Hoppa till innehåll

Etikett: möte

Att packa mat åt riskgrupperna

Plötsligt upptäckte jag att jag coronamässigt slappnade av lite. I söndags träffade jag 20 basketcoacher både utom- och inomhus. Förvisso på lämpligt avstånd, men det där med att vara lite social på riktigt kändes trevligt och inte alls farligt.

Sedan gick jag hem och duschade och bytte kläder som en hysterika.

Det gör jag även när jag har packat varor åt pensionärer, vilket Eskilstuna Basket gör ideellt åt en affär här i krokarna. Men det är inte internethandel som vi är vana vid, utan

  • handknattrade handlingslistor via mejl
  • en gratistjänst
  • ultrasnabb service
  • ganska svårt.

Jag pratade med mina släktingar, som berättade att i Stockholms innerstad måste man betala uppåt 300 kr för hemleverans och dessutom måste varorna beställas tio dagar i förväg. I Skåne är det tydligen nästan likadant – man måste helt enkelt vara ett under av planering och ekonomiskt stadd vid kassa för att klara av matleveranserna. Så himla orättvist, tänker jag, och hyllar landsbygden genom att applådera (utan att någon hör mig eftersom vi ju är på behörigt avstånd från varandra).

Så här går det till när man plockar varor!

Vi går med kärra och lådor och försöker lista ut vad det är pensionärerna vill ha. (Ja, alla är pensionärer; vi ser deras födelseår på lapparna.)

Jag som är en slarver, måste försöka ställa mjölk och fil för sig och inte ovanpå chipsen. Köttfärsen måste aktas för blompinnar och kålroten inte förväxlas med palsternackan. Frysvarorna bör inte placeras under den grillade kycklingen och man kan inte ersätta citronkakorna med apelsinrån!

Och så här irrar vi runt!

Eftersom vi basketspelare inte hittar i butiken och beställningen inte alls följer hyllsystemet, skulle man kunna gps-tracka oss så här.

Och så har vi då beställningarna.

  • Ibland är de glasklara som ”Lingongrova” eller ”en sån där röd juice som är bra för kisseriet”.
  • Ibland är de gåtfulla och kräver googling (3 pkt lasagnetter!).
  • Ibland är de helt obegripliga, så då får vi ringa till kunderna och fråga vad de menade.

Jag antecknade från senaste insatsen:

När vi kommer med påsarna är vissa pensionärer supernoga med att hålla avstånd och lämnar fram betalkortet i en liten plastpåse, medan andra har svårt att hålla sig från att kasta sig om halsen på oss.

Det är riktigt kul!

Och hur har ni det? Själv blev jag storligen förvånad när jag igår såg att  vår närmaste butik hade öppnat salladsbaren igen. Gör din egen sallad ur samma bunkar som 300 andra kunder idag, trallala!

Det borde väl vara ett big no-no?

Share
30 kommentarer

Att vara egenföretagare

– Gääääääääsp!

Jag vaknade efter blott sex timmars sömn, men av mig själv och utan mobilväckning. Eller … det trodde jag tills jag slog upp ögonen och hittade en knäpptyst Trettonåring sittande bredvid mig.

– Uuuuuh! Oj, vad du skrämde mig!
– Mina jeans är för små.
– Okej, ta fram alla byxor som du hittar i din garderob och släng dom här på sängen så kollar vi vad det finns.

Eftersom Trettonåringen är yngst, hamnar de andra barnens urvuxna kläder i hans garderob [gabberåb], så han kom med en försvarlig hög till mig, där i sängen.

– För små. Är alla andra uppe?
– Mhm. Femtonåringen tog bussen nyss, Artonåringen tar ur diskmaskinen och mamma dom här är ju faktiskt för stora.
– Nämen! Dom är ju mina! Åh, vad bra! Och pappa?
– Han sjunger i köket. Dom här brallorna är ju bajsbruna …
– Ja, dom var inte fina. Men kanske praktiska. Dom här då?
– Dom blir bra. Jag tar den här hoodien också.
– Bra, den har kapuschong.
– Luva heter det, mamma.
– Kapuschong heter det, käre son.

brallor
De bruna (som egentligen är beigefärgade) på toppen.

Pang, bom, skrammel och trallalaaa-sång hördes från nedervåningen. Jag låg kvar i sängen och funderade över lifvet och knäna samt Tjejvasan som jag inte kommer att kunna åka.vasaloppsintygnej2

Ack.

