Men vi inleder väl dagsrapporten från början?
Jag vaknade igår morse i Kiruna med ett lite svullet öga som skavde och ryckte. Förmodligen är det en en alien i någon glaskroppsnerv. Eftersom jag sov på en folkhögskola, fanns det ingen anledning att fotografera frukosten ity folkhögskolefrukostar är som frukostarna hemma i köket.
När jag skulle börja föreläsa, ville min dator inte kommunicera med kanonen. Efter en kvarts fäpplande och grejande, gav jag upp och fick exportera Keynotepresentationen till en annan dator och i ett annat format (PPT, usch). Det gick inte alls bra eftersom formateringen blev helgalen, och jag längtade efter forna tiders OH-apparater. Mina föreläsningar bygger väldigt mycket på textexempel från den tokiga verkligheten, men jag inser nu att jag nog måste skapa en reservföreställning så att jag klarar mig utan bilder om jag måste.
När jag i godan ro satt och åt lunch efter föreläsningen, kom en andfådd, högröd taxichaufför inspringande. Flygtaxibolaget hade nämligen gett mig fel hämttid och eftersom jag inte har telefonen på när jag föreläser hade de inte fått tag på mig. (”Åtta missade samtal.”)
De hade då vänt på hämtrutten och plockat upp alla de andra resenärerna först och sedan väääääääntat på mig och när jag till slut sprang in i taxin och sa ojojojoj, blir det panik och missar vi flyget nu?, möttes jag av en kompakt tystnad. Och ett tyst näe.
Svälj.
Flyget flög sedan i motvind till Stockholm och tåget tågade lite långsammare än beräknat till Örebro och kl. 18:00 förlorade jag rätten till mitt hotellrum eftersom jag inte hade meddelat ”sen ankomst”. Visserligen återfick jag rätten kl. 18:08, men allvarligt: är man ”sen” om klockan inte ens är kvällsmat?
På tio minuter krängde jag så på mig en klänning och klackeskor samt jättemycket kajalpenna som, tänkte jag, skulle ta fokus från ögonryckningen. Sedan småsprang jag till Örebros jättecoola slott.
Inne på slottsgården var det champagnemingel, där jag eftersom jag inte visste bättre konverserade personalen och ställde frågor om slottet. Det byggdes redan på 1300-talet, men gjordes relativt radikalt om så sent som på 1800-talet. På vissa ställen kan man se medeltida spetsbågefönster, men det mesta är falsk barock. Det nästan häftigaste är namnen på fyra av byggherrarna arkitekterna:
- 1573–80 Mäster Ludvig
- 1580–96 Herkules Midow
- 1596–1604 Mickel Byggmästare
- 1604–27 Jakob von Brüssel
Inne i slottet hade arrangörerna spritt ut grönsaker. Nu talar vi inte om en och annan liten tomat och några ärtor i kors, utan drivor av palsternackor, morötter, potatisar, purjolökar, kronärtskockor, selleri och majskolvar. Lampor lyste i grönt på människofigurer i naturlig storlek som såg ut precis som ståstillaartisterna som står och är guldsprejade i världens storstäder.
På minglet träffade jag massa människor som trodde att jag flirtade med dem och som dyrt och heligt medan vi skålade tittade mig djupt i ögonen och lovade att de skulle infinna sig till min föreläsning klockan halv nio på morgonen. De frågade också vad jag skulle prata om, så jag berättade om svenska skrivregler och den moderna svenskan och rättstavning och finurliga formuleringar, men ville egentligen bara svara:
– Alltså jag är egentligen bara här för att få äta hotellfrukost.
Mitt hotell (Scandic Grand) i Örebro var finfint med hissar, mjuka mattor, platt-tv, kortnycklar, jättebar, trevlig personal, designade lampor och en bred säng.
Som bekant brukar jag ju be om tekokare på rummet eftersom jag är en tetoka. På hotellen svarar man då
- nej, vi har inga extra tekokare
- javisst!
- nej, men du kan under hela dygnet ta te ute i tv-rummet
- nej, men du kan köpa te för 35 kr i receptionen.
Örebrohotellet svarade rappt:
”Jag har bokat in dig natten mellan den 24-25/9 med avtal visa Sitevision.
Jag har även lagt in önskemål om tekokare på ditt rum. En bekräftelse är skickat i ett separat mail.”
Men när jag kom fanns det ingen information om ”avtal Sitevision” utan jag fick lägga ut för betalningen. Däremot kunde jag glädja mig åt en tekokare. En tekokare! Hurra!
Men … nu är frågan vad hotellpersonalen trodde att tetokan skulle göra med tekokaren eftersom det inte fanns något annat än en tekokare. Ingen mugg, inga tepåsar …
Det häftigaste under gårdagen var kanske ändå asfaltsavskalningsmaskinen som jag träffade på ute på gatan. Blink, tut, skrap och imponerade mojänger. Men när och varför gör man så här?
Fotnot 1
Baconfrukosten och äggröran var alldeles utmärkt, men det var så fullt att jag blev tvungen att sitta och armbågsknuffas med synnerligen pratsamma hotellgäster som inte gillade bacon.
Fotnot 2
Jag och ögat ryckte i takt under hela föreläsningen som gick alldeles utmärkt eftersom datorn och kanonen var kompatibla. Nu längtar jag inte alls efter OH-apparater och kommer säkerligen att glömma bort att skapa en reservföreläsning.
