Hoppa till innehåll

Etikett: Milano

Milanoresan: Galleria Vittorio Emanuele II och La Scala samt Il Duomo.

Naturligtvis kastar jag mig som turist över det som man ”måste se”. För det brukar ju finnas en anledning till att det är ett måste. (Stockholms ”måste” måste ju vara Vasamuseet, eller hur?) I Milano är det så snillrikt ordnat att de tre måstena ligger grannar med varandra. Visserligen stördes vi av en hel jädra karneval som envisades med att skära av våra promenadvägar och spruta konfetti överallt, men lite hann vi ju uppfatta.

Gallerian Vittorio Emanuele II (uppkallad efter Italiens förste kung) var till 1878  en med italienska mått mätt en normal vägkorsning. Då lade man tak över hela klabbet och smyckade husen med pynt och pusslade lite här och där med mosaik. Ett av mosaikmotiven är en tjur, och enligt alla kännare ska man sätta hälen på tjurens testiklar och sedan snurra tre varv motsols för att garanteras lycka, tur och framgång. ”Stackars tjuren har inga ballar längre” sa vår italienske guide som hade lärt sig svenska som vuxen.

Min sko och tjurens gren. Finn minst ett fel.
Min sko och tjurens gren. Finn minst ett fel.
Så här ser tjuren ut utan människofot. Lite sliten.
Så här ser tjuren ut utan människofot. Lite sliten.
Gallerian 1880 ...
Gallerian 1880 …
... och samma vägg 2011. (Till och med McD måste följa de extremt strikta skyltreglerna.)
… och samma vägg 2011. (Till och med McD måste följa de extremt strikta skyltreglerna.)

Teatro alla Scala är ett litet operahus (som mest kallas La Scala) som öppnades 1778. Att det heter just ”Scala” beror på att kyrkan som låg där före 1778 hette Santa Maria della Scala och i Italien ärver husen namnen efter föregångarna. Jag höll på att inte se operan där jag stod eftersom den är diskretare än Stadsteatern i Eskilstuna.

På utsidan tänker man ”jaha”.
På utsidan tänker man ”jaha”. 
På insidan tänker man ”wow”.
På insidan tänker man ”wow”.

Guiden berättade förresten – apropå namn – att det i Italien är förbjudet att ta någon annans namn. Man ska inte kunna ”försvinna” genom att t.ex. gifta sig och byta namn. Det hade jag ingen aning om! Om jag hade gift mig med en italienare hade jag fortfarande hetat Stenson!

Toscanini, som enligt vår guide hade en stor talong.
En byst av Toscanini, som enligt vår guide hade en stor talong. Nästan alla musiker och operasångare har enligt honom stor talong.

Domkyrkan – Il Duomo di Milano – är också en liten diskret sak. När jag skulle få plats med hela domen i en enda bild, backade jag tills jag stod med ryggen mot en tegelvägg som tydligen var från medeltiden.

Tyvärr fick jag in massa skräp som gatlyktor – men se, hela domen är med! (Lilla guldgrejen där längst uppe är 4,3 meter lång och heter La Madonnina.)
Tyvärr fick jag in massa skräp som gatlyktor – men se, hela domen är med! (Lilla guldgrejen där längst uppe är 4,3 meter lång och heter La Madonnina.)

När jag stod där, uppklämd mot väggen, passerade hela karnevalståget och vinkade så glatt – men inte mot mig utan mot något ett par meter upp. Jag vände upp blicken och konstaterade att jahaja, där stod ärkebiskopen i sin kalott.

Dionigi Tettamanzi (tyvärr utan mitra till vänster). Bombis en skurk som vill ta över hans position till höger.
Dionigi Tettamanzi (tyvärr utan mitra) till vänster. Det är bombis en skurk som vill ta över hans position där till höger.

Inne i domen sa jag bara wowoowow och jisses jävlar samt herregud (i kyrkan och allt, förlåt). Tydligen kan 80 000 människor på en enda gång få plats där inne – lika många som på San Siro (fotbollsstadion som jag berättar om imorrn). Fast det allra häftigaste var nästan denna Bartolomeus-staty från 1562 av Marco Ferrari d’Agrate.

Bartolomeus står där och håller i sitt eget flådda skinn.
Bartolomeus står där och håller i sitt eget flådda skinn.

Uppdatering:
Det här med att avbilda människor och djur utan skinn kallas écorché, och det blev poppis under 1500-talet. Det är liksom konstnärlig anatomi, och nu läser jag att écorché har kommit på modet igen i och med datorspelen. Europas enda lärare i ämnet finns i Skellefteå och han heter Jim Vikström. Där ser man!

Alltså … 1562! Oj vad han måste ha gjort många obduktioner.
Alltså … 1562! Oj vad han måste ha varit med på många obduktioner, Marco.

Kroppsspråket är som bekant annorlunda i Italien. Jag är helt klart kluven när det gäller detta: gester, grimaser och vilt humör passar mig alldeles utmärkt. Man välter omkull glas, vaser och en och annan gammal gubbe och alla är lika glada ändå. Men så ska de ju hela tiden pussas och pussas och pussas. Njaeh, inte min stil alls. Däremot kan jag tänka mig att hänga på en eller annan gammal lirare:

Män i armkrok och skrynkliga kavajer. han till höger, är det inte ..?
Män i armkrok och skrynkliga kavajer. Han till höger, är det inte ..?

