Etikett: krångel

Helrenovering pågår …

Publicerat av Lotten Bergman den 21 maj 2021 14:04

Helrenovering … av mig själv, dårå. Tänk om jag bara kunde sprutlackera nudelfrisyren eller sätta på nya lister under ögonen och piffa upp med nya krukväxter runt halsen eller nåt sånt. Men nej, här tas det i med hårdhandskarna. Jag

deltar i nåt som heter ”Joint Academy” som ska träna upp och fixa det trasiga vänsterknät (fan tro’t)
har en app som heter ”Curable” som ska få mig att koppla bort smärtan i det trasiga vänsterknät (fan tro’t)
får laserbehandling på den högra hälsenan som är svullen som en falukorv för att jag kompenserar för det trasiga vänsterknät (faan)
fick idag första vaccinsprutan så att jag … hm, den har underligt nog inget att göra med det trasiga vänsterknät.

Kommer så här långt tänkte jag berätta kort om hur oerhört krångligt det var att få sprutan. Vad kan man jämföra med?

Att fixa pass och köpa en tågbiljett samt resecheckar 1978 var svårt, för det inbegrep passfoto inne på Domus, biljett på stationen och jättelång kö på banken.
Att köpa vin 1984 var också lite krångligt, för då stod man i kö och rabblade namnet på en flaska som nån annan hade rekommenderat [laaaan-gue-dock, laaaan-gue-dock].
Att beställa taxi var också krångligt eftersom telefonkön alltid var löjligt lång.
Att framkalla foton var ganska krångligt ända till 1999.

Men som att beställa tid för vaccin 2021 var det inte. Den 11 maj fick vi här i Sörmland beställa tid från kl 08:00 hos ett privat företag som hette Vaccina på Kungsgatan. Jag var ute i god tid och letade mig tokig efter en lämplig länk till en lämplig sida nånstans via 1177, vilket var helt fel. Med 25 öppna flikar på datorn lyckades jag till slut boka genom att googla ”vaccin kungsgatan” – redan klockan 07:45, fastän bokningen inte öppnade förrän kl 08. Well.

Sedan kraschade tidsbokningen så brutalhårt att region Sörmland avbröt allt samarbete med stackars Vaccina redan efter två timmar.

Vaccineringen skulle alltså ske av regionens läkare, inte av Vaccina på Kungsgatan. Det hindrade dock inte Vaccina från att igår påminna mig om att jag skulle göra något på Kungsgatan, oklart vad.

Eller handlade det om en särskriven avbokning?

Fyra timmar senare (vilket tydligen är tidsmåttet för ”precis”) kom dementin. Med en fin ursäkt.

Okej. Men två timmar senare gick jag ut till den alltid så tomma postlådan. NÄMEN! Där låg två brev! Ett till mig, ett till min djefla man! För nu blev vi erbjudna vaccin även per frankerat brev!

Nämen, si på tusingen, Vaccina på Kungsgatan!

Nu gör det här inte mig så mycket – jag är ju van vid teknikstrul OCH van vid analogstrul. Men tänk på alla stackare som inte förstår, som kanske inte är så bra på att läsa svenska, som kanske är oroliga själar som inte mår bra av motstridiga besked och förvirring.

Huga. Nu tänker vi en stund på dem.

Men hur var det då på Parken Zoo, där jag skulle vaccineras? Jo, först spelades det välkomnande musik.

Sedan möttes jag av en snäll vakt som hällde sprit i mina händer och serverade ett munskydd som vore det små snittar på ett mingelparty.

– SÅ FÖRTJUSANDE TREVLIGT! ropade jag ut över nejden innan munskyddet åkte på.

In i lokalen, hej och välkommen, gå dit, hejsan hejsan, varsågod, rakt fram till nummer tio, där, ja just det, Pfizer dos nummer ett, lycka till.

Det var så effektivt att jag inte riktigt fattade hur det gick till när jag hamnade på stolen och pratade med en dalmas till läkare som var så oerhört nöjd med livet.

