Hoppa till innehåll

Etikett: lexikon

Äntligen dog Arthur C. Clarke!

Som vi har väntat!

När vi på Nationalencyklopedins redaktion runt 1989 kämpade på som värst med dölinjerna och faktiskt hade tagit oss igenom intervallen a-ale, alf-ano, anp-ass, ast-bau, bav-bog, boh-bru och brv-car, var vi inne på cas-cob. Men i artikeln om Arthur C. Clarke blev det under all nattlig övertid fel. Vi tog död på honom:

Nationalencyklopedin.

En granne till Arthur C. Clarke ringde till redaktionschefen och sa att han (Arthur) i alla fall på håll såg helt levande ut. Tyvärr kopierade redaktörerna på Bonniers lexikon felet utan att kolla i rättelsebladet, så dödsfallet höll nästan på att bli sanning. Inte nog med det – sedan kom även Lexikon 2000 och skrev av samma fel:

Lexikon 2000.

Jag har ju de flesta svenska uppslagverk i min ägo eftersom det är som att ha många gympaskor, handväskor eller barbiedockor – man klappar på dem då och då och viskar uppmuntrande ord. Bara så att ni inte förväxlar just dessa i fallet Clarke:

Från vänster:

  • Nationalencyklopedin (1989–1996).
  • Lexikon 2000 (1995–99, omarbetning av Bra Böckers gröna lexikon).
  • Bonniers lexikon (1995–99, ny upplaga av 60-talsversionen).
  • Bonniers lexikon (1961–67).
  • NE:s famösa rättelseblad som skapade krigsstilsrubriker.

Nu ska jag läsa ett rättelseblad. (Vi felfinnare har oftast rätt kul.) Hihi:

STÅR: Lars
SKALL STÅ: hans

Share
19 kommentarer

Idag kanslistil!

Jag ska iklädd proper blus i kanslistil idag föreläsa om kanslistil.

Nordisk Familjeboks (Ugglans) artikel.

Först ska jag berätta om en synnerligen välskriven text till kanslisvenskans försvar – läs på Papperspalatset. Sedan ska jag nooog (man vet ju aldrig vad som händer, ibland tappar jag tråden och börjar hjula eller dra snuskiga historier) filosofera om varför man som varande extremt lättskriven svensktoka faktiskt ibland hemfaller åt meningar som är så vänstertyngda att till och med KPML(r) hade tappat greppet. I exemplet här nedan kommer det finita verbet visserligen redan som tredje ord (tack, Översättarhelena), men lite rolig är den att läsa ändå:

”En tjänsteskrivelse torde lämpligen avfattas på en sådan vedertagen kanslisvenska, inklusive mycket långa ordbildningar och menings-konstruktioner, abstrakta associationer samt inskjutna satser, att tjänstemannens objektivitet icke kan ifrågasättas och bör dessutom passiv form företrädesvis användas.”

(Ur Skriva i tjänsten av Per Stenson. Min pappa alltså.)

Men bäst är ändå artikeln om kanslistil i Bra Böckers gröna lexikon – ni vet, det där uppslagsverket med guldpluppar på ryggarna, olika många beroende på vilken upplaga det är.

Salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böcker på 1970- och 80-talen. Det sägs att han när han hade läst den färdiga artikeln om kanslistil, skrev en liten lustiger kommentar i marginalen. Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.

”… men ämbetsverken skriver inte bättre svenska för det.”

Min erfarenhet är att kanslistilen nuförtiden ganska sällan skapar problem, men att illa skrivna texter på ”vanligt” språk gör det. (Nu kliar jag mig eftertänksamt på hakan och tittar snett uppåt, funderandes.)Tyck till!

Share
39 kommentarer