Hoppa till innehåll

Etikett: KB

När Karl XIV Johan fick svensklektioner

Stackars herr Bernadotte, gick och blev kung i Sverige (och Norge) fastän han var republikan, fransman och sedan 47-årsåldern adopterad av Karl XIII, som ju var gammal och barnlös.

Men vad skådar mitt öga? Wikipedia:

”Karl XIV Johan ägde en stor verbal förmåga, men lärde sig aldrig att tala svenska, vilket han djupt ångrade. Kungen fick undervisning i svenska av bibliotekarien P.A. Wallmark under åren 1810-1813, men tillgodogjorde sig detta endast sporadiskt och under korta stunder.”

Undervisning i svenska? Heureka!

Ytlänningars (och då särskilt fransosers) träning i att uttala svenska! (Utgiven 1811.)
Samling av de nödvändigaste orden när man ska prata svenska. Eller “Samliguene àv dê neudwaindigâsté ourde nair mann ville tâla.”

Detta är den finaste lilla pärla till bok som världen har skådat. Alla uttal är skrivna med bokstäver som man kan läsa, och anpassade efter en fraaaansk mun. Som ju jobbar i sängen.

– Fluuu meigh én semeuregause! ropar Karl Johan här.

Så nasal han säkerligen var, behövde han säkert också kunna prata om sina naisebaurrare. Eller svullet tandetecheute?

Oh, så intressant – tandkött och kött som man äter uttalas inte riktigt likadant:

Houneguer?

reuquete techeutte (rökt kött)
ouquesetecheuette (oxkött)
mieulquelimepare (mjölklimpa)

Teurstigne? 

corquesquerouve (korkskruv)
drique quelounque (drickklunk)

Aum vaiderette:
éne seneubolle
(en snöboll)
ette selagueréguene (ett slagregn)

Arvingar till tronen då?
mitte frounetimmere (mitt fruntimmer)

Förtvivlan, uppförande, en förtrogen! (Vad händer där i sängen?)
Skönheten, fulheten, blodet och kindbenen i en härlig allians på ett boksida!

Den här boken finns bara på KB, men för ett par hundralappar kan man få vilken bok som helst inskannad och mejlad till sig. Och det är precis det jag har gjort. Inte nog med att jag nu har den i min dator – den finns dessutom tillgänglig i digitaliserat skick för andra bokstavstokar!

Något ni vill att jag slår upp?

Spotta, svetta, torka, hosta … huuuu.
Share
65 kommentarer

Från Kungliga biblioteket till Melodifestivalen

Ett av mina favoritställen är ju Kungliga biblioteket, och där hade jag igår ett jobbrelaterat möte. Men eftersom KB håller på att byggas om, måste man låsa in sina kläder i en barack utanför huvudbyggnaden och sedan stoppa sina datorer, plånböcker, pennor och annat livsnödvändigt i en genomskinlig plastpåse som på Arlanda och lämna kvar väskan i baracken … och det kändes så spännande att jag blev alldeles till mig.

Spontanintervjun med vakten på plats blev däremot blott med ja och hrrrm besvarad. Tydligen är vaktjobbet i KB-baracken ett uppdrag som inte bjuder på rånare, bovar, banditer och utpressningssituationer.
Spontanintervjun med vakten på plats blev däremot blott med ja och hrrrm besvarad. Tydligen är vaktjobbet i KB-baracken ett uppdrag som inte bjuder på rånare, bovar, banditer och utpressningssituationer.
Men lite brottslig hade jag lätt kunnat bli genom att bara norpa med mig skåpnyckeln och gå hem.
Men lite brottslig hade jag lätt kunnat bli genom att bara norpa med mig skåpnyckeln och gå hem.

När jag hade varit mötesseriös och redigeringsallvarlig i flera timmar, sammanstrålade jag med Orangeluvan och två av våra barn för att äta lite inne i Solna Centrum före vidare festligheter i Den Nya Arenan där Zlatan vanligtvis gör en massa mål. Men inne i Solna Centrum var det totalt kaos eftersom melodifestivalartisterna där måste uppträda med sin låt och sedan kränga skivor, planscher och t-shirtar.

Måste? Ja, jag skriver ”måste” för det kan inte vara särskilt kul. En låt sjungs (nåja, det är play back), sedan blir det autografskrivande och smajlande i en timme medan låten spelas non stop i hela centrumet. När jag blir popstjärna ska jag förhandla bort den delen av kändisskapet. Eller kalla in Arne Weise som stand-in. (Mer om honom om en stund.)