– Välkommen! Vänster arm, varsågod och sitt!
– Men vill du ha vänstran även om jag är vänsterhänt?
– Näe … är du vänsterhänt?
– Nä. Eh. Det är jag ju inte.
– Hihi.
– Går ni ofta hi… Äh. Är det okej att jobba med det här?
– JA! Jag har så roligt! Det känns så bra! Det är så fantastiskt positivt att få möta alla människor som vill göra det här för allas bästa.

– Och … det här krånglet med Vaccina på Kungsgatan, hur upplevde ni det?
– Vi är jätteglada över att vi fick ta över. Vi har ju skaffat oss rutiner, allt går så smidigt och vi har så kul här.
– Är det besvärligt med munskyddet?
– Inte ett dugg! Jag har varit kirurg i 23 år, så det här stör mig inte det minsta. Kolla, jag har satt en tejpbit på näsan så att inte glasögonen ska imma igen.

Sedan var det dags för den kritiska kvarten när man ska sitta och känna efter hur man mår, eller förstås spela cello. Jag drack te.

Vilket förstås inte var så genomtänkt pga. munskyddsobligatoriet.

Den dam som övervakade oss nyvaccinerade, berättade att allt hade gått bra. Ja, förutom ett fåtal som svimmade för att de hade fastat.

– FASTNAT? sa jag sådär brutalt och högt som det ibland blir när förvåningen slår till.
– Nej. Fastat.
– FASTAT? sa jag, faktiskt lika förvånad över detta ord.
– Ja, man ska ju inte komma hit på fastande mage, liksom, sa damen.
– MEN VEM TUSAN FASTAR STRAX FÖRE VACCINATIONEN? sa jag lite för högt igen.
– Hm … eh … jo, r.a.m.a.d.a.n… viskade damen, som minsann visste hur man är diskret.

Och härmed sluts cirkeln vad gäller denna helrenovering, för nu ska jag redigera en text som handlar om skönhetsoperationer.

37 kommentarer

… och då lyfte vi bilen …

Publicerat av Lotten Bergman den 27 oktober 2017 23:51

– Öh, mamma, idag hände nåt kul på bussen.

Sa Tjugoåringen medan jag slet bort telefonsladdar som inte har varit i bruk på fem år eftersom de plötsligt hängde fritt när socklarna plötsligt såg förjävliga ut och skulle bytas ut.

De knottriga vävtapetväggarna i just denna hall målades alltså chokladbruna 1982. Och vita av mig 1999.

– Mhm.
– Bussen skulle in i en rondell … eh, jag menar cirkulationsplats.
– Språkpoliserna tackar dig för ditt korrekta termbruk, sa jag och slet loss sladdar så att tapeterna rök all världens väg.
– Varsågod.
– Kolla så det ser ut! sa jag och visade upp en grön tapet.

Det gröna och det rosa har alltså inget med varandra att göra, förutom att de är knottriga.

– Jo, i alla fall så stod en bil inne i ronde… alltså på vägen där bussen skulle köra. Med varningsblinkers på.
– Mhm, så konstigt, sa jag och pekade på den gula tapeten.

Tänk att någon en dag 1982 sa ”mmmmm, gult blir bra i hallen”.

– Så när vi i bussen skulle förbi den blinkande bilen, kom vi för nära. Så bussen liksom körde in i bilen och skrapade så hårt att dörren bändes upp.
– Bussdörren?
– Japp, och när en bussdörr är öppen, finns det en automatspärr som gör att den inte kan köras.
– Så …?
– Vi stod stilla och bussen sa wrooom wroooom wroooom och då gick jag fram till chauffören och sa till henne att dörren ju var öppen och att hon liksom hade krockat.
– Hade hon inte märkt det?
– Näe. Och då stod vi där. Alla i bussen ba … tittade upp från mobilerna.
– Men ni måste ju ha spärrat hela rondellen? sa jag, som nu hade släppt alla telefonsladdar.
– Cirkulationsplatsen. Ja. Kolla, så här.

Sa Tjugoåringen och ritade sitt äventyr i Västermarksrondellen i Eskilstuna.

