Hoppa till innehåll

Etikett: korrläsning

Roald Dahl & redaktörerna

Roald Dahl vänder sig nog inte i sin grav eftersom han sedan läge är förmultnad, men kanske han går igen och spökar hos förlaget som nu publicerar hans böcker i reviderat skick.

Som vi kunde konstatera i förra årets julkalender, var Roald Dahl inte bara två meter lång, utan även en komplicerad åsiktsmaskin, fylld med dumheter. Men så råkade han ju vara en jävel på att skriva böcker, så var det inte mer med det.

Här kommer nu jämförande bilder (från olika, anglosaxiska tidningar) där man kan se hur det stötande materialet i dåtidens böcker har filats till, spolats av, sandpapprats och minsann, bidde det inte en liten tummetott av hela alltet.

Jag kan verkligen rekommendera en läsning av exemplen, för det är skrattretande fånigt att man inte får bli vit i ansiktet eller ens ha på sig en svart jacka eftersom just dessa färger är rasistiska. Ingen får vara tjock, ful, galen eller tokig – och Rudyard Kipling stryks helt medan suputen Hemingway får vara kvar. Vänta, hur var det nu George Orwell skrev i ”1984”?

”Varje vecka, dag för dag, utplånades och försvann själva minnet av allt som tidigare hänt. Historierna ändrades, dokumenten förstördes, böckerna brändes. Historiska monument, gatunamn, torg och byggnader fick nya namn; gatuadresser försvann, och själva språket genomgick en förvandling. Hela vetenskapen var förändrad, man undanröjde eller förvrängde bevisen, man ändrade de mest grundläggande fakta. Varje dag, och i minsta detalj, blev världen alltmer olik den som människan känt till tidigare.”

Dahls släktingar sålde alla rättigheter till Netflix för 500 miljoner pund, Netflix anlitade fjompiga redaktörer på bokförlaget Puffin, och de for skamlöst fram med rödpennan … Men … Vänta nu … Jag tror …

Aha! Redaktörerna och korrläsarna kanske gjorde revideringarna såhär brutalt just för att de inte ville! Kanske är det en tyst protest och nu gnuggar de händerna av förtjusning för att vi alla gick i fällan och skapar ett sjujädra surr om tilltaget?

Ja. Så är det, bestämmer jag. Så, nu ältar vi inte detta utan ser till att sluta slänga böcker och köper in alla klassiker samt några extra bokhyllor! Läs och tala om olämpliga meningar och njut av världens alla färger!

Här kommer min helt oredigerade, synnerligen olämpliga, inledning till en framtida kioskvältare till barnbok. Alla ord är mina, ingen får sno dem och jag skäms inte det minsta lilla!

Det var en gång en pojke, vars utseende i hög grad påminde om en morot. Han hade på morötters vis ett hästansikte, en flyende haka, en orange ton i hyn och ganska långt, tunt hår som var knallgrönt. Över hela kroppen hade han underliga utskott och rottrådsliknande fjun. Som alla vet är det dock insidan som räknas, och den var stenhård.

Morotspojkens sura storasyster påminde på intet sätt om honom, så kanske var de inte ens syskon. Hon var rund som en rugbyboll och bar distinkta drag av en citron med vaxartad, gul hy, där varje liten por hyste en pormask. De tittade ut ibland och resonerade med citronflickan om väder och vind, men oftast var de bara väldigt tjatiga och ville ut på äventyr tillsammans med ovan nämnda rottrådar.

Morotspojkens namn var Moron eftersom han hade iriskt påbrå. Citronflickan hette Poncem, för vad skulle hon annars heta? Pormaskarna och rottrådarna hade förstås egna namn, men eftersom de ju var så många har jag inte lagt dem på minnet. Men idioter var de allihop, och strax ska jag förklara varför de är huvudpersonerna i den här historien.

©Lotten Bergman, och nåde den som ändrar en enda liten bokstav när jag är död.

Pssssssssst. Den symboliskt sett korrekta stolen på bilden allra högst upp är den som Roald Dahl satt och skrev i. Och ja, väldigt symboliskt är även den renoverad nu.

 

Share
20 kommentarer

Korrläsarens dilemma

Jag ska ju inte bita den hand som föder mig, men om jag anonymiserar hårt, ska ni här och nu få några exempel på sådant som jag kämpar med.

1.

”Med en medkännande ton att det är svårt att inte gå in i matchen men att vi ska försöka kan bidra till att hjärnan tror på informationen och vi kan då lämna ältandet till förmån för annat vi vill göra.”

(Läs gärna två gånger. Eller tre. Ska det vara ”Med” eller ”Men”? Saknas något efter ”ton”? Är det månne bara ett kommatecken som saknas? Ska ”inte” bort?)

