Hoppa till innehåll

Etikett: museum

Mary Rose är faktiskt storasyster till regalskeppet Vasa och förr drack man ju mycket mer öl än nu

När ytlänningar (skrev Lotten med ett kärleksfullt leende på läpparna och ormet krüper i tankarna) kommer till oss, drar vi alltid med dem på ett besök i Stockholm, med regalskeppet Vasa som första mål. Har man inte varit där, måste man åka dit. Jag var där redan 1975, lite ämlig med getingstick i armhålan och konvalescent efter påssjuka. Och det var underbart.

wasavarvet_1975
Då – man gick på de där rangliga gångarna runt om och allt luktade hund och var blött.
Vasamuseet 2010
Nu – man tar en latte, åker hiss, njuter av stillheten och värmen.

Därför är det inte alls konstigt att man känner lite extra för stackars Mary Rose, som sjönk nästan på dagen för 470 år sedan (19 juli 1545), försökte hivas upp direkt efter förlisningen, hittades igen 1971 och plockades slutligen upp 1982. Men medan Vasa numera ju faktiskt är en hel båt (om än på land), ligger Mary Rose som ett för vågor spritt skelett där styrbordssidan är … borta. Puts väck. Till skillnad från Vasa, lade hon sig på ena sidan, varför den övre halvan som inte låg i dy helt enkelt ruttnade bort.

maryrose
En halv båt, ba.

Varför Mary Rose sjönk, vet man inte riktigt, men en teori från 1548 är att förlisningen berodde på allmän instabilitet efter en ombyggnation och bristande disciplin bland besättningen (”han hade en typ av hjon som han inte kunde styra”) och därav följde:

” … för mycket dårskap eftersom hon hade för stor bestyckning och att kanonportarna, som satt lågt, lämnats öppna, samt att de stora styckena varit oriktigt surrade, så att när skeppet skulle vända, rusade vattnet in och hon sjönk plötsligt.” (Läs mer.)

Mary Rose
Precis som Vasa runt 1975: blött och oåtkomligt. (Bild från Wikipedia.)
maryrose
Detta ser man genom små fönster i en lång vägg: nästan ingenting. ”Vasa är finare” sa kusin Ann.

För att kompensera för det bristande skeppet på museet, är montrarna med prylar helt fantastiskt fyllda med allsköns ting. Där finns förstås en och annan kanon (vilka jag inte finner särskilt intressanta), men även kammar, skor, rakhyvlar, kirurgiska sågar, spel, guldmynt, kokkärl, kläder, spännen och ungefär 19 000 andra ting.

Man fick ta bilder inne på det extremt illa upplysta museet, men inte med blixt. Här kommer några av mina suddiga försök:

ears wax pinne
Inne hos doktorn på skeppet fanns det en kalebass-flaska som funkade lite som en vällingflaska för patienter som inte kunde sätta sig upp för att äta. Likadant funkade den ”vridna skeden”, som alltså var bra att ha om man åt liggande. De två små utsirade pinnarna av elfenben (som jag kallade ”eiffelben” när jag var liten) är öronvaxutkrafsare.
spruta
Med den där sprutan kunde man antingen suga ut var eller spruta in kvicksilver. Yay.
olika lager
Här har de satt upp saker som de hittade under de olika lagren som täckte Mary Rose.

Mary Rose-museet är en del av Portsmouth Historic Dockyard, som även kan stoltsera med bl.a. ett ”English Tea Room”, massa roliga köpe-pryttlar, u-båtsmuseum, hamnruntåkning samt förstås några båtar till: HMS M.33, HMS Victory och HMS Warrior 1860.

victory
Det här är HMS Victory … den båt som Lord Nelson dog på. Om man vill, kan man hääär läsa om Skogsgurras minnen av …
nelsondiedhere
… den här lilla mässingsskylten på båten.

Vad händer annars i England, undrar ni? Jo, jag går på pub, dansar zumba, dricker te, njuter av matbutikerna, tittar på roliga tv-program, pratar engelska utan amerikansk brytning och fotograferar lite allt möjligt.

tjocka henry
En rolig boktitel.
turkos
En inte jättevacker husfärg.
tvattlina
En tvättlina i tågfönstret. Mannen i förgrunden trodde att jag fotograferade honom och vinkade glatt. Sedan började han prata om John Cleese.
walker_beaufort
Mr Walker, som satt bredvid oss i museicaféet visade sig ha varit gift med en svenska och var i rakt nedstigande led släkt med Francis Beaufort. Sedan började han också prata om John Cleese.
smuts
En smutsig toa. (Men alla offentliga toaletter är gratis. Överallt. Tack, tack.)
vackergrind
En väldigt vacker entré till ett vanligt hus.

Men nu måste vi återvända en stund till Mary Rose. När vi tittade på olika dryckeskärl och öltunnor samt ätskålar, lärde vi oss nämligen detta:

olranson
Den dagliga ölransonen var uppåt en halv skurhink.
Share
34 kommentarer

Dag 6 i Belgien: Bryssel, städning, socker, hus och ett er*tikmuseum

Ja, känsliga tittare varnas, det finns en bild från er*tikmuseet längst ner i inlägget. (Det är inte jag som är pryd, det är spamrobotarna som går i spinn så fort jag skriver [o]lämpliga ord.)

Städningen?
Japp, nu vet vi hur städningen går till i Bryssel, men godkänner den inte.

cleaning
Det är nämligen välstädat i ungefär 30 minuter runt tiosnåret på förmiddagen, sedan dumpas det sopsäckar överallt så det står härliga till igen – till nästa dag runt tiosnåret.
grovsopor
Utom på helgerna, för då städas det inte eftersom … eftersom … öh … (nej, jag kom inte på något svar där) … så t.ex. grovsoporna som inte får plats i tunnorna ligger så här och ligger till sig lite.

