Etikett: kuriosa

Det svenska språket 1892 eller Vem var Rosée Heath?

Publicerat av Lotten Bergman den 22 maj 2018 22:04

Jag snubblade över en oerhört liten fin notis från Sundsvalls Tidning när jag for omkring som ett yrväder på hela vida internet, och då särskilt i de obskyra kvarteren och dammiga hörnen.

(Om man börjar läsa här på KB, fastnar man lätt och vips, har ett år gått.)

Nu blir det lite synd om er som läser på mobilen, för det är svårt att bara välja ut en eller två notiser. Hämta förstoringsglas eller en ung människa med ögonen i behåll. Läs gärna högt för omgivningen. Här vankas bärsärkaraseri och amazoner!

Geschwindt var tydligen ett populärt ord just våren 1892 – eller så är det kanske bara samma skribent?

Ordet ”känbar” är felstavat med tanke på årtalet – men före 1889 års upplaga av SAOL stavades det verkligen med ett n. Nu ska vi se hur det gick med den med sitt förnamn förkortade herr Larsson, grundläggare Ekblom och sanslöse Persson.

Mycket mer än så här får vi tyvärr inte veta.

Ska vi kanske krafsa in ett litet kommatecken till?

Tänk att man ända uppe i Sundsvall läste om olyckor i Löddeköpinge.

Ovarsamma män var tydligen framme även på andra ställen – fast här handlar det om att så sin säd.

Plötsligt fastnade jag vid en nyhet om en stackars sångerska, som hade blivit galen, stum, inspärrad och vars öde tydligen bekymrade halva landet. Men vad i hela friden hände med Rosée Heath?

I oktober 1890 skriver Stockholmstidningen att fröken Heath var intagen på hospital, att hon bara gråter och att hon verkar ha blivit obotligt vansinnig. Men varför?

Jag bläddrade bakåt i olika tidningar och hittade förmodligen orsaken i Malmö Allehanda: olycklig kärlek, passionerad flykt med en underlöjtnant en hel månad tidigare. Den 11 september 1890 ska Rosée Heath plötsligt ha avvikit från sin teater. Rubriken är ”En uppseendeväckande enlevering”, men det verkar som om hon följde med frivilligt och att det i så fall var hennes föräldrar som inte godkände tilltaget.

”Miss Heath har under sitt uppträdande varit åtföljd av sina gamla föräldrar, vilka alltid var tillstädes bakom kulisserna och utgjorde hennes ständiga skyddsvakt. Också ansågs miss Heath ej älska någonting högre, än sin konst. Hon gjorde emellertid under sitt uppträdande i Stockholm bekantskap med den unge officer, i vars sällskap hon nu lämnade Malmö, glömmande pliktens bud för kärlekens.”

Föräldrarna anade oråd och höll ett extra nogsamt öga på sin ”skatt” (och inkomstbringare, anar man) och kallade till och med på polisen när de jagade efter dem till järnvägsstationen. De pekade ut den pliktförgätna dotterns älskare på tågperrongen, men …

Jösses. Nu vet vi ju att Rosée återfanns och spärrades in, men här var hon verkligen försvunnen med en hånskrattande älskare.

Men vem var då denne unge man som var så listig och satte sig i en kupé och placerade Rosée i en annan? Jo, en underlöjtnant Linder vid Lifgardet.

Tydligen tvingades de älskande tu isär, varpå den skönsjungande Rosée bröt ihop och spärrades in på okänd tid. Det ramlar under ett år in smånotiser om Miss Heath i alla Sveriges tidningar, där hon hela tiden beskrivs som obotligt sinnessjuk. Men vad hände sedan? (Ta er nu åt hjärtat precis som jag gjorde när jag hittade detta.)

Rosée Heath hette egentligen Mary-Ann Katherine Evans! Och hon är död! (Göteborgs HoST 17 mars 1891)

Jag hann dubbelkolla och få den plötsliga döden bekräftad i flera tidningar, när plötsligt denna lilla notis dyker upp i Nya Dagligt Allehanda en dryg vecka senare.

