Hoppa till innehåll

Etikett: kul

Plötsligt: ett bröllop!

Mitt i coronatristessen och covid-19-bedrövligheterna, kom det ett meddelande från Tjugofemåringen och hennes spanjor:

– Vi gifter oss den 8 maj!

Hurra! Förra året gifte sig Tjugoåttaåringen, så nu förväntar vi oss bröllop varje vår i ett par år till.

Tjugofemåringen har ni här i bloggen hört talas om sedan hon var en liten elvaåring som hittade sin pyjamasklädda lillasyster med en kratta uppe i ett träd – hon skulle nämligen bara ”kratta ner löven”.

Den förnuftiga elvaåringen till den galna sexåringen 2006: ”Man krattar inte löven förrän de har ramlat ner på marken!”
Här poserar hon som typisk 15-åring på midsommarafton 2009.

Spanjorens öden och äventyr har ni också hört talas om massa, massa gånger. Hans kamp för att få ett personnummer gjorde att banken ändrade sina rutiner. Hans kamp för att få svenskt medborgarskap tog 37 månader fastän handläggningstiden var 4 månader – trots att han har bott i Sverige sedan 2012.

Han är som synes helt normal.
Personkemin med den nuvarande Sjuttonåringen var perfekt redan när denne var en liten parvel som kallades Tioåringen.

Den 8 maj var den enda dagen som passade alla komplicerade coronarelaterade scheman med jobb, undervisning, tentor, bästisens sjuksköterskejobb och vädret. (Det skulle ju inte hagla då, sa meteorologerna som envisas med att försöka övertyga oss om att maj 2020 inte alls är kallare än andra år. Fnys.)

Att det dessutom var prick 75 år sedan fredsdagen och att spanjorens föräldrar gifte sig just den 8 maj var mycket passande. Eftersom spanjorens föräldrar ju är inlåsta i Spanien och inte kunde komma, bestämdes det att brudens fader och moder  inte heller skulle få delta vid vigseln.

– Hihi, sa jag och tänkte på min kusin som gifte sig precis så 1975: borgerligt med föräldrarna ute på gatan.
– Åhå! tänkte den djefla mannen – brudens far – och började planera för att stå utanför stadshuset och spela gitarr och tjäna en eller två kronor.

(Nu blev det inte så; vi var strängt upptagna med att krångla med såpbubblorna som vi liksom skulle öööösa över brudparet när de kom ut.)

– Bröllopsbukett? Ska man ha det? sa den blivande bruden den 7  maj.
– Javisst! Jag plockar en!

Sa jag och skickade några bilder på provplockade varianter från trädgårdar, ängar och parker runtomkring. (Nej, jag var inte olaglig. Eller kanske lite. Men pyttelite.)

Så kom den stora dagen. Jag köpte och manglade en damastduk (49 kr på loppis), och var så nöjd att jag till och med filmade detta underverk.

Blommorna till buketten stal jag på bröllopsdagens morgon på kommunens mark – men efter att ha rådfrågat en kommunanställd, som sa att jag nog förläts.

Det blåa handtaget är jättepraktisk tejp.
Ringarna! Den gula är en 150-kronors som spanjoren förmodligen kommer att bli svart om ringfingret av. Diamantringen är min mammas, som hon gav till Tjugofemåringen redan till konfirmationen för tio år sedan.

Alla släktingar och vänner som hade förvarnats, samlades förväntansfulla vid lajvsändningen på Facebook.

Tjugoåringen (hon som skulle kratta ner löv 2006) och hennes herr Arvid klädde sig fina – ”för vi ska ju på bröllop!”.

Några äldre släktingar ringde och hojtade om hjälp med uppkoppling, så varken jag eller DDM hann faktiskt se hur Tjugofemåringen under vigseln pratade spanska och hur spanjoren pratade galiciska – däremot fick vi se hur bruden föll i en trappa och hur uppdykande kompisar som inte visste vad som skulle ske, stod och skrek av förvåning.

Och vips, var de unga tu gifta!

Paret López Bergman!

Maten köptes på Lidl och spanjorens bror bakade två tårtor. Eftersom vi var blott sju deltagare på corona-bröllopsfesten, kommer vi förmodligen att ha tårta i frysen till nästa bröllop.

Jag kunde ju förstås ha förevigat tårtan på ett snyggare sätt än så här.