Men huuuuu sicken tradröv som manade på alla unga fans! Kön med unga människor i glassfärgade frisyrer ringlade sig i trippla led hundratals meter och … ja, så här lät det:

”Vi måste hjälpas åt och höja tempot annars blir vi aldrig färdiga! Det finns tider och passa och det måste gå fort!”

Så här roade var Yohio och hans två musiker:

Gitarristen och basisten vilade sig i form medan huvudpersonen skrev och skrev och skrev.
Gitarristen och basisten vilade sig i form medan huvudpersonen i en underbar frisyr skrev och skrev och skrev.

Promenaden till Den Nya Arenan (som, okejdå, den heter Friends) var lika lång och mörk och halkig som vanligt, men till slut kom vi helskinnade fram till … eh … Barnens dag! Det var kommers som jag aldrig har sett kommers någonsin förr; mat och dryck och lotterier och frågesporter och 28 000 människor på plats – som gjorde allt för att få betala så mycket som möjligt för ljuspinnar, öronploppar, lättöl och popcorn på detta gigantiska genrep.

Obegripligt många människor. Och alla var extremt glada över att få vara med!
Obegripligt många människor. Alla var dessutom extremt glada över att få vara med!

Och nu kommer några avslöjanden – om någon till äventyrs läser detta före finaltävlingen den 9 mars och inte vill veta vem som överraskade, vem som var utklädd till brandman och vad Carola konstigt nog hade på sig: sluta läsa. Nu.

Här kommer spoilers och extralysen!

När Danny vid några få ögonblick inte var klistrad vid manuskorten, anade man en lätt och ledig improvisatör – jag blev glatt överraskad och imponerad. Släng korten, Danny – det blir jättebra!

Danny var så här lättklädd – inte för att han har en ovanligt vacker bringa utan för att brandmän alltid är klädda på detta vis.
Danny var så här lättklädd – inte för att han har en ovanligt vacker bringa utan för att brandmän ju alltid är klädda på detta vis.
Föreställ er alla framrusande barns enorma besvikelse när den person som stod i denna lilla lätta vårkappa inte var Sean Banan utan … Arne Weise..
Föreställ er alla framrusande barns enorma besvikelse när den person som stod i denna lilla lätta vårkappa inte var Sean Banan utan … Arne Weise.
Det är prick 30 år sedan ”Främling” vann, så naturligtvis kom Carola och rev av den. Eller rev och rev, hon pep av den – sjöng den som vore hon 10 år gammal var vad hon gjorde. I en gul kostym som såg ut så här.
Det är prick 30 år sedan ”Främling” vann, så naturligtvis kom Carola och rev av den. Eller rev och rev, hon pep av den – sjöng den som vore hon 10 år gammal, var vad hon gjorde. I en gul kostym som såg ut så här.
Men inte bara Carola kan styra ut sig – se som jag såg ut!
Men inte bara Carola kan styra ut sig – se som jag såg ut!

Klart bäst låt tyckte jag (till min egen stora förvåning) var Robin som sjöng ”You”. (Han måste ha putsat på framträdandet, för så här skrikig som nedan var han inte.) Uppdatering efter den riktiga finalen på lördagskvällen: ROBIN VANN JU! (Det är väldigt konstigt: jag brukar alltid tippa fel.)

Genrepskvällen avslutades med en halvtimmes promenad till tunnelbanan i den här miljön – 30 000 människor (varav minst 10 000 satt i barnvagn) bland tutande bilar och tutande bussar på trånga villagator:

Ännu en spontanintervju gjordes – en av vakterna på tunnelbanan berättade mycket nöjt att melodifestivalåskådare inte slåss lika mycket som fotbollsfans. Och att de sjunger mindre. Oooh, the irony.

Share
62 kommentarer

Digitalisering av gamla tidningar på Bokmässan

Titta, titta! Frakturstil från 1827!

Men vaff… det går ju inte att läsa.
Men vaff… det går ju inte att läsa.

Idag öppnar Bokmässan vändkorsen för branschfolket, som i foträta skor kommer att knuffa på varandra till ungefär klockan 17, när raspet av öppnande vinboxar kommer att skölja över lokalen. (Om rasp kan skölja? undrar ni. Japp, i just detta fall kan det det.)

Kungliga Biblioteket håller på med ett projekt – Digidaily – att dagstidningar från tidernas begynnelse ska digitaliseras och läggas ut till allmänt beskådande. Detta innebär att jag förmodligen kommer att sluta snyta barnen, städa huset, laga mat till släkt och vänner samt klippa tånaglarna.

För det är intressant.

