Hoppa till innehåll

Etikett: klant

Påskmatsmassaker och en gåta

En gång när vi bodde i Skåne kom en av våra grannar hem till oss med en före detta trehjuling. Han var skitförbannad för att:

– DEN STOD PRECIS DÄR JAG SKULLE BACKA! KOLLA! DEN ÄR JU MOSAD!

Jag blängde amningstrött på honom och tänkte nåt i stil med ”undrar hur han hade uttryckt sig om ett av våra barn hade suttit på trehjulingen”. Så sa jag bara tack, och slängde trehjulingen i komposten.

En gång backade jag rakt in i en oskyldig stolpe. Jag körde säkert 0,1 km/h, och  stolpen vek sig som en italiensk fotbollsspelare och lade sig sedan ner och rullade ner i ett dike. Och en gång lyckades jag klanta mig jättemycket, men framlänges.

Framlängesolyckan gick till så här: jag körde upp på en mur.

Nu har jag  fått en rapport om hur min svåger har backat över en påse med mat. Orangeluvan skickade naturligtvis bilder på förödelsen.

Men höll äggen? Japp!

– Är det en purjolök?
– Japp, den var indränkt i ägg, och det kan ju funka. Fem ägg av tolv klarade sig! Baconet hade smitit ur förpackningen och hade tvärvetenskapligt möte med sillbitar.
– Grisfisk, liksom.
– Det konstiga var att sillar låg och simmade med bacon, trots att alla sillburkar var hela och stängda. Houdinitrick!
– Berätta mer!
– Jag kan servera zucchinimos och sill med honung!

Abba! Hallå! Produktavdelningen! Honungssill!

– Men det konstigaste var osten.
– Vaddå?
– Ja, alltså … Äsch, kolla på bilden.

Dagens gåta: ostens grymma öde. (Vi har facit.)

Ni ser – vilken bedrift! Jag lyckades skriva ända hit utan att nämna hur trist det är med coronapåsk när det dessutom är halv storm, molnigt och 5 °C samt lite hagelsnö i luften.

Och hur har ni  det?

Share
40 kommentarer

När jag räknade fel och påverkade säkert uppåt 100 människors fredag

Igår eftermiddag gick jag medelst hoppsasteg till mitt radiojobb som Vi i femman-domare. Det är ett roligt jobb, det är ett enkelt jobb (hur enkelt beskrev jag hääär) och det är ett jobb där jag får använda min konstiga allmänbildning med avgrundsdjupa hål och onödiga toppar.

Klockan 14:00 varje tävlingsdag får jag frågorna. De är såpass hemliga att jag inte får läsa dem på bussen på väg till Sveriges Radio och jag får verkligen inte sitta och nynna på Ted Gärdestads “Satellit” om de tävlande just den dagen ska kunna svara på hur ”satellit” stavas.

Men igår blev det lite tokigt. Jag skulle vara på ett visst ställe kl 14 och göra en viss grej som skulle pågå till 14:15 och så skulle jag bara åka hem och klä på mig representativa kläder, tvätta håret, läsa igenom frågorna, kolla runt lite, fokusera, sätta mascara på de blonda ögonbrynen (okej, så ska man inte göra säger alla som vet bättre), äta mellis och ge mig iväg.

Gah.
Gah.

Fast det som skulle vara avklarat kl 14:15 var inte färdigt förrän 15:30 (helt utan min förskyllan, måste här tilläggas – med tanke på det som komma skall), varför jag bara hann ta på mig kläder och inte äta, inte läsa och inte måla ett enda kroppshår.

Mäh.
Mäh.

Uppladdningen var som ni förstår heller inte ett dugg nödvändig – eftersom jag ju hade konstaterat att jobbet som Vi i femman-domare är så eeeeenkelt. Se här bara hur programledaren Jonas Carnesten efter 23 sekunder konstaterar att ”det kommer att gå bra” när jag filmar oss i sändning:

Enkelt? Pah.

Tävlingen satte igång och allt gick bra till vi kom till ett moment som heter ja- & nejfrågor, som lät så här (bara de 15 första frågorna nu):

  • 1. Driver Lasse-Maja en advokatbyrå?
  • 2 Är Muhammed en gud?
  • 3. Är plast ett grundämne?
  • 4. Är house en musikstil?
  • 5. Finns det sju världsdelar?
  • 6. Jobbar justitieministern med lagfrågor?
  • 7. Kommer den regerande världsmästaren i 100 meter löpning från Jamaica?
  • 8. Handlar Twilight-filmerna om utomjordningar?
  • 9. Ligger landet Somalia i Sydamerika?
  • 10. Rider man barbacka utan sadel?
  • 11. Är katten ett rovdjur?
  • 12. Kom bronsåldern före stenåldern?
  • 13. Är en lungsäck en väska?
  • 14. Var Picasso en uppfinnare?
  • 15. Är 50 procent av 500 lika med 250?