Så vidtog dans, sång och gamman. Det var en spansk tango, rappande, mellolåtar, Beatles och olika varianter av den så passande ”Un Poco Loco”.

DDM gjorde som brudens far väl plägar göra: piercade sig med bordsprydnaderna.
Emma The Bästiskompis använde Sjuttonåringens hår för att trycka fast alla ballonger i taket.

Sammanfattning!

Vi kan starkt rekommendera ett coronabröllop. Det gläder så många, det är lätt att genomföra, det är jämförelsevis snorbilligt och oerhört prestigelöst!

Och hur har ni det?

Share
33 kommentarer

På möhippa i Brighton!

I Sverige är ju möhippe- och svensexedatumen hemliga tills den blivande bruden och brudgummen plötsligt överraskas, kidnappas, får åka cabriolet på motorvägen, äta lunch med en Cary Grant-man, sy sina egna kläder, sjunga och strippa lite på gågatan i Malmö för att sedan äta och dansa halva natten lång. (Japp, det där var min möhippa 1991.)

Foto: Lotten Bergman 2019

Här i England är datumet inskrivet i almanackan av alla – även brudparet – redan ett halvår före bröllopet. Men det (och att alla pratar lite mer engelska här) är också den enda skillnaden. Ja, och en och annan brittisk egenhet.

Här kommer nu en liten bildrapport från denna möhippedag!

Brittiskt sågspån till frukost: Weetabix. (Fastän jag inte måste; jag skulle kunna välja rostade mackor med Marmite istället.)
Trekantiga dubbelmackor till lunch. (Fast numera finns de ju t.ex. på Pressbyrån hemma och är inte ett dugg exotiska.)
I detta hotells foajé samlades vi för att sedan glida iväg och dansa burlesk dans. Vad tror ni om stilen … 1987 kanske?

Brighton är en sommarstad med evighetslång strand och en nästan outhärdligt trist pir med spelarkad (Palace Pier) och en annan pir (West Pier) som har varit stängd sedan 1975.

West Pier runt år 1900.
West Pier idag. Den skulle upprustas, men brann och gick sönder och brann igen och gick ännu mer sönder.

Det enorma möhippegänget (drygt 20 tjejer och två tanter, där jag var en) fick under flera timmar dans ”burlesk dans” som går ut på att wiggle the bum, being seductive and pop up the boobs. (Hej alla spammare, nu slängde jag verkligen ut bete.)

Där i mitten med det stora leendet ser ni den blivande bruden, tillika mitt kusinbarn. Den lilla dansläraren sa att jag var bra på att wiggla med bummen i en avancerad halvmåne, så nu vet ni det.

Jag har hört förfärliga svensexehistorier som jag hoppas är osanna och överdrivna. Killen som söps full, ikläddes konstiga kläder, lades ensam på nattåget till Malmö och som sedan lämnades åt sitt öde. Eller killen som söps redlös och sedan när han hade smullit av fick ena benet gipsat.

Världens bästa bartender fotograferade alla tjejer hela kvällen samtidigt som han pep ”I just love this hen do, I really do”.

Visserligen flödade alkoholen på brittiskt manér under denna möhippa, men allt var verkligen bara oskyldigt och roligt. (Utom, och detta tar jag i en diskret parentes, när stripparen kom. Och näckade totalt och helt – komplett humorlöst. Gah, fnys och blä.)

Vi dansade så att jag dagen efter knappt kom ur sängen pga. huvud- och träningsvärk.

Prosecco, vin, piña colada, roliga människor, vackra kläder, intressanta diskussioner, YMCA-dans, Saturday Night Fever-dans, burleskdans och världens ostigaste pizza gjorde möhippan alldeles perfekt.

Men vad var det egentligen finaste på hela dagen?

Foto: Lotten Bergman 2019
Har ni nånsin sett något så brittiskt fulländat konstverk?
Share
24 kommentarer

Det nästan roligaste som finns: EBA

Nu har jag ju skrivit om detta nästan varje år (t.ex. 20112013). Men ser ni, det är så roligt. EBA: Eskilstuna Basketball Association, där alla som vill får lira. I år hade vi inga riktigt gamla, bara en som var född 1963 – rena rama duvungen. (Den allra yngsta var född 2003.)