Frakturstilen (som i Stockholms-Posten ovan) är fortfarande fruktansvärt svårläst, så den lämnar jag tills vidare. Se här hur det såg ut 1858 istället!

Norrköpings-Kuriren med fläckar och allt!
Norrköpings-Kuriren med fläckar och allt!

Men vi måste zooma in lite.

Se vid den pekande handen: passagerare som ska åka med ångfartyget Norge får sätta sig på sin plats kvällen före avfärd om de vill utan att det kostar extra!
Se vid den pekande handen: passagerare som ska åka med ångfartyget Norge Nore får sätta sig på sin plats kvällen före avfärd om de vill – utan att det kostar extra!

Raskt trampar vi vidare på denna tidsresa och hamnar på Svenska Dagbladets förstasida från 1895.

Detta var morgonupplagan – den utkom även i kvällsupplaga på torsdagar. Men varför är det punkt efter titeln?
Detta var morgonupplagan – den utkom även i kvällsupplaga på torsdagar. (Men varför är det punkt efter titeln?)

Vad står det i den lilla redaktionella rutan där till vänster?

SvD med punkt alltså. Varför? Vet ni?
SvD med punkt alltså. Varför? Vet ni?

Det är gratis att få tidningen hemburen i Stockholm och den ansvarige utgivaren och bondsonen Gustaf E. Ericson med det skamfilade ryktet var minsann anträffbar blott en timme på eftermiddagen. Och se, Karduansmakaregatan som inte finns längre (precis som själva karduansmakarna).

Uppdatering
Karduansmakargatan finns och lever i allra högsta välmåga! (Hur det är med karduansmakarna är däremot oklart.)
Slut på uppdatering 

Men vad står det där … va? Vid telefonnumren står det – ”Allmänna n:o” – och det låter bekant. Aha! Det var alltså så man angav vilket telefonbolag man hörde till! Det privatägda Stockholms Allmänna Telefon konkurrerade med Rikstelefon (som var statligt) och telefonledningarna for som trasselsuddar genom luften medan alla gick i fotsida kjolar och halm i skorna och barnen kröp omkring i saltgruvorna med undulater i burar och alla söp som svin och uttalade alla ord med jättemycket fv överallt och alla cyklade på konstiga cyklar och alla män hade krusiduller på mustascherna.

Eller inte.

Idag pratar jag om detta på Bokmässan tillsammans med Pär Nilsson och Heidi Rosen. Tiden är så begränsad att det finns stor risk att hela jag imploderar av ett undertryck som orsakas av tidsresor som inte är.

Share
77 kommentarer

Studiebesök på Kungliga Biblioteket

Kungliga biblioteket – den ursprungliga delen från 1877.
Kungliga biblioteket – den ursprungliga mittendelen från 1877.

När jag och den djefla mannen åren runt 1987 skrev i Pålsjö Ängsblad, fascinerades jag av att varje nummer (med mina texter!) skulle skickas till KB – Kungliga Biblioteket i Stockholm. För dit ska allt skickas – ett s.k. plixtexemplar. Jag såg framför mig ett slott med tidningshögar och boktravar och tänkte att där, där skulle man ju jobba. Och slott var det nästan – biblioteket var ju inhyst i det kungliga slottet ända tills 1) det gamla slottet brann och 2) prylarna inte fick plats i det nya slottet längre.

Huset är alltså såpass gammalt att det inte ens fanns elektrisk belysning, varför det bara var öppet ”alla söckendagar kl. 10–15”. (När huset sedan fick el 1892, var det öppet ända till 19.)

Och nu har jag tack vare bibliotekarien Pär Nilsson, aka ”Gnesta-Pelle”, varit på studiebesök på KB! Tyvärr råder fotoförbud, varför jag inte har bilder på allt som ju skulle kunna vara så intressant för er att se. Jag frågade dock om lov och fick ta några få bilder här och där, men avhöll mig från att krypa in i garderober och förråd och rota i skrivbordslådor.

Ingen protesterade när jag tog denna bild i entrén. (Nej, jag vet inte vad det kan ha varit för intressant hål här.)
Ingen protesterade dock när jag tog denna bild i entrén. (Nej, jag vet inte vad det kan ha varit för intressant hål här.)

Just nu håller man för trettifjuttonde gången på att bygga till och om samt modernisera på insidan. Därför är våningsplanen ovanför själva läsesalarna utrymda, tömda och absurt röriga. Samt fulla av stolpar!

Stolpar och pelare med båtvarvsliknande gjutjärnsmuttrar!
Stolpar och pelare med båtvarvsliknande gjutjärnsmuttrar!

