Som 20-åring gick jag en termin på Stockholms universitet innan jag flyttade ner till Lund och fick min examen där. Sedan dess har jag föreläst och jobbat för sju olika universitet och högskolor – och nu har jag blivit helt galen.
För jag ska gå en kurs på Uppsala universitet.
Det är på distans, som egentligen är det väl Hemmahosmiguniversitetet. Hur nu det ska funka med tanke på närhet till kylskåp och den djefla snackande mannen, som kommer att vara jätteavundsjuk på min tillvaro. (Ingen lyx: jag har lika mycket jobb och annat trams att sysselsätta mig med som vanligt.)
Jag får 7,5 poäng för kursen, vilket inte säger mig ett enda dugg eftersom det finns ett nytt poängsystem sedan jag kvitterade ut min fil.kand. Men hur kom jag nu fram till att den begränsade fritid jag har ska ägnas åt ”onödig” utbildning där jag kanske tar en plats från någon som behöver den bättre?
Äsch, det bara blev så. Tjugosjuåringen Erik har sedan han fick sin civilingenjörsexamen gått massa humanistiska universitetskurser och Tjugofemåringen/webbredaktören Ida anmäler sig till kurser varje termin, så … äsch, varför inte?
(Sverige ÄR fantastiskt. Detta kan jag göra utan att ruinera mig eftersom jag betalar multum i skatt.)
Först anmälde jag mig till massa skrivkurser. Sedan kom jag på att jag ju kan skriva och att det måste finnas annat att lära sig. Vad kan jag inte? Jo
- spela piano
- rabbla kungalängder
- åka slalom
- analysera blodstänk
- tidsbestämma tavlor
- väva
- sminka mig så att jag blir snyggare.
Så då blev det förstås konstvetenskap.
Det moderna livets spegel
”Med det senare 1800-talet uppstod en ny idé i Europas metropoler; livet är inte längre som förr, vi är inte som de människor som levde förr, vi är moderna. I en välkänd essä från 1863 – Le peintre de la vie moderne – framträdde den franske poeten och konstkritikern Charles Baudelaire och frågade varför inget av allt detta nya gick att se i konsten. Varför låtsades man som om inget hade hänt när man levde mitt i en social och kulturell revolution? Under de följande åren skulle idén om konsten som tidsspegel och tidsvittne, tillsammans med idén att samtidsmänniskan levde i en föränderlig värld komma att förändra inte bara konstvärlden utan hela vår föreställning om vad bilder är och kan vara. Vi kommer att följa denna idé fram till 1920-talet och hur den kom att förvaltas och tolkas av olika konstnärer.”
Baudelaire! Jag är jättebra på Baudelaire! ”Fleurs du Mal” 1857! Samma år som Madame Bovary! Yeah!
Det handlar alltså om bildkonst 1850–1930. Min expertis kommer att om några veckor vara en karibisk kunskapsö i ett stort hav av okunskap. Jag kommer att säga realism och impressionism samt expressionism med en sällan skådad säkerhet och med en pipa i mungipan (måste ju börja röka pipa förstås) mumla sånt som:
– Ja, det är ju inte som Monet.
– Föga anade Moreau vad som komma skulle med Klimt.
– Matisse alltså. Vilken kille.
Med stor säkerhet kommer jag att kunna peka på en Picasso, och om jag känner igen den säger jag långsamt:
– Mja … k…u…b…i…s…m…e…n med sina något do…va f…ä…r…g…e…r …
Om jag inte känner igen den, fnyser jag att jag föredrar Picassos kubistiska år.
Men störst fokus ska jag ändå lägga på van Gogh eftersom vi är gamla polare sedan han 2010 hjälpes till nutiden av Doctor Who och då fick se sina egna tavlor på Musée d’Orsay i Paris.
Kurslitteratur, here I come! (Apropå att ruinera sig. Hm.)
87 kommentarer