Barnen svarar ja eller nej och ibland nja och ibland njaej och då inväntar vi ett klart svar. På fråga 15 här ovan svarade ena laget klart och tydligt NEJ.

Men jag gav dem ett poäng. Utan att reflektera. Jag var övertygad om att jag hörde ett JA när de i verkligheten (vi har lyssnat på inspelningen) sade NEJ. Klart och tydligt, inget mummel, ett klart NEJ, vilket ju är fel. Mitt undermedvetna jag hade förmodligen bestämt mig för att de skulle svara JA.

Självklart är 50 % av 500 prick 250 även när det knasigt nog skrivs ”procent” och självklart skulle laget inte haft poäng. Men jag gjorde fel. Feeeel! Se, så här såg mitt protokoll ut:

Fel!
Fel!

Producenten förde poängprotokoll samtidigt som jag (som ju är den allsmäktiga domaren), och hade prickat för att laget inte skulle ha poäng. Å ja ba:

– Va? Va? Men va? Vaddå? Huh? Jag? Vem? Fel? Va?

Producenten trodde tyvärr mer på mig än på sig och bannar sig själv till döddagar, misstänker jag.

När tävlingen var ”avgjord” (eh), vann laget som hade svarat fel på fråga 15 med ett poäng, vilket ju inte var rätt eftersom resultatet egentligen var oavgjort. Och det är i detta läge man gömmer ansiktet och läser en dikt.

Rynka pannan, läs med domedagsröst och frottera er nu i mina (banala) känslor kontra Lagerkvists.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Såja. Badda min panna. Vagga mig i din famn som nublirdetreklamfilm-gubbarna på bio och skänk mig ännu en skänk och hela den sargade strupens sår med riktigt god whisky som vore du Pär Lagerkvist.

—– Ångerpaus ——

Efter sändningen sprang vi som hade arbetat med sändningen till en dator och letade fram rätt radiominut för att lyssna på hur laget som svarade fel hade svarat fel och inte rätt. Jag svor, jag bannade mig själv, jag erbjöd mitt huvud på en stupstock medan resten av radiopersonalen satte igång att ringa.

  • Übertjifen för Vi i femman sa: Tävlingsmomentet måste gå om. Trösta domaren med att detta har hänt förr. Mången gång.
  • Klassföreståndaren för det vinnande laget sa: Nämen åh. Ack. Nej. Åh.
  • Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
  • Teknikern som måste åka till Nyköping imorrn och inte får ledigt imorrn som planerat sa: Fan.
  • Morgonprogramledaren som får ändra sina planer och åka till Nyköping imorrn sa: Å fan.
  • Den tänkta inhopparen för morgonprogramledaren sa: Nä det går inte alls.
  • Inhoppande vikarien för morgonprogramledaren, tillika programchefen sa: Jahaja, då måste jag gå upp klockan 04 imorrn.
  • Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
  • Webbredaktören som precis hade skickat ut en pressrelease om kvällens (felaktiga) resultat sa: Fan.
  • Nyhetschefen som skulle jobba kväll med nyheter, fick istället leta telefonnummer till alla som skulle raggas för extrajobb.
  • Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
  • Domaren begravde sina händer i ansiktet och citerade Pär Lagerkvist.

The action såg ut så här:

Radiopersonal i upplösningstillstånd.
Radiopersonal i upplösningstillstånd.

—– Whiskypaus ——

Ack, den här bilden togs innan vi visste.
Ack, den här bilden togs innan vi visste.

Jag lägger mig platt, blottar strupen, ställer in och skjuter upp de jobb jag skulle ha genomfört imorrn och åker med radiopersonalen till Nyköping för att samla ihop två skolklasser och deras arga föräldrar. Klädd i säck och aska ska jag försöka ge rätt poäng till rätt lag. Måtte det gå väl.

Nu är frågan: skulle vi ha låtsats som ingenting och inväntat eventuella kontrollräknare eller gjorde vi rätt som omedelbart erkände vårt fel? Jag väljer att svara själv – vi gjorde rätt.

Men jag är i alla fall inte ensam:

Zick zack med lottodragning 1988.

Inte ensam.

Inte ensam.

Inte ensam.

Inte ensam.

Share
64 kommentarer

Hur var det nu med bilen som hamnade i diket?

Jo, hrrrrm.

Det har minsann kommit klagomål på att jag inte skriver om det jag borde skriva om. Att det sedan i somras ligger en bil begravd. Och att jag flera gånger har antytt att det ska avslöjas hemligheter. Som de facto inte är särskilt spännande egentligen.

Så här var det.