Och nu ska jag tråka ut er alla med att berätta hur man skapar en sådan här hullerombullerturnering. Detta för att det kan göras på så många sätt och i så många föreningar av alla de slag – alltså inte bara idrott. Och jag vill sprida mitt evangelium! Man kan göra poäng på fel korg, snubbla med bollen rakt in i väggen med huvudet före, missa ett skott med fem meter, göra stegfel och vara blå i ansiktet efter endast tre anfall – alla bara skrattar åt allt. Stora spelare lär sig att spela mesigt försvar mot små, men kör för fullt och som vanligt mot jämnstora. Gamla tanter spelar gärna försvar på unga pojkar, gamla gubbar värmer upp genom att smörja hela kroppen med hästliniment, elitspelarna ger råd och tips till alla … och över hela alltet lyser glada leenden.

anmalan_EBA_2016.
Först får folk anmäla sig! Alla är välkomna – allt från ickespelande föräldrar till elitspelare. Och de som vill trilla in senare, sätts in i ett lag som råkar ha få på plats.
lagen_eba_2016
Sedan väljs lagnamnen av de ansvarsfulla personer som jag har utnämnt till lagledare.
indelningilag
Sedan skapar jag lagen och försöker blanda unga och gamla och långa och korta så gott det går. Ibland blir det pannkaka t.ex. för att ett lag råkar ha fyra skiftjobbare som måste köra lastbil till Yttre Mongoliet en speldag eller för att tre i laget har fysikprov i morgon. Men då fylls lagen på med några som för tillfället inte spelar. Och ibland faller folk ifrån för att de helt enkelt prioriterar något annat. (Obegripligt.)
matchprogt_2016
Och så skapar jag matchprogrammet. Åtta lag som spelar två matcher per kväll under fem kvällar blir 40 matcher: alla möter varandra en gång, några möter varandra två gånger. (BH betyder inte något annat än “Bollhuset”, där vi har två baskethallar.)
spel_eba_2016
Och så sätter vi igång! Här ses en damlagsspelare, en flicklagscoach (med en av sina spelare i bakgrunden) samt en ung herrlagsspelare som dessutom är med i basketlandslaget.
franco_2016
Här har vi en lillasyster till en pojklagspelare på en herrlagsspelares breda högeraxel.
sek_eba_2016
De som inte spelar, tar tid (2×12 rinnande) och sätter poäng. (Vi har förstås koll på vilka lag som vinner, men det innebär bara att man, eh, vinner.)
sigge_eba_2016
Och det är SÅ kul! (Det skiljer nio år och en halvmeter mellan dessa två spelare.)
lotten_eba_2016
Jodå, även jag fick spela. I brist på löpsteg och fungerande knän, satsar jag förstås på ett ettrigt försvar.
prisutdelning
Och så tar det slut. De som är kvar efter allra sista matchen, får vara med om prisutdelning där den snällaste, den roligaste och den på alla sätt basketigaste får väskor, tröjor och vattenflaskor.

Jag kan varmt rekommendera detta intensiva frotterande mellan alla möjliga olika sorters passionerade människor. DUNK!

Share
46 kommentarer

Mot Täby och en liten reunion

Från ettan till nian var min skolgång ett enda hattande från den ena landsänden till den andra (Lund–Luleå), byte av skola ett otal gånger (eller kanske bara fyra) och en kamp för att verkligen komma fram till skolan genom höga snödrivor och med blott halm i skorna.

Första året i ettan på gymnasiet var komplett annorlunda. Det var nämligen det absolut tristaste, mest oinspirerande och komplett intetsägande skolåret någonsin. Jag gick humanistisk linje med 28 andra tjejer och började skolka av pur likgiltighet. Efter tre månader sa skolledningen till mig att jag hade 45-procentig närvaro och att jag måste skärpa mig.

Van som jag var att lyda, gjorde jag det och gäspade mig genom hela året som en duktig skolflicka. Och ansökte om stipendium till high school i USA för att få spela mer basket samt fly landet, tristessen och för den delen … klassen. (Förlåt.)

Under mitt år i USA, flyttade mina föräldrar igen – de har myror i benen och gillar att sätta upp nya tapeter. När jag kom tillbaka till Sverige, bodde jag plötsligt i Täby. Den enorma, arkitektritade villan i Luleå hade bytts ut mot en liten röd, kedjehuslänga med rispapper till väggar. Ur heltäckningsmattan i hallen växte det ibland krasse. Jag bytte till samhällsvetenskaplig linje eftersom jag kom på att jag tyckte om matte (som man bara hade första året på humanistisk linje) och hoppades hamna i en klass med killar.