– Wow. Kunde dom som kom bakifrån köra förbi?
– Ja, små bilar körde förbi på höger sida. Men stora bilar och bussar kunde bara stå bakom och vänta och inte göra nåt.
– Men härreg…
– Så då gick jag ut och lyfte bort den blinkande bilen, sa Tjugoåringen.
– Va? Vilka? Vem? sa jag med uppspärrade ögon eftersom jag vet att Tjugoåringen är stark som en häst – men inte kan han väl lyfta en bil ensam?
– Det var jag och tre män som inte talade svenska. En afrikan, en arab, en tysk och …
– Bellman?
– Nej, Bergman.

Här tog vi en behövlig paus och skrattade så att vi fick torka tårar.

– Berätta mer!
– Då hade det bildats en lång kö av stora bilar och massa bussar. Ur bussarna klev alla chaufförer som ville hjälpa till, och jag tror att de valde den med mest erfarenhet som liksom fick backa loss bussen. Precis som när jag kör släp.
– Jättesvårt.
– Jätte. Och så när vi hade kommit loss, klev vår ursprungliga chaufför på igen och den erfarne gick tillbaka till sin buss.
– Hur lång tid tog det här?
– Vet inte riktigt … men när vi kom till nästa busshållplats mötte vi tre bussar som kom i rad för att de hade fått vänta.
– Oj! Kanske 20 minuter?
– Mhm. Ska du ta bort telefonjacket också?
– Japp.

Så återgick vi till våra vanliga bestyr. Spagetti och köttfärssås, så många gäster som möjligt och en spansk svärson som har fått en mask som han kan träna kondition med – den stryper syreflödet …

34 kommentarer

Bildag med blås

Publicerat av Lotten Bergman den 8 april 2016 00:01

De två bilarna Saaben RYH och Volvon HEJ skulle – för att passa in i sina kompisgäng med alla andra bilar – igår få sommarhjul. För att göra denna procedur ännu lite roligare än den ju är, föll det sig så att klockan slog, tuppen gol och vinde vände så att det mesta faktiskt blev jättebesvärligt.

Det började regna ett kallt aprilregn.
Båda bilarna var fulla med återvinningsskräppåsar, vilket jag faktiskt har förbjudit eftersom de ligger där och läcker och luktar och man lätt som en plätt kan gå iväg till containrarna.
Alla åtta sommardäcken var staplade i ett utrymme under huset som man måste gå dubbelvikt i.
De åtta sommardäcken var inte åtta, utan tolv till antalet.
Alla pulkor, trappstegar, presenningar och snöskyfflar samt gräsklipparen låg som en hinderbana placerade framför hjulen.

Jag vek mig dubbel, rev ut allt som var i vägen, trampade sönder en gammal skida och snubblade på skarvsladdar och tänkte att jag borde anställa en iordningsställare. Men ut kom sakerna. Och därefter släprullades och lyftes hjulen ut, men det kändes bara som ett regelrätt besök på gymmet. (De fyra hjul som blev över måste tillhöra någon bil som vi inte längre äger. Fast varför, oooh varför har vi kvar dem?)

skitutanforunderhuset — Bereden väg för hjulen!

Och ungefär där gav jag upp tanken på att byta hjulen med mina egna små förtjusande kvinnomuskler. Kosta vad det kosta ville – jag krävde plötsligt ett muskelpaket med skitiga händer och hydrauliska domkrafter! Snor och snus och skit på näsan!

Återvinningsskräppåsarna dumpade jag i vardagsrummet, men en började läcka gammal filmjölk och en annan sa KRASK när jag trampade på den. (Precis som att man ska ha rena underkläder när man råkar ut för en bilolycka, ska man ju ha en städad bil när man åker till bilkännare, och det fanns inte tid till en återvinningsrunda.)

Bilhjulsbytargrabbarna som tog emot mig var precis så härligt skitiga som jag hade föreställt mig. Jag åkte dit i två omgångar, störde dem i både rökpaus och kaffepaus samt toapaus och tammesjutton såg de inte ut precis så här:

mechanic smoking at work — Det här är en köpebild, men om bilen inte hade varit röd, hade jag kunnat ta precis denna bild idag.

