Jag har haft anledning att traska runt i Stockholm. Först gick jag och gick. Sedan haltade jag och haltade. Och slutligen har jag nu hoppat på kryckor.
(Fortsättning följer en annan dag: det är förstås knävlarna som spökar.)
Men när jag gick och haltade och hoppade, hann jag se så fasligt mycket mer än jag brukar när jag hastar, halvspringer och åker tunnelbana eller ersättningsbuss. Jag har sett skolor med bokstäver överallt, sjukhus som är gymnasier och högskolor som är kontorshotell och massa konstverk.
”Styrka båtar föga där vett ej finnes.”
I norra änden av Drottninggatan finns en stackare som har fastnat i en tvättunna. Med armarna utsträckta för att inte tippa omkull men samtidigt dra in magen för att kunna komma loss? Eller är det månne ett återhållet rop på hjälp? Konstnären heter Beth Laurin och jag vill med henne och en svets hjälpa stackarn upp ur tvättunnan! Vad heter statyn som andas trängsel och klister …? Oj, jaså minsann. Så fel jag hade.
”Glad” heter konstverket för bövelen! Skratta!
Så vacklar jag vidare. Knät vill inte alls vara med, men precis som i amerikanska krigsfilmer lämnar jag nobody behind.
Vid S:t Eriksplan har en gitarrmakare hittat massa versaler i ett förtjuuusande budskap!
Jag drar mig ännu mer norrut och ser dagens störste kämpe. Här har ni en som inte knäcks av lite stenöken eller skugga!
Men hon har säkerligen inte lika ont i knäna som jag.
Mellan Odenplan och Observatorielunden finns en gata med ett relativt diskret palats. Studentpalatset!
Titta: gubbar på pelare!
– De där gubbarna ser helt klart ut som antikens filosofer eller dramatiker! tänkte jag. Ooooh, hoppas att en av dem är min favorit Aristofanes! Vad kul, en skylt! Läsa läsa, titta titta, muttra och granska. Hm. Det är nåt som är fel.
Från vänster till höger? Men tomten till höger ser verkligen ut som Sokrates!Längst till höger. Är inte detta Sokrates med potatisnäsan?Längst till vänster. Är detta inte Sofokles, som ju är mycket mindre jultomte än Sokrates?
Efter att ha försökt acceptera skylten och gubbarna i den ordning som de påstods vara uppsatta på pelarna, kom jag på hur man ju ska titta på dem. Baklänges!
Nu stämmer det! Nu när jag tittar bakom mitt eget huvud, är Sokrates längst till vänster. Puh.
Knävlarna och jag ska nu vila och äta knarkpiller. Det är nämligen meningen att vi ska åka till Oxford i morgon tisdag …
The never ending story om mina knän. Extremt kort sammanfattning:
Jag bestämde mig 2012 för att undersöka varför mina sedan 30 år svullna, värkande knän inte var vackra som på retuscherade bilder. Kortison insprutades.
Jag föll omkull på en scen i Folkets Hus i Umeå.
Jag opererades i vänsterknät – trasig menisk och vilsna broskbitar togs bort.
Jag fick överjävligt ont och började tablettknapra.
Jag fick en kortisonspruta som visste var den tog.
Jag fick ännu en kortisonspruta och meddelades att på magnetröntgen syns ingenting.
Jag blev remitterad till smärtkliniken i Nyköping, där man tar hand om människor som har oförklarligt ont.
Nu är det så att vägen till Nyköping på kartan må se ut så här.Men i verkligheten ser den ut så här.Och lite så här när det snöar.
Därför bestämde jag mig för att ta buss till Nyköping – en resa på drygt 90 minuter med säkerhetsbälte och internetvågor samt möjlighet till tupplur.
Så länge varken Keanu eller Sandra är inblandade i bussresor, brukar det ju gå bra.
Men bussar går ju inte lika ofta eller lika snabbt som ens egen bil, så min lilla utflykt till Nyköping och 45 minuters läkarbesök tog sammanlagt sex timmar. Med internet? Säkerhetsbälte? Tupplur?
JA! (Ni trodde bombis att allt skulle gå åt skogen, men icke denna gång.)
Men hur är det nu med knät fråm hell? Varför måste jag halta, äta piller, gå med kryckor och sova ytterst sparsamt istället för att hoppa, skutta, springa och sova som vanligt folk? Enligt ortopediska idrottsläkaren med landslagsmeriter som gav mig kortison i höstas ”syns det ingenting på magnetröntgen” och smärtan beror på ”en operationsskada”.
Visst är det då lite underligt att smärtkliniksläkaren igår kunde ta fram magnetröntgenläkarens journal från i somras, där det står:
• I leden finns ökad mängd vätska. Det finns ett litet meniskganglion. Intill kanten av semimembranosus finns en oval vätskeansamling med en tunn kapsel. Den har en längd på 2,7 cm och en maximal bredd på 1,3 cm.