Hon är uppstånden, ja sannerligen uppstånden den 28 mars 1891.

Jahaja, och i augusti 1891 meddelar man lugnt i Sundsvalls tidning att Rosée fortfarande vägrar att tala.

Men så här kan det ju inte fortsätta.

(Blädder, blädder, sök, sök. Varför kan inte någon betala mig en heltidslön för att göra sånt härnt underbart roligt forskningsarbete? Hyllad sångerska rymmer med officer, spärras in, blir galen, förlorar talförmågan, dör en skendöd men lever igen – och då vill man ju veta mer!)

Heureka! Rosée talar! I mars 1892 är hon på benen igen!

Och det blev hon – frisk alltså. Plötsligt sjunger och dansar hon utan sin officer och … så är hon puts väck igen. Hon nämns i Per Wästbergs ”Halva kungariket”, men jag kan inte hitta någon notis om eventuellt frånfälle, fortsatt karriär eller ens konserter.

Så då släpper jag henne väl (stackars, stackars Rosée) och går till en internationell nyhet från 1892 istället.

Tänk, sådana problem slipper vi numera.

En ”teklänning” från 1892 stökade förstås till det på trottarerna genom att virvla upp damm med släpet. Hugaligen.

Hej alla som orkade läsa ända hit! Nu ska jag så geschwindt det nånsin går försöka återvända till 2018.

64 kommentarer

Galoscher, pampuscher och bottiner!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 januari 2017 13:00

Ska vi prata om den nye presidentens syntax eller kanske världsfreden idag? Nej, vi ska analysera forna tiders skoskydd.

Jag har nämnt galoscher, pampuscher och bottiner förut, men aldrig riktigt utrett historien. Det kommer jag förvisso inte att göra idag heller, men vi måste ställa oss frågan:

– När slutade vi att använda sladdriga gummiskor ovanpå våra findito? Och varför?

Men först tre definitioner!

galoscher (franska galoches ’träskor’), ytterskor avsedda att skydda skorna från smuts och väta, oftast tillverkade av läder eller trä till mitten av 1800-talet, när man istället började använda gummi.

pampuscher (franska babouche egentligen ’turkisk sko’), under 1700-talet lättare damskor, från mitten av 1800-talet lågskaftade damytterskor av företrädesvis gummi, ibland pälsbrämade.

bottiner (franska bottine ’känga’), sedan 1840-talet benämning på lågskaftade damkängor. Även ytterkängor, pampuscher, av läder eller gummi som skyddar skorna mot väta, har kallats bottiner.

Några snabbintervjuer med folk runtom mig:

– När det blev gummisula på skorna, blev galoscherna lite onödiga.

– De allra första hade dåligt gummi som sprack (men ingen blev med barn).

– De finns faktiskt moderna galoscher! Googla!

Så – försvann de under 60-talet? Slutade vi månne samtidigt att gå med skorna på inomhus?

Men jag som har allt i källaren, har inte jag några galoscher där? Jag klättrade in i det allra förfärligaste rummet och klev över ljusstakar, porslinsfiguriner, femton gympaskor, 15 års företagsredovisningsskattepapper och en skivstång – och fann dem! Bottinerna!

Efter blott 30 sekunders trippande fick jag dock ont i fötterna och klev ur bottinerna.

(Måste iväg och spela basketmatch – dela med er av alla galoschminnen så uppdaterar jag inlägget!)

Några spridda utrop och minnen kommer här från båset, som verkligen kämpar med näbbar och klor för att inte råka snöa in på den nye presidenten. Undrar om han har galoscher.

– De vuxna hade galoscher när jag var liten. Minns dock inga detaljer.

– Att pappa hade galoscher på 60-talet minns jag (mest använda om vi skulle finbort så han hade eleganta snyggskor som måste skyddas) men vad hade mamma? Stövlar samt skor i påse? Det minns jag inte alls. (Få se om jag kommer ihåg att fråga i eftermiddag.) Vi barn hade ju alltid pjäxor eller kängor samt lackskor i påse. Och kalasbyxor förstås.

