Jag är stor vän av memoarer och slukar dem gärna med rödpenna i hand eftersom jag inte tolererar
- historieförfalskning
- självförsköning
- drypande bitterhet
- förtal av andra som inte kan försvara sig.
Eller vaddå, ”tolererar” – det är klart att memoarer får innehålla vad än huvudpersonen (eller spökskrivaren) vill skriva om. Men då får jag kladda utropstecken och stryka under och skriva PAH! bäst jag vill i marginalen.
Ami Bergöö som är gift med Pontus, vars mormors far var Carl Larsson, håller på att skriva om dennes gamla självbiografi som kort och gott heter ”Jag” och därför är svår att googla fram. I vissa utgåvor har den dock tillägget ”en bok om och på både gott och ont”. Lite förvirrande är det att Per Gedins bok om Carl Larsson har titeln ”Jag: Carl Larsson” (där det där kolonet inte alltid är med … och ibland ersätts av ett tankstreck).
(Ami och Pontus läste bara här på bloggen 2006 att jag gillade Carl Larsson och bjöd mig – en för dem helt okänd människa – på stående fot till Sundborn och så fick jag sova i Carl Larssons säng i det fantastiska huset som heter Lilla Hyttnäs. Tänk om jag hade varit en mördande psykopat! En graffittitoka! En pyroman!)
– Hej Ami! Vad håller du på med?
– Jag håller på att fixa till konstnären Carl Larssons memoarer så att texten (som skrevs för nästan hundra år sen) ska bli lättare att läsa. Den nya utgåvan av memoarerna ska komma ut någon gång i slutet av maj och innehåller helt unika fotografier och bilder. Läsarna får även hjälp med språket – Carl skrev nämligen inte bara på svenska utan kryddade sin bok med både franska, tyska och latin och det finns översättningar för alla läsare som till vardags kanske inte känner sig så himla fyrspråkiga. Dessutom finns det en massa roliga fotnoter som förklarar alla märkliga gamla ord och uttryck som det kryllar av i boken.
– Oooh, ge några exempel! Berätta något som du själv inte visste innan du påbörjade projektet!
– Jag hade ingen aning om vad fjäsa, pjaskig, knävelborrar, maduska och berglärkor var för något. Det vet jag nu! Inte heller hade jag en aning om vad man gör när man ”klarar av kaffe med gäddskinn” men nu skulle jag nog kunna gå till köket och slå världen med häpnad med denna kunskap.
– Tusan. Nu måste jag ju googla jättemycket. Men hur resonerar man när man bestämmer sig för att modernisera gammal text? Ska det vara så himla svårt att förstå?
– Det är få människor idag som pallar att läsa meningar som t.ex. den här (ta nu ett djupt andetag för annars tar luften slut innan meningen är färdig):
”Ännu har jag kvar en del, och man kan hitta i ’mitt heliga hörn’ i ateliern här i Sundborn, först den pastell, föreställande mor vid tjugusju års ålder, tecknad av guvernanten, M:lle Brandström, samt två pendanter, föreställande en jungfru i den tidens dräkt, som har en grann grenadiär hos sig i köket, då hennes gamla matmor – ävenledes grant utstyrd, åtföljd aven liten pudel, plötsligt kommer hem från kyrkan.”
– Oh dear. Det där känns som ett LIX på 58.
– Ja – och sådana här meningar tror jag att många läsare blir glada över om de blir lite mer lättlästa. Det är ju på många sätt en sån himla rolig bok! Då ska det inte behöva kännas som att man sitter och stakar sig igenom en hemläxa.
– Men hörru vad hände under åren 1919–1931; varför gavs inte memoarerna ut omedelbums?
– Han blev färdig med manuset bara ett par veckor innan han dog, och Karin och barnen inte visste hur de skulle hantera det. Calle [Ami har smeknamn på Carl Larsson!] hade ju bland annat nämnt Wilhelmina Holmgren, som han hade två barn med (först dog ett barn, sen dog Wilhelmnina i barnsäng och strax efter det dog det nyfödda barnet). Han hade även nämnt sin kärleksaffär med modellen Gabrielle. Allt det här var så skandalöst att man väntade med att ge ut boken.
– Mesproppar. Pah!
– Men 1930 publicerades texten som följetong i Vecko-Journalen. Efter Carls egna slutord skrev Karin några rader och hela rasket avslutades sedan med fotografi på den döde konstnären (!) där han ligger ”i sitt dödsläger”. Ett år senare kom boken ut, men med vissa kapitel omgjorda och flyttade och skandalerna censurerade. Och 1969 kom en ny utgåva – då var allt med och i rätt ordning.
– Då är det ju den man ska leta reda på. Moderniserar du allt eller får vissa delar stå kvar i gammal, Larssonsk stil?
– Nä nä, här moderniseras inte mer än nödvändigt.
– Fast vad synd – det hade väl varit coolt med en ultramodern variant?
– Näe, Carl och hans språk måste få finnas kvar. Han är ganska frimodig i sitt skrivande, skriver utan problem sånt istället för sådant samtidigt som han kan stajla med det mest högtravande språk i meningen efter. Det här kommer så klart att finnas kvar! Förutom de här jättelånga meningarna – och de är faktiskt inte så fruktansvärt många i boken – handlar det mest om att skriva är istället för äro, ändra lifvet till livet och trixa lite med kommateringen. Små ändringar som ändå gör tillvaron för läsaren lite enklare.
– Jag vet att du ligger vaken om nätterna och funderar på krångliga meningar och några problem som fortfarande är olösta. Ska vi testa om kommentatorsbåset kan hjälpa till?
– Ja! De här gåtorna sliter jag fortfarande med:
- ”Jannekostym”, vad är det?
- Vad var ”Scrutin of women” i England för organisation?
- Kan någon berätta vad det är för slags ordning som menas när det står perspektivisk ordning som i den här meningen: ”De långa rader med ’preparat’ som i perspektivisk ordning fyllde salen betraktade man med samma likgiltighet (vitsar är det värsta jag vet!) som djurdelarna i en slaktarbod.”
- Sen nämner han att ”Mälarvåg och Eistrasalt möts” i en mening och jag misstänker att han kanske då menar Mälaren och Östersjön men här är jag långt ifrån säker.
- En utläggning om ententepropaganda skulle också sitta fint!
– Ska vi dela ut en belöning till någon som löser de här problemen?
– Ja! Är det nån som fixar att förklara alla de här grejorna så utlovar jag en Callebok i pris!
– Får jag också en?
– Pah, du ska bara ha och ha.
Okej, det där sista hittade jag bara på. Ami är en vänlig själ och banne mig ska vi inte till Sundborn och sova hårt igen i maj.
92 kommentarer