Etikett: klippning

Hej!

Igår åkte jag till Stockholm, klippte mig, gick till en restaurang och åt med två kompisar och tog sista tåget hem.

Hejdå!

Det är ungefär så jag borde skriva. För det är verkligen allt – mer hände inte. Jag ser nästan ut som förut, fisken på restaurangen var himmelskt god (norsk torsk) och champagnen flödade så att tusenlapparna for all världens väg och … min frisör var bland det ljuvligaste jag har stött på. Jag vet inte hur mycket släkten hostade upp för att ge mig detta – men det var värt det.

Jag såg ut så här innan jag klev in:

Så kom Janne-Pelle – min frisör. Han sa att jag var snyggt klädd, varpå jag protesterade eftersom jag bara två minuter tidigare hade lagt märke till att kjolen var lite spräckt (som om den strävade efter slits) och att koftan hade ett gigantiskt hål under ena ärmen samt att de knallrandiga strumpbyxorna var lite för skrikiga för den spräckliga kappan.

– Pfffft, precis sådär ska det ser ut! sa min frisör. Det är jättehäftigt!

Jag fick sätta mig ner i stolen och från den minuten och i de 90 minuter som följde hade Janne-Pelle bara fokus på mig. Han slog sig ner bredvid mig, tittade in i mina ögon och sa:

– Berätta!

Två minuter senare visste han allt om mig. Sedan ställde han sig bakom mig och drog fingrarna genom nudelsoppefrisyren gång på gång. Och några gånger till. Han berömde mig och håret och min hy och sa allt såpass rätt att jag tänkte att jag nog inte kan leva resten av livet utan  honom. Plötsligt skulle håret tvättas och skalpen masseras och som vanligt fick jag order om att slappna av. (Spänd som en fiolsträng is my middle name. Alla vill att jag ska slappna av.)

Jag klipptes, fick mer beröm, klipptes mer, blev tillfluffad, fick beröm för en perfekt placerad virvel, klipptes mer under det att vi diskuterade OS, HBT-Putin, invigningen, konståkning, axelvaddar och 50-årskalas. Veronica Lake tittade glatt på mig från spegeln, när Janne-Pelle sa:

– Ögonbrynen. Det ingår när man är hos mig. Om vi gör så här och så här och så. Hm.
– MEN SATAN VAD VACKER JAG ÄR!
– Hm. Vänta. Häääär. Så. Liiite grå ögonskugga. Mmm. Nu!
– Men! Titta på mig! Vilka blåa ögon!
– Mmm. Grått tar fram det blåa.
– Inte fan kan jag trycka ner en hatt på den här frisyren!
– Tssst. Klart att du ska ha hatt. Kom här.

Och så hjälpte Janne-Pelle mig på med kappa och hatt och tryckte till plommonstopet lite extra medan han log och glittrade med ögonen. Helt bakvänt krävde jag att få veta om han var nöjd med sitt arbete, vilket han sa att han var. Han öppnade dörren för mig, önskade mig välkommen tillbaka och jag klev ut på gatan i ett mörkt Stockholm, förvissad om att jag var absolut vackrast i världen.

Fyra timmar och en massa champagne senare var jag rent odrägligt hybristokig – Miss Universumtiteln låg liksom runt hörnet, Hollywood-regissörerna trampade i farstun och nästa vecka måste jag nog anställa en fem–sex personer som skriver min autograf.

Jean-Pierre Barda: tack!