Hoppa till innehåll

Etikett: korrläsning

Korrläsarens dilemma

Jag ska ju inte bita den hand som föder mig, men om jag anonymiserar hårt, ska ni här och nu få några exempel på sådant som jag kämpar med.

1.

”Med en medkännande ton att det är svårt att inte gå in i matchen men att vi ska försöka kan bidra till att hjärnan tror på informationen och vi kan då lämna ältandet till förmån för annat vi vill göra.”

(Läs gärna två gånger. Eller tre. Ska det vara ”Med” eller ”Men”? Saknas något efter ”ton”? Är det månne bara ett kommatecken som saknas? Ska ”inte” bort?)

2.

”Ur denna synpunkt omfattar MA segmentering i realtid av de enskilda kunder som besöker en sajt, en anpassning av digitalt innehåll i realtid för varje enskild kund och varje enskild situation samt systemen, systemintegrationen, plattformarna, verktygen och metoderna för den realtidsbaserad segmenteringen och anpassningen av digitalt innehåll.”

(Hm.)

3.

”Cykeln är bättre begagnad.”

(Är den en sekrutt eller i riktigt hyggligt skick? Om detta har de lärde tvistat i flera veckor, ska ni veta.)

Vad jag vill säga med detta är att jag sliter mitt hår, googlar som en vansinnig, slänger ut frågor till hela världen och i största allmänhet misstror människan.

4. ❤️

Det var fan lite annorlunda förr. (Sundsvalls Tidning 1884.)
Share
18 kommentarer

När Alf Henrikson inte ringade in en kommentar

Det här handlar om nyttan av att kunna sina korrtecken och artikeln om kanslistil i Bra Böckers gröna lexikon – ni vet, det där uppslagsverket med guldpluppar på ryggarna, olika många beroende på vilken upplaga det är.

En guldplupp, alltså första upplagan.

Salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böckers Bokförlag på 1970- och 80-talen. Det sägs att när han hade redigerat den färdiga artikeln om kanslistil, skrev han en liten lustiger kommentar i marginalen.

Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.

… ”men ämbetsverken skriver inte bättre svenska för det” …

En annan dag ska jag berätta om bildtexten till uppslagsordet ”parning”.


(Detta är ett språkpolisinlägg som egentligen inte hör till bloggen.)

Share
3 kommentarer

Den springande punkten

Å nu blir det språkpolisnörderi!

Den springande punkten – som faktiskt hoppar.

Den springande punkten är skiljetecknet som far omkring så fort det vankas repliker och parenteser samt ett och annat kolon. Reglerna är egentligen glasklara, men kräver så många förklarande och pedagogiska ord att jag inleder med några exempel istället.

  • Jag hade ont i halsen. (Dessutom i näsan.)
  • Jag hade ont i örat (och dessutom i foten).
  • ”Jag har ont!” utbrast hon.
  • ”Jag har ont”, tjatade hon.
  • Han sa: ”Det har jag med. Grinolle.”
  • Han sa att han också hade ont, och lade (lakoniskt) till ett stilla ”grinolle”, som fick henne att gå i taket.

Man kan se det här med placeringen av punkten lite som landsgränser och enklaver samt Östtyskland.

Se så tokigt det var när Västberlin var en enklav i Östtyskland.
  1. Ett vanligt land är en mening som inleds med stor bokstav och avslutas med punkt.
  2. En enklav är ett litet tillägg som stoppas in mitt i meningen men som har skyddande parenteser. Om man tar bort parenteserna, funkar det vanliga landet ändå utan problem.
  3. Östtyskland är ett vanligt land som dock behöver extra murar i form av parenteser för att riktigt fungera som Östtyskland ju gjorde. Om man tar bort Östtysklands murar (parenteser), kan budskapet läcka in över andra gränser och det blir jättestökigt i texten.

Om detta tankesätt ska fungera, måste jag ju påpeka att världen mår bättre utan en massa Östtyskland överallt.

Östtyska polisonglandslaget i fotboll under VM 1974.

Så här, va:

Ett vanligt land:
Hon skulle bara gå ner till frysen i källaren igår.

Ett vanligt land med en enklav:
Hon skulle bara gå ner i källaren (och hacka loss lite köttfärs ur frysen) igår.

Ett vanligt land med en enklav och dessutom Östtyskland:
Hon skulle bara gå ner i källaren (och hacka loss lite köttfärs ur frysen) igår. (Till yttermera visso har vi inte sett henne sedan dess; hon hittade aldrig upp igen.)

Såg ni punkten där i sista exemplet? Mhmm. Och aha, här kommer min hjärna.Skiljetecken i repliker är lika lätta att placera – alltså när man vet var de ska vara och vet att frågetecken och utropstecken trumfar över kommatecken precis som att fyrtal är mer värt än triss i kortspel.

Utropstecknet eliminerar kommatecknet:
”Du har ju frack!” utbrast hon.

Frågetecknet eliminerar kommatecknet:
”Skulle vi inte på bal idag?” svarade han.

Kommatecknet ska vara med i brist på utrop och fråga – och känns nästan som en liten paus:
”Nej, idag är det kräftskiva”, suckade hon.