– När slutade vi använda galoscher? Vi har inte slutat. Vår snobbige yngste son har galoscher och det har även hans snobbiga kompisar och kolleger. Galoscherna köps i välsorterade skoaffärer och finns inte bara i svart utan även orange och grönt. Färgglatt och piggt i regnet och slasket.

– När jag gick på gymnasiet i slutet av 60-talet och var lite modemedveten eller i allafall intresserad av kläder hade jag flera olika galoscher eller bottiner. Några var gamla, smidiga, nätta och snygga andra var nya, stela, klumpiga och fulare. Alla är numera utslitna och kastade.

– Vi använder vanligen charantaiser. Men har för tillfället total brist på dessa portvaktarfrufotbeklädnader. Så vi tar aldrig av oss skorna inomhus.

Tack, alla! Mina patienter på Danderyd (jag var sjukvårdsbiträde) hade allihop charantaiser som de aldrig tog av sig – inte ens på promenaderna utomhus. Inkissade och jättemysiga var de.

59 kommentarer

Bort gå de …

Publicerat av Lotten Bergman den 22 mars 2016 21:31

Jösses vad de dör, kulturpersonligheterna. Idag var det mannen med de tudelade glasögonen: Jan-Öjvind Swahn. Och att jag väljer att hänga upp ett blogginlägg här och nu bara för hans skull, kommer ni att förstå strax.

Så här satt han hela tiden med massa, massa uppslagna böcker. (Bildkälla.)

Pappa Sven-Öjvind fick med sin fru Anna fick fyra barn, som i tur och ordning hette

Jan-Öjvind
Cajsa-Lena
Sven Christer
Bo.

– Sven-Öjvind! Jag är på det viset igen!
– Det var då själva … var det inte tillräckligt med tre barn? Vad ska vi ta för namn till den då? Jag orkar inte!
– Lugn, kära du. Jag ordnar det.

Jan-Öjvind var en av några män som läste allt som skrevs till Nationalencyklopedins 20 band 1989–1996. Jag var redaktör för drama, teater, dans, geografi, litteratur och idrott och bestämde vilka uppslagsord som skulle vara med, hur långa artiklarna skulle vara och vem som skulle skriva dem samt vilka som skulle granska dem innan jag själv redigerade ihop alla åsikter och rättelser. Sedan skickades de förhoppningsvis korrekta och välskrivna artiklarna i ett stort, tjockt kuvert till bl.a. Jan-Öjvind Swahn. Han korrade alla artiklar med grön penna och en väldigt yvig, spretig stil.

Och han var inte mild och fin i sina kommentarer. Ofta strök han hela stycken och skrev interjektioner med utropstecken i kanten med sin gröna penna. När jag var alldeles nybliven redaktör inom ämnet geografi, fick jag tillbaka en artikel som var mer grön än vit som pappret den var skriven på. Längst ner stod det:

VAD ÄR DET FÖR JÄVLA KLÅPARE TILL REDAKTÖR
SOM HAR REDIGERAT DEN HÄR SKITEN?

Den artikeln satte jag upp på anslagstavlan så att jag kunde läsa versalerna varenda, vareviga dag.

Men skriva om allt det som han kunde, det kunde han – trots att NE:s redaktionshandbok, formatet och det begränsade utrymmet inte tillät några som helst utsvävningar. Uppslagsordet ”dröm” i NE avslutas Jan-Öjvindskt på detta stiliga vis:

”Rörande den medeltida tron på djävlars agerande som förförare i fromma människors erotiska drömmar, se incubus och succubus.”

Och så har vi ju alla finesserna i Bra Böckers gröna lexikon …

nosparning — Bildtexten i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsordet är ”parning”.

48 kommentarer

Internationella kuriositetsdagen …

Publicerat av Lotten Bergman den 13 maj 2015 19:24

… är det inte idag. Eller någon gång under året, även om kanelbullar, stroke, semikolon och nästan alla andra företeelser får den uppmärksamhet som … vissa av dem förtjänar.

