Hoppa till innehåll

Etikett: kurs

Distansstudier: en första rapport

Som jag berättade förut, ska jag läsa en liten kurs vid Uppsala Universitet. Nu har jag fått litteraturlistan och lånat tre av böckerna på biblo här i stan.

Tyvärr har någon med darrande hand antecknat och strukit under i praktverken. Tölp!

Eftersom det är en kurs på distans, inrättar man sig framför datorn och klickar på en videolänk istället för att kliva in i en stor föreläsningssal. Så det gjorde jag. Klicketiklick.

Man ser en stor hundbild.

En liten stund senare ser man samma hund.

Aha. Hunden är bakgrundsbilden på lärarens dator. Hej hunden. Voff.

Sedan knäpper det till och en liten, liten, liiiiiten föreläsare med roliga glasögon dyker upp i övre vänstra hörnet. Pytteliten, verkligen pytteliten. Men den stora hunden är kvar.

– He … hej … och … nu ska vi se … jag ser ingen grön ruta … Funkar det …? Jag …

LÅNG paus.

– Den här chatten är … så dum för om ni skriver, ser jag … inte … att ni skriver innan ni har skickat det, så jag måste … vänta … en minut eller så … varje gång jag har frågat er om ni har några … frågor.

Huh? Va? Jaha, okej.

Sedan följer information om tentadatum och skrivuppgifter och föreläsningstider i ett plågsamt långsamt tempo.

– Du som har på micken … stäng av den … säger föreläsaren till någon.

Föreläsaren får en fråga om vad det är för skillnad på en inlämningsuppgift och en tenta. Han förklarar tålmodigt. Och svarar ja på frågan om man måste lämna in tentan på ett speciellt klockslag.

– Du som har på videokameran … stäng av den … äger föreläsaren till någon.

Studenten som har sin videokamera påslagen på datorn vet inte hur man stänger av den, så under lång tid ser vi en panna och lite hår samt en bokhylla med släktfoton. Och den stora hunden. Vänta, jag komponerar en bild med alla tillhörande element så att ni fattar ungefär hur det såg ut.

Fast på riktigt var det inte med His Master’s Voice, Warhol & Morticia.

Plötsligt börjar föreläsaren föreläsa om själva ämnet! Yes! Två påståenden väcker frågor från åhörarna. Läraren säger:

– Man kan säga att den perioden slutar i och med första världskriget.
– En annan period kallas postmodernism och vid murens fall började …

Jag som tittar kan varken se eller höra frågorna. Men jag kan ana. Svaret kommer plötsligt:

– 1914.
– 1989.

Min strategi blir nog att lite von oben i fortsättningen titta på föreläsningen i efterskott och laga mat, byta lakan eller översätta samtidigt som föreläsningen tuggar i bakgrunden.

Share
24 kommentarer

Hejsan, Uppsala universitet!

Som 20-åring gick jag  en  termin på  Stockholms universitet innan jag flyttade ner till Lund och fick min examen där. Sedan dess har jag föreläst och jobbat för sju olika universitet och högskolor  – och nu har jag blivit helt galen.

För jag ska gå en kurs på Uppsala universitet.

Det är på distans, som egentligen är det väl Hemmahosmiguniversitetet. Hur nu det ska funka med tanke på närhet till kylskåp och den djefla snackande mannen, som kommer att vara jätteavundsjuk på min tillvaro. (Ingen lyx: jag har lika mycket jobb och annat trams att sysselsätta mig med som vanligt.)

Här står jag och funderar över hemtentan.

Jag får 7,5 poäng för kursen, vilket inte säger mig ett enda dugg eftersom det finns ett nytt poängsystem sedan jag kvitterade ut min  fil.kand. Men hur kom jag nu fram till att den begränsade fritid jag har ska ägnas åt ”onödig” utbildning där jag kanske tar en plats från någon som behöver den bättre?

Äsch, det bara blev så. Tjugosjuåringen Erik har sedan han  fick sin civilingenjörsexamen gått massa humanistiska universitetskurser och Tjugofemåringen/webbredaktören Ida anmäler sig till kurser varje termin, så … äsch, varför inte?