Choklad och annat sött?
Vi fick under dessa sex dagar i Belgien faktiskt bara i oss tre ynka små chokladbitar. De smakade förvisso alldeles utmärkt, men njutningen var så mycket större när vi bälgade i oss en liter vatten i den 40-gradiga värmen. Jag fönstershoppade så att ögonen höll på att rulla iväg på gatustenen framför mina fötter …

chokladverktyg
Man kan köpa gamla verktyg …
gottchoklad
… men det var det ju inte! Det var ju choklad!
waffles
Belgiska våfflor i långa rader – men de är lackerade så att de ska hålla där de ligger som grovsopor på display. (Golfbollen föreställer vit choklad.)
jordgubbar
Budgetvarianten av chokladdoppade jordgubbar som kostar 45 kr styck: jordgubbar med chokladsås och nötströssel. Jag åt upp allt i ett nafs och dog sedan en hemsk törstdöd.

Arkitekturen i Bryssel?
Jag föreställde mig att hela Bryssel skulle se ut som på bilderna i anslutning till EU-arbetet. Modernt, inglasat, blankt och fyrkantigt. Men det ser ut som alla andra stora europeiska städer som bombades under andra världskriget (eller som inte bombades utan revs av 1960-talspolitiker) och som sedan lappades ihop så att modernt möter gammalt.

gamlahus
Gammalt runt nytt …
gammaltnytt
… och gammalt mellan nytt.
finabrysselhus
Se så fint husen står på rad i svängen. Vackra, om än lite avgasmörka kanske. Påminner om ett fint pussel jag hade som liten.
fulahus
Men det ser också ut så här. Irk!
tomthus_bryssel
Eller så här: Bryssels centrum är fullt av nedgångna, förfallna, vackra och helt obebodda hus med trasiga fönster och igenbommade dörrar. Vill man inte bo här? Finns det någon mysko regel som gör att husägarna inte vill renovera och ha hyresgäster?

Nej, nu vänder vi tillbaka till vackrare ting!

storatorgetbryssel
På Bryssels stora torg står hus från 1600-talet kvar och ser ut som spetsbroderier. Hur de tyska bombplanen kunde missa dem är en gåta, men tack, tack. (I det inringade huset bodde en gång Victor Hugo.)
headless poser1
En närbild av ena husets fasadstatyer visar att Dr Who nog var här och poserade med en lap top i vänsterhanden. Eller att Sleepy Hollow har en ännu inte känd förlaga.

Men vänta. Den där statyn påminner ju om något.

skyltdockor
Aaaaahaaaa. (Jag fotograferade dem av en helt annan anledning – tyckte att det här såg ut lite som makarna Bergman runt 1988.)

Användarvänligheten i Bryssel?
Jomenvisst, den var okej. Lite som Sverige med maskiner och apparater med olika displayer som gärna är svarta när solen lyser på dem, men förbluffande ofta med kortbetalning ”som inte funkar just nu”. Kontant betalning är mycket, mycket vanligare  i Belgien än i Sverige.

hissknappar
Hissknappsdesign med klisterlappen om alarm (noodoproep) som sitter så fint preciiis vid knappen som man ska trycka på om man vill åka upp. Eller ner. (Om man vill åka till höger eller vänster tycker man ju på mittenknappen.)
hissknapp2
Och här ska man inte trycka på ”knappen”, för den är ingen knapp. Man ska trycka på den runda knappen, för den är en knapp. (Granska gärna bilden. Ni ser att det inte är mycket som skiljer ”åkknappen” från ”dörrknappen”.)

Ännu ett museum?
Det sista vi gjorde i Bryssel var att leta upp ett spännande litet museum som hette MEM:

mem_museum
Det är pyttelitet, men väldigt intressant. Vi antog det akademiska angreppssättet och försökte analysera svängningar i mode och öppenhet och se när man egentligen började avbilda kvinnor korrekt. Och fann att vi nog måste skriva en avhandling i ämnet.
mem_doorhandle
Det här dörrtrycket tyckte jag var roligast.

Så åkte vi slutligen ut till flygplatsen och … vad hittade vi väl där?

headless woman
En pendang till statyn och skyltdockorna!
Share
50 kommentarer

ABBA The Museum

Igår bjöd barnens farmor – tillika den djefla mannens mor – både min och sin släkt på restaurang och museibesök. Restaurang Hasselbacken med världens godaste skagenröra hade dock problem med logistiken eftersom buffématen nåddes blott från ett håll och en enda lång, ringlande kö. Hör nu här alla bufféplejs!

  1. All mat ska nås från minst två sidor.
  2. Man ska inte behöva stå i köttbullekön om man bara ska ha pannkakor.
  3. Svenskar är ett ohyfsat folk som envisas med att breda sina mackor i kön, så sätt gärna upp skyltar med tipset att lägga smörklick och pålägg på tallrikskanten och sedan bygga Dagoberttorn vid matplatsen.
  4. Spela inte musik: folk är ofta på restaurang för att få prata med mat i munnen.
  5. Lägg krut på toaletterna: vi ser skavanker och tänker ojojoj.

Efter att ha ätit oss osunt mätta, tappade vi bort två barn och när de var funna hade vi tappat bort två vuxna som letade efter de försvunna barnen så då skickade vi iväg tre andra barn att leta efter de försvunna vuxna, som plötsligt dök upp utan barn eller den blekaste aning om kalabaliken.

Sedan attackerade vi ABBA-museet med full kraft. Men höll faktiskt inte ens på att komma förbi vändkorsen i entrén eftersom logistiken även där var komplett felprioriterad.

Man får när man köper biljetterna online välja en insläppstid; besökare kommer bara in fyra gånger per timme. Detta är väldigt smart och gagnar både besökare och personal, som kan planera personalåtgång och minimera anstormningar. Frågan är bara varför de i så fall inte planerar – vi fick stå i en extremt obekväm hög och vänta på att en svagröstad kille skulle dela ut lyssna-guide-apparater med abbornas egna röster som berättar kuriosa när man rör sig runt i museet. Allt är liksom väl uttänkt, men någon uppföljning verkar inte ha gjorts.