Lite enklare blir det faktiskt att tänka om jag tar bort citattecknen i replikerna och stoppar in ett pratminus istället:
– Du har ju frack! utbrast hon.
– Skulle vi inte på bal idag? svarade han.
– Nej, idag är det kräftskiva, suckade hon.

Den springande punkten kan alltså även vara ett försvinnande litet komma som påverkas och hoppar in och ut av plötsligt uppdykande parenteser, citatteckenskrångel eller stökiga utrop och frågor.

(Som bonus kommer här ett litet informativt Östtyskland eftersom ”den springande punkten” faktiskt är ett felöversatt uttryck från just tyskan, där det heter der springende Punkt, som betyder ’den hoppande punkten’.)

Ojojojojojoj, vilken snygg dansk bok!


Det här är braskande reklam för ”Den fascinerande fotbollsregeln och andra språkfenomen” som finns att köpa bl.a. på

Vojne, vojne, vojne. Eller ett marknadsföringstrick.

Share
34 kommentarer

Sånt jag inte trodde jag nånsin skulle göra igen

På listan över sådant som jag en gång gjorde men som jag aldrig mer kommer att göra, finns

  • föda barn
  • amma
  • äta lever
  • smörja in mina näbbstövlar
  • cykla utan att hålla i styret samtidigt som rumpan släpper sadeltryggheten
  • läsa vad som står på schampoflaskan
  • önska mig en fluffig heltäckningsmatta
  • hylla floppydisken som varande uppfinning.

Men idag behövde jag till den där boken illustrera en text om korrtecken med två bilder. En var enkel att tillverka:

Nästa bild krävde att jag hittade vår senast öppnade tipp-ex-flaska – men var lade jag mina kontorssaker runt 1999? Jag hittade massa gnuggbokstäver, 500 gem, 15 paket med blyertsstift, 13 bruna internkuvert och ett sedan länge saknat fotoalbum … men inte något tipp-ex. Då tog jag fram mobilen och plipp-plipp-dutt-ringde (man ”slår” ju inte nummer numera) till närmaste bokhandel.

– Hej, jag heter Lotten Bergman och jag bara undrar om ni fortfarande har [mycket tydlig artikulation] tipp-ex.
– Va, jaaa, eh, javisst, hihi, ja, det har vi.
– Vad bra! Jag kommer meddetsamma!
– Hihi, vad kul.

Därför måste det dokumenteras så här tydligt: trodde jag någonsin att jag skulle behöva köpa en Pritt-tipp-ex igen? Noooo.

Och hur blev då bilden? Tackar som frågar: mycket bra.

Så här fint kan man också korrläsa en text.
Share
45 kommentarer

Hjärnkirurgen Henry Marsh och hans bok

Se, så vackert!
korrtecken_lottenI förra veckan fick jag ett stort, nyöversatt manus att korrläsa. Det är svårt, för när jag korrläser tar redaktören i mig över, och när jag ska vara redaktör sitter jag plötsligt och korrläser. Översättaren i mig står och bankar på dörren och vill in och leka hon också. Jag är helt enkelt förjävla bra!

Förlåt. Jag blev visst alldeles till mig av stolthet och arbetsglädje.

Boken heter Liv, död och hjärnkirurgi och är skriven av en rolig läkare som heter Henry Marsh och som är så arg på ”förbättringar” inom vården – t.ex. att de unga läkarna under utbildningen ska få mycket mindre praktik för att de kan bli trötta – att han exploderar i trevliga svordomar på det här viset i manuset:

I cycled home in a furious temper. Why don’t I just stop training juniors? I said to myself as I angrily turned the pedals.

Why don’t I just do all the operating myself? Why should I have to carry the burden of deciding whether they can operate or not when the fucking management and politicians dictate their training? I’ve got to see the patients every day on the ward anyway as the juniors are so inexperienced now – on the few occasions when they’re actually in the hospital, that is. Yes, I shall no longer train anybody, I thought with a sudden sense of relief. It’s not safe. There are so many consultants now that having to come in occasionally at night wouldn’t be a great hardship … The country’s massively in debt financially, why not have a massive debt of medical experience as well? Let’s have a whole new generation of ignorant doctors in the future. Fuck the future, let it look after itself, it’s not my responsibility. Fuck the management, and fuck the government and fuck the pathetic politicians and their fiddled expenses and fuck the fucking civil servants in the fucking Department of Health. Fuck everybody.

(Den svenska versionen vågar jag inte lägga ut här; den är ju under bearbetning och inte min.)

marsh
Hjärnkirurgen Henry Marsh.

Men han är trots allt faktiskt hjärnkirurg och inte författare. Den brittiska redaktören kanske hade sovit dåligt eftersom bl.a. denna lite konstiga scen finns kvar i den tryckta boken. Tänk nu som redaktörer och fantisera fram en rödpenna i handen. Hugg som ormar!

I put my head past the doors of the theatre. James was standing at the end of the operating table, holding the patient’s head in his hands as he wound a bandage around it. The front of his gown was smeared with blood and there was a large pool of dark red blood at his feet. The operation was clearly finished.

