Hoppa till innehåll

Etikett: lexikon

Lexikon och gårdagens fopoll

Lexikon i radion

Idag är det ”lexikonens dag”, vilket inte alls som ”kanelbullens dag” orsakar penga- eller näringskonsumtion. Det är helt enkelt ingen som bryr sig.

UTOM JAG.

Medveten om denna min lexikala, relativt dammiga passion bjöds jag in till radion för att prata om

  • Nordisk Familjebok & Ugglan
  • Svensk Uppslagsbok där Tage Erlander faktiskt jobbade i sin ungdom
  • Bonniers Lexikon – det coolt svarta verket med guldäpple på ryggen
  • Bra Böckers gröna & Lexikon 2000
  • obskyra, gamla konversationslexikon som slit- och slängverk
  • NE
  • svenska.se.

Jag tog vår största rullväska och forslade i den sedan 50 kilo encyklopedier så att hjulen deformerades till knaggliga små klumpar. När jag packade upp böckerna yrde dammet så att jag fick gå och snyta mig. Det var endast cd-rom-utgåvan av NE som var någorlunda fräsch, för den brukar jag ta fram då och då för att imponera på gäster med.

– Coffee-table books for the guests? Nooo, we have a what we in Sviden call a sederåmskiva!

Hela radiopratet finns nerkokat (med musiken borttagen) till en halvtimme häääär(Jag pratar jättefort, blandar ihop årtal och ord och är alldeles till mig i trasorna.)

Fopollen och parkeringsgaraget

Igår åkte jag med spanjoren Julian och hans spanske bror Pablo till Friends Arena för att kolla på Sverige–Spanien i EM-kvalet. Ni som såg matchen på tv missade förmodligen att

  • målisen Robin Olsen värmer upp i en timme tillsammans med reservmålvakten, och det så brutalt att jag skrek till varje gång han slängde sig
  • startelvan värmer upp för sig, bänkspelarna iklädda mössor för sig
  • den allestädes närvarande reklamen är ögon- och öronbedövande tramsig och bullrig
  • publiken har på sig dunjackor under de gula t-shirtarna
  • Sebastian Larsson (Eskilstuna) var bäst på plan.

Spanjorerna kommunicerade med sina föräldrar i mobilerna innan matchen började, och fann att om de gick och ställde sig på en viss trappavsats skulle de minsann synas i direktsänd spansk tv. Så det gjorde de. Alla spanska släktingar skrek av detta tilltag såpass att hela Spanien höll på att välta.

Så kom nationalsångerna!

Under själva matchen var det ett himla tjoande och klappande och skrattande och när slutresultatet blev 1-1 var vi alla tre ganska lättade. Men så kom vi till parkeringsgaragedebaclet.

När vi alla 50 000 åskådare skulle utrymma Friends Arena blev det totalt Stau överallt, som man säger på tyska. I trappor, i affärscentrumet, i smala gångar och i stora parkeringsgaraget. Men då gör man som spanjor ju det bästa av situationen!

Trafikkaoset gav inte med sig förrän efter drygt 90 minuter, vilket man måste säga är bedrövligt ur en samhällsekonomisk synvinkel. Mina spanjorer, som ju är lärare som går upp i ottan varje dag, höll dock humöret – även om energinivån mattades något när klockan närmade sig halv ett på natten:

– Hej, sa jag till två anställda i parkeringsgaraget.
– Hej … sa de lite återhållsamt och misstänksamt, beredda på skäll.
– Nu har vi ju suttit helt fast hur länge som helst. Hur kommer det sig?
– Det … det är många som ska ut samtidigt …?

– HALLÅ! KAN NI SÄGA VAR MIN BIL ÄR? skrek en förtvivlad man.
– Eh, nej, var ställde du den?
– JAG VET INTE!

– Är det alltid så här? sa jag till de två anställda lite senare.
– Ja, alltid efter matcher och konserter.
– Oj, det var värst.
– Ja, men det lossnar oftast efter enånhalv timme.