(Sverige ÄR fantastiskt. Detta kan jag göra utan att ruinera mig eftersom jag betalar multum i skatt.)

Först anmälde jag mig till massa skrivkurser. Sedan kom jag på att jag ju kan skriva och att det måste finnas annat att lära sig. Vad kan jag inte? Jo

  • spela piano
  • rabbla kungalängder
  • åka slalom
  • analysera blodstänk
  • tidsbestämma tavlor
  • väva
  • sminka mig så att jag blir snyggare.

Så då blev det förstås konstvetenskap.

Det moderna livets spegel

”Med det senare 1800-talet uppstod en ny idé i Europas metropoler; livet är inte längre som förr, vi är inte som de människor som levde förr, vi är moderna. I en välkänd essä från 1863 – Le peintre de la vie moderne – framträdde den franske poeten och konstkritikern Charles Baudelaire och frågade varför inget av allt detta nya gick att se i konsten. Varför låtsades man som om inget hade hänt när man levde mitt i en social och kulturell revolution? Under de följande åren skulle idén om konsten som tidsspegel och tidsvittne, tillsammans med idén att samtidsmänniskan levde i en föränderlig värld komma att förändra inte bara konstvärlden utan hela vår föreställning om vad bilder är och kan vara. Vi kommer att följa denna idé fram till 1920-talet och hur den kom att förvaltas och tolkas av olika konstnärer.”

Baudelaire! Jag är jättebra på Baudelaire! ”Fleurs du Mal” 1857!  Samma år som Madame Bovary! Yeah!

Jag och mina pluggpolare hinkar te på rasterna. (Mary Cassatt, 1880, Museum of Fine Arts, Boston)

Det handlar alltså om bildkonst 1850–1930. Min expertis kommer att om några veckor vara en karibisk kunskapsö i ett stort hav av okunskap. Jag kommer att säga realism och impressionism samt expressionism med en sällan skådad säkerhet och med en pipa i mungipan (måste ju  börja röka pipa förstås) mumla sånt som:

– Ja, det är ju inte som Monet.
– Föga anade Moreau vad som komma skulle med Klimt.
– Matisse alltså. Vilken kille.

Jag labbar med mina studiekompisar. (Maria Bashkirtseva, 1881, Dnipro State Art Museum)

Med stor säkerhet kommer jag att kunna peka på en Picasso, och om jag känner igen den säger jag långsamt:

– Mja … k…u…b…i…s…m…e…n med sina något do…va f…ä…r…g…e…r …

Om jag inte känner igen den, fnyser jag att jag föredrar Picassos kubistiska år.

Jag och mina pluggkompisar leker ringlekar i fyllan  och villan. (Margaret Macdonald Mackintosh, 1900)

Men störst fokus ska jag ändå lägga på van Gogh eftersom vi är gamla polare sedan han 2010 hjälpes till nutiden av Doctor Who och då fick se sina egna tavlor på Musée d’Orsay i Paris.

Kurslitteratur, here I come! (Apropå att ruinera sig. Hm.)

Share
87 kommentarer

Att föreläsa för 120 niondeklassare …

… vet jag inte än hur det är. Men på tisdag ska det ske. Och jag är ute på hal is!

I vanliga fall föreläser jag för människor som har svenska språket som redskap i sin yrkesroll. Det kan vara informatörer och sekreterare samt sådana som är ansvariga för sociala medier på ett stort företag … Men aldrig 15-åringar som kanske egentligen bara vill veta hur man blir godkänd på nationella proven.

Jag tror att jag ska ha fyra fokus – och här kommer ni in, ni som läser här. Kom med idéer och feedback!