‘All well?’ I asked.
‘Yes. It’s fine,’ he replied. ‘But it took quite a while.’
‘Did you go and have a cup of tea to help stop the bleeding?’
‘Well, no, not tea,’ he said, pointing to a plastic bottle of Coca- Cola on one of the worktops behind him.

Ser ni framför er hur James

  1. håller patientens huvud i båda händerna
  2. virar bandage
  3. pekar på Coca-Colaflaskan?

Hur många händer har James egentligen? Ritsch, ratsch och vips kanske kan nickar istället för att peka och inte riktigt håller i huvudet? Just det: nu är ni också korrläsare.

Deadline är imorrn, så jag måste skynda mig nu. Men hur ska jag kunna skynda mig när jag samtidigt har hittat en dokumentär – The English Surgeon – om doktor Marsh på Netflix?

Skärmavbild 2015-06-23 kl. 22.53.30

I filmen far han fram och tillbaka till Ukraina och borrar i skallben i ena sekunden och bygger en stor trälår till en operationsstol i nästa. Han lider med alla sina misslyckade operationer och är precis hur frispråkig som helst.

Men nu tillbaka till manuset, Lotten, inte titta på filmen! Nu ska vi se om vi har fler problem att lösa. Ja! Hur ska man göra med titulerandet? På engelska är det så enkelt så, där kan man bara skriva:

– Oh Mr Marsh! Thank you for coming!

You är ett förträffligt ord. Men på svenska?

– Åh, mr Marsh! Tack för att du kom!
– Åh, mr Marsh Tack för att ni kom!
– Åh, Henry! Tack för att du kom!
– Tjenare doktorn, tack skaru ha, hörru!

Henry Marsh skräder inte orden när han beskriver kolleger och patienter – och på engelska låter det både oskyldigt och förtjusande. Han ska nu titta till ett misslyckat självmordsfall (hopp från bro, landning på både fötter och huvud):

I was taken aback by the fact that the poor jumper was immensely fat. For some reason I didn’t expect a suicide to be fat, so fat that from the end of the bed I could not see his head at all – only the great pale mound of his naked belly, partly covered by a clean sheet, and beyond it the monitors and machinery and syringe drivers at the head of the bed, with their flashing red LEDs and digital read-outs.

Får man skriva att den döende patienten var jättefet? Hm. Vi går vidare, här har vi en ny chef som ger doktorn order om mer effektivitet:

She was a large and officious young woman with hennaed hair in tight curls. She spoke imperiously.

Okej? Hur skriver vi på svenska? Kanske så här?

Hon var en storvuxen och beskäftig ung kvinna med hennafärgat, smålockigt hår. Hon talade med diktatoriskt tonfall.

Hm? Hmmmm.

Hur som helst är detta jobb alldeles fantastiskt roligt – jag tror att jag har fått en ny frispråkighetsidol i min kamp mot byråkrati och annat dumt krångel: doktor Henry Marsh.

Share
54 kommentarer

En torsdag mitt i livet

Som tidigare berättat är jag förtjust i spaghetti och köttfärssås. Och basket. Samt barn.

Och så förstås bloggträffar.

Igår var det matbloggsträff på den smakfulla restaurangen Esperanto. Jag är i matbloggarsammanhang kusinen från landet som snubblar i trappan, går på toa mitt i efterrätten och redigerar menyn på plats.

Jag gillade mest en sås (som inte syns på menyn) och allt som knastrade.

Jag vände mig till Lisa:
– Vad är lameller? sa jag, som tänkte på tryckluftsmotorer och svampar och undrade var torskarna hade sina.
– Tunna skivor, sufflerade Lisa.
– Aha. Och vad kan du rekommendera? sa jag och pekade på menyn.
– Allt … alltså, du får allt! sa Lisa.
– Whaaaooooowww! AAALLT? sa jag på mitt allra mest diskreta sätt.

Kukturbloggen (förlåt) Kulturbloggen har en massa bilder på människor och mat. De andra ännu inte nämnda var: Betraktelser från Baren, Kärlek, mat och folköl, Dinner, darling, Anne’s food, The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman, Patrik blandar ihop, Hemliga kockan och Mathimlen.
——-

Snabba kast: tåg hem, cykling till dagis, ”välkommen in på kaffe och muffins, vi har ju föräldradag idag”, hem igen, samling av alla barn för leverans till Bästisgrannen, jakt efter Den Djefla Mannen Utan Mobiltelefon, snabb forsling med Tolvåringen till Johnny Depp på bio.

Lycklig suck.

Förra årets premiär begicks ju mitt i sommarlovet – i år fick vi gå i efterskott. Surmagade recensenter får säga vad de vill: jag kan se Pirates of the Caribbean nästan hur många gånger som helst. Sekruttkultur? Nähedå!

Han var inte särskilt lik Keith Richards 1988.

Johnny and I go way back.

Tvärt kast med liten fågel ska jag roa mig med nu. Fåglarna i skorstenen väcker hela huset i ottan och just i ottan vill jag inte vara vaken. Anticimex vill inte uppfostra dem, så då får jag göra’t.

Share
40 kommentarer