer sig att det är så fult renoverat. (Se än en gång på den översta bilden.)
I ett rum fanns en fullständigt fantastisk himmelssäng. Men när den var ifrån och vem som hade använt den och hur det kommer sig att denne har lämnat några persedlar på täcket, vet jag inte.
Se, där på sängen ligger en skjorta och en cylinderhatt.
Kom igen nu, Vingåker! Jag älskar svenska småstäder, men förvalta de pärlor ni har: ta fram kuriosadeltaljer, inred Säfstaholms slott så att man känner att man är på besök i dåtiden! Behåll gärna bröderna Östermans och de andras tavlor, men fyll på med fakta, fakta, fakta och åter fakta! Heja heja!
Men Sjuåringen njöt av och dansade hej vilt framför slottets alla luftblåsar. (Observera den tidstypiska plastblomman.)
För några år sedan smällde jag upp min bärbara dator lite här och där och hittade trådlösa nätverk som var öppna som uppslagna böcker. Schwåpp, knattrade jag ner en bloggrapport på en kvart och sedan trippade jag in i kommentatorsbåset då och då för att vara en korrekt värdinna även när jag var helt väck.
Men nu – när jag inte är ensam om att vara lika beroende av internet som någonsin frukost eller sköna skor – är det svårare. Även jag begriper ju att man inte kan släppa vågorne loss bara för att det är vår eller ens praktiskt. Men … kan inte någon uppfinna ett internetvågskvalp som funkar alltid och överallt? Jag betalar gärna för’t!
(Bara för nördarnas nördar: jag har alltid släpat med mig modem och nu på senare tid Iphonen. Men ibland funkar det, ibland funkar det inte. Och jag är inte människa att fatta vad det är som felar när det felar. Blogga från telefonen pallar jag inte; jag kan bara tänka från tangentbord.)
Om jag hade kunnat, hade jag realtidsbloggat om alla museerna som jag och delar av den femhövdade barnaskaran har betat av under de senaste dagarna:
Postmuseet: för tredje gången kom vi dit när det var måndagsstängt.
Medeltidsmuseet: måndagsstängt.
Att vi inte begriper att man inte ska gå på museum på måndagar är ju vårt eget fel. Men visst känns det precis som att tidningarna inte kommer på helgdagar: himla omodernt?
Sjuåringen och Tioåringen löser ett brott med hjälp av ledtrådar och förstoringsglas.
Polismuseet är … mesigt. Men ok. Jag jämförde storögt hur polisuniformerna har förändrats under åren, medan Tioåringen skrämdes halvt ihjäl när hon råkade hamna i ett par till synes oskyldiga hörlurar som visade sig innehålla en förfärlig historia om en kvinnomisshandlare.Visst, man kan sitta i en polisbil och man kan lyssna på små historier om en tjuv, en polis och ett brottsoffer. Och man kan få knacka på en skyddsväst. Men hallåhallå – med det material som finns, skulle Polismuseet kunna vara det allra intressantaste av alla museer. (Jämför med Fängelsemuseet som vi inspekterade förra sommaren.)
Sjuåringen bär på ett tungt ok på Nordiska museet.
Nordiska museet har jag alltid gillat – om inte annat för storslagenheten. Byggnaden är oerhört stor och Gustav Vasa som möter alla besökare i entrén är nästan lika stor som sin kusin – Regalskeppet Vasa. Man kan frottera sig med Strindberg och granska dockskåp och frossa i klädhistoria.
Jag fotograferar mig själv i min snygga utstyrsel.
Där kan man dessutom fotograferas som man går och står för att vara med i en dokumentation vad gäller nutidens mode. Jag, som ju är den minst moderiktiga norr om Sydpolen, måste ha sänkt ett eventuellt modemedel rejält.
En tillfällig utställning på Nordiska museet är just nu ”Plast”. Japp, plast genom tiderna – inklusive en plastcykel och hårtorkar. Glasögonbågar och tandborstar. Skålar, bunkar och termosar. Allt!
BH med plastdetaljer som får en att längta efter hallon.
Men det var denna BH som jag stirrade på såpass länge att barnen i lekrummet (bland oken i 1800-talsmiljö) började undra om jag hade gått vilse. Ser ni? Varför hade man skumgummikoner där? Vad är det för årtionde? Hur formades behagen då? Och jag fick inga svar!
(Jag är hemma igen. Där det alltså finns förtjusande, snabba, fungerande internetvågor. Aaah.)
När jag var liten och släpades runt Europas alla kyrkor, förbannade jag mitt akademiska öde.
Vad brydde jag mig väl om vändkors och funtdopar samt app-cider?
Var det egentligen någon skillnad på kapell i skepp och kapell i kyrka och skepp i kyrka?
Fick man krypa i kryptan egentligen?
Om man inte fick låna några slantar till att tända ett par ljus var det välan ingen mening med något kyrkligt?
Fast trosbekännelse och ecklesiologi, jotack, de var kuliga ord.