• Ingen ruptur av korsbanden eller meniskerna. I den mediala meniskens mellersta del finns lite diffusa signalförändringar utan påvisad rupturspalt [inte trasigt alltså].
• Medialt finns kraftig artros med långa, djupa broskdefekter i femurkondylen. Ingen artros lateralt. I patellaleden finns höggradig artros med kraftig broskdestruktion på patellan [knäskålen] och femur.
”På magnetröntgen syns ingenting” sa ortopedidrottsläkaren med landslagsmeriter, jahaja.
Okej, nu är jag artrospatient som ska rehabträna, äta antiinflammatoriska piller och sätta smärtplåster på det onda. Vad kul! Hur mycket basket tror ni ingår i artrosträningen?
när vi var på mingel i en svit som var full med kött
Mikael Niemis läderkostym.
Men. Tågbiljetterna avbokades, hotellnätter avbokades, alla roliga träffar och räkmackor avbokades, alla planerade möten med kompisar, kolleger, obekantingar och sällanträffsingar ställdes in när meddelandet kom om att DOKTOR KNÄ hade tid att ta emot mig. Ja, och om jag inte kunde komma just den 27/9 kl 10:20 så kunde jag inte få en ny tid förrän tidigast i november.
Oj, klockan är 09:52 – måste ge mig iväg nu. Återkommer.
————
Klockan är nu 12:35 och jag är återkommen!
Min nya läkare (på samma ställe som andra läkaren och samma ställe där jag blev opererad) hade granskat mina journaler, mina röntgenbilder och hela min jättesammanställning av alla konstiga turer fram och tillbaka som jag mejlade igår. Och så sa han att jag hade artros. Bakom knäskålen.
– MEN JAG HAR JU ONT HÄR! röt jag med blicken fastspänd på hans näsrot medan jag pekade på den lilla punkten på insidan av knät. SMÄRTA LIKA STOR SOM EN ÄRTA! väste jag.
Då blev han lite mer intresserad och ställde följdfrågor och sa åt mig att ligga ner på britsen på papperet … där någon annan helt klart hade legat nyss. Nu är jag inte så petig, men man brukar ju dra fram ett nytt papperssjok, eller hur?
Jag lade mig ner och han vred lite hit och dit och så klämde han på punkten som gör ont. Jag vred mig som en liten kålmask och skrynklade till liggpapperet ännu mer.
Då sa han att han fortfarande inte alls var säker på vad det var som jag hade i knät, men att det var en skada sedan operationen. Antingen hade den skett när man vred till och böjde knät och bänglade med knäskålen eller så hade man kommit åt något och då skadat ligamentet. Och att jag nu skulle få mer kortison. Fast rakt i det onda och av en annan sort.
Och så tog han fram sprutan och krånglade jättemycket med nålen och handspriten och jag tänkte ”herregud hur ska detta gå, karln kan ju inte ens hålla i prylarna ordentligt”.
Han valde noggrant ut var han skulle sätta nålen och så sprutade han in lite mjölkvitt kortison.
– Aj. Aaaaj. AAAAAJ. AAAJ SOM SATAN!
Det gjorde så ont att jag trodde att jag på riktigt skulle svimma – jag som bara gråter när jag blir rånad, aldrig svimmar, inte tar till känsloregistret eller ens stånkar när cykelkedjan hoppar och ger mig stora köttsår. Jag sa något om att föda fem barn och han sa att det här är en annan sorts smärta och då lade jag mig ner och profylax-andades för att stå ut. Det gjorde så ont. Tårarna rann, jag kved och pustade. Han sa ”det är bra att det gör ont för då har det hamnat rätt” och jag kved ett ”jaha”. Det stack i armarna och jag blev alldeles yr. Tårarna rann ner i öronen som de ju gör när man ligger ner. Jag satte mig upp igen.
– Kan du skriva ner vad du har gjort och vad jag har på ett litet papper? sa jag och han gick ut ur rummet och hämtade ett papper. När han kom in igen lämnade han dörren öppen så att den lilla snyftande figuren som var jag, kunde ses från receptionen.
”Troligen inflammation i anslutning till MCL (mediala kollat. lig.). Injektion 1 kapsel/slemsäck depo medial (4 ml).”
Jag blundade och snyftade och hörde hur någon sa ”ursäkta jag ska bara” och anade att det var läkaren som opererade mig, så jag öppnade inte ögonen. Honom vill jag aldrig se igen. Nya läkaren var tyst. Jag snyftade. Satte mig på britskanten och andades. Drog på mig mina randiga strumpbyxor.
– Vad händer nu?
– Nu avvaktar vi och ser om det blir bättre.
– Två veckor?
– Nej, en månad.
– Kan jag redan nu få en tid hos dig om en månad eftersom det tog nästan ett halvår att få komma hit idag?