Man jobbar som bilhjulsbytare elva timmar per dag i ungefär två månader två gånger per år och tjänar så bra att man klarar sig resten av året, ”men ryggen tar en jävla massa stryk”. Vi pratade och fnittrade och jag snackade nog lite för mycket och slutligen enades vi om att folk är idioter.

– Dom kommer hit och är inte ett dugg trevliga. Dom säger att vi är långsamma och att det är dyrt och gnäller. Aj, min rygg, sa ena bilhjulsbytaren.
– Mhm, sa den andre.

På väg hem, plockade jag upp Trettonåringen från skolan – samtidigt som en polisbil stannade bakom mig med röd-blåa lampor blinkande. Mot mig? Skulle jag haffas? Vad hade jag gjort? Nu fick jag briljera med simultanförmågan eftersom jag på en gång

stängde av hårdrocksradion
förklarade för Trettonåringen vad som var på gång fastän jag inte visste vad som var på gång
tryckte på rätt knapp för fönsterhissen
fixade fram mobilen så att Trettonåringen kunde ta en bild på det som komma skulle.

– Ja hallå, hur är det här då? sa polisen. Har du ett körkort med dig?
– Bra … Ja … (Förbaskat, det är ju i mobilfodralet som Trettonåringen håller i för att ta bild, krångel och bängel.)
– Braaa. Bra. Och så blåser du i det här röret tills det säger klick.
– ÅH! ALKOTEST! VAD KUL! Är det sant att filmjölk kan ge utslag?
– Blås nu.

lottenalkotest — Polisen, alkometern och jag.

Pfuitt, klick, färdigt.

– Jahaa, det ser bra ut.
– Men är det sant att filmjölk kan ge utslag?
– Utslag?
– Ja, alltså få mätaren att reagera som vore filen öl.
– Jaså, utslag. Nej. Det är inte sant. Nej, absolut inte.
– Nä, jag tänkte väl det.

Nu kom polisens kollega och såg bister ut. Han gav mig körkortet.

– Det finns ett problem här. Du kör omkring i en bil med körförbud.
– Jjjjj… hhhh … vvvvbbbff … ghghgh … va?
– Körförbud. Din bil har körförbud.

Båda poliserna var väldigt allvarliga. Sådär allvarliga att jag tänkte att de nog skojade, och strax skulle brista ut i ett trevligt, bullrande polisskratt. Men nej. Man kör inte omkring med bilar belagda med körförbud, det gör man bara inte.

Det visade sig att bilen skulle ha besiktats i mars. De allvarliga poliserna fortsatte att vara väldigt allvarliga. Jag pladdrade:

– Jag åker genast till drop-in-besiktningen! Förlåt! Jag begriper inte (men det gör jag ju) hur det här kan ha hänt! Förlåt! Nu åker jag!

Men. Dropinnen var stängd, så nu har jag bokat en tid på måndag. Förlåt igen, snälla, allvarliga poliser.

Jag och min djefla man borde faktiskt omyndigförklaras – i tisdags gick vi till banken för att kolla om vi kunde låna pengar för att fixa till husets duschrum som har en brun plastmatta från 1978. Då visade det sig att vi inte hade något konto i den banken utan i en helt annan bank.

118 kommentarer

När jag skulle skaffa konto i Skandiabanken

Publicerat av Lotten Bergman den 16 augusti 2014 14:59

Jag har varken BankID eller e-legitimation. Det har jag aldrig haft eftersom jag är en digital super human som inte accepteras av ettorna och nollorna; de rinner av mig som vatten på en gås.

pengar_sverige Lillasyster Orangeluvan har sedan länge sagt att Skandiabanken is da shit. (Det betyder alltså ”bra” på coolsvenska.) Jag och den djefla mannen har sedan Hedenhös ett gemensamt konto i Sparbanken/Sparbanken Finn/Sparbanken Øresund/Swedbank som byter namn ungefär lika ofta som jag föder barn. Där har jag tillgång till telefonbanken, men kan alltså inte betala räkningar eller flytta pengar eftersom jag inte har något BankID. (Som jag vill skriva bank-id, men det gör man tydligen inte.)

