När jag var ungefär 4 år trillade min 66-åriga mormor över dammsugaren. Hon landade (naturligtvis) på lårbenshalsen och hamnade i sträck på Lunds lasarett.
Plötslig insikt! I sträck på Lunds lasarett borde hennes memoarer ju ha hetat. (Om hon bara hade skrivit dem.) Hon tillfrisknade, och dog inte förrän 23 år senare.
I vintras trillade min mamma på rumpan pga. en kombination av
väderlek
S:t Eriksplan
dåliga dobbar.
Vurpan resulterade i en kotförskjutning och morfintabletter som nu ställer till det för henne såpass att hon får besök av hemtjänsten flera gånger om dagen. Om mamma hade gett ut sina memoarer, hade de kunnat heta Härliga hemtjänsten i Rollatordalen.
Men nog om släktingarnas fall – nu ska vi tala om mig. För jag är en jävel på att trilla! Om lårbenshalsen och kotorna ställer till det för mig i framtiden, ska gudarna veta att jag gjorde allt för att rusta dem.
Buster Keaton, 66 år gammal:
Ni som har hängt här ett tag minns kanske hur jag föll i källartrappan och landade på armbågarna, hur jag sprang nattorientering och låg ner mer än jag stod upp, hur jag ideligen cyklar omkull, hur jag effektivt stannfaller i Vasaloppet och hur jag har legat på rygg med en stekpanna i handen inne på Coop. Och då har jag inte ens tagit med alla baskettrill i uppräkningen.
Den där bollen är på väg rakt mot mitt huvud. Tjong, så föll jag omkull – kanske av ren självbevarelsedrift.
Men inte faller man väl under en enkel skogspromenad? Johodå. Kanske beror det på den allestädes närvarande basketbollen som distraherar mig? Kanske är jag bara en fladdermaja? Under de två senaste av corona framtvingade promenadåren har jag bl.a.
gått baklänges ini ett träd och där fallit omkull (orsaken var en plötsligt uppdykande älg)
tagit ett steg rakt ut i luften och fallit ner i en en meter djup grop som faktiskt inte fanns där dagen innan (sa jag om fornminnet som har legat där sedan 1100-talet)
som Bambi tagit mig fram på nedisad stig, halkat till, huggit tag i närmaste träd, gliiiiidit ner mot marken och sedan med ett brultalt sprätt kastats ett par meter bort när trädet gick tvärt av
bara häromdagen mitt i en intressant mening om tingens beskaffelse handlöst halkat av en snömoddsstig utan att slå huvudet i en enda de sju stora stenar som omgav mig.
Nu slumpade det sig så att det sistnämnda fallet sammanföll med en nysattack som pågick i 24 timmar. Jag nös, nös, nös, snöt mig, nös, nös och nös och snöt mig så imponerande brutalt att man hade kunnat ha mig som ett nummer på cirkus. Nysningarna gav mig en ruskig träningsvärk i magen, medan snömoddsfallet bara gav mig blöt rumpa, smutsiga brallor, massa skratt och trasiga glasögon.
Ni ser? Jag är Buster Keaton! Det är mycket mer ansträngande att nysa än att trilla!
Men här tog jag mig fram säkert som en bergsget! (Broddar på fötterna och dubbar på cykelhjulen.)
Igår eftermiddag gick jag medelst hoppsasteg till mitt radiojobb som Vi i femman-domare. Det är ett roligt jobb, det är ett enkelt jobb (hur enkelt beskrev jag hääär) och det är ett jobb där jag får använda min konstiga allmänbildning med avgrundsdjupa hål och onödiga toppar.
Klockan 14:00 varje tävlingsdag får jag frågorna. De är såpass hemliga att jag inte får läsa dem på bussen på väg till Sveriges Radio och jag får verkligen inte sitta och nynna på Ted Gärdestads ”Satellit” om de tävlande just den dagen ska kunna svara på hur ”satellit” stavas.
Men igår blev det lite tokigt. Jag skulle vara på ett visst ställe kl 14 och göra en viss grej som skulle pågå till 14:15 och så skulle jag bara åka hem och klä på mig representativa kläder, tvätta håret, läsa igenom frågorna, kolla runt lite, fokusera, sätta mascara på de blonda ögonbrynen (okej, så ska man inte göra säger alla som vet bättre), äta mellis och ge mig iväg.
Fast det som skulle vara avklarat kl 14:15 var inte färdigt förrän 15:30 (helt utan min förskyllan, måste här tilläggas – med tanke på det som komma skall), varför jag bara hann ta på mig kläder och inte äta, inte läsa och inte måla ett enda kroppshår.
Mäh.