Jag, Broder Jakob och Orangeluvan frös och gäspade, pappa hummade och mamma föreläste. En gång lyckades jag trilla och skrapa näsan på en hemsk grav inne i kyrkan för att halva sulan på mina träskor hade lossnat och flärpade loss som tungan på en flämtande hund. Jag tänkte – när jag låg där och funderade på att gråta eller inte gråta – att ”så nära en död har jag aldrig varit”.
Och nu drar jag och den djefla mannen in på museer med våra barn. Men banne mig, om vi inte lyckas lite bättre än den äldre generationen. Igår förgyllde vi ett konstmuseum som hade en tillfällig spring-, hopp-, trill-, kas- och lekutställning. Rullskridskor, bollar, konstiga ljud och allehanda skyddsutrustning (för skaderelaterad stämningseliminering) fascinerade så till den grad att vi aldrig höll på att ta oss därifrån. På bilden här ovan har Femåringen och Åttaåringen lagt sig tillrätta framför favoritbilden.
Vad man inte ser är att jag med min fantastiska simultanförmåga även talar allvar med ett intervjuobjekt i telefonen. (Telefonsladden ses med hjälp av lupp.)
Den djefla mannen och den mystiska Trettonåringen leker med perspektiv.
Kan vi inte göra denna vecka till museivecka? Alla bloggare som kan, rapporterar om minst ett museibesök! Ja! Det måste inte ha ägt rum nu, eller ens i år! Man kan berätta om’et ändå! Eller så går man verkligen på museum och rapporterar!
(Följdfråga: Kan man med hjälp av ett gäng utropstecken [se stycket ovan] förmå läsare att känna entusiasm inför något så mossigt som museer?)
— Bengt var först att hoppa på museitrenden. I kommentarerna finns fler. Jag kan länka här om ni tutar till att ni bloggar om museer! En till: Rigg. En till: hakke … och hakke. En till: Dieva. En till: Maria. Å en till: Miss Gillette.
(Museum i plural – museer – har inte accent. Att många tror att det ska vara det, beror på att vi har en minnesbild av ”caféer” och ”idéer”.)
I fredags kl. 16:10 slängde jag mig i en taxi för att i ilfart föras till Göteborgs Naturhistoriska Museum innan det stängde kl 17:00. (Egentligen skulle jag fortsätta förvaringsskåpsutredningen från förra inlägget, men skåpen var dötrista och en val visade sig stjäla uppmärksamheten.)
Ser ni? 0,02 timmar!
”Rusningstrafik” är ett ord som i svenskan är känt sedan 1957. Pah. Bah. Fnys. De hade 1957 ingen aaaning om hur lång tid det 51 år senare skulle kunna ta att åka 1,8 km. Under en 247-kronorsresa lärde jag mig mycket om Teheran, mycket om svenskars kynne, ännu mer om våra jävla årstider men väldigt lite naturhistoria.
Väl framme skakade jag regnet ur frisyren, nickade åt personalen som snabbt påpekade att det snart var stängningsdags och suckade lyckligt – för om museer tycker jag mycket. Det spelar ingen roll om de är gamla, dammiga och trista eller dyra. Jag tvingar barnen att njuta också, vilket de kommer att tacka mig för i framtiden. Tror jag.
De tacksamma barnen ses här i livrustkammaren under jullovet.
Dammvippa hitåt!
Här har vi då den berömda Malmska valen (strandad 1865) som vi har yrat om flera gånger tidigare. (Jag och Översättarhelena.) Vid den röda pilen syns gångjärnen, som på valdagen vart fjärde år oljas för att inte gnissla vid munöppningen. Sedan kan allmänheten där inne bland sittbänkar och handtryckta tygtapeter fira demokratin genom att fika inne i valen. Wikipedia berättar:
”Det inrättades tidigt ett litet kafé i valens innandöme, där det bland annat serverades kaffe och punsch. Ingången var genom gapet som man kunde veva upp. Efter att ha varit öppet i många år, stängdes kaféet då det blivit ett tillhåll för älskande par och då ett speciellt par överraskades i en alltför intim situation.”
Valfrändskap, valmöten och valkarteller var ej tillåtna. För att inte tala om valrörelser i samband med valhemligheter. (Förlåt, jag har umgåtts med göteborgare och hamnat i fler än en valsituation.)
Preparat av Malmska valen.
Men det är särskilt skumma burkar med formalin som fascinerar mig. ”Vänster öga, genomborrat i syfte att döda valen.” Mums.
——
Och nu blir det reklam. Hallwylska museet nära Norrmalmstorg i Stockholm har öppnat köksavdelningen – men bara till den 17 februari. Vinkällaren! Skafferiet med en ohyggligt imponerande ägghylla! Glassmaskinen! Durkslagen och slevarna! Menyerna! Say no more. Tyvärr inga formalinburkar, men det må vara hänt. (Ni förstår väl hur tacksamma barnen var över att få se ett sekelskifteskök?)