Texterna i museet är bedrövliga – uppånervända citattecken, Engelska och Svenska med versaler, infantila formuleringar och … HAAALLÅÅÅÅÅÅ! Be mig korrläsa! Så här beskriver Benny natten efter Waterloo-segern i Brighton 1974:

”Vi kommer inte tillbaka till hotellet förrän vid 4-snåret. Vi sätter oss en stund i Napoleon-vinsten där – ja den heter faktiskt så! Halv fem är vi i säng.”

Jag antar att det ska stå ”Napoleon-sviten”?

Men materialet är helt fantastiskt. Scenkostymerna, platådojjorna, guldplattorna, tidningsurklippen – allt, allt, allt! De har byggt upp Polarstudion och Stikkan Anderssons arbetsrum samt sommarhuset som ABBA fick på köpet när de investerade i en hel ö i skärgården. Det finns ett självspelande piano som är direktkopplat till Bennys piano där han bor; när han sätter sig och spelar, spelar museipianot också. Man får försöka mixa låtarna som Tretow gjorde och man kan stå på scen som en femte ABBA-medlem och man kan få dansa och sjunga och dessutom registrera sina göranden digitalt och sedan ladda ner allt hemma via entrébiljetten. Man kan köpa hur mycket prylar som helst — men bara med kort. Museet hanterar inte pengar eftersom Björn Ulvaeus tror att ett slantfritt samhälle minskar brottsligheten. (Intressant.)  Och så kan man se hela ABBA The Movie i en biosalong!

Kommentatösen Agnetas man Folke Hallin gjorde denna ABBA-karikatyr för MAD. Och Agneta rotade nu ikväll fram originalet, lade det på golvet och fotograferade det, uppflugen på en stege. (Hon säger att färgerna blev fel och att det är lite snett, men jag ser bara att det är en perfekt bild!)
Kommentatösen Agnetas man Folke Hallin gjorde denna ABBA-karikatyr för MAD. Och Agneta rotade nu ikväll fram originalet, lade det på köksgolvet och fotograferade det, uppflugen på en stege. (Hon säger att färgerna blev fel och att det är lite snett, men jag ser bara att det är en perfekt bild!)

ABBA-museet är alltså helt fantastiskt – samtidigt som det är taffligt. Hade skaparna lagt en bråkdel av budgeten på logistiker, språkgranskare och proffsskribenter hade det varit ett sanslöst bra museum.

Men nu kommer jag faktiskt till det allra, allra bästa. För ABBA-museet är även Swedish Music Hall of Fame med små musikrum för alla årtionden från 1920 (jag fastnade förstås i 1970-rummet), artistkläder och scenskor, foton och dagböcker, låtlistor och almanackor, gamla skivspelare och radioapparater samt en jukebox från 1920:

"Lägg 10 öre i öppningen.”
”Lägg 10 öre i öppningen.”

Och så det mest fantastiska. Som jag har sparat till sist. Håll i er. Har ni någonsin sett på maken?

PIP TUT
PIP TUT
Pling …
Pling …
Plong …
Plong …

Okej. Man måste vara i en ålder som ligger min nära. Och tycka om Robban Broberg kanske.

Det handlar alltså om The Pling & Plong Show (1970).

Att tåget på väg till Stockholm var jätteförsenat pga. personalbrist och tåget hem var ännu mer jätteförsenat pga. ställverksfel och sena reparatörer samt att jag fick gå på kryckor hela dagen, försvinner i ett ena lyckligt skimmer: jag har fått vara nära Robban Brobergs Robbot, som bodde i en ”garderobbotorob”.

Share
113 kommentarer

Bara liten bildsafari från senaste veckan

Jag försöker tycka om augusti, men börjar hysa lika stark aversion till denna månad som till november. Dagarna flyger fram som en hindu på ett öppet fält. (Förlåt, men i vår familj säger vi sedan 1986 hindu istället för hind pga. sludder. Eller om det var slödder.) Snart är det slut på morgondopp, kvällsdopp, utomhusätning och barnfotapromenader. (Ja, så stavas det.)

Därför behövs en liten rapportering som jag i november och februari kan sitta och gråta till när livsgnistorna flyr det nyss nämnda fältet. Here we go!

Vi har inspekterat Spårvägsmuseet i Stockholm och lärt barnen att lyssna på tågrälsen så att de vet när Bröderna Dalton ska slå till och råna tåget.

Tioåringen, Trettonåringen och Pysseliten.
Tioåringen, Trettonåringen och Pysseliten.
När Spårvägsmuseet så vill, kan det sadla om och ställa ut inredningen på toaletterna på ett nostalgimuseum.
När Spårvägsmuseet så vill, kan det sadla om och ställa ut inredningen på toaletterna på ett nostalgimuseum.
I Högdalen hittade vi en på ett ovanligt ställe uppsatt pärlplatta.
I Högdalen hittade vi en på ett ovanligt ställe högt uppsatt pärlplatta.

Jag erhöll ett gratispaket med smink och slipper nu gå omkring med bleka läppar, fläckig näsa och mörka ringar under allt annat.

Före och efter. (Minspelet? Japp, oavsett om jag poserar eller ej, ser jag ut sådär.)
Före – och efter. (Minspelet? Japp, oavsett om jag poserar eller ej, ser jag ut sådär.)

I tältet som det var meningen att barnen skulle få sova och mysa i, bosatte sig en, två eller tre katter. Jag hällde ut pepparkorn och slängde in brännässlor, men kattskrällena bara jamade och sa att det var ju alldeles förfärligt vänligt av mig att fixa skugga åt dem på detta trevliga sätt.

Tomma hot: GÅ UUUUT KATTSKRÄLLE, ANNARS SPRUTAR JAG VATTEN PÅ DIG!
Tomma hot: – GÅ UUUUT KATTSKRÄLLE, ANNARS SPRUTAR JAG VATTEN PÅ DIG! SCHAAAAAS KATTA!