Jag tänkte mig liksom att det kan se ut så här:

Därför kommer ni nu att få läsa om vad som hände under invigningen av Berlin-OS 1936. Då var det inte så mycket operasångare, fyrverkerier, hallå och ståhej utan lite lugnare. Alla marscherade in i takt och bockade och neg mot Hitler och ingen vågade ta fram sin mobiltelefon eller falla ur ledet utan de ställde sig i givakt och … där!

– Nämen!
– Jösses!
– Hallå!
– Titta!

När alla hade samlats på innerplan stod det nämligen klart att något mycket underligt hade hänt, och alla vexillologer tog sig åt pannan och häpnade.

berlin 1936 — Siegfried Eifrig (1910–2008) kommer här trippande med den olympiska elden.

Nej, det handlade inte om Tysklands hakkorsprydda fana utan om Liechtensteins och Haitis flaggor. Som såg ut så här:

Flag_of_Haiti_(civil).svg — Haitis flagga 1936.

Visserligen tävlade just dessa två länder inte mot varandra under spelen (Haiti hade bara en deltagare som dessutom lämnade w.o.), men identiska flaggor kan man ju inte ha! Liechtenstein åkte hem efter spelen, tillsatte resolut en snabbutredning och lyckades redan 1937 anta denna flagga istället:

Liechtensteinsflagga — Liechtensteins nya flagga med krona.

På Haiti har de bytt flagga lika ofta som vi i Sverige diskuterar innehållet i vår nationalsång, men just nu ser den ut nästan som den gjorde 1936. Back to basic, liksom.

haitis — Haitis nya flagga med palmträd, frygisk mössa, eldvapen och ankare. Jättesvårt att rita ju.

Vad coolt – man kan jämföra de två länderna här! Haiti använder 99 % mindre el än Liechtenstein!

Er tur: kasta kuriosa på varandra!

78 kommentarer

Pang, bom, tjoff och en gräddboll?

Publicerat av Lotten Bergman den 25 mars 2015 23:16

Ni vet att det är lite känsligt … det här med svensk vapenexport?

Många anser att det räcker med att vi häller ut möbeldelar och slagdängor samt ett datorspel utan rundade hörn över världen. Stolt kan vi konstatera att utan Sveriges insats hade världens ungdomar inte suttit på sina hopskruvade stolar och byggt kantiga landskap på datorskärmen och Britney Spears aldrig slagit igenom med denna trallvänliga sång av ~~Max Martin~~ Karl Martin Sandberg.

Men nu kan det avslöjas. Det finns en helt okänd falang som hotar miljardexporten av trä, metall, apparater och allt annat (utom bilar, knäckebröd och telefoner där vi numera ligger risigt till). Pip-Petter åkte nämligen till Wien och gjorde denna ruskiga upptäckt:

bomben_schwedische — Pip-Petters fynd i Wien.

Bäva månde Bofors.

87 kommentarer

Den allra äldsta köttsoppan

Publicerat av Lotten Bergman den 11 november 2013 00:36

Jag har i min hand ett exemplar av tidskriften ”Skärgård” (som ges ut av Skärgårdsinstitutet vid Åbo akademi), där en pensionerad konservator, numera hedersprofessor, själv berättar om hur det gick till när han på sin 40-årsdag 1984 serverades 36 000 år gammalt kött.

En annan har alls inga problem med att äta så kallad gammal mat. ”Lax härsknar efter tre månader i frysen” sa en gäst vid mitt köksbord – just då tuggande på en två år gammal, fullständigt delikat lax. ”Sill håller på inga villkor i det stora sillglappet mellan midsommar och jul”, hörde jag mig själv säga medan jag tog fram och öppnade påsksillen på juldagen. Mögligt bröd och rutten mjölk är förstås annorlunda och åker i binnen snabbare än någon hinner säga urk.

Men tillbaka till ”Skärgård” och konservatorn nu. Alla som drömmer om att klona en av alla frysta mammutar och istidsbisonoxar som med ojämna mellanrum hittas i Alaska och Sibirien, drömmer förmodligen även om att få äta upp dem, för så tror jag att mammutvetenskapsmän tänker.