2.

”Ur denna synpunkt omfattar MA segmentering i realtid av de enskilda kunder som besöker en sajt, en anpassning av digitalt innehåll i realtid för varje enskild kund och varje enskild situation samt systemen, systemintegrationen, plattformarna, verktygen och metoderna för den realtidsbaserad segmenteringen och anpassningen av digitalt innehåll.”

(Hm.)

3.

”Cykeln är bättre begagnad.”

(Är den en sekrutt eller i riktigt hyggligt skick? Om detta har de lärde tvistat i flera veckor, ska ni veta.)

Vad jag vill säga med detta är att jag sliter mitt hår, googlar som en vansinnig, slänger ut frågor till hela världen och i största allmänhet misstror människan.

4. ❤️

Det var fan lite annorlunda förr. (Sundsvalls Tidning 1884.)
Share
18 kommentarer

När Alf Henrikson inte ringade in en kommentar

Det här handlar om nyttan av att kunna sina korrtecken och artikeln om kanslistil i Bra Böckers gröna lexikon – ni vet, det där uppslagsverket med guldpluppar på ryggarna, olika många beroende på vilken upplaga det är.

En guldplupp, alltså första upplagan.

Salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böckers Bokförlag på 1970- och 80-talen. Det sägs att när han hade redigerat den färdiga artikeln om kanslistil, skrev han en liten lustiger kommentar i marginalen.

Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.

… ”men ämbetsverken skriver inte bättre svenska för det” …

En annan dag ska jag berätta om bildtexten till uppslagsordet ”parning”.


(Detta är ett språkpolisinlägg som egentligen inte hör till bloggen.)

Share
3 kommentarer

Hjärnkirurgen Henry Marsh och hans bok

Se, så vackert!
korrtecken_lottenI förra veckan fick jag ett stort, nyöversatt manus att korrläsa. Det är svårt, för när jag korrläser tar redaktören i mig över, och när jag ska vara redaktör sitter jag plötsligt och korrläser. Översättaren i mig står och bankar på dörren och vill in och leka hon också. Jag är helt enkelt förjävla bra!

Förlåt. Jag blev visst alldeles till mig av stolthet och arbetsglädje.

Boken heter Liv, död och hjärnkirurgi och är skriven av en rolig läkare som heter Henry Marsh och som är så arg på ”förbättringar” inom vården – t.ex. att de unga läkarna under utbildningen ska få mycket mindre praktik för att de kan bli trötta – att han exploderar i trevliga svordomar på det här viset i manuset:

I cycled home in a furious temper. Why don’t I just stop training juniors? I said to myself as I angrily turned the pedals.

Why don’t I just do all the operating myself? Why should I have to carry the burden of deciding whether they can operate or not when the fucking management and politicians dictate their training? I’ve got to see the patients every day on the ward anyway as the juniors are so inexperienced now – on the few occasions when they’re actually in the hospital, that is. Yes, I shall no longer train anybody, I thought with a sudden sense of relief. It’s not safe. There are so many consultants now that having to come in occasionally at night wouldn’t be a great hardship … The country’s massively in debt financially, why not have a massive debt of medical experience as well? Let’s have a whole new generation of ignorant doctors in the future. Fuck the future, let it look after itself, it’s not my responsibility. Fuck the management, and fuck the government and fuck the pathetic politicians and their fiddled expenses and fuck the fucking civil servants in the fucking Department of Health. Fuck everybody.

(Den svenska versionen vågar jag inte lägga ut här; den är ju under bearbetning och inte min.)

marsh
Hjärnkirurgen Henry Marsh.

Men han är trots allt faktiskt hjärnkirurg och inte författare. Den brittiska redaktören kanske hade sovit dåligt eftersom bl.a. denna lite konstiga scen finns kvar i den tryckta boken. Tänk nu som redaktörer och fantisera fram en rödpenna i handen. Hugg som ormar!

I put my head past the doors of the theatre. James was standing at the end of the operating table, holding the patient’s head in his hands as he wound a bandage around it. The front of his gown was smeared with blood and there was a large pool of dark red blood at his feet. The operation was clearly finished.

‘All well?’ I asked.
‘Yes. It’s fine,’ he replied. ‘But it took quite a while.’
‘Did you go and have a cup of tea to help stop the bleeding?’
‘Well, no, not tea,’ he said, pointing to a plastic bottle of Coca- Cola on one of the worktops behind him.

Ser ni framför er hur James

  1. håller patientens huvud i båda händerna
  2. virar bandage
  3. pekar på Coca-Colaflaskan?