I våras började jag försöka skaffa ett konto i Skandiabanken. Det är nämligen inte krångligt.

Men inte för att jag ville byta bank, utan bara för att jag ville testa funktionerna genom att ha ett nytt konto i en annan bank. Orangeluvan berättade hur enkelt det var att kolla saldot i Skandiabanken, vilket jag behöver göra ofta eftersom vi ligger farligt när noll hela tiden. Jag är som ett skämt i de mataffärer där jag handlar eftersom det ofta blir så här:

– Hoppsan, tomt igen, hihi, ska bara ringa och flytta lite pengar, ursäkta!

Då ringer jag de facto inte till banken utan bara min man och väser ”har du köpt en gitarr nu igen, eller varför är pengarna redan slut?” så att han får flytta pengar via datorn.

Och det är nu alla superuppdaterade bank- och pengaintresserade häpnar – på så många plan.

Nära noll? Har inte alla en månadslön på banken?
Ringa till sin man? Som på 1950-talet?
Via datorn? Kan hon inte som en normal människa flytta pengar via mobilen?
HUR KAN MAN INTE VETA HUR MYCKET PENGAR MAN HAR?

Till saken hör alltså att vi aldrig grälar om pengar och inte bryr oss särskilt mycket om dem. Det är praktiskt – men fullkomligt ointressant – att känna till sitt saldo. Pfffft, liksom.

Men nu till Skandiabanken igen. Jag klarade nämligen inte av att skaffa konto trots att det var hur tydligt som helst på Skandiabankens sajt:

Men jag misslyckas alltså inte bara med Skandiabanken utan även med den bank som vi har haft sedan Eldkvarn brann med Hedenhösarna. Tre gånger har jag försökt med vår nuvarande bank (som liksom Skandiabanken saknar kontor i Eskilstuna), som har skickat en kod i ett rekommenderat brev. Tre gånger har jag suttit med min personliga bankrådgivare i telefon medan hon har sagt hur jag ska göra – och det har inte funkat. Hon sa varje gång ”men det här SKA funka, har du skrivit in alla siffror rätt?” och jag svarade varje gång ”jaaaa”. Efter tredje gången sa hon att jag väl fick logga in på min mans BankID istället.

För en dryg månad sedan satte jag mig med Orangeluvan i knät och försökte med Skandiabanken igen. Det är alltid 37 personer före mig i kön, men den inspelade rösten talade snällt om för mig att jag ska dröja kvar eftersom:

– Ditt samtal är viktigt för oss!

Rösten sa också att jag skulle kunna knappa in mitt telefonnummer om jag hellre ville bli uppringd när det var min tur. Men bara om jag har utländskt nummer.

– Va? sa jag till den inspelade rösten.
– … ringa upp dig om du har utländskt nummer … sa rösten.
– VAAAA? sa jag och funderade på den lite ovanliga formuleringen.
– … ringa upp dig om du har ett svenskt nummer … sa rösten.
– MEN NU SA DU JU INTE LIKADANT! sa jag till den inspelade rösten.

Den inspelade rösten visste ju inte hur förvirrande allt var, så den upprepade sig ju inte bara för att jag sa VA? – jag fick snällt vänta tills inspelningen hade gått ett varv till.

– … ringa upp dig om du har mht skrnftnskt nummer …

Naturligtvis hade jag hört fel. Men rösten sa verkligen ”ett svenskt” så att det lät som ”utländskt”.

Nu skulle jag äntligen beställa BankID! (Trots att det finns de som säger att BankID redan är på väg ut ur bilden.)

Jag pratade med en person på Skandiabanken, som kvittrade att det där rekommenderade brevet med den fyrsiffriga koden skulle komma till min post på Ica inom ett par arbetsdagar. Vilket det gjorde.

Men till Charlotte Bergman. Inte till Lotten Bergman, som jag sedan fyra år heter. Och enligt den legitimation som jag hade med mig till posten heter jag ju numera Lotten. Jag hade verkligen inte sagt fel namn – Skandiabanken måste ha tittat på mitt personnummer och bestämt sig för att Charlotte nog var det mest gångbara. Och hur gick det på posten?

