Ibland måste man faktiskt läsa gamla tidningsartiklar för att få lite fibrer i den gröt som idag är svenska språket.
Nu lät jag bitter, men läs här nedan – svenskan är vacker! (Olof Lagercrantz i DN den 14 oktober 1963.)
Att artikeln ligger för läsning här beror på att femtonde Julkalenderluckan år 2024 fick ett facit som blev så långt att jag fick killa massa darlingar, där en alltså ses ovan.
Här gick jag och trodde att lucka 13 var plättlätt och att alla löste gåtan på två sekunder! Fast sedan visade det sig i facit att så inte alls var fallet – men hakkes lilla lapp drogs ur plommonstopet och alla båsister på läktarn somnade sött i lördagskvällningen.
(Det är i alla fall så jag tror att det är.)
Lucka 15
Grammatikalisk kärlekstolkning
A Det är ju otroligt vad med grejer. B Mm. Och allt betyder nåt. C Jag är hungrig. A (till C) Korvkön är där. (till B) Vad menar du? C Jag hungrade. Jag skall hungra, jag skall hava hungrat och korven den har två. B Jo, alla saker betyder nåt, som blommornas språk. A Va? Möblernas språk? B Ja. En Billy-bokhylla betyder: ”Jag är stabil och trofast men du får fan inte överbelasta mig.” C Jag äter korv. Jag åt. Jag skall äta, jag skall ha ätit. A Håller du på med det här nu igen? B Håller på med vad? A Att hitta på konstiga betydelser för saker. B Det är inte konstigt. Det är symbolik. A Symbolik. Vad betyder en Malm-byrå då? B Den betyder: ”Jag vill att allt ska vara snyggt och organiserat, men lådorna kärvar när du kommer för nära.” C I haven hungrat (pekar på A och B). A Vad betyder Lack-hyllan? B ”Jag är billig, enkel och passar överallt. Men jag bär endast lättare känslomässig vikt.” A Du, det här är ju helt knäppt. B Är det? Vänta, titta på det där Matteus-skrivbordet. Vad ser du? A Ett skrivbord. Ett skrivbord är ett skrivbord om än i 16 delar. B Kul. Det betyder: ”Jag är ditt stöd i livet, men tvinga mig inte att använda lilla hyllan för tangentbordet för då tappar jag balansen.” A Nu hör jag att du bara hittar på. Men. Okej. Vad betyder en Pax-garderob? B ”Jag bär dina hemligheter, men jag vet att dörrarna kommer att börja glappa förr eller senare.” A Vad deppigt. B Inte alls. Det är romantiskt! Jag tror minsann att du är en Hemnes, alltså en dagbädd. A Vilket betyder …? B ”Du försöker vara allt för alla – säng, soffa, förvaring – men det är ingen som riktigt förstår att uppskatta dig.” A Det där var faktiskt inte så snällt. B Näe, men jag sa ju att det är ett kärleksspråk. C Jag, du, han, hon, den, det, vi, ni, de, alla skall pladdra.
Nämen åh! Vilken trevlig – om än onödig – bild!
Facit till lucka 15 kommer nån gång efter midnatt …
Eftersom n-tangenten har hakat upp sig och vägrar vara med och leka, har detta facit tillverkats med stooora besvär. Men eftersom hela första delen med era uppdragna kommentarer blott är copy-paste, kom jag trots allt igång med knattrandet.
Aku: Jag undrar hur unga dessa bröder är?
Hemul: Jo, jag tror jag känner igen meg här.
Betong-Bess: Verkar vara en produktiv typ det här, trots sin motsträvighet.
Magganini:
Tänk vad man får en massa nyttig lärdom när man hålls här. T ex att de där guldiga knopparna i adventsljusstaksmanschetterna är alkottar! Har jag aldrig fattat förut.
Niklas:
Magganini, jag lärde mig just att alkottar inte är kottar. Enbär däremot är kottar.
Maplestream:
Är igelkottar kottar?
Karin:
Apropå Jossilurens finurliga ledtrådar tror jag att hon är grannbarnet på spåret. Jag blev lite nostalgisk när jag kollade upp grannpojken för jag kom att tänka på Joxe, Trädtanten och Grannbarnet. (Ledtråden till grannpojken finns alltså hos Jossilurens.)
Ja, här hade vi alltså ännu en mossig gammal tant som skrev om banaliteter, eller hur?
Fröken Alkotte. (Källa: United States Library of Congress’s Prints and Photographs division)
Mjaaa. Louisa May Alcott (1832–1888) levde ju en helt annan värld än t.ex. Jane Austen, även om vissa detaljer i respektive karriär och liv ser ut att överlappa. De fick en intellektuellt präglad barndom, gifte sig inte, fick inte barn, försörjde hela familjen genom sin skrivartalang och hade en pappa som inte riktigt hade tur med karriären.