Uppladdningen var som ni förstår heller inte ett dugg nödvändig – eftersom jag ju hade konstaterat att jobbet som Vi i femman-domare är så eeeeenkelt. Se här bara hur programledaren Jonas Carnesten efter 23 sekunder konstaterar att ”det kommer att gå bra” när jag filmar oss i sändning:
Enkelt? Pah.
Tävlingen satte igång och allt gick bra till vi kom till ett moment som heter ja- & nejfrågor, som lät så här (bara de 15 första frågorna nu):
1. Driver Lasse-Maja en advokatbyrå?
2 Är Muhammed en gud?
3. Är plast ett grundämne?
4. Är house en musikstil?
5. Finns det sju världsdelar?
6. Jobbar justitieministern med lagfrågor?
7. Kommer den regerande världsmästaren i 100 meter löpning från Jamaica?
8. Handlar Twilight-filmerna om utomjordningar?
9. Ligger landet Somalia i Sydamerika?
10. Rider man barbacka utan sadel?
11. Är katten ett rovdjur?
12. Kom bronsåldern före stenåldern?
13. Är en lungsäck en väska?
14. Var Picasso en uppfinnare?
15. Är 50 procent av 500 lika med 250?
Barnen svarar ja eller nej och ibland nja och ibland njaej och då inväntar vi ett klart svar. På fråga 15 här ovan svarade ena laget klart och tydligt NEJ.
Men jag gav dem ett poäng. Utan att reflektera. Jag var övertygad om att jag hörde ett JA när de i verkligheten (vi har lyssnat på inspelningen) sade NEJ. Klart och tydligt, inget mummel, ett klart NEJ, vilket ju är fel. Mitt undermedvetna jag hade förmodligen bestämt mig för att de skulle svara JA.
Självklart är 50 % av 500 prick 250 även när det knasigt nog skrivs ”procent” och självklart skulle laget inte haft poäng. Men jag gjorde fel. Feeeel! Se, så här såg mitt protokoll ut:
Fel!
Producenten förde poängprotokoll samtidigt som jag (som ju är den allsmäktiga domaren), och hade prickat för att laget inte skulle ha poäng. Å ja ba:
– Va? Va? Men va? Vaddå? Huh? Jag? Vem? Fel? Va?
Producenten trodde tyvärr mer på mig än på sig och bannar sig själv till döddagar, misstänker jag.
När tävlingen var ”avgjord” (eh), vann laget som hade svarat fel på fråga 15 med ett poäng, vilket ju inte var rätt eftersom resultatet egentligen var oavgjort. Och det är i detta läge man gömmer ansiktet och läser en dikt.
Rynka pannan, läs med domedagsröst och frottera er nu i mina (banala) känslor kontra Lagerkvists.
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Såja. Badda min panna. Vagga mig i din famn som nublirdetreklamfilm-gubbarna på bio och skänk mig ännu en skänk och hela den sargade strupens sår med riktigt god whisky som vore du Pär Lagerkvist.
—– Ångerpaus ——
Efter sändningen sprang vi som hade arbetat med sändningen till en dator och letade fram rätt radiominut för att lyssna på hur laget som svarade fel hade svarat fel och inte rätt. Jag svor, jag bannade mig själv, jag erbjöd mitt huvud på en stupstock medan resten av radiopersonalen satte igång att ringa.
Übertjifen för Vi i femman sa: Tävlingsmomentet måste gå om. Trösta domaren med att detta har hänt förr. Mången gång.
Klassföreståndaren för det vinnande laget sa: Nämen åh. Ack. Nej. Åh.
Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
Teknikern som måste åka till Nyköping imorrn och inte får ledigt imorrn som planerat sa: Fan.
Morgonprogramledaren som får ändra sina planer och åka till Nyköping imorrn sa: Å fan.
Den tänkta inhopparen för morgonprogramledaren sa: Nä det går inte alls.
Inhoppande vikarien för morgonprogramledaren, tillika programchefen sa: Jahaja, då måste jag gå upp klockan 04 imorrn.
Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
Webbredaktören som precis hade skickat ut en pressrelease om kvällens (felaktiga) resultat sa: Fan.
Nyhetschefen som skulle jobba kväll med nyheter, fick istället leta telefonnummer till alla som skulle raggas för extrajobb.
Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
Domaren begravde sina händer i ansiktet och citerade Pär Lagerkvist.
The action såg ut så här:
Radiopersonal i upplösningstillstånd.
—– Whiskypaus ——
Ack, den här bilden togs innan vi visste.
Jag lägger mig platt, blottar strupen, ställer in och skjuter upp de jobb jag skulle ha genomfört imorrn och åker med radiopersonalen till Nyköping för att samla ihop två skolklasser och deras arga föräldrar. Klädd i säck och aska ska jag försöka ge rätt poäng till rätt lag. Måtte det gå väl.