– Nej. Vi har våra bestämmelser, sa tjejen i postluckan.
– Men … men … men …
– Kan du ringa till avsändaren och be dem ringa till oss och intyga att du heter Lotten?
– Öh. Ja.

Så då gjorde jag det – och hamnade minsann bara som nummer 23 i kön. Men att ringa till nån post hade de på Skandiabanken aldrig gjort förut, så det tog ett tag att komma på att man kunde göra så. Närmare bestämt 21 minuter.

Efter många om och men och distraherande semesterresor till ställen utan internet, satte jag mig igår med min fyrsiffriga kod vid datorn. Men … min fyrsiffriga kod var ju till mitt nya konto (som jag inte har än) och inte till något BankID … och det enda passande ställe jag kunde hitta på sajten var detta:

Så jag ringde till kundtjänst och hamnade bara på plats nr 13 i kön. Tålamod, tålamod.

– Okej, knappa in din fyrsiffriga kod och följ instruktionerna som den automatiska rösten ger dig och så ska du byta ut koden direkt, men rösten talar om för dig hur du ska göra.
– Okej.

En stund senare hade jag klarat av det!

– Men du, här står det ju inget om BankID utan bara SIM-kod. Borde det inte s… sa jag.
– Ja, det kan man tycka. Jag ska nu koppla dig vidare till mhfrnssss-avdelningen (jag lyssnade inte riktigt på vad det var för avdelning) och där kommer du att få ett BankID och sedan när du har fått det ska du be att få bli kopplad hit igen.
– Vart?
– Till oss på supporten.
– Jahaja.
Klick. Klick. Tut.
– Det är just nu många som ringer till oss. Du är placerad i kö och …
– MEN VAD I HELVETE? I KÖ IGEN?
– … plats 13.

Vad tror ni hände sedan? Jo, jag fick prata med någon. Som fick mig att börja tro att jag faktiskt är immun mot det här med pengatransaktioner.

– Nu kommer vi att skicka en fyrsiffrig kod till dig i ett rekommenderat brev som du h…
– IGEN? Så du menar att du ska skicka ännu ett rekommenderat brev och att jag ska vänta på det också och sedan … sa jag med trött röst.
– Ja … den du pratade nyss kunde ju ha bett om ditt mobilnummer så hade det gått snabb…
– Gah.
– Jag kan bara be om ursäkt …
– Vet du vad. Jag tror faktiskt att jag släpper idén om ett konto i Skandiabanken nu. Men ring mig gärna om ni vill ha konstruktiv feedback!
– Okej. Jag kan bara be om ursäkt.

Så. Nu ska jag uppsöka ett bankkontor inne i stan. Handelsbanken? Swedbank? Jag ska ha med mig legitimation och pass och ett vittne samt hundralapp och så ska jag sätta in den och be om alla tekniska finesser som finns, och alla ska de bo i telefonen.

Uppdatering tre dagar senare:

Orangeluvan gav sig inte. När hon i lördags hade läst detta inlägg, kastade hon sig över Skandiabankens Facebookgrupp och tjoade något om sin tokiga syster som inte begrep sitt eget bästa.

Sedan gick två dygn. Då sa hon till igen, och fick svaret ”beklagar att vi inte har svarat tidigare” och en uppmaning att systern (ergo jag) skulle mejla till webmaster@skandiabanken.se. Jag gjorde det i ett mejl som innehöll alla upptänkliga kontaktuppgifter. Då fick jag svar efter 1,5 timmar, med ett beklagande och:

”Vill du så kan vi kontakta dig för vidare hjälp. Återkom då med ett telefonnummer samt en dag som skulle passa dig.”

Så då svarade jag med mitt mobilnummer igen och lo and behold, så ringde en Skandiabankskille och så fick jag knappa in mitt personnummer fem–sex gånger och en kod och ladda ner en banksäkerhetsapp i mobilen; det är inte helt lätt att knappa och ladda ner och byta mellan högtalartelefon och knappsats och sms och appstore … men jag klarade det. Dock var jag på vägen tvungen att klicka i att jag inte betalar skatt i USA och vad jag ämnar göra med kontot (”sätta in och ta ut pengar” var inte ett av alternativen) och TRARAJDIRAAAA, 18 minuter senare – nu har jag ett konto!