– Nej, jag vet inte när jag kommer att vara här. Oftast på fredagar, men då har jag fullt upp med operationer.
– Men …
– Fast det var bra att det gjorde ont, för då vet vi att det hamnade rätt. Och det kan bli ännu värre ikväll.
– Okej, det gör inget. Jag vill bara bli av med den här skiten. Kan jag träna?
– Inte springa, inte hoppa. Rullskidor och cykling, lite styrketräning.
– Men en månad … och sedan?
– Om det inte har blivit bättre så hör du av dig.
– Men ska jag behöva vänta ett halvår på en tid då igen?
– Eh, när var det du opererades?
– I januari.
– Jahaja.
Jag fortsatte en stund med att berätta att jag inte kan sova mer än max fyra timmar i stöten och att jag inte är mig lik och att jag inte har några muskler kvar och måste äta stark medicin hela tiden och att det är rätt svårt när man ska hålla skärpan och föreläsa om svenska skrivregler och korrigera felstavade abborrar. Ord, menar jag. Så tog jag honom i hand och sa tack och hej och gick iväg med tårarna rinnande och huvudet böjt.Och där är vi nu. Jag är full av tillförsikt och anser att en duktig no-bullshit-doktor är bättre än en som är trevlig men oskicklig. Det här kommer säkert att bli bra.
Hade jag varit på det viset, hade jag bett alla be en bön för knät. Giv mig styrka och tålamod kan jag också dra till med. Eller så kan vi alla sätta igång och minnas människor med skador som har läkt så att de har kommit tillbaka i full fart! Ja!
Ni som nu tror att ni ska få veta allt om när en av Sveriges största skådespelare under början av 1980-talet lät sin son sitta i mitt knä och hur det känns för mig nu när den lille parveln själv är en Hollywoodhunk, kommer att bli besvikna. För jag ska bara rapportera om den ständiga följetongen: mina knän.
Detta har hänt (den korta versionen):
Jag föddes.
Jag fick som 18-åring ont i knäna.
Jag hade ont i knäna tills jag som 27-åring artroskoperades.
Sedan fortsatte jag att ha ont i knäna eftersom det inte var något fel på dem och dessa obefintliga fel inte åtgärdades.
Jag föll i höstas omkull på en scen i Folkets Hus i Umeå eftersom golvet var galet.
Jag fick allt ondare – särskilt i vänster knä som vreds illa i scenfallet.
Jag opererades i detta vänsterknä i januari: lite trasig menisk och vilsna broskbitar togs bort.
Sedan fortsatte jag att ha ont trots att de trasiga bitarna hade tagits bort: basketspel var out of the question.
Min ytterst tålmodiga sjukgymnast sa i början av maj att nänu får du ta och kontakta din operationsläkare för du gör ju inga som helst framsteg trots att du är fantastiskt duktig vad gäller sjukgymnastiken.
Min operationsäkare sa efter påstötning att ja, nu är det nog dags för magnetröntgen.
Detta har inte hänt (sedan i början av maj):
Smärtan har inte försvunnit.
De svullna knäna har inte som genom ett mirakel blivit osvullna.
Det opererade knät funkar inte bättre.
Läkaren har inte skickat en remiss för magnetröntgen.
Jag har inte slutat med sjukgymnastiken.
Jag har inte spelat basket.
Jag har inte tjatat på läkaren.
Det där sista – insåg jag så sent som igår – är alldeles för mesigt. Men det kan bero på att jag inte förrän igår visste att läkaren inte hade fixat remissen. Så här lät det när jag ringde för att försiktigt säga ”harrrkl, ’schäkta, men när händer det något?”, och då fick tag på en tidsbeställningssköterska eftersom läkarna har semester.
– Men … vad konstigt. Hm. Knatter, knatter. Jag förstår inte. Läkaren har … näe. Den sjuttonde … nej. Men här har remissen funnits, men raderats. Och här har röntgenläkaren bett om mer information om operationen av operationsläkaren men inte fått någon och … och här har … nej. Knatter, knatter. Jag förstår inte, verkligen inte. Men kanske … nej.
Faktum är att jag nu har så vansinnigt ont i det opererade vänsterknät att jag bara kan sova fyra timmar i stöten. Och att jag misstänker att det ständiga tablettknaprandet på sikt inte är särskilt nyttigt. För att inte tala om hur onyttigt det är att gå omkring och gnälla, halta, stånka och på det hela taget vara en surkärring som står vid sidan av basketplanen och muttrar.
Den där brovinkeln symboliserar mitt knä och hur väl det funkar.
– Men Lotten, sa en av läkarna som jag under åren har besökt. Vad synd att du är så ung. Om du hade varit över 60, hade vi bytt ut knäna bara! Tjåpp, schwåpp!
Men jag hade nog gjort som Captain Baines då. Vägrat. Och så hade jag lutat mig mot James Onedin. Och sedan finge jag väl gå på som Zeb Macahan resten av livet.