På fyra dygn hann jag sova ungefär 13 timmar och äta lika många maträtter. Per dag.

Det här är inte en liten assiett, ska ni veta.
Det här är inte en liten assiett utan en vanlig mattallrik, ska ni veta.

Ja just det — hur kom det sig att jag mitt i natten vandrade omkring på Milanos gator och torg iklädd fjäderboa, bärande på en kaffeapparat? Äh, det föll sig bara så: två tjejer i sällskapet köpte varsin Nespresso och eftersom jag har så fina basketmuskler så bar jag en av dem under den långa promenaden hem till hotellet. (Apparaten dårå. Tjejerna fick gå själva.) Fjäderboan fick jag nog som en belöning, för lång och pratsam tjänst tror jag. (Jag äger en fjäderboa, jag äger en fjäderboa, jag äger en fjäderboa!)

När vi ändå är inne på statyer och så: kolla vem trädgubben ser ut som!
När vi ändå är inne på statyer och sånt: kolla vem karnevals-trädgubben ser ut som!
Share
25 kommentarer

Milanoresan fortsatte med tunnelbanebesök

Nu har vi kommit till det sorgliga stadiet i blogglivet att jag vantrivs med att uppleva saker om jag sedan inte kan knattra ner dem här. Sjukligt, kan man ju säga om det. Trevligt, säger jag.

Jag berättade ju om den hysteriska fredagen när jag och 172 företagsledare från Örebro fastnade och inte kom till Milano förrän nästan mitt i natten och åt tills vi nästan somnade med näsan i glassen. Dagen efter gick alla mangrant upp och satte sig i en föreläsningslokal redan klockan nio på morgonen. Som den fantastiska föreläsarveteran jag är, fick jag skrämselhicka av lokalen, som hade samma proportioner som en buss – fast för 180 personer. (Man vill ha strålkastare och tala till åhörare som sitter som i en grekisk amfiteater.)

Nåväl: plötsligt fanns det en timme att slå ihjäl. Den dog snabbt och utan att lida eftersom jag kastade mig ner i tunnelbanan för att ta bilder till mamma.

– Fotografera tunnelbanan! Den är jätteskruttig! Och liten! sa hon förtjust innan jag åkte.

Väl framme i Milano fick jag ett sms av henne:

– La Metropolitana milanese? Saluti della mamma!

Lite trasigt var det ju här och där.
Lite trasigt var det ju här och där.
Men inte jätteskruttigt.
Men inte jätteskruttigt.

Se nu på bilden:
1. Mjukt golv. Beläggningen är mjuk och studsig – en gummimatta. Den är fjädrande och behaglig att gå på men stört omöjlig att inte snubbla på. Jag misstänker att det har med knottrorna att göra: när de möter mina sulor uppstår plötslig, kraftig friktion.
2. Före detta fotbollsstjärna och dito expert. Kommer att bli en följetong här de kommande dagarna.
3. Tåg – intressant nog med samma proportioner som en viss föreläsningslokal.

Biljettmaskin med typisk storstadskö.
Biljettmaskin med typisk storstadskö.

Nu vill jag att ni kraftsamlar er! Var i världen finns det bäst fungerande tunnelbanebiljettköpssystemet? Hur funkar det? I Milano är det precis lika dumt som i Stockholm – här kommer några stödord:

  • tidsödande
  • dåligt gränssnitt
  • långa köer
  • få apparater
  • kö för att köpa biljett
  • kö för att gå genom spärrarna.

Men det var billigt: 1 euro tur och retur. Kaaaanske har det att göra med den inte så imponerande sträckningen:

Som tunnelbanan i Eslöv, liksom.
Som tunnelbanan i Eslöv, liksom.

Maten kommer förstås också att vara en följetong de kommande dagarna.
Maten kommer förstås också att vara en följetong de kommande dagarna.

När jag hade snubblat på gummigolvet i tunnelbanan, blev jag hungrig och köpte bröd, mozzarella och ruccola i en varm röra. Där gick jag och njöt och sa ”Itaaaaaalien” högt till mig själv några gånger bara för att det ju var alldeles fantastiskt. Trots att det var kallt, regnigt och rätt rörigt. Sedan stötte jag på detta:

Bucklig trottoar.
Bucklig trottoar.

De italienska trottoarerna är inte lika platta som de svenska, förstår ni. Ser ni hur cementkanten där är delad i två? Där landade min högerarm. Där det är som buckligast sögs skorna fast som i en tunnelbansk gummimatta. Där i gropen till vänster landade vänsterarmen. Anja Pärsons säl (vinnargesten) är lite smidigare – annars var vi nog lika, hon och jag. Mackan hamnade dessutom under min egen fot.

Så här. Lite änglalikt fladdrande – fast på mage.
Så här liksom. Lite änglalikt fladdrande – fast på mage. (Ni ser mackan där bredvid vänsterfoten?)

Jag återkommer till eftermiddagsövningarna senare (inte lika mycket snubbel men mer mat, guld, kyrkor, karneval och en staty) – men en liten försmak ska jag avsluta med:

Jag, kaffeapparat och fjäderboa mitt i natten.
Jag, kaffeapparat och fjäderboa mitt i Milano, mitt i gatan, mitt i natten.
Share
37 kommentarer