Med 0,0 kr på. Ack.

96 kommentarer

Med mössan i hand hos banken

Publicerat av Lotten Bergman den 24 februari 2011 22:45

– Snälla rara bankdirektörn …

ERROR

– Jag vill ju bara köpa en tågbilj…

ERROR

– Men jag har fyllt i alla koder som jag har och alla lösenord och betalar alla mina räkningar i tid trots 32-siffriga OCR-koder och …

DU HAR ANGETT FEL LÖSENORD

– Jag har inte angett något lösenord. Ingen har bett om löseno…

DEN ANGIVNA SÄKERHETSKODEN ÄR FELAKTIG

– Vad är en säkerhetskod?

KLICKA HÄR FÖR ATT ANSÖKA OM BANK-ID

– Jag har redan ett bank-ID. Bankdirektörn måste förstå att jag inte har misskö…

DIN PIN-KOD KOMMER INOM TRE ARBETSDAGAR ATT SKICKAS TILL NÄRMASTE POSTUTHÄMTNINGSSTÄLLE

– Jag vill bara köpa tågbiljetterna. Snälla?

DU HAR LOGGATS UT PÅ GRUND AV INAKTIVITET

– Jag tror inte att bankdirektörn har hört mig. Hallå? Hallå?

56 kommentarer

Tillfälligt avbrott … my ass!

Publicerat av Lotten Bergman den 22 mars 2009 22:29

Jag hade ju kunnat skriva ”jo tjenare” istället för ”my ass” där i rubriken. Men i frustrerade ögonblick låter man så mycket coolare som Bruce Willis än som Åsa-Nisse.

Minns ni?

Först hade jag ett obskyrt, litet webbhotell, men där krympte rummen tills de helt enkelt tog slut förra våren. Då bytte jag till ett annat webbhotell – där allt funkade så bra att jag inte ens behövde slå nian ner till receptionen en enda gång. Då, plötsligt, stängde det välfungerande, välstädade plejset – men ledningen hjälpte hotellgästerna så att de skulle kunna sova gott ändå någon annanstans. Så här:

Spray (det gamla) sa att flytten till Ballou (det nya) skulle ske ”på lördag kväll”, men stängde av strömmen redan på torsdagen.
De ersatte hotellet med en kuliss – gick man in genom entrén, trillade man ner i en varggrop och spetsades på pålar.
De satte tvångströja på alla gäster och klippte av deras tunga.
De sa lugnt precis som SJ att allt nog aaaaaalldeles strax skulle ordna sig.
De hänvisade alla gästerna till nya rum utan säng, tv, dusch eller minibar och förresten fick vi ingen nyckel till rummen heller.

Jag var frustrerad, men klagade inte. De hade det ju nog inte så lätt. Men på tredje dagen skrev jag ett vänligt mejl. På frågan ”vofför” fick jag detta svar:

”Meningen var inte att det skulle bli något driftavbrott men av någon anledning har din sida blivit ompekad mot våra namnservrar för tidigt.”

Grrrr. Det där ”av någon anledning” är som när det är snöstorm i april. Man kan bara hötta med näven eller knyta den lite lamt i fickan.

Jag kunde visserligen mikroblogga och skriva saker på Facebook, men att blogga är som att borsta tänderna och då duger det inte att bara gnissla lite med en liten fjölig tandtråd. (Tack till Deeped, Studiomannen, Mymlan och Pseudonaja som till och med bloggade tröstande om min banala misär. Och alla roliga Facebookhälsningar! Samt AB, som liknade mig vid ett trafikljus mitt i korsningen Sveavägen/Kungsgatan.)

Tala gärna om att ni kunde läsa detta, för då vet jag att det inte sitter spenat mellan framtänderna. Liknelserna och metaforerna som står som semaforer i hela texten får ni på köpet – det är så det blir när man är bloggbe[d]rövad.

32 kommentarer