Den ~~mammut~~ bison som tillagades, hittades i permafrost 1979 av två guldgrävare (finns sådana nuförtiden?) som hette Walter och Ruth Roman. De larmade en professor Guthrie, som sa ssssscchhhhhhh! och kom till dem på två röda sekunder. I största hemlighet frilade de hela djuret under en helg genom att helt sonika spruta vatten över det, varefter de forslade hela alltet till Alaskauniversitetet där de lade det i en behändig frys som ju råkade finnas där. (Att de höll det hela hemligt berodde på att staten äger dylika fynd och att byråkratin skulle ha sinkat och sabbat projektet.)

Mammuten hade av allt att döma attackerats av ett lejon och dött på fläcken – och rasat ihop på mage. — ~~Mammuten~~ Istidsbisonen hade av allt att döma attackerats av ett lejon och dött på fläcken – och rasat ihop på mage så här.

Något år senare kom konservatorn Eirik Granqvist (som alltså skrev artikeln i ”Skärgård”) in i bilden när han fick uppdraget att konservera ~~mammuten~~ bisonoxen – precis som den såg ut där i frysen, liggande på mage. (Tydligen hade intresset från myndigheterna svalnat och man vågade prata om den igen.) Den kallades allmänt ”Baby Blue” eftersom den var blåfärgad av järnfosfat som hade bildats under de 36 000 åren – och som en liten blinkning till Paul Bunyan and Babe the Blue Ox.

Granqvist jobbade på med konserveringen och konstaterade då att lite av muskelmassan vid djurets nacke varken var missfärgat eller ruttet och att … ptja … det vore ju ett förfärligt slöseri att inte … hrrrm … ta vara på detta. Nu när han nu skulle till att fylla 40 år och sådär liksom. Så han skar loss köttet och bad professor Guthries matintresserade fru Mary-Lee att koka en födelsedagssoppa på det med lite grönsaker som t.ex. potatis och morötter.

Och hon skred till verket. Köttbiten uppförde sig väl, sög åt sig buljong och blev efter ett par timmar riktigt mört.

Allt har beskrivits noggrant i ”Äventyret människan” av Eirik Granqvist – men denna lilla bild är allt jag har hittat på nätet.

– Ska jag vara helt ärlig, så fanns det nog mycket smak i köttet, men inte riktigt någon köttsmak, berättar Eirik Granqvist. Det var mera som en blandning av arom från fähus och gyttja. Men alla de inbjudna gästerna mådde bra och överlevde köttsoppan – trots att köttet nog innehöll en hel del arsenik.

Fähus och gyttja alltså. Men dåså, då var det ju värt besväret.

(Mer info här. Och ännu mer här.)

59 kommentarer

Hur skrev giganterna, hur skriver jag, hur skriver du?

Publicerat av Lotten Bergman den 26 september 2013 11:06

När jag väl får Nobelpriset år 2027 – för min i basketmiljö placerade generationsroman där mördaren avslöjas på sidan ett men det felstavande mordoffret som ligger i bollskåpet inte upptäcks förrän i sista kapitlet – kommer man att utreda mig och skriva om den osannolika historien.

”Sedan sjuårsåldern skrev hon enbart i sängen. Hennes föräldrar köpte förtvivlat det ena skrivbordet efter det andra, men inget hjälpte. Under de tio åren som redaktör på Nationalencyklopedin satt hon oftast under sitt skrivbord och redigerade för hand på papper, som man ju plägade göra på den tiden. Under åren med vad som då kallades ”lap top” låg hon många dagar kvar i sängen från morgon till kväll och skrev så att hon fick värmeutslag på sina vackra lår.”

(Allt som inte kan faktakontrolleras om 14 år, kan förstås överdrivas då.)

Då kommer man att skriva om mig i den nya upplagan av ”Odd Type Writers: From Joyce and Dickens to Wharton and Welty, the Obsessive Habits and Quirky Techniques of Great Authors”.

Visste ni att Virginia Woolf under några år så himla modernt stod upp och skrev med sina mångfärgade pennor (lila var favoriten) vid en hög pulpet? Men inte för att hon tänkte på ergonomin som man ju gör nuförtiden, utan för att hon tyckte att hennes syster Vanessa Bell såg så intressant och seriös ut när hon stod och målade.

