Nej, jag har inte gått under jorden eller dragit nåt gammalt över mig eller ens tagit semester. Jag ägnar mig helt och komplett åt att uthärda maj med
- inlämningsuppgifter (frivilligt pluggande)
- tentor (frivilligt pluggande)
- omhändertagande av gravida
- jobbansökningar
- synundersökning och nya glasögon
- releaseparty
- speakeruppdrag
- jobbintervjuer
- lundakarnevalen
- basketrelaterad 35-årsfest
- överklagande av negativt a-kassebesked
- möten IRL (!)
- möten online
- umgänge med får (vi bor på landet!)
- punka på cykeln
- Trevor Noah (standup comedy) på Globen.
Men en sak tog extremt kort tid mitt i detta sammelsurium: ett läkarbesök.
Det var ett födelsemärke i ansiktet som i april plötsligt började leva ett eget liv. Jag sprang till vårdcentralen som tog fram en jättekamera och förstoringsglas och sa ojojoj och trollade fram en remiss till ”Mottagningen för hud- och könssjukdomar”. (Så nära har jag aldrig någonsin varit en könssjukdom.)
När jag kom till sjukhuset en månad senare, visade det sig att just denna mottagning var gömd bakom andra, så jag fick leta på informationstavlan, där den också var gömd eftersom det inte är en avdelning och inte sorteras under H eller K, utan M.
Tyvärr (eller kanske inte ”tyvärr”) hade födelsemärket vi denna tid skrumpnat till oigenkännlighet och var nästan helt borta. Bra att de hade den gamla läbbiga bilden från vårdcentralen, tänkte jag. Och sa leende till läkaren, redan innan vi hade hunnit hälsa ordentligt:
– Hej! Nu kanske jag är den onödigaste och minst intressanta patient du någonsin har haft, för titta (pekade jag), den är nästan osynlig!
Läkaren ryggade tillbaka, som om jag hade hotat henne med machete.
– MEN! Då kunde du ju ha avbokat!
– Fast vi lekmän har ju svårt att ställa diagnoser och man ska ju vara försiktig med födelsemärken, och jag är ju inte … eh … kompet…
Här kom jag av mig lite eftersom läkaren såg riktigt ARG ut.
– Sjukvården är som bekant överbelastad och den här tiden kunde någon annan ha fått.
– Jag ber om ursäkt. Men jag vet ju inte … jag kan ju inte se om det är farligt eller ej. Remissen berodde väl på att läkaren på vårdcentralen inte heller visste?
– Det är en helt vanlig åldersvårta. Du skulle ha avbokat.
– Jag ber verkligen om ursäkt.
Jag dröp sedan av, snabbt som ögat. Nyss betalade jag räkningen: 100 kr/minut kostade det. Ah well, jag har i alla fall inte en åldersvårta i ansiktet längre.
30 kommentarer