Nu är frågan: skulle vi ha låtsats som ingenting och inväntat eventuella kontrollräknare eller gjorde vi rätt som omedelbart erkände vårt fel? Jag väljer att svara själv – vi gjorde rätt.
Det har minsann kommit klagomål på att jag inte skriver om det jag borde skriva om. Att det sedan i somras ligger en bil begravd. Och att jag flera gånger har antytt att det ska avslöjas hemligheter. Som de facto inte är särskilt spännande egentligen.
Den 14 juni efter basketträningen hamnade gamla Volvon från 1987 i diket. Så här skrev jag då:
Jag tyckte inte ens att jag antydde att det var något skumt med det hela, men konspirationsvågorna gick ändå höga i kommentatorsbåset. Motvilligt medgav jag till slut att pudelns kärna var … hemlig:
Det var ju dumt skrivet. För om något här i världen är intressant, så är det ju hemligheter. Jag skaffade mig en tidsfrist:
Och det har faktiskt inte gått ett halvår än!
Orsaken att alla blev misstänksamma var nog att jag ju inte är den som hymlar med mina egna tillkortakommanden. Vi har haft punkteringar på alla däck, jag har kört på underliga saker och pajat ett däck i taget och om jag så sneglar på en nylonstrumpa, springer maskorna kors och tvärs i ren panik. Alltså var det inte jag som var orsaken till dikeskörningen. Egentligen.
Direkt efter basketträningen åkte jag hem för att hinna övningsköra med Nittonåringen. Som inte vill ha körkort. (Vad ska man göra? Tvinga ungen?) Vi satte oss i bilen och körde ut på grusvägarna där man inte möter någon någonsin.
Jag är en väldigt avslappnad körlärare, eller handledare som det heter. Nittonåringen hade i somras av naturliga orsaker inte riktigt samma inställning till bilkörningen, utan ansåg att bilen var större än den är och att ratten inte svängde som den skulle och att det fanns för många pedaler. När vägen tog slut, sa jag med en axelryckning ”backa och vänd”. Och så väntade jag. Stackars Nittonåringen bet i underläppen, knep i ratten med vitnande knogar – och lyckades!
Vi körde än en gång till vägs ände, varpå jag med ännu en axelryckning sa ”backa och vänd”. Inte vet jag hur det gick till, men precis som när man försöker svänga med en eka och måste vrida spaken åt fel håll, vred Nittonåringen ratten åt fel håll så att vi åkte ner i diket. Jag var så avslappnad att jag varken sa stopp eller oj eller ens andra hållet – jag bara sa ”jahaja, där har vi ett dike”. (Jag har bett Nittonåringen om jättemycket ursäkt och sagt att jag i fortsättningen ska vara mycket mer nervös och på helspänn.)
Och NU började krånglet.
Bilen hängde på vänster framhjul och höger bakhjul.
Höger framhjul var högt uppe i luften och vänster bakhjul var nere i ett dike utan fäste.
Vi hade ingen telefon med oss.
Min djefla man låg hemma i ryggskottsparoxysmer.
Lösningen blev att jag sprang hem (2,5 km i basketskorna), haffade Skotten rakt över gatan, körde ner honom med gamla Toyotan och alla tillgängliga barn samt alla feta och ganska korta plankor som jag kunde hitta i källaren. Under tiden låg min djefla man och sa huff och oooh samt iiiiih i sin säng.
Jag sa till ett barn att fotografera allt, medan Skotten knöt knopar och beordrade barnen ner i diket med plankorna så att vänsterhjulet skulle få fäste, han justerade repet, knöt nya knutar, berättade hur jag skulle gasa med Toyotan … och så kröp han själv in i Volvon. Och skrek:
– KÖÖÖÖÖÖÖR!
Brrrrrrrrrum! Det funkade!Här ser man på första bilden hur jag höjer en glad näve. På andra bilden ser man hur både jag och Elvaåringen fullständigt överlyckliga tänker kasta oss i famnen på den intet ont anande och mycket kompetenta Skotten.Här i suddet ser man hur jag efter stora kramen fnissar ihjäl mig av lycka medan Skotten lugnt tänker gå och knyta upp alla knutar och hiva in plankor i bilen igen. Elvaåringen ligger i diket och fnittrar hon med.
Så var det med det: jag råkade alltså styra Nittonåringen rakt ner i diket. För det var ju mitt fel – men den stackars sonen ville inte att allmänheten skulle få veta det förrän han hade fått sitt körkort. Nu har han dock ändrat sig eftersom övningskörningen sorgligt nog ligger på is när han bor i Lund. I några år till!