Man skulle kunna, om man fick tag på gamla datorpapper (de långa med perforeringar här och där) kunna skriva som Jack Kerouac och Edgar Allan Poe in a stream of consciousness på metavis. Metervis.

Fast jag tror att jag hellre hade skrivit på gamla hålkort; man kanske håller sig alert och pigg i sitt skrivande om man hela tiden måste hålla koll på och undvika hålen?

John Steinbeck skrev så intensivt att han inför varje session laddade upp med tolv nyvässade blyertspennor, som var av den runda sorten och inte den sexkantiga eftersom han fick ont i sina skrivvalkar av dem. (Titta nu på ert långfinger, där ni liksom jag en gång i tiden hade en liten valk av allt handskrivande. Den syns nästan inte!)

Väldigt många författare har bestämt sig för ett visst antal ord som de måste skriva varje dag för att få något gjort. Nu handlar ju boken om engelskspråkiga författare och eftersom man på engelska dräller med massa mellanslag där vi svenskar skapar sammansatta ord, måste man nog multiplicera siffrorna med 0,79 för att få en korrekt och jämförbar siffra.

©Lotten Bergmans vetenskapliga undersökningsinstitut i Schweiz.

*) Eftersom vi på svenska istället för adverb för sätt och grad ofta använder adjektiv i neutrum och de adverben då inräknas som just bland adjektiven, bör denna siffra justeras uppåt till 1 585.

James Joyce, å andra sidan, var nöjd om han fick ihop två perfekta meningar per dag. Fast då kunde ju en sådan perfekt mening förstås vara av Ulysses-slaget: 4 391 ord.

Andra skrivvanor: Gertrude Stein skrev i bilen (som Alice B. Toklas körde) och Agatha Christie åt äpplen, medan Friedrich Schiller aldrig skrev så effektivt som i närheten av ruttnande äpplen. (Som han förvarade i en låda i skrivbordet.)

Sådärja. Det här är 722 ord, vilket gör att jag från och med nu kan jämföra mig med Jack London. Som skrev:

”I write for no other purpose than to add to the beauty that now belongs to me. I write a book for no other reason than to add three or four hundred acres to my magnificent estate.”

Och här sitter Jack London på sina ägor och blänger på fotografen.

45 kommentarer

En helt annan stad

Publicerat av Lotten Bergman den 16 maj 2013 10:26

Jag sitter på tåget mot Malmö – en stad som jag som f.d. lundabo på den gamla goda tiden inte besökte oftare än, säg, Korpilombolo. Jag sitter för första gången på platsen alldeles bredvid toan, och det säger jag eder: folk är i största allmänhet väldigt nödiga. Genomsnittssittningen är på 4,20 minuter.

Men varken Malmö, Korpilombolo eller toan har med detta att göra. För nu ska vi tala om öde städer. (En ståuppkomiker från en storstadsregion hade här gärna gjort en busig association till Korpilombolo.)

Jag har som mål att besöka några av de mest spännande platserna som ligger öde sedan andra världskriget, men kommer nog inte att komma iväg på ett par, tio år. Då ska jag även försöka ta mig till till staden Centralia i Pennsylvania i USA, som till 1962 var en på det hela taget ganska vanlig, amerikansk stad med ungefär 2 000 invånare, järnvägsstation, kyrkor, hotell, skolor, postkontor och affärer samt ohyggligt många pubar.

Många arbetade i kolgruvan – och det är kolgruvan som är huvudpersonen i resten av stadens historia. Så här ser det nämligen ut på vägarna i Centralia idag:

Det som hände 1962, var att det började brinna i gruvan. Och sedan den dagen har det brunnit. Det brinner och brinner och inte ens alla traktens brandmän har kunnat släcka elden. Under de första 15 brandåren flyttade halva befolkningen medan resten nog hoppades att någon en vacker dag skulle kunna släcka. Men nej. Och när en mackägare 1979 tyckte att det var lite varmt i närheten av en av hans enorma, underjordiska behållare med bensin, kollade han läget genom att hissa ner en termometer. Som visade 80 °C.