Efter fem dagars kamp (där jag inte använde vattenslangen på därför avsett vis), dödade katterna några möss i tältet och lekte så vilt med döingarna att blodet skvätte värre än i Die Hard. Så kojan åkte på tippen.

Sedan har vi myst och vilat, druckit vin i solnedgången, bjudit inramlande gäster på spontanmat och pratat om våra krämpor.

Från vänster till höger: svullet skitknä (åtta månader sedan operationen), jättebula (tre veckor sedan felhoppet) och blå, svullen fotled (dit bulans blod har runnit), skitigt vinglas med isbitar i.
Från vänster till höger: svullet skitknä (åtta månader sedan operationen), jättebula (tre veckor sedan felhoppet) och blå, svullen fotled (dit bulans blod har runnit) och så ett skitigt vinglas med isbitar i.

Och slutligen – inatt målade jag och Trettonåringen i största hemlighet om i köket. Vi låtsades gå och lägga oss, gick upp kl 00:30 och målade till 03-tiden. När de andra familjemedlemmarna kom upp i morse, slog vi dem med häpnad.

Före – ett normalt skafferi byggt för tio år sedan av en Billy, en Ivar, några plankor och en gammal toadörr.
Före – ett normalt skafferi byggt för tio år sedan av en Billy, en Ivar, några plankor och en gammal toadörr.
Efter – en Tardis!
Efter – en Tardis!

För er som inte läste Doctor Who-inlägget häromdagen: det där blåa är numera en cool tidmaskin som är mindre på insidan än utsidan.

Share
74 kommentarer

Sveriges största beredskapsmuseum!

Jomen. Sveriges största beredskapsmuseum finns strax söder om Viken, som ligger mellan Helsingborg och Höganäs på västkusten i Skåne.

(Halva läsekretsen drar nu efter andan – den halvan som hänger i kommentatorsbåset och igår fick reda på att Tioåringen, Trettonåringen och jag har tagit flyget till England. Den halvan som ju nu förväntar sig fish’n chips-recensioner och dubbeldäckarbilder. Men som hamnar på militärmuseum. Så underligt.)

Jag har hängt i Höganäs-trakterna sedan 1985 i och med att min djefla man är uppvuxen i Viken och Nationalencyklopedins redaktion låg där 1986–99. Men inte en enda gång har jag kommit mig för att kolla in Beredskapsmuseet, som ju ligger blott ett stenkast från väg 111. Vilket, inser jag nu, inte är så himla konstigt; det invigdes nämligen så sent som 1997.

Man började med att gräva fram ett skyddsrum som hade murats igen och fylla på med gåvor och upphittade prylar som sådana som jag samlar på sig. Och det är verkligen intressant. Jag som verkligen struntar i all vapenhistoria, fann en vansinnig massa att titta på och läsa om. Att jag inte förstår mig på vapen beror förmodligen på ett renodlat ointresse och obildning. Om jag hade kunnat peka på en kanon och säga nåt om den, hade det säkerligen varit roligare.

– Jahaja, modell 187-B, den med alltför små hjul som tippade framåt när den inte fastnade i kaninhål. Det intressanta var att den häääär mittendelen visade sig med att ett enkelt handgrepp kunna förvandlas till en perfekt kastrull med inbyggt durkslag. Den yttersta delen av synnerligen hårt järn med små räfflor återanvändes som en del i Saabs förgasare under 1960-talet.

(Jag ska kanske för säkerhets skull tala om att allt i föregående replik är rappakalja.)

"Hallå, vad är det där?" sa ett barn nyfiket. "Jamen det är ju hylle", svarade jag.
”Hallå, vad är det där?” sa ett barn nyfiket. ”Jamen det är ju hylle”, svarade jag.
Forna tiders GPS.
Forna tiders GPS.
Forna tiders handsfree.
Forna tiders handsfree.
– Det här, förstår ni barn, är madrass som är full av hästhår. Känn!
– Det här, förstår ni barn, är madrass som är full av hästhår. Känn!

Den där tagelmadrassen ovan var storligen fascinerande för de små allergivana barnen i sällskapet. De var överens om att den trots allt var ganska bekväm även om hårda strån stack ut som överraskningar här och där. – Men hur  klipper man av hästen allt hår? – Vad gjorde pälsdjursallergikerna? – Var hittade man så många hästar så att det räckte till alla Sveriges madrasser? – Vad trångt det är!

Det trånga utrymmet var Sveriges enda bevarade mobila logement. (Alla de andra brändes upp efter kriget.)
Det trånga utrymmet var Sveriges enda bevarade mobila logement. (Alla de andra brändes upp efter kriget.)
Den här tidningen låg på en pinnstol bakom glas. Jag försökte trycka mig genom avspärrningen för att klämma och känna på den, men misslyckades.
Den här tidningen låg på en pinnstol bakom glas. Jag försökte trycka mig genom avspärrningen för att klämma och känna på den, men misslyckades.
Kryddblandning och sill förstår jag, men vad är "val"?
Kryddblandning och sill förstår jag, men vad är ”val”?

Även känslan att gå ner i ett skyddsrum var fantastisk. Kallt, fuktigt, stort och trångt på en gång och väldigt … rustikt. En liten 40-talsbiograf fanns där nere, olika uniformer, skidor, pjäxor, fältpost, slantar och vapen. Och vapen. Pickadollor och gevär, kanoner och musketörer och kulor samt lite mer vapen.

Men det finns här som på alla museer med självaktning en genusgenomtänkt hörna – här med allt från bröllopskläning och klackskor till toalettpapper och virkade sanitetsprodukter.
Men det finns här som på alla museer med självaktning en genusgenomtänkt hörna – här med allt från bröllopskläning och klackskor till toalettpapper och virkade sanitetsprodukter.

– Men? Rapport från England? undrar ni nu.

Jodå, den kommer, den kommer! Imorrn ska vi göra Brighton osäkert, have a nice cup of tea 14 gånger och köra bil på vänster sida.