Då ringde telefonen. Okänt nummer. Med min allra finaste och seriösaste företagarröst svarade jag, där jag halvlåg i sängen – iklädd t-shirt från 1982 och stora basketshorts:

– Hm, Lotten Bergman.
– Hej bla bla bla … komma på möte … diskutera … bla bla … onsdag klockan tio … föreläsning … bla … möte med oss?
– Vi skulle inte möjligtvis kunna fatta beslut redan nu?
– Javisst! Jag föredrar snabba beslut och tycker att möten egentligen bara är slöseri med tid. Fast man brukar ju få gofika.

Åh, en själsfrände. Vi fattade beslut om en tretimmarsföreläsning i mars och under telefonsamtalets gång mejlade vi offert och bekräftelser till varandra och häpp, så var det färdigt.

Jag hasade mig upp och gick ner till köket, där den sjungande djefla mannen hade gjort en kanna te, men även druckit upp allt. Pang, så hörde jag en musfälla slå igen under diskbänken.

– Hallå, hallå, lilla musen? sa jag och försökte att andas lugnt medan jag halvkisande tog mig fram till fällan.

Som var tom. Ingen mus, ingen leverpastej.

stormus

Resten av denna måndag ska jag gå en onlinekurs som jag fick i julklapp samtidigt som jag sorterar jeans, korrar en årsredovisning, dammsuger ovanvåningen och svarar på sju skrivregelsfrågemejl (bl.a. ”vad är det för skillnad på ‘sätt’ och ‘sett’ och varför stavas orden olika?”).

Men ooooo nej, vad hör jag?

– LOTTEN! Kan vi ha planeringsmöte?
– Oh noooo. Om vad?
– Framtiden!
– Du, hur gick den där låten som du sjöng i morse?
– Den här?

Och vips, har min djefla man glömt bort framtidsmötet.

Share
84 kommentarer

Ett helt vanligt inlägg om jobbtid & möten

I vissa familjer upprepar man samma historier – ibland med en extra överdrift eller en fiffigare knorr. Mina föräldrar brukar berätta om när Broder Jakob blev biten av en pelikan eller när han slog ut tre framtänder och när lillasyster Orangeluvan prompt skulle dansa balett och när hon väl fick det omedelbart slutade dansa balett eller om när jag spräckte ögonbrynet när jag inte ville åka iväg och dansa … eh … balett … hm. Plötsligt ser jag ett mönster.

Men som vanligt hör det inte hit utan är bara en inledning till något som jag har skrivit om förut: jag kommer snart att upprepa mig. Jag har nämligen sett på ännu ett TED-prat som fick mig att ropa halleluja. (Det är inte ett retoriskt fulländat tal – det är inte ens särskilt roligt. Men han har en poäng som jag gillar.)

Det handlar om att det tar sådan fruktansvärd tid att jobba om man måste jobba på jobbet. Det här gäller förstås inte alla arbeten, dum vore jag väl om jag påstod det.  Men det stämmer på många. (Säger jag som faktiskt flydde på-plats-jobb, månadslön, ersättning från Försäkringskassan och arbetskompisar redan 1998.)

Det handlar om möööööööteeeeeeen. Sooooooooom taaaaar tiiiiiid. Och annat som bara sinkar.

Ni som inte hinner se eller blir trötta och somnar av prat på engelska kan få en snabb resume:

Han som pratar heter Jason Fried (och är alls inte först med denna tanke). Han beskriver den ständigt sönderhackade jobbdagen med en natts orolig sömn där man måste börja om varje gång man blir väckt. Och han har några tips:

1. Byt ut klä-dig-som-du-vill-fredagar mot torsdagar-utan-prat. Jädrar vad folk kommer att jobba undan på torsdagar!

2. Använd passiv kommunikation som inte kräver omedelbar reaktion (som mejl) istället för aktiv kommunikation (som att prata med varandra IRL eller ringa).

3. Ställ in nästa möte. Eller gå inte dit. Bara nästa möte. Livet fortsätter som vanligt, lovar Jason Fried.

Jag – som klär mig som jag vill alla dagar och som jobbar ensam i dubbelsängen (låter väl bra det?) och som älskar att mejla och undviker att ringa och som nästan aldrig går på möten om de inte är mysiga – borde ju strunta i det här egentligen.

Men jag sprider evangeliet för er skull, alla mina stackars möteströtta kompisar!

Pssst!
(Ni som letar efter Julkalenderns lucka 7: den finns här nedanför.)

Share
9 kommentarer

Att reklama eller inte reklama, det var frågan

Som ni ser har jag ingen reklam här på bloggen. Som ni vet är jag fattig som änna tesked. Som ni nu anar, ska ni nu få ta del av något lite tveeggat och komplicerat.