Här skymtas Centralia-elden på ett foto från 1969.

Det finns många olika teorier till varför det började brinna, men till syvende och sist handlar det förmodligen om slarv – och de som får skulden är … brandmän som inte släckte relativt liten eld tillräckligt väl … Idag är ytan som brinner under vägarna, kyrkorna och husen 1,6 km². De åtta personer som envist bor kvar, säger att det går så bra så att bo på en eld. Och nu längtar alla till 2016, när de utflyttade kommer att samlas för att öppna en tidskapsel som grävdes ned 1966.

Och i Wikipedias artikel om Centralia står det:

”The borough is served by the still-active Centralia Fire Company.”

76 kommentarer

Gatunummer och parfym

Publicerat av Lotten Bergman den 12 januari 2012 12:46

Jag bor på nummer 113 A i en korsning. En av intillgrannarna bor på nummer 1, fast på en helt annan gata. Fatta hur många procent orättvist det är när vi ska köpa stora fina siffror att sätta på huset för att alla gäster ska hitta rätt!

Vårt hus 2012. (Det vita/mossgröna staketet ska rivas i vår.) — Vårt hus 2012. (Det vita/mossgröna staketet ska rivas i vår. Och ersättas av fler basketkorgar kanske?)

Men husnumren? Sedan när har vi människor numrerat husen? Sedan postväsendet uppfanns? Eller va?

En snabb sökning visar att världen inte bara kan fira att Strindberg har varit död i 100 år utan även att vi har haft husnummer sedan år 1512 – i 500 år.

Nu kräfver jag att någon sätter några miljoner åt sidan för husnumrens högtidlighållande. Vi kan designa t-shirtar med de roligaste numren och de maffigaste skyltarna! Mikael Wiehe och Timbuktu kan skriva en politiskt korrekt hyllningslåt som Magnus Uggla får parodiera i en duett med Petter.

De allra första husnumren sattes på husen som byggdes ovanpå den då nya Pont Notre-Dame i Paris (den gamla trillade omkull 1499). Man byggde alltså en bro – vilket bara det är en konst. Sedan fyllde man bron med bostadshus (68 lägenheter) som hade affärer i bottenvåningen. Så här såg det ut:

Och idag tar det en månad för hantverkare att installera en dusch?

Bara detta är ju obegripligt. Desto konstigare är att husen ovan stod kvar i över 200 år! Inte förrän 1746 började de rivas för att de (husen eller människorna är oklart) hade hygienproblem. Dessutom var konstruktionen rätt tung för bron, står det i källorna. You don’t say. (Den nuvarande bron i metall är från 1919. Men tyvärr utan hus och dito nummer.)

Och nu till det mest berömda husnumret, som inte är 113 A utan 4711. Japp, eau-de-colognen. För när ägaren och parfymeritillverkaren Herr Mülhens 1875 blev tvungen att hitta på ett nytt företagsnamn, tänkte han in några sekunder och bestämde sig för det smidiga ”Eau de Cologne & Parfümerie Fabrik Glockengasse No. 4711 gegenüber der Pferdepost von Ferd. Mülhens in Köln am Rhein”.

Precis såhär gick det till när husen i Köln fick nummer.

Huset som fick nummer 4711 fick det redan 1796, när en fransk general för att hitta bättre i Köln (Cologne) beordrade numrering av alla hus och dessutom kontrollräkning av alla människor. Vilket var avklarat på åtta dagar. (Och idag tar det en månad för en handläggare på kommunen att svara på ett mejl?) Men hur lång var egentligen gatan – 4 000 hus låter väl lite i överkant?

Inte alls: alla hus i Cologne fick ett nummer – från ett till sjuttifjuttitrutti. År 1811 bytte man till det system som vi har idag med husnummer som hör till ett gatunamn. Fast det är ju olika i olika delar av världen där man skiljer på olika sorters nummer med olika färgkoder – läs mer i Wikipedias artikel om house numbering.