Share
75 kommentarer

Några turistattraktioner senare

Jag pratade med en kompis som nyss har flyttat till Skåne och som säger att det är ju rent löjligt vad vackert allt är. Korsvirkeshus, platta åkrar med inslag av blåklint och vallmo, böljande kullar (om än väldigt låga) och stockrosor mot varenda jädra vitkalkad vägg! Efter att ha bott 23 år i Skåne, svarar jag alltid något i stil med:

– Och?

För Skåne är ju bara Skåne. Jättefint, verkligen. Har ni sett vad vackert det är i Jämtland? I en sörmländsk skog? För att inte tala om Jämtlands dalgångar och (gäääsp) Stockholms skärgård.

Men nu är det ju här i Skåne vi är, jag och de två yngsta barnen. Vi satte oss i bilen, styrde kosan snett sydöst från Olseröd … och körde lite vilse. Sedan hittade vi rätt, körde lite fel, körde rätt på en kungagrav, en chokladfabrik och en gammal borg.

Jag tror att det kan ha sett ut så här om vi hade dokumenterat alla stopp som vi borde.
Jag tror att det kan ha sett ut så här om vi hade dokumenterat alla stopp som vi borde.

Vädret är helt bedrövligt – det påminner ganska mycket om april eller oktober, men vi biter ihop och tänker ungefär ”det här kan vi ju berätta för barnbarnen” i stil med halm i träskorna och fem mil till skolan samt ”vi besökte varenda  kyrka i hela Tyskland”.

Vi körde och körde och såg oss omkring. När det blev lite varmt i bilen, hittade vi en fläktknapp som visade sig vara en helt fungerande luftkonditionering. Särskilt vid ett litet, fascinerande blåshål kom nordanvindsk luft.

En neonskylt med CHOKLAD och texten "liten chokladfabrik" fick mig att tvärnita.
En neonskylt med CHOKLAD och texten ”liten chokladfabrik” fick mig att tvärnita.

I den lilla chokladfabriken köpte vi sju praliner och kom ut 100 kronor fattigare, nästan andfådda av upplevelsen att köpa något så fullständigt onödigt och så fasansfullt dyrt. Vi lade chokladen alldeles bredvid det särskilt kalla blåshålet och kände oss nöjda.

Plötsligt tvärnitade jag igen. Vi parkerade och vandrade genom en ramslöksskog med rotvältor till en kungagrav från bronsåldern.

Se hur den tämligen sällsynta ramslöken har lagt sig att vila bredvid stigen.
Se hur den tämligen sällsynta ramslöken har lagt sig att vila bredvid stigen.

Kungagraven i Kivik är en jättejätteplatt hög med stenar (som ett stenröse) och en ingång till en stenkista med vackra inristningar. Den är svår att datera eftersom människor i bygden under århundraden sedan bronsåldern (runt 1500 f.Kr.) tog sten för att bygga murar och annat hemma i byn. När man hade tagit såpass mycket sten att allt liksom rasade samman, beslutades att graven skulle återställas till ursprun… men vänta nu. Man visste ju inte hur det såg ut. Hmmm, sa man och kliade sig på hakan medan man kontaktade alla som hade ”stulit” stenar och krävde att få dem tillbaka. Det blev ett evigt kånkande, men till slut blev det en trevlig turistattraktion av det. Men lite förvirrande är texten på plats:

Hövdingen var funnen! Men det var ju ingen där.
Hövdingen var funnen! Men det var ju ingen där.
Själv gillade jag bronåldersmännens fokus på skiljetecken.
Själv gillade jag bronåldersmännens fokus på skiljetecken.

Vi tog sedan en tur till Kiviks musteri, där allt var vackert, gott, fullt av naturliga råvaror och för dyrt. Så vi körde mot närmaste hål i väggen i Simrishamn, där solen lyste och alla människor var vänliga och jag råkade köpa ett kuddfodral för 300 kronor för att jag trodde att det kostade 30.

Att jag vill ha just sådana här kuddfodral beror på att vårt vardagsrum går i färgskalan grönt, vitt, rött, blått, gult och svart.
Att jag vill ha just sådana här kuddfodral beror på att vårt vardagsrum går i färgskalan grönt, vitt, rött, blått, gult och svart.
Caesarsalladen var inte som caesersallader brukar vara, för den hade bland annat hamburgerdressing och riven hushållsost på …
Caesarsalladen var inte som caesersallader brukar vara, för den hade bland annat hamburgerdressing och riven hushållsost på sig …

På väg ut ur Simrishamn föreslog jag att vi skulle åka till Glimmingehus, men sedan körde jag fel och hamnade på avvägar, grusvägar, irrfärder och i återvändsgränder. Barnen tjöt av skratt och skrek att NU ÄRE SOMMAR!!!

Plötsligt dök ett stort, gammalt hus upp bakom en platt åker. Detta hus visade sig underligt nog vara Glimmingehus. Som var alldeles fantastiskt intressant med stora salar, två meter tjocka väggar, vallgrav, kanongluggar, stearinljus, dödsfällor, tygtapeter, fiendenedkast, försvarsutkast och jag vet inte allt. Borgen byggdes 1499 och användes bara som bostad i ungefär 50 år eftersom det var ganska opraktiskt och faktiskt svinkallt. I mitten finns en stor stentrappa, vilket var synnerligen modääärnt för medeltiden. I köket fanns två bakugnar (som har rasat) och rökgångarna fungerade som uppvärmningskanaler för hela huset, vilket kan liknas vid en tepanyakihäll vad gäller coolness.

När adelsmännen flyttade ut till bekvämare hus på gården, var borgen sädesmagasin (va!!!) i flera hundra år. Vallgraven fylldes igen och inga ramaskri hördes över nejden eftersom jag inte var född än. (Det finns mycket mer att berätta, men jag tycker att ni ska åka dit och kolla själva.)

I mitt gul-grön-vita-röda-blåa-svarta vardagsrum vill jag ha sådana där sittbänkar vid fönstret.
I mitt gul-grön-vita-röda-blåa-svarta vardagsrum vill jag ha sådana där sittbänkar vid fönstret.