Hur många händer har James egentligen? Ritsch, ratsch och vips kanske kan nickar istället för att peka och inte riktigt håller i huvudet? Just det: nu är ni också korrläsare.

Deadline är imorrn, så jag måste skynda mig nu. Men hur ska jag kunna skynda mig när jag samtidigt har hittat en dokumentär – The English Surgeon – om doktor Marsh på Netflix?

Skärmavbild 2015-06-23 kl. 22.53.30

I filmen far han fram och tillbaka till Ukraina och borrar i skallben i ena sekunden och bygger en stor trälår till en operationsstol i nästa. Han lider med alla sina misslyckade operationer och är precis hur frispråkig som helst.

Men nu tillbaka till manuset, Lotten, inte titta på filmen! Nu ska vi se om vi har fler problem att lösa. Ja! Hur ska man göra med titulerandet? På engelska är det så enkelt så, där kan man bara skriva:

– Oh Mr Marsh! Thank you for coming!

You är ett förträffligt ord. Men på svenska?

– Åh, mr Marsh! Tack för att du kom!
– Åh, mr Marsh Tack för att ni kom!
– Åh, Henry! Tack för att du kom!
– Tjenare doktorn, tack skaru ha, hörru!

Henry Marsh skräder inte orden när han beskriver kolleger och patienter – och på engelska låter det både oskyldigt och förtjusande. Han ska nu titta till ett misslyckat självmordsfall (hopp från bro, landning på både fötter och huvud):

I was taken aback by the fact that the poor jumper was immensely fat. For some reason I didn’t expect a suicide to be fat, so fat that from the end of the bed I could not see his head at all – only the great pale mound of his naked belly, partly covered by a clean sheet, and beyond it the monitors and machinery and syringe drivers at the head of the bed, with their flashing red LEDs and digital read-outs.

Får man skriva att den döende patienten var jättefet? Hm. Vi går vidare, här har vi en ny chef som ger doktorn order om mer effektivitet:

She was a large and officious young woman with hennaed hair in tight curls. She spoke imperiously.

Okej? Hur skriver vi på svenska? Kanske så här?

Hon var en storvuxen och beskäftig ung kvinna med hennafärgat, smålockigt hår. Hon talade med diktatoriskt tonfall.

Hm? Hmmmm.

Hur som helst är detta jobb alldeles fantastiskt roligt – jag tror att jag har fått en ny frispråkighetsidol i min kamp mot byråkrati och annat dumt krångel: doktor Henry Marsh.

Share
54 kommentarer

En torsdag mitt i livet

Som tidigare berättat är jag förtjust i spaghetti och köttfärssås. Och basket. Samt barn.

Och så förstås bloggträffar.

Igår var det matbloggsträff på den smakfulla restaurangen Esperanto. Jag är i matbloggarsammanhang kusinen från landet som snubblar i trappan, går på toa mitt i efterrätten och redigerar menyn på plats.

Jag gillade mest en sås (som inte syns på menyn) och allt som knastrade.

Jag vände mig till Lisa:
– Vad är lameller? sa jag, som tänkte på tryckluftsmotorer och svampar och undrade var torskarna hade sina.
– Tunna skivor, sufflerade Lisa.
– Aha. Och vad kan du rekommendera? sa jag och pekade på menyn.
– Allt … alltså, du får allt! sa Lisa.
– Whaaaooooowww! AAALLT? sa jag på mitt allra mest diskreta sätt.

Kukturbloggen (förlåt) Kulturbloggen har en massa bilder på människor och mat. De andra ännu inte nämnda var: Betraktelser från Baren, Kärlek, mat och folköl, Dinner, darling, Anne’s food, The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman, Patrik blandar ihop, Hemliga kockan och Mathimlen.
——-

Snabba kast: tåg hem, cykling till dagis, ”välkommen in på kaffe och muffins, vi har ju föräldradag idag”, hem igen, samling av alla barn för leverans till Bästisgrannen, jakt efter Den Djefla Mannen Utan Mobiltelefon, snabb forsling med Tolvåringen till Johnny Depp på bio.

Lycklig suck.

Förra årets premiär begicks ju mitt i sommarlovet – i år fick vi gå i efterskott. Surmagade recensenter får säga vad de vill: jag kan se Pirates of the Caribbean nästan hur många gånger som helst. Sekruttkultur? Nähedå!

Han var inte särskilt lik Keith Richards 1988.

Johnny and I go way back.

Tvärt kast med liten fågel ska jag roa mig med nu. Fåglarna i skorstenen väcker hela huset i ottan och just i ottan vill jag inte vara vaken. Anticimex vill inte uppfostra dem, så då får jag göra’t.

Share
40 kommentarer