Ack, ock samt himmel och pannkaka vad lyckat det blev!

Tvåan och trean i gymnasiet blev som en västanfläkt och en kall öl en ljummen sommarkväll. Visserligen var klassen segregerad så att de som bodde i Vallentuna bara umgicks med varandra och vi som satt längst bak i klassrummet och var lite störiga nästan bara umgicks med varandra – men åh, så roligt det var att åka pulka, dricka vin ur någon annans navel, sova på varandras soffor, åka på fågelskådning och sova i sovsäck, upptäcka Leningrad på klassresa mitt i första Carola-hysterin, dricka Shirley Temple …

Stopp! Va? Vad jätteläskigt att sörpla vin ur en annan människas dammiga navel! Vad tänkte vi på?

Idag ska jag träffa några av dem. Det är inte ett stort party utan bara en sisådär fem–sex av oss som har lyckats hitta hål i almanackan. En av dem spelar basket, så honom träffar jag ibland. De andra har jag inte sett sedan 1985. Jag vet inte vad de har för yrke, var de bor, hur de mår eller ens om de kanske numera hyser en stark passion till … *svälj* hamboll.

Dessa mina gamla kompisar – kan de verkligen ha blivit vuxna, lugna, ansvarstagande och … inte dricker de väl fortfarande vin ur någons navel …?

erik_perre_tibble
Två revisorer kanske?
erik_sinna_tibble
Ekonom och civilingenjör?
marit_tibble
Arkitekt?
sinna_tibble
Kirurg?
perre_tibble
Banktjänsteman kanske?
erik_tibble
Politiker?
erikarna_tibble
Två egenföretagare i IT-sektorn?
erikn_tibble
Lärare?
lotten_tibble
Bloggande språkpolis?
Share
50 kommentarer

Eskilstuna Basketball Association (EBA)

eba_logga_2013

Varje år samlar vi in gamla föredettingar, elitspelare och ungdomsspelare födda 1940–99 och så blandar vi lagen huller om buller och så spelar vi en turnering utan slutspel och så lär vi känna varandra och är så lyckliga och glada att jag bara måste dela med mig av detta fastän jag har gjort det förut.

Eskilstuna Basketball Association – Sveriges knasigaste basketturnering.

Igår samlades vi inför starten. Det är 115 spelare som har stoppats in i åtta lag som heter precis som lagen i NBA, så på spelprogrammet står det Chicago Bulls – Sacramento Kings och så vidare. (Det tog mig åtta arbetstimmar att sätta ihop lagen och skapa ett vettigt schema – och det ansåg jag mig ha tid med eftersom det här är mycket viktigare än att t.ex. jobba och städa.)

Så här såg det ut en halvtimme innan vi kom igång (känsliga tittare varnas: rockmusik på hög volym spelas).

När det sätter igång, spelar vi bara 2×12 minuter rinnande (klockan stoppas inte) och utan domare och utan protokoll. Visserligen räknas alla poäng och skrivs upp på en resultatlapp, men vi försöker betona att det inte är vinsterna som räknas utan något annat. (Who am I kidding? Alla vill vinna.)

När vi väl är färdigspelade den 30 maj, kommer pris att delas ut till

  • gladaste spelaren
  • trevligaste laget att möta
  • någon som måste ha ett pris bafatt.

Så här kan man se ut när man sitter i sekretariatet:

Poäng- och tidmojängen ligger alltså mellan deras ben där i mitten.
Poäng- och tidmojängen ligger alltså mellan deras ben där i mitten.

Den forne storspelaren som heter Pedda (f. 1963), som ni kan se här nedan, lyckades med konststycket att som en väderkvarn … ptja, ni får titta själva.

Och så en reprisbild på mig själv så att ni förstår att jag är en pygmé i sammanhanget.
Och så en reprisbild på mig själv så att ni förstår att jag är en pygmé i sammanhanget.

Så. Nu hoppas jag att alla idrottsföreningar i Sverige läser detta och gör likadant! Sprid mitt evangelium!

Share
47 kommentarer