Caféet var även det alldeles rasande trevligt, om än slitet (precis som bron över vallgraven, som var fylld av varningsskyltar som fick oss att tro att vi skulle döden dö innan vi ens hade betalat inträdesbiljetten.

 

På cafétoaletten fick jag mitt lystmäte tillfredsställt vad gäller skamfileri, droppande rör och rostigt järn.

Drippen dropp och drappen dripp.
Drippen dropp och drappen dripp.
Tvålrost.
Tvålrost.

Något jag ännu inte har ältat är vår Doctor Who-vurm. (Det kommer, var så säkra.) Ni som inte vet vad jag nu pratar om kan bara luta er tillbaka, tända en pipa, peta näsan eller gå en promenad. Ni andra ska kolla noga, för i Glimmingehus’ tak finns Amy Ponds spricka:

The Crack.
The Crack.

Nu är vi på släktkalas i Viken, men nya äventyrsrapporter kommer vad det lider. Imorrn måndag ska jag nämligen ut och åka flygplan.

Share
65 kommentarer

Bula, moppe, tekanna och andra ting

Jag skulle bara fixa lite. Ordna lite bokhyllor, sätta upp en nedfallen gardinstång (dumt uppsatt utan gipsankare), möblera om bland leksakerna och få bort ett tiotal möbler som liksom hade ynglat av sig. Men tingen var emot mig, allt föll omkull och en hammare som ville hämnas för 30 års misshandel var boven i sammanhanget.

Hammaren som inte har kommit i närheten av skyddsglasögon.
Hammaren som inte har kommit i närheten av skyddsglasögon.

Det som skulle spikas, var plötsligt borta och hammarens slag tog i luften. Jag och allt som jag stod på tappade balansen. Det var då jag tog emot en bokhylla med pannbenet. Hammaren landade på min numera läkta – förr brutna – tå. Ett hyllplan föll som en giljotin mot höger handled och någonstans i nacken sa det krack.

Jag reste mig upp, gick ner till köket och hämtade is och placerade lite här och där på min bleka kropp. Min djefla man kom in i köket, tittade bortåt fjärran, mumlade på en ännu ofärdig formulering, hällde upp ett glas läsk till sig och gick igen. Tre barn i åldrarna 6, 8 och 9 kom in i köket och bad att få se den tjockaste boken huset hade att erbjuda och såg inte ens åt min bula, som ju är den största bulan huset har att erbjuda emedan den ser ut så här:

Bulor.
Bulor.

Mer än så var det inte. Men om jag vinkar, ställer mig på tå eller headbangar, gör det ont både här och där.

Men nu till något helt annat – en rekommendation från resan som vi företog oss häromdagen: Hjorteds mopedmuseum!

Hjorteds beredskapsambulans från andra världskriget!
Hjorteds beredskapsambulans från andra världskriget!
"Höjden av lättja” – en motordriven motionscykel.
”Höjden av lättja” – en motordriven motionscykel.

Det är ett proppfullt, kliniskt rent och estetiskt tilltalande museum med moppeskönheter som man inte kan se sig mätt på. (Dock ingen Puch Dakota -75, som är den enda moppe som jag har suttit på i farten.)

Den sista lyxmoppen som tillverkades av Flandria (1963). ”Kombinationen fotbrädor och pedaler gör pedalarmarna nästan löjligt korta och man får trampa som en idiot för att starta.”
Den sista lyxmoppen som tillverkades av Flandria (1963). ”Kombinationen fotbrädor och pedaler gör pedalarmarna nästan löjligt korta och man får trampa som en idiot för att starta.”

Förresten. Nu kom jag på att jag måste nämna Påskallaviks Gästgifveri igen, där vi ju sov häromnatten. För alla måste ni få se på The Tekanna of all Tekannors:

Vernons Tea Maker – denna fantastiska manick! Jag är så impad!

Oj, jag glömde ju en sak. På mopedmuseet finns inte bara moppar, tandemcyklar, the one and only plastcykel och gamla picknickkorgar från 1950-talet. Nej, även sådant här kan man få frossa i:

En liten ask med pulver mot engelska sjukan. Fosfatpulver. För det uppväxande släktet, ja.
En liten ask med pulver mot engelska sjukan. Fosfatpulver. För det uppväxande släktet, ja.
”Quadruppel – något fantastiskt gånger fyra. Rambler, Sport, Mobylette och Bambino. En unik kombination i oändlig skönhet.”
”Quadruppel – något fantastiskt gånger fyra. Rambler, Sport, Mobylette och Bambino. En unik kombination i oändlig skönhet.”

Och så får vi ju inte glömma bort att kontrollera fiskgjusarna då och då, ok?

Uppdatering
PGW påtalar i kommentatorsbåset att man ju inte kan utelämna viktiga fakta på det här viset. Vilken är den tjockaste boken i huset?

Husets tre tjockaste böcker.
Husets tre tjockaste böcker.

Ack. Den som ligger överst och som jag visade upp för barnen var alls inte tjockast. Raskt hittade jag nu två som slog den, om inte med hästlängder så i alla fall två centimeter.

Men hur ofta får man chans att visa upp en gammal pigroman för små moderna barn?
Men hur ofta får man chans att visa upp en gammal pigroman för små moderna barn?
Share
112 kommentarer

Två museitips, bara

Vi närmar oss årets resa mellan Sörmland och Skåne, som av tradition och skrymmande packningsorsaker sker per bil. Men innan vi åker (bara jag, Sjuttonåringen och Nittonåringen) ska vi på

  1. releaseparty för ”Framtiden
  2. inflyttningsfest på ett tak på Söder
  3. blomvattningsexkursion till mammas lägenhet i Stockholm.

Fast innan dess tänkte jag dela med mig av två museitips.

Ni som är i Stockholm bör gå på Aquaria på Djugården. Det är inte stort, det är inte mycket till interaktivitet i dessa interaktiva tider, men det är mörkt och spännande samt fuktigt och roligt. (Låter ju nästan ekivokt.) Rätt som det är, sätter ett monsunregn igång!