Jag och min djefla man har en ongoing beef (ung. ”sedan länge hetsig diskussion”) om lock. Jag anser att livet blir lättare om locken skruvas på mellan varven, medan han anser att livet förenklas om man eliminerar lockhandhavandet. Eller i alla fall nästan. Bara låtsasstänger lite sådär halvt om halvt.
Det gör att det ibland hamnar havregryn på golvet. Ibland socker. Ibland O’boy. Ibland går saker sönder. Man lyfter ju många gånger just lockförsedda burkar i locket. Men nästan allt uppvägs ju av att det låter så kul när skröfset sugs upp i dammsugaren.
Bakgrund
För en vecka sedan fylldes mina livsandar av rivningsraseri. Eller snarare rivningsglädje med tjoho eftersom jag råkade vända upp blicken och se ett bedrövligt fult tak från 1984, som vi redan vid inflyttningen för elva år sedan råkade skrapa hål på med en väldigt hög garderob.
Där borta har jag redan börjat riva. Och se, där till vänster hänger ju julgirlanger.
Ritsch, ratsch, fillibombombom, så låg innertaket på golvet:
Det var i det här läget som jag började ångra mig.
Uppföljning
Nu är jag inte längre så himla ivrig. För nu börjar ju pillerillet med att dra bort gamla spikar, såga panelbrädor (som jag hittade i källaren!), måla dem och inse att läkten som jag ska spika fast dem i är bedrövligt uppsatt. Men har man rivit A måste man bygga B.
Klimax
Igår stod jag och bände bort spikar från läkten medan Åttaåringen stod nedanför mig och berättade om hur han skulle samla kompisbilder i en liten mapp som klassfotograferingsföretaget hade delat ut. Jag sa mest hm och aj och oj samt jaså eftersom hammaren och tången fick all min uppmärksamhet. Då dundrade det till i trappan: make på uppgång!
– Kolla kolla, jag hittade en burk med vit bets! ropade min djefla man och räckte mig en av alla triljoner gamla burkar med färg som vi har i vår skattkammare till källare.
–Vad bra! sa jag. Men det är inte så mycket kvar va? sa jag – och skakade burken.
Ni ser hur locket – det väldigt lösa locket – ligger under stolen:
Klatjofs! Men varför ser Åttaåringen lite frusen ut?För han var ju lite överraskad av den källarkylda färgen.
Efterord
När vi i en dryg timme hade torkat och torkat och torkat och dumpat alla vitfläckiga kläder i tvätten, gick jag in till badrummet för att tvätta av mig. Där, på handfatskanten stod färgburken – ovanpå ett vanligt dricksglas. En av den djefla mannen skapad, liten lekfull pyramid liksom. Jag behövde bara sträcka fram handen för att som när man leker plockepinn lyfta bort burken. Men det gjorde jag ju inte.
Jag råkade istället välta omkull både glas och färgburk – vars lock inte satt fast, nej – och spillde ner fyra röda handdukar med massor av vit bets. (Bildbevis saknas. Jag var liksom inte på fotohumör. Om doktor House hade sett mig hade han skrivit upp ”anger” och ”clumsiness” på sin tavla.) Men glasbitarna lät faktiskt jätteroligt på väg ner i dammsugaren! (”Obsessed with funny noices noises.”)
Det är som förgjort. Det kommer att gå rykten om mig. Ena dagen joggar jag skrikande runt i ett shoppingcentrum, idag störde jag gästerna inne på McDonald’s.
Jag hade inte ens ätit där – skulle bara passera rakt igenom, rapandes mycket nyttig sushi. Efter tre steg på det alltid kladdiga golvet, tog jag en sväng lite för snävt och fick in ena foten i barnstolsstapeln. Krasch, bang, bom. Stök och trassel, alla barnstolar har ju ben som spretar, nästan i spagat.
För att visa hur obrydd jag var över detta, städade jag bland de fallna stolarna och satte sedan leende (signalerande självironi, visst då, eller hur?) stegen mot dörren … när nyckelbandet runt halsen plötsligt utlöstes och föll som vorde det en alltför känslig skidbindning. Fortfarande leende, böjde jag mig ner för att plocka upp knippan – och slog på nervägen huvudet rakt i ett bordshörn.
– Aaaahaaaaaj! sa munnen på tok för högt innan självbehärskningsmekanismen slog till.
Leende sträckte jag på mig, leende gick jag ut, inte lika leende satte jag mig i bilen och inte alls leende gnuggade jag ynkligt min bula.
Fast nu ler jag igen, jag gillar när det syns hur ont jag har.