Jag läser i NE: ”Biblioteket, med drag av nyrenässans, var en av de första byggnaderna i Sverige som hade stomme i gjutjärnskonstruktion.” Aha! Det är den ni ser på bilden! (Det kommunalgråa golvet är dock av senare datum.)

På ett av de översta planen finns en ”museiö” – en museal inrättning som ser ut precis som det gjorde på KB förr, med rustika gjutjärnsupphängda hyllplan, ekskrivbord med matchande stolar och allt.

Den där gigantiska skrivaren i förgrunden ingick inte i det museala. Än.
Den där gigantiska skrivaren i förgrunden ingick egentligen inte i det museala. Än.
Jag skulle ta en bild på de campande öldrickarna ute i Humlegården, men kameran fokuserade på något vackrare: en fönsterhake från 1877.
Jag skulle ta en bild på de campande öldrickarna ute i Humlegården, men kameran fokuserade på något vackrare: en fönsterhake från 1877.

Men nu till det mest fantastiska: underjorden. Under själva KB-byggnaden ligger fem våningsplan, i urberget, stora som en liggande Hötorgsskrapa. Gångarna är längre än sjukhuskulvertar och bokhyllorna fler än hemma hos t.ex. Jan Myrdal. Det är så fantastiskt att man tar sig åt hjärtat och andas lite häftigare och drar in dammdoftande syre som andas 1800-tal. (Om syre kan andas? Självklart.)

På vissa ställen ligger tidningar inbundna i läderpärmar, på andra ställen är de blott inpackade i brunt papper och trådiga snören – paket som är förseglade med 150 år gamla knutar och som inte öppnas så länge det finns dubbletter som inte är inpackade. Om man ändå öppnar paketen, har tidningarnas fibrer åldrats så att papperet är trasigt i alla vikningar och veck. (Om tidningen inte är ännu äldre och gjord av linnelump, för den håller mycket bättre och är smidigt, mjukt och inte ens skört.)

Inbundna tidningar från 1800-talets första hälft.
Inbundna tidningar från 1800-talets första hälft.

Jag fick titta i en Aftonbladet från 1846. Den hette då ”Det tjugondeförsta Aftonbladet” beroende på de ständigt indragna utgivningsbevisen och påminner – som gamla tidningar ju gör – om telefonkatalogen i fråga om layout och läsbarhet. Att Aftonbladet drogs in på detta sätt berodde på att den var “vådlig för allmän säkerhet, eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller av en fortfarande smädlig egenskap“. Ehum.

I tidningen kan man läsa om effektiv råttbekämpning, hårpomada, godt körsbärsvin, vitriololja, rysk lackfernissa, Havanna-cigarrer, Carolina risgryn (”utmärkt vacker, på Kontoret, en trappa upp i huset Nr 80 vid Jerntorget, hos L. Vallentin”). Diverse fullkomligt nyktra män i 30-årsåldern söker anställning och någon vill byta sitt stenhus ”med tillräckliga uthus” mot en ”landtegendom nära staden”. Benjamin Leja tillkännager följande:

MACASSAR-OLJA och KALIDOR.

Af dessa begärliga artiklar, hvaraf jag den sednare tiden icke kunnat med tillhandahållande motsvara den starkare efterfrågan, har jag nyligen åter inbekommit ett större parti, hvarom jag ansett mig böra hafva äran avertera den resp. allmänheten.

(Benjamin Lejas son Joseph startade det varuhus som sedermera blev NK. Folk var så himla driftiga förr i tiden.)

Den förra tillbyggnationen på KB ägde rum på 1990-talet och är av typen nybrutalism. Betong är ett vanligt material.

Detalj i hörsalen. (Ni ser att fotograferingsförbudet efterlevs såtillvida att jag inte tar bild med blixt och inte på sådant som är kontroversiellt eller särskilt intressant.)
Detalj i hörsalen. (Ni ser att fotograferingsförbudet efterlevs såtillvida att jag inte tog bilder med blixt och inte på sådant som är kontroversiellt eller särskilt intressant.)

Mikrofilmsavdelningen är så fin, så fin. Papplådorna är så noggrant sorterade och alla som sitter och läser här på mikrofilmsapparaterna är så tysta och försynta. Och gamla. Jag tror att jag vill dö inne i mikrofilmsavdelningen.

Apropå dö, så har ju väldigt många mikrofilmer dött en förfärlig död; nitratfilmerna självantände och brann upp medan acetatfilmerna förvandlades till filmgegga. De nuvarande är av polyester och ska nog hålla lika bra som av syntet knastrande skjortor från 1977.