Nu är det i och för sig ett helt år sedan vi var där, men så här såg det då ut:

Ni förstår vad jag är ute efter? Mhm. Språkpolisen anmäler sig till tjänst.

Glömde nästan! Jorå, de hade fantastiska fiskar också!

Kökshandduksfisken!
Kökshandduksfisken!

Det fanns även en gulbandad clownfisk, som helst lever tillsammans och inuti en bubbelanemon (måste ses för att förstås). Och en masa hajar – och alla andra skådespelare i ”Hitta Nemo” förstås.

Det andra museet (utan fnuttar på e) är ett nyöppnat, som inte är riktigt färdigställt men som är perfekt för  en nostalgisk militärgalning eller om man har barn i andravärldskrigetåldern. Det är Arsenalen i Strängnäs — Sveriges Försvarsfordonsmuseum. Jag kan avslöja att av de kanske 30 besökarna var jag och Elvaåringen de enda som inte var män.

Vad gör jag under stridsvagnen?
Vad gör jag under den leriga stridsvagnen?

Att jag kröp under stridsvagnen har en fullkomligt logisk förklaring. En av mina mest fantastiska kolleger på Nationalencyklopedin var Gerhard Voigt, som deltog som ”medic” i andra världskriget. (Jag tittar på ”Band of Brothers” och där skriker de på ”medic” hela tiden. Antar att man inte skrek likadant på tyska sidan. HERR DOKTOR! skrek de säkert.)

Uppdatering! I kommentatorsbåset vet Sarvi besked: man skriker Sanitäter! Slut på uppdatering.

När vi andra på redaktionen gnölade och gnällde över någon dum deadline, skoskav, hunger eller vädret, sa Gerhard lugnt med sin tüska brütning:

– Jaja. Men det är inte värre än att bli överkörd av en stridsvagn.

För det hade han förstås blivit.

Man måste i sitt bildbibliotek ha en bild på undersidan av en stridsvagn.
Man måste ju i sitt bildbibliotek ha en bild på undersidan av en stridsvagn.
I lekhörnan kunde man få sitta i en jeep!
I lekhörnan kunde man få sitta i en jeep!
Åh, ljuvliga tid när alla bilar var utrustade med tydliga informationslappar till allt!
Åh, ljuvliga tid när alla bilar var utrustade med tydliga informationslappar till allt!

För barnen var det allra bästa när de fick köra ministridsvagn med två reglage: ett för vänster band och ett för höger. Om man vill svänga ska ena bandet gå framåt, det andra bakåt. Alla utom Nittonåringen kunde klämma ner sig i en:

Elvaåringen körde ner pinnar som vore de slalomkäppar.
Elvaåringen körde ner pinnar som vore de slalomkäppar.

Allt på Arsenalen är som sagt inte riktigt färdigt än — men det kommer att bli perfekt vad det lider. Jag skulle dock vilja damma av den gamla Forden som står precis vid ingången …

Om inte annat kan man ju ge en dammtrasa till alla besökare som vill ha?
Om inte annat kan man ju ge en dammtrasa till alla besökare som vill ha?
En stackars soldat som blänger ilsket, skrämde livet ur mig så docka han var.
En stackars soldat som blänger ilsket, skrämde livet ur mig så docka han var.

Såja. Min vana trogen tar jag gärna emot tips på vad man kan se på när man reser söderut per bil!

Share
38 kommentarer

Färglös film i ett färgglatt blogginlägg

Jo alltså när man som jag är en firad, upphaussad bloggare som alla vill … äh. Jag kan inte ens lura mig själv.

För nio år sedan jobbade jag med en karl som numera har sadlat om och ibland är med och marknadsför t.ex. filmer. Det är en synnerligen trevlig och duktig männsch som kan formulera både klokskap och roligheter, och som plötsligt kom på att han ju kunde bjuda mig på galapremiär av filmen ”7X –Lika barn leka bäst”, som har biopremiär på fredag. Jag och den medbjudna Sextonåringen bestämde oss för att klä upp oss i galautstyrsel, men även att hela dagen ladda med roliga aktiviteter eftersom filmens handling lät bara lite, lite roligare än en politisk reklamfilm av Roy Andersson. Från SF:

”En förort någonstans i dagens Sverige. Nyinflyttade Edvin har snabbt förvandlats till skolans slagpåse, bästisarna Jenny och Mis tillvaro är kantad av våldsamma män och syskonen Morgan och Martina blir lämnade ensamma då föräldrarna prioriterar semester framför betalda räkningar. En upphittad pistol erbjuder plötsligt möjlighet till förändring.”

Jag återkommer till filmen om en stund. Först ska jag bara rekommendera Fotografiska museet, som ligger inklämt mellan Birka Cruise och Viking Line i Stadsgårdshamnen.

Denna trappa ledde oss till Fotografiska.
Trappan ledde oss blott till Fotografiska. (Det gröna skräpet symboliserar naturens skönhet.)

Men ta inte med barnen till ovanvåningen där Joel-Peter Witkin ställer ut foton av döda människor – helst när deras huvuden inte längre sitter fast på kroppen. (Ja, det är riktiga lik. Han spökar ut dem, placerar dem i konstnärliga sammanhang och tar bild på dem. Klicka inte på hans namn här ovan om ni är känsliga eller bara rädda om nattsömnen.) Däremot är de flesta av Lennart Nilssons och Annie Leibovitz bilder rumsrena – om än väldigt nakna.

Jag (som bara tar konstiga bilder på mögel och hotellsängar) blev inspirerad och insåg att jag ju här har en helt outnyttjad konstnärsådra. Man behöver sällan skärpa, motiv, mening, bakgrund eller förklaring. Man tar bara en bild och så ger man den ett namn!

Rör inte min telefonkiosk!
Rör inte min telefonkiosk!