För två veckor sedan hamnade jag på en spelning med Electric Boys – ett gammalt band som har stadgat sig och gjort come back. Det var en så otroligt häftig upplevelse att jag skrev om det i bloggen (där händelser ju inte alls behöver vara ett dugg häftiga och ändå bli skrivna om). Musiken går rakt in i mig och jag blir hög och glad som på en basketplan.

Ett par dagar senare fick jag ett mejl:

”Vad kul att du skriver om Electric Boys. Har du lust att skriva om deras konsert på Rival nu på söndag så kan jag sätta upp dig + 1 på gästlistan?”

Avsändaren var projektledare hos en konsertarrangör. Men kan jag köpas? Vad gör jag nu om någon skriver:

”Vad kul att du har köpt en iPhone. Skriv lite mer om den så får du en extra.”

Eller om detta erbjudande dyker upp:

”Ser på din blogg att du behöver nya basketskor. Skriv om det här superdupermärket med extra reflexer på hälen och blinkande lampor fram, så får du ett par.”

Vad skulle jag ha gjort då? Inte vet jag. Jag tänkte bara på hur häftigt genommusikaliska Electric Boys är och hur alla attribut som små, snäva läderbrallor, långa sjalar och tunggung i baskaggen får mig att bli alldeles knollrig – och tackade omedelbart ja till konserten. Efter ett par dagar skrev projektledaren:

”Jag ser inte att du lagt ut något på din sida. Har du någon plan?”

Och jag blev jätteirriterad. Megairriterad. Såpass irriterad att jag dunkade iväg ett mejl nästan utan att korrläsa det:

”Ånä, så kan man inte köpa mig. Allvarligt: vill du bestämma sådär över hur jag ska bete mig och när jag ska skriva (och VAD jag ska skriva) så får det vara. Du ger mig tillgång till Electric Boys konsert på söndag – och jag skriver om min fantastiska upplevelse antingen före eller efter. Men när och hur kan du inte styra. Så funkar det. (Men det finns inte en chans att jag skriver något negativt om dem när jag väl skriver, för Electric Boys personifierar kompetens och musikalitet. Och de är fullständigt fantastiska.)”

Stackars projektledaren bad om ursäkt, medan jag bara konstaterade att jag nog tar emot mutor och presenter från vissa branscher (där det liksom ingår i konceptet) och att eftersom det nog (mitt minne sviker mig) var första gången det hände, kan jag inte säga att jag har gått på plus än. Tågbiljetterna kostade 250 kr och eftersom dumma tågen inte går senare än tio i tio, fick jag bara höra drygt halva konserten. Som var fantastisk – precis som jag anade.

Eftersom tillställningen ägde rum på Rival, satt publiken som på en bio. Sittande konserter brukar vara klassiska med t.ex. en stråkkvartett. Att sitta på rockkonsert var minsta sagt underligt.

Titta på Conny Bloom – läcker som en pirat liksom. När han pekade på trummisen och sa ”det finns bara en kung här och han är den ende som får sitta”, ställde vi oss mangrant och tacksamt upp och glömde helt bort tankar på stråkkvartetter.
Sedan gick Conny nästan upp i rök. (Har aldrig förstått poängen med att stundom och plötsligt svepa in musikerna i dimma.)
Ljuskillen var nästan lika underhållande som elpojkarna på scenen – han dansade och gungade med musiken och spelade på ljusbordet (?) som vore det ett klaviatur.

Alltså: jag tror att det i fortsättningen är ok att muta mig. Och mina basketskor är bedrövliga.

På vägen hem på det alltför tidigt avgångna tåget, klev en till synes bekant man på tåget. Kände jag honom? Hade han varit på en av mina föreläsningar? Mysko. Han hade ett emblem med ”Sveriges bouleförbund” på kavajen, så jag kastade mig över honom för att lära mig allt om boule. Vi pratade boule, boule, boule och allt hans klubb Boulsjevikerna och jag började fundera på om jag kanske hade sett honom i tv-sporten … tills han nämnde en viss skådespelare som ”kollega”.

Tänk jättestora glasögon – Varuhuset! Tänk Millenium-Birger Vanger (Sven-Bertil Taubes bror liksom): Willie Andréasson! (Den nyss nämnde kollegan ligger på bordet.)

Hm. Jag ska tydligen inte alls bli basketproffs utan istället börja spela boule och sitta här och inkassera mutor till bloggen.