Den 14 juni efter basketträningen hamnade gamla Volvon från 1987 i diket. Så här skrev jag då:

Jag tyckte inte ens att jag antydde att det var något skumt med det hela, men konspirationsvågorna gick ändå höga i kommentatorsbåset. Motvilligt medgav jag till slut att pudelns kärna var … hemlig:

Det var ju dumt skrivet. För om något här i världen är intressant, så är det ju hemligheter. Jag skaffade mig en tidsfrist:

Och det har faktiskt inte gått ett halvår än!

Orsaken att alla blev misstänksamma var nog att jag ju inte är den som hymlar med mina egna tillkortakommanden. Vi har haft punkteringar på alla däck, jag har kört på underliga saker och pajat ett däck i taget och om jag så sneglar på en nylonstrumpa, springer maskorna kors och tvärs i ren panik. Alltså var det inte jag som var orsaken till dikeskörningen. Egentligen.

Direkt efter basketträningen åkte jag hem för att hinna övningsköra med Nittonåringen. Som inte vill ha körkort. (Vad ska man göra? Tvinga ungen?) Vi satte oss i bilen och körde ut på grusvägarna där man inte möter någon någonsin.

Jag är en väldigt avslappnad körlärare, eller handledare som det heter. Nittonåringen hade i somras av naturliga orsaker inte riktigt samma inställning till bilkörningen, utan ansåg att bilen var större än den är och att ratten inte svängde som den skulle och att det fanns för många pedaler. När vägen tog slut, sa jag med en axelryckning ”backa och vänd”. Och så väntade jag. Stackars Nittonåringen bet i underläppen, knep i ratten med vitnande knogar – och lyckades!

Vi körde än en gång till vägs ände, varpå jag med ännu en axelryckning sa ”backa och vänd”. Inte vet jag hur det gick till, men precis som när man försöker svänga med en eka och måste vrida spaken åt fel håll, vred Nittonåringen ratten åt fel håll så att vi åkte ner i diket. Jag var så avslappnad att jag varken sa stopp eller oj eller ens andra hållet – jag bara sa ”jahaja, där har vi ett dike”. (Jag har bett Nittonåringen om jättemycket ursäkt och sagt att jag i fortsättningen ska vara mycket mer nervös och på helspänn.)

Och NU började krånglet.

  1. Bilen hängde på vänster framhjul och höger bakhjul.
  2. Höger framhjul var högt uppe i luften och vänster bakhjul var nere i ett dike utan fäste.
  3. Vi hade ingen telefon med oss.
  4. Min djefla man låg hemma i ryggskottsparoxysmer.

Lösningen blev att jag sprang hem (2,5 km i basketskorna), haffade Skotten rakt över gatan, körde ner honom med gamla Toyotan och alla tillgängliga barn samt alla feta och ganska korta plankor som jag kunde hitta i källaren. Under tiden låg min djefla man och sa huff och oooh samt iiiiih i sin säng.

Jag sa till ett barn att fotografera allt, medan Skotten knöt knopar och beordrade barnen ner i diket med plankorna så att vänsterhjulet skulle få fäste, han justerade repet, knöt nya knutar, berättade hur jag skulle gasa med Toyotan … och så kröp han själv in i Volvon. Och skrek:

– KÖÖÖÖÖÖÖR!

Brrrrrrrrrum!
Brrrrrrrrrum! Det funkade!
Här ser man på första bilden hur jag höjer en glad näve. På andra bilden ser man hur jag fullständigt överlycklig tänker kasta mig i famnen på den intet ont anande skotten.
Här ser man på första bilden hur jag höjer en glad näve. På andra bilden ser man hur både jag och Elvaåringen fullständigt överlyckliga tänker kasta oss i famnen på den intet ont anande och mycket kompetenta Skotten.
Här i suddet ser man hur jag efter stora kramen fnissar ihjäl mig av lycka medan Skotten lugnt tänker gå och knyta upp alla knutar och hiva in plankor i bilen igen.
Här i suddet ser man hur jag efter stora kramen fnissar ihjäl mig av lycka medan Skotten lugnt tänker gå och knyta upp alla knutar och hiva in plankor i bilen igen. Elvaåringen ligger i diket och fnittrar hon med.

Så var det med det: jag råkade alltså styra Nittonåringen rakt ner i diket. För det var ju mitt fel – men den stackars sonen ville inte att allmänheten skulle få veta det förrän han hade fått sitt körkort. Nu har han dock ändrat sig eftersom övningskörningen sorgligt nog ligger på is när han bor i Lund. I några år till!

Share
44 kommentarer

Att lägga locket på

Förord

Jag och min djefla man har en ongoing beef (ung. ”sedan länge hetsig diskussion”) om lock. Jag anser att livet blir lättare om locken skruvas på mellan varven, medan han anser att livet förenklas om man eliminerar lockhandhavandet. Eller i alla fall nästan. Bara låtsasstänger lite sådär halvt om halvt.