  1. Musik – exempel på svenska texter. Mando Diaos version av Gustaf Frödings diktrader kanske? Och Martin Stenmarcks ljudrim i 7milakliv. (Där sjukt rimmar på ut.)
  2. Onomatopoesi – ljudhärmande ord som BADOOM-DISH! Jämförelse mellan engelska och svenska kanske?
    babbling – blabbla
    cough – hosta
    gargle – gurgla
    gibberish  –snicksnack
    hiccup – hicka
  3. Ordspråk – saker man säger fast man inte vet riktigt varför. Men säger man som 15-åring faktiskt ”det är ingen ko på isen” eller ”det är ingen fara på taket”?
  4. Missförstånd – när det blir fel för att man inte vet vad orden betyder. Som t.ex. när Rapport nu ikväll deklarerade att man i Österrike har val precis hela tiden.

svt_jamt

Hjäääälp! Tänk om det blir så bra att jag äntligen får in en fot i skolan och får föreläsa inför alla elever i hela Sverige och därmed kan skapa en revival för svenskan som language!

Share
81 kommentarer

BILD Att kommunicera är svårt

För en halv evighet sedan blev jag uppringd av en person som ville att jag skulle komma och lunchföreläsa inför chefer. Jag hoppade en meter rakt upp och tjoade och skrek (inombords förstås) eftersom jag har längtat såååååå efter att få föreläsa för just chefer.

(I korthet: jag föreläser om nyttan av kommunikation och skrivkunskap samt informationsteknik – men nästan alltid för underhuggarna. När de kommer tillbaka till arbetsplatsen och vill genomföra förändringar som förenklar kommunikationen möts de inte sällan av de överordnades ”nej, så kan vi inte göra, nu fortsätter vi att arbeta som vi alltid har gjort” och så mejlar underhuggarna i förtvivlan till mig och säger att de inte får igenom några som helst nyheter.)

Vi (personen som ringde och jag) kom överens om datum och innehåll och allt var frid och fröjd tills jag fick se den inbjudan som hade gått ut där det stod att jag – språkpolisen, radioprataren och frilansskribenten – skulle föreläsa om ”konsten att säga nej”.

– NEEEJ! skrek jag högt (och inte inombords), vilket inte alls var särskilt komplicerat.

Något i kommunikationen mellan oss måste ha klickat. (Inte klicka som i kungens och Silvias fall utan klicka som en pistol som inte pangar.) Det stod att jag förutom att lära cheferna att säga nej även skulle leda dem rätt vad gäller dagsplanering. Jag? Som tar dagen som den kommer, korrläser i pyjamas till lunch och som förmodligen är bedrövlig som chef och inte kan delegera ens under pistolhot?

Jag vände mig raskt till en som jag känner som är chef, en annan som borde vara chef och några personer som är egenföretagare med den äran och bad dem om råd.

– Låtsas som om det regnar!
– Hoppa av!
– Gör en grej av det – visa hur viktigt det är att kommunicera effektivt!
– Som chef vill man gärna ta på sig allt och sköta allt eftersom man då vet att det blir bra. Som chef gäller det ju att våga delegera, att våga ge upp kontrollen och att se till att den som får ett uppdrag känner att jag som chef har fullt förtroende för alla mina anställda. Därför skulle jag vilja säga att någon har delegerat utan att kontrollera att den anställde ha agerat i chefens anda och säkerställt att uppdraget som du sk…
– Men va fan, det måste ju ha blivit fel. Ring till uppdragsgivaren och red ut situationen!

Så enkelt är det ju. Jag kan inte på några villkor utge mig för att kunna lära chefer att vara chefer, men jag kan berätta om kommunikation för vem som helst!

Lösningen blev att alla som hade anmält sig fick ett extramejl som innehöll formuleringar som klargjorde min roll, som t.ex.

  • konsten att skriva informativt
  • effektivisera sitt skrivande
  • komponera ett mejl för att budskapet ska gå fram utan missförstånd
  • exempel på informationsmissar
  • med humor i text kan man säga nej på ett finurligt sätt utan att göra mottagaren ilsken.

Och har jag inte här och nu dessutom världens bästa exempel på när kommunikation gick helt åt pepparn?

– Neeeeej! Jag hör inte! Men jag kan skrika noooooo!
– Neeeeej! Jag hör inte! Men jag kan skrika noooooo! 
Share
49 kommentarer