Här sitter jag på en pub och äter fish and chips och dricker en pint. (Vilket jag förstås bara talar om för att få lägga ut en matbild som egentligen är precis likadan som alla andra matbilder.)

I London hinner man inte göra nästan något eftersom allt tar sån tid att göra.

Det tar tid att åka tunnelbana eftersom det dels är kul, dels är lite krångligt. Att titta på broar och duvor tar tid, att leta efter papperskorgar tar evinnerlig tid. Att det är så svårt att hitta papperskorgar i London beror (sägs det) på rädslan för bomber, men hur logiskt är det när man ju får skapa sopsäcksberg som kan rymma hela raketer? Som jag ju dessutom måste ta bild på?



När jag gick omkring och letade efter papperskorgar, hittade jag andra spännande ting.

Lincolnstatyn mitt i London är en exakt kopia av Augustus Saint-Gaudens Lincolnstaty som på ett mera logiskt sätt står i Chicago. Nu ska vi se:
”The Saint-Gaudens statue was not intended for this spot, however. It replaces a replica of a controversial statue by George Barnard previously installed in Cincinnati, Ohio. When the president’s son Robert heard that the Barnard statue was headed for London, he was appalled, calling it ”simply horrible.” Because of his influence, the Saint-Gaudens work was dedicated in London on July 28, 1920. The Barnard statue replica, dubbed the ”stomach ache statue” because of the placement of the hands, went to Manchester, England instead.”
Ahaaa.



Efter en tvåtimmarspromenad med tuggummi- och snytpapper samt en glasspinne i fickorna och en sedan 90 minuter tom kaffemugg i näven, kom jag fram till mitt mål: Imperial War Museums.



IWM, som Imperial War Museums kallas av lokalbefolkningen, har till den 31 augusti en utställning om modet under andra världskriget. (Rekommenderas.)

Innan jag blev påmind om att fotografering inte var tillåten (”I’m so sorry, madam, but could you please put your camera in your bag?”), hann jag ta en bild på för gasmasker anpassade handväskor.

Utställningen visade hur landuniformer skilde sig från de marina och hur de kreativa och modemedvetna gjorde små förändringar för att antingen göra kläderna bekvämare eller snyggare. Särskilt eftertraktade var marinens blåa strumpor, som ansågs vara mycket, mycket snyggare än de andra, som ju var beigebruna och tydligen av ett mer korvigare material.
Det fanns brudnäbbsklänningar av fallskärmstyg och en bröllopsklänning av simpelt fodertyg. (Den senare användes av 16 kvinnor i en och samma bekantskapskrets 1941–46.) När slagen på herrbyxorna förbjöds, köpte killarna förstås för långa byxor och lät sedan sy slag på dem.
Det fanns en liten folder – en kampanj kan man också kalla det – som hette ”Make-do and mend” som uppmuntrade alla att stå ut och sy om och göra det bästa av situationen. Då tänkte jag på min proppfulla resväska som hade fått tillskott av en engelsk vinterjacka och ett par fånigt trasiga jeans samt tre rutiga pyjamasar. Och så tänkte jag den absurda tanken ”nämen ett litet krig med lite katastrof och ransonering samt lidande kanske vi alla hade mått bra av?”. Jag suckade och avslutade min tanke: ”Synd bara på all död som måste till för att vi ska ta oss i den återanvända kragen.” (Vaddå banal? Jag kan faktiskt inte styra vad min hjärna tänker. Öh.)

Leslie Speller och Eileen Stone på bilden ovan gifte sig efter kriget (efter att inte ha träffats på fyra år eftersom Leslie sköts ner i Libyen). Klänningen syddes av hans fallskärm och färgades efter bröllopet brun för att användas som foder i en kappa. En liten (vit) bit sparades och blev med lite broderier en förtjusande, liten näsduk. Andra delar av fallskärmen använde de under resten av livet lite här och där i vardagslivet och på campingresor.

Vän av ordning undrar nu förstås hur det stod till med alla kanoner, bomber, tändhattar och granater på museet. Svar: jag har ingen aning ety jag är en av blott mode intresserad quinna.
Pssst. Ni som har Twitter kan leta upp den trevliga hashtaggen #WhatMyFamilyWore.
83 kommentarer