Nu ska jag bara hitta på en produkt som kan heta 113 A så är min lycka gjord.

53 kommentarer

All The Presidents’ rum

Publicerat av Lotten Bergman den 10 februari 2009 10:34

JFK skriver maskin (?) och JFK Jr leker tittut. Själv är jag alltid väldigt jobbfokuserad med barnen i närheten. Not.

Stationsvakt funderade över hur man skulle kunna inreda The Oval Office (på svenska Ovala rummet som om det inte vore ett office alls). Jag undrar om det finns en friggebod som är oval så att jag skulle kunna bygga a room of my own. Sedan undrade jag inget mer på flera minuter eftersom jag hittade en fantastisk sajt med bilder på de olika presidenternas arbetsrum.

President Tafts ovala rum 1909. Minimalism eller home staging? Det rummet brann upp 1929, men det som används nu har exakt samma proportioner.

President Kennedys rum 1963. Pallen under bordet var fotstöd som skulle lindra ryggsmärtorna han hade. Strykbrädan till höger är mystisk och kräver förstås gissningar.

Blicken fastnar på stolarna som står på båda sidorna om skrivbordet. För de står alltid där. Vem ska sitta på dem och varför? En sekreterare borde väl vilja sitta rakt framför skrivbordet?

Detta är otroligt nog ett snap shot från dagen när Martin Luther King sköts. LBJ var president och rummet är utrustat med en smidig tre-tv-möbel.

Bob Hope stör Nixon (som fuskar genom att flytta golfhålet) år 1973, medan stolen står där och Lincoln vaktar skrivbordet.

Clintons rum 1996. Den där mattan byter alla presidenter ut när de börjar regera och den är synnerligen viktig och ska sända meningsfulla budskap till världen. Att Obama då har valt att låta Bushs matta ligga kvar, betyder förstås att allt kommer att vara precis som vanligt under de kommande fyra åren. Nu låter jag ironisk, men är egentligen bara avundsjuk. Jag har ett vardagsrum med 40 m² blommig plastmatta.

Det där skrivbordet (som är byggt av trä från ett förlist skepp) ser förresten himla bökigt och obekvämt ut. Det var en present från Drottning Victoria till president Hayes 1880 och har använts av alla presidenter utom Lyndon B. Johnson, Richard Nixon och Gerald Ford. Jag har tillsatt en utredning för att bedöma om bättre eller sämre beslut tog under just dessa år, men vi har inte kommit till ett definitivt resultat än.

Nu har jag förstås hittat facit till stolarna! Men vi tar det från början. Nu blir det skrolla av!

1 Skottsäkra glas, insatta under WW2.
2 & 3 Ser man på, de har flaggor där.
4 Den s.k. Gunlock chairen, specialdesignad åt Kennedy Med Ryggen. Hur i hela friden kommer det sig då att alla presidenter efter honom vill använda den? Eller är det så att man bara blir president om man har ett och samma ryggproblem?
5 Bilder på Bushfolk. (Eftersom det är Bush II:s rum på bilden.)
6 The HMS Resolute Desk. (Som har en viktig roll i National Treasure 2.)
7 Panelen på skrivbordet satte FDR in för att ingen skulle se skenorna på hans ben.
8 President Eisenhower-byst.
9 William Koerners målning A Charge To Keep. Symboliskt.
10 Mattan. Just den dag som Kennedys matta lades in, blev han skjuten. (Aha. Nu förstår vi varför Obama inte byter.)
11 Mitten av mattan.
12 Det allra, allra intressantaste: Den Röda Knappen. Som man trycker på när man behöver hjälp. Eller whisky?
13 Stolarna! Nu kommer förklaringen! De har stått här sedan Roosevelts tid och är mycket riktigt för sekreterarna. När presidenten dikterar sina beslut, stenograferar … de … ner allt … med blyertspenna … på randigt papper … Bah. Tror jag vad jag vill om.

Nä. När jag blir president kommer jag att ställa in en schäslong på skrivbordsplatsen och ligga där med datorn i knät.

21 kommentarer