Share
30 kommentarer

Mötesteknik i Bergmans Bokstäver AB

Oj, Den djefla mannen har klätt på sig. Ska jag klä på mig? Äh, morgonrock över rutiga fulpyjamasen duger.

– Var ska vi sitta? säger han.
– Köket. Ska bara ta undan svettosten och rinnsmöret först, säger jag.
– Vem antecknar?
– Åh. Är det ett sånt möte.

Gah. Möten som kräver anteckningar slutar alltid i ”men potatis och lök är ju ganska billigt”.

– Ok, here we go.
– Du måste hitta fler föreläsningar nu i höst, Lotten.
– Ok. Och du måste sluta ta jobb som inte genererar pengar, Min djefla make, husbonde och VD.
– Ok.
– Hänger du tvätten så klipper jag gräsmattan?
– Ok. Finns det te kvar från i morse?
– Japp.
– Har vi koll på biljetterna till Bokmässan?
– Japp.
– Mötet avslutas.

Bra, tack, humdidum nu kan jag äntligen gå och klä på mig och blogga.

Nu, två timmar senare sitter jag fortfarande i rutig pyjamas. I sängen. Men jag har

  • mejlat svar på elva skrivregelsfrågor (tjänat 0 kr)
  • korrat en basketklubbs programblad (tjänat 0 kr)
  • plockat äpplen i trädgården (sparat säkert 20 kr)
  • bokat en resa till Genève, där jag ska hålla en skrivregelsföreläsning för utlandssvenskar (ett uppdrag som kommer att sluta på plus minus noll).

Och så har jag ju bloggat.

Share
20 kommentarer

Vilken är årets nättidskrift?

Jag är med i en jury som ska utnämna ”Årets nättidskrift”.

Jag – som inte ens har handväska, stadig inkomst eller läppstift – sitter i en jury med människor som jag inte känner. Vi har en writeboard där vi kommunicerar och så har vi telefonmöten. Vi har makt över en prisutdelning! Jag har makt över en prisutdelning! Jag är en makthavare!

(Ser ni? Man blir galen av makt.)

Hur vanligt är det med telefonmöten? Jag hade för två veckor sedan inte någonsin deltagit i ett telefonmöte. (Eller suttit i en jury.) Så vad tycker en person som jag (med telefonskräck) om telefonmöten där 6–8 personer sitter på 6–8 ställen i världen och 6–8 röster pratar på en enda telefontråd?

– … lva skrnf å då borde alla frp …
– Vem sa det?
– Förlåt, Lotten sa det … jag menar jag-som-heter-Lotten sa det.
– Men vad sa du då, jag hörde mest skrnf. …rlåt, Nisse heter jag som inte …örde.
– Anders skrff när alla fjjjjggggp.
– Lisa hörd… vad Lotten sa.
– Hur kan du …eta vad Lisa hörde?
– För att det är jag som är Lisa.
– Men vad sa Anders?
– Vem är Anders?
– ANNARS! Jag-som-heter-Pelle sa annars!
– Vem sa Anders?

Jättekul! Man skulle kunna leka telefonmöte på fester eller ha släktsammankomster som telefonmöten. Alla skulle vara tvungna att tala om sig själv i tredje person. Egentligen borde alla ha indiannamn!

– Stånkande Björnen anser att kålpuddingen var ovanligt god i år.
– Virkande Mostern tycker att Stånkande Björnen borde heta Stinkande Björnen.
– Ska vi inte ta och sjunga en sång allihop, som förr i tiden?
– Vem sa det?
– Pruttande Fjärten!
– Pruttande Fjärten protesterar å det våldsammaste, det sa jag inte alls och förresten vill jag inte längre heta Pruttande Fjärten så nu protesterar jag mot det också.
– Allihop nu: ”We shall overcooooome …”.

Så nu tycker ni att jag kom bort från ämnet?

Ok. Vem läser tidskrifter på nätet? Finns det tidskrifter som funkar som bloggar? Vad kännetecknar en bra tidskrift? Måste den vara estetiskt tilltalande när jag själv inte är det? Måste den ha många läsare och hur många är ”många”? Måste den vara stilistiskt perfekt bara för att jag är en språkpolis? Kan man muta juryn?

Nope. Fast efter prisutdelningen kanske jag tar emot lite mutor. (Fast då får man ju inte tala om det i förväg, jue.)

Bonusbild
Denna handväska kunde jag ha köpt i Philadelphia i somras. Det gjorde jag nu inte, så jag är fortfarande handväsklös i livet.

Share
28 kommentarer