Det gör att det ibland hamnar havregryn på golvet. Ibland socker. Ibland O’boy. Ibland går saker sönder. Man lyfter ju många gånger just lockförsedda burkar i locket. Men nästan allt uppvägs ju av att det låter så kul när skröfset sugs upp i dammsugaren.

Bakgrund

För en vecka sedan fylldes mina livsandar av rivningsraseri. Eller snarare rivningsglädje med tjoho eftersom jag råkade vända upp blicken och se ett bedrövligt fult tak från 1984, som vi redan vid inflyttningen för elva år sedan råkade skrapa hål på med en väldigt hög garderob.

Där borta har jag redan börjat riva. Och se, där till vänster hänger ju julgirlanger.
Där borta har jag redan börjat riva. Och se, där till vänster hänger ju julgirlanger.

Ritsch, ratsch, fillibombombom, så låg innertaket på golvet:

Det var i det här läget som jag började ångra mig.
Det var i det här läget som jag började ångra mig.

Uppföljning

Nu är jag inte längre så himla ivrig. För nu börjar ju pillerillet med att dra bort gamla spikar, såga panelbrädor (som jag hittade i källaren!), måla dem och inse att läkten som jag ska spika fast dem i är bedrövligt uppsatt. Men har man rivit A måste man bygga B.

Klimax

Igår stod jag och bände bort spikar från läkten medan Åttaåringen stod nedanför mig och berättade om hur han skulle samla kompisbilder i en liten mapp som klassfotograferingsföretaget hade delat ut. Jag sa mest hm och aj och oj samt jaså eftersom hammaren och tången fick all min uppmärksamhet. Då dundrade det till i trappan: make på uppgång!

– Kolla kolla, jag hittade en burk med vit bets! ropade min djefla man och räckte mig en av alla triljoner gamla burkar med färg som vi har i vår skattkammare till källare.
–Vad bra! sa jag. Men det är inte så mycket kvar va? sa jag – och skakade burken.

Ni ser hur locket – det väldigt lösa locket – ligger under stolen:

Klatjofs! Men varför ser Åttaåringen lite frusen ut?
Klatjofs! Men varför ser Åttaåringen lite frusen ut?
För han var lite överraskad av den källarkylda färgen.
För han var ju lite överraskad av den källarkylda färgen.

Efterord

När vi i en dryg timme hade torkat och torkat och torkat och dumpat alla vitfläckiga kläder i tvätten, gick jag in till badrummet för att tvätta av mig. Där, på handfatskanten stod färgburken – ovanpå ett vanligt dricksglas. En av den djefla mannen skapad, liten lekfull pyramid liksom. Jag behövde bara sträcka fram handen för att som när man leker plockepinn lyfta bort burken. Men det gjorde jag ju inte.

Jag råkade istället välta omkull både glas och färgburk – vars lock inte satt fast, nej – och spillde ner fyra röda handdukar med massor av vit bets. (Bildbevis saknas. Jag var liksom inte på fotohumör. Om doktor House hade sett mig hade han skrivit upp ”anger” och ”clumsiness” på sin tavla.) Men glasbitarna lät faktiskt jätteroligt på väg ner i dammsugaren! (”Obsessed with funny noices noises.”)

Share
57 kommentarer

Leendet

Det är som förgjort. Det kommer att gå rykten om mig. Ena dagen joggar jag skrikande runt i ett shoppingcentrum, idag störde jag gästerna inne på McDonald’s.

Jag hade inte ens ätit där – skulle bara passera rakt igenom, rapandes mycket nyttig sushi. Efter tre steg på det alltid kladdiga golvet, tog jag en sväng lite för snävt och fick in ena foten i barnstolsstapeln. Krasch, bang, bom. Stök och trassel, alla barnstolar har ju ben som spretar, nästan i spagat.

För att visa hur obrydd jag var över detta, städade jag bland de fallna stolarna och satte sedan leende (signalerande självironi, visst då, eller hur?) stegen mot dörren … när nyckelbandet runt halsen plötsligt utlöstes och föll som vorde det en alltför känslig skidbindning. Fortfarande leende, böjde jag mig ner för att plocka upp knippan – och slog på nervägen huvudet rakt i ett bordshörn.

– Aaaahaaaaaj! sa munnen på tok för högt innan självbehärskningsmekanismen slog till.

Leende sträckte jag på mig, leende gick jag ut, inte lika leende satte jag mig i bilen och inte alls leende gnuggade jag ynkligt min bula.

Fast nu ler jag igen, jag gillar när det syns hur ont jag har.

Share
13 kommentarer