Rullande hyllor. Man känner sig som Jack Sparrow när man kör dem.
Rullande hyllor. Man känner sig som Jack Sparrow när man kör dem.

Katalogiserandet, alfabetiserandet och den fantastiska ordningen är förstås några av grundbultarna på KB. Jag läser i Ugglan (Nordisk Familjebok, 1905) om detta:

”År 1862 påbörjades en för all framtid beräknad katalog, skrifven på lösa oktavlappar, hvar och en upptagande titeln på blott en bok.”

Åh, ”för all framtid”. Där satt de – bl.a. August Strindberg – och plitade med vacker handstil, hukande över lösa kort. För all framtid.

En i sammanhanget intressant sak är Kungliga Bibliotekets logotyp från 2005. (Eller 2006. Ruskigt svårt är det att få fram information om den och den ansvariga personen på just KB har semester.) Låtom oss hoppas att den inte är för all framtid, så klumpig och  ful som den är.

De där strecken i mitten ska tydligen vara

  1. en uppslagen bok
  2. en stiliserad krona
  3. liksom pixelerade för att vi lever i en nydigital värld.

Pixelerad? Hur modernt känns det? Kolla hur man skulle kunna kombinera kronor och böcker:

Den gamla loggan var från 1950-talet (osäkert, som sagt) och skapad av Karl-Erik Forsberg:

”Bibliotheca Regia Holmiensis”. Usch vilken bakåtsträvare jag är – men var inte nästan allt på 1950-talet vackert?

KB:s stora läsesal där jag har ringat in den encyklopediska avdelningen. (Bild från Wikipedia.)
KB:s stora läsesal – där jag har ringat in den ljuvliga, encyklopediska avdelningen. (Bild från Wikipedia.)

KB på nätet (väldigt användbart)
KB på FB
KB på Twitter

Men nu till det kanske allra mest fantastiska bland alla mikrofilmer och dammiga hyllor och cementrum och gjutjärnspelare och gamla människoinventarier:

De har jättejättejättemånga telefonkataloger på KB!
De har jättejättejättemånga telefonkataloger på KB! ”När kriget kommer!” Hurra!
Share
31 kommentarer

Fattigdom (Blog action day: poverty)

Jomen det här gick ju bra.

Jag skulle delta i ”Blog action day” och skriva så klokt och förnuftigt om hur jag aldrig varit i närheten av fattigdom trots att jag har levt på studielån (och aldrig haft så gott om pengar sedan dess), ser extremt fattig ut när jag kör sekruttbil (av årgång 1987) och låter mina barn ärva och ärva och åter ärva.

Så hittade jag de här gamla fantastiska planscherna på KB. Det är en källa att ösa ur, det. Men arbetarepartiets fattige pojke på bilden har ju en cykel. Jag vill också ha en cykel! Buhu, buhu.

Men det var ju inte cyklar jag skulle skriva om.

Den uppseendeväckande Nyheten här är tydligen ett heltimmasskådespel som heter Varitédansösen och är En fattig flickas historia – en tysk (Der Roman eines armen Mädchens) stumfilm från 1912 som är hela 974 meter lång. Tänk om man kunde hitta en lupp och tyda den där texten i rutan där.

Men det var ju inte luppar jag skulle skriva om.

”En fattig miljonär” har jag däremot kommit på att jag är. Huset vi bor i är belånat till tjärpappen på taket, men är väl ändå värt en slant? Filmen här till vänster är inte den svenska från 1941, vars handling ser ut så här:

Nisse Holm blir bjuden på ett mycket gott surrogatkaffe hos en kvinna han hyr ett rum av. Han bestämmer sig för att börja marknadsföra surrogatkaffet som är gjort av grankottar.

Nej, här handlar det tydligen om 1928 års ”Sporting Goods” med Richard Dix, som var snygg, smärt och begåvad med en djup röst samt en son som var med i ”Live and Let Die” och jösses vad man kan snöa in på kuriosadetaljer när man inte kan förmå sig att skriva klokt om fattigdom.

Men det var ju inte grankottar jag skulle skriva om.

KB:s inskannade affischer gör inte alls ämnet lättare att hantera. Jag lämnar därför fattigdomsträsket och trillar raskt dit på öl. Hur många underligheter hittar ni i ölreklamen från 1895 (som jag rotade fram via Libris)?

Vänta, oooh, ett citat kommer flygande. Jag lämnar ordet till Woody Allen:

Rikedom är bättre än fattigdom, om inte annat så av ekonomiska skäl.

Såja. Nu har jag skrivit om fattigdom.

Share
9 kommentarer