– Tjeeeeenare, sa en till synes sober man som plötsligt stack in huvudet i vår bil.
– Hej.
– Har nån av er en öl?

När han inte fick nån öl av oss, styrde han kosan mot de dansande matadorerna. Och sågs sedan inte till mer.

Share
28 kommentarer

Äntligen dog Arthur C. Clarke!

Som vi har väntat!

När vi på Nationalencyklopedins redaktion runt 1989 kämpade på som värst med dölinjerna och faktiskt hade tagit oss igenom intervallen a-ale, alf-ano, anp-ass, ast-bau, bav-bog, boh-bru och brv-car, var vi inne på cas-cob. Men i artikeln om Arthur C. Clarke blev det under all nattlig övertid fel. Vi tog död på honom:

Nationalencyklopedin.

En granne till Arthur C. Clarke ringde till redaktionschefen och sa att han (Arthur) i alla fall på håll såg helt levande ut. Tyvärr kopierade redaktörerna på Bonniers lexikon felet utan att kolla i rättelsebladet, så dödsfallet höll nästan på att bli sanning. Inte nog med det – sedan kom även Lexikon 2000 och skrev av samma fel:

Lexikon 2000.

Jag har ju de flesta svenska uppslagverk i min ägo eftersom det är som att ha många gympaskor, handväskor eller barbiedockor – man klappar på dem då och då och viskar uppmuntrande ord. Bara så att ni inte förväxlar just dessa i fallet Clarke:

Från vänster:

  • Nationalencyklopedin (1989–1996).
  • Lexikon 2000 (1995–99, omarbetning av Bra Böckers gröna lexikon).
  • Bonniers lexikon (1995–99, ny upplaga av 60-talsversionen).
  • Bonniers lexikon (1961–67).
  • NE:s famösa rättelseblad som skapade krigsstilsrubriker.

Nu ska jag läsa ett rättelseblad. (Vi felfinnare har oftast rätt kul.) Hihi:

STÅR: Lars
SKALL STÅ: hans

Share
19 kommentarer

Idag kanslistil!

Jag ska iklädd proper blus i kanslistil idag föreläsa om kanslistil.

Nordisk Familjeboks (Ugglans) artikel.

Först ska jag berätta om en synnerligen välskriven text till kanslisvenskans försvar – läs på Papperspalatset. Sedan ska jag nooog (man vet ju aldrig vad som händer, ibland tappar jag tråden och börjar hjula eller dra snuskiga historier) filosofera om varför man som varande extremt lättskriven svensktoka faktiskt ibland hemfaller åt meningar som är så vänstertyngda att till och med KPML(r) hade tappat greppet. I exemplet här nedan kommer det finita verbet visserligen redan som tredje ord (tack, Översättarhelena), men lite rolig är den att läsa ändå:

”En tjänsteskrivelse torde lämpligen avfattas på en sådan vedertagen kanslisvenska, inklusive mycket långa ordbildningar och menings-konstruktioner, abstrakta associationer samt inskjutna satser, att tjänstemannens objektivitet icke kan ifrågasättas och bör dessutom passiv form företrädesvis användas.”

(Ur Skriva i tjänsten av Per Stenson. Min pappa alltså.)

Men bäst är ändå artikeln om kanslistil i Bra Böckers gröna lexikon – ni vet, det där uppslagsverket med guldpluppar på ryggarna, olika många beroende på vilken upplaga det är.

Salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böcker på 1970- och 80-talen. Det sägs att han när han hade läst den färdiga artikeln om kanslistil, skrev en liten lustiger kommentar i marginalen. Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.

”… men ämbetsverken skriver inte bättre svenska för det.”

Min erfarenhet är att kanslistilen nuförtiden ganska sällan skapar problem, men att illa skrivna texter på ”vanligt” språk gör det. (Nu kliar jag mig eftertänksamt på hakan och tittar snett uppåt, funderandes.)Tyck till!

Share
39 kommentarer