(Men jag känner att jag måste förklara. Det där är Broder Jakob, som jag idag hittade mitt i ett spöregn mitt i en telefonkiosk – och se så intressant den där GB-glassgubben i vänsterkanten får åskådaren att tänka på orange. Orange … orange som i basketorange!)

Utpumpad lyckades han undvika en säker död.
Utpumpad lyckades han undvika en säker död genom att rulla en liten bit till höger.

(Men jag känner att jag måste förklara. Det där är en stackars boll som bara låg där mellan spåren på stationen. Eftersom den inte var riktig, fick den ligga kvar och pysa och längta till sin kompis där i bakgrunden – den precis lika runda och orangefärgade förbudsskylten.)

De gråa skåpen målades plötsligt i regnbågens färger. Skorna hittade inte längre hem.
De gråa skåpen målades plötsligt i regnbågens färger. De grå skorna hittade därför inte längre hem.

(Men jag känner att jag måste förklara. Förvaringsskåpen på Fotografiska var så smala och färgglada och orangefärgade att ryggsäcken med galakläderna och finconversen inte fick plats och därför kände sig mobbade. Det blå skåpet öppnade plötsligt sin famn och erbjöd sina tjänster.)

Ni ser! Jag kan vara svåråtkomlig och mystisk om jag vill! (Men nu orkar jag inte vara det längre.)

När vi skulle gå på galapremiären, hade vi med oss uppseendeväckande kläder: djupa urringningar och höga slitsar. Men så hittade vi inget vettigt ställe att byta om på, och struntade därför i det. Väl på Saga-biografen gick vi in på toa och kollade om vi såg respektabla ut ändå. Det gjorde vi:

Respektabelt folk, ja. (Se hur medvetet Sextonåringens skjorta matchar det röda på dörren.)
Se hur medvetet Sextonåringens skjorta matchar det röda på dörren.

Det bjöds på läskeblask och en miljard olika snittar och vi fick applådera regissören, som var fruktansvärt nervös och lyckades säga ungefär ”vi satte igång på grund av stark drivkraft, vi satte igång tillsammans, det är det som är resan hit, det är allt, det är allt, tack för det”.

Och det är nu jag ber om ursäkt.

Förlåt för att jag inte tyckte om filmen. Förlåt att jag av den kornigt filmade historien bara kände mig deppig och förlåt att jag knappt hörde vad skådespelarna sa eller såg hur de såg ut. Förlåt för att jag efter ett tag tog upp anteckningsblock och skrev upp stolpiga repliker. Förlåt. Förlåt att jag inte gjorde som alla andra och applåderade och busvisslade under eftertexterna.

Huga.

Filmens femtonåringar var så stereotypa att de antingen var genomgoda änglar eller elaka psykopater. Alla vuxna var imbecilla troglodyter. De som var dumma bestraffades – de som var goda fick sin hämnd.

Här kommer några av replikerna som jag lyckades urskilja – läs dem gärna högt och med inlevelse så att alla runtomkring er undrar vad ni håller på med:

– Jag tar överpris, fattaruväl.

– Du är säkert populäraste tjejen i klassen.

– Jag kommer ihåg hur det var att ha prov. Det kan vara jäkligt jobbigt.

– Jag kommer bli bränd på bål!

– Det är fan aldrig nån som tror på vad tonårshoror säger.

– Tro inte att jag inte skulle göra om det!

Om ni tycker att Ingmar Bergman gjorde filmer i moll, ska ni gå och se den här och ha som referensmaterial.

Ridå! (Ridån på Saga alltså.)
Ridå! (Ridån på Saga alltså. Verkligen jättefin.)
Share
68 kommentarer

Jajajajajaaa, det är måndag!

Ni som är i centrala Stockholm och tittar ut på stadens gator och torg, kommer om några timmar att ha chansen att se en bedrövlig, liten Dickensk dickensk skara. (Det ska vara litet d, men kolla, visst blev det mer svårläst?) Visserligen sitter jag i den trygga värmen på tåget än så länge, men jag kan faktiskt skåda in i framtiden.

Klockan 11:30 kliver jag, Sextonåringen och Tioåringen av och ser till vår stora förvåning att det regnar i Stockholm trots att alla väderprognoser sa att det skulle regna nån annanstans just idag. Vi sammanstrålar med en förvirrad mormor och en liten vagnåkande kusin. Vi är hungriga, de är inte hungriga, varför en intensiv diskussion om matintag tar vid.

Klockan 12:30 kommer vi – blöta och hungriga – att stå utanför Nationalmuseum och rycka i en låst dörr. För det är ju måndag.

Note to self, förbaskade glömmande Lotten: på röda dagar kommer det inga tidningar och på måndagar är museerna stängda. Så är det i hela världen! (NOT!)

Klockan 12:31 kommer jag att ta fram min Iphone och läsa i min nyinstallerade applikation att även det närbelägna Moderna museet är stängt. Men att Etnografiska, Biologiska och Historiska samt Fotografiska är öppet. Detta bekräftas förstås av Cruella, Anna Toss och andra snälla själar på Facebook.

Klockan 12:58 kommer jag att vara sur och arg och galen av hunger. Tioåringen kommer att sätta sig ner i en vattenpöl, Femtonåringen Sextonåringen (om hon hade varit 15 hade hon åkt gratis på tåget, gah) kommer att tappa sin mobil i gatan och mormor kommer att fråga om jag inte har gjort detta måndagsmisstag förut, för det minns hon med säkerhet att jag har. Den lilla kusinen säger förstås att han behöver bajsa. Nu.

Fast min framtidsvision krackelerar. Den faller samman som drömvärldarna i Inception – för jag har ju i och med detta inlägg förberett oss! Tada! (Men regnkläder har vi inte.)

Uppdatering: Vi sitter på en bänk utanför Norra Latin och äter lite kvällsmat. Bafatt jag ska kunna ta fram datorn och korra mina två fel här ovan. Sextonåringen ska åla in i en liten svart trasa medan jag ska ta fram min finaste t-shirt. Undrar om vi ska byta om uti buskarna, eller …

Share
50 kommentarer