Lucka 13 tillverkades som en dialog mellan en gåpåig förläggare och en motvillig författare eftersom det var så det gick till när Louisa May Alcott fick order att skriva flickböcker. Hon skrev först mysterieböcker för att bidra ekonomiskt till familjen – under pseudonymen A.M. Barnard eftersom hon var kvinna (vilket jädra oskick, va?) – där stilen ofta var dyster och mörk samt hade fokus på gotiska berättelser, passion och brott.
Louisas familj var som sagt intellektuell, där den filosoferade fadern Amos Bronson Alcott var transcendentalist, filosof och pedagog med ”radikala idéer om utbildning”. Dessa idéer låter helt moderna, nämligen
barnen i fokus
undervisning som bygger på dialoger
jämställd utbildning för pojkar och flickor
ingen aga.
Modern Abigail May Alcott var stark förespråkare för kvinnors rättigheter, vilket påverkade de fyra döttrarna starkt. Louisa framförde enkelt sina åsikter genom böckernas persongalleri.
Den där transcendentalismen handlar om att (jag blev tvungen att googla) fokusera på ”individualitet, natur och själens betydelse” – vilket ju låter som uttalande från några av de influencers som jag har läst om. (Jag vidhåller som en gammal get att influenceryrket är en mycket underlig bransch.) Men pappa Alcotts polare som ofta kom på besök – Ralph Waldo Emerson och Henry David Thoreau – inspirerade lilla Louisa tydligen såpass att hon vågade tro på sig själv som författare. I alla fall under pseudonym …
Louisa May Alcott runt 1870.
Under amerikanska inbördeskriget jobbade Louisa May Alcott som sjuksköterska, och erfarenheterna från sjukhuset publicerade hon i Hospital Sketches (1863). Där får man bl.a. veta att sjuksköterskorna faktiskt inte utbildades, utan slängdes in i hetluften och fick lära sig av de eventuellt närvarande gamla utbildade sjuksköterskorna.
Men så blev hon (precis som alla andra i Julkalendern) sjuk. Under kriget drabbades hon av tyfoidfeber, och de starka mediciner som hon fick var förstås fulla med kvicksilver och förgiftade henne. (Tyfoidfeber är inte att leka med: huvudvärk, hosta och muskelvärk följs av röda utslag på överkroppen och sedan kommer förstoppning som sedan ironiskt nog övergår i diarré.)
Efter kriget och efter många om och men samt massa övertalning (som i lucktexten) skrev hon ytterst motvilligt Unga kvinnor – och succén var omedelbar. Louisa själv sa bara ”äsch, jag bara skrev om min egen uppväxt med mina fyra systrar, så jag gjorde faktiskt inget märkvärdigt”.
Unga kvinnor handlar om systrarna Meg, Jo, Beth och Amy March och deras liv, utmaningar och ambitioner. Jo March var som Louisa – en ambitiös, självständig kvinna med författardrömmar. Att boken blev en succé antar man idag beror på att Alcott så oerhört detaljerat berättade om unga kvinnors vardag, vilket just dessa unga kvinnor njöt av att läsa om. Själv läste jag slött några sidor i originalutgåvan tills jag hittade ett korrfel och inte orkade mer.
Vabaha, ”sägtingar”!
I DN:s och SvD:s arkiv finns massa reklam för Alcott, men inga personporträtt eller mer information än den som står att finna på Wikipedia. Men måååånga annonser kostade Bonniers på henne.
Baronens handskar minsann!
Efter tyfoidfebern fortsatte Louisa att vara allmänt krasslig och när hon dog av en förmodad stroke 1888, var ingen förvånad. Nutida forskare tror att hon led av lupus, och därmed har vi slutit ännu en cirkel och kan tänka lite mer på Hugh Lauries Dr House.
Om ni nu blev nyfikna på Alcotts verk inklusive ”Unga kvinnor” (som ju alla redan har läst, harrkll), finns alla dessa på Litteraturbanken:
En gammaldags flicka (1870)
Rosa eller De åtta kusinerna (1876) och Åtta kusiner (1926)
Rosen i blomning (1877) och Rosor i blom (1927)
Unga qvinnor, eller Margret, Hanna, Betty och Amy (1871)
Våra vänner från i fjor (1872)
Unga kvinnor (”Little Women”) har filmatiserats 1933, 1994 och 2019 (den sistnämnda i regi av Greta Gerwig). Och på bilden här är Louisa själv en ung kvinna på blott 20 år.
Oj vad jag har knattrat på med alla n som fastnar i knäckebrödssmulan nånstans i tangentbordets innandöme. (Puh, ett ord med tre n.)
Nu tar vi fram plommonstopet! Och ur hatten drar jag … Xxkr? Hm. Det är en handskriven lapp, så den är gammal. KaggA? Nej nu ser jag! Det är hakke!
I facit till lucka 11 gissade PK fullständigt bortitok och fel, men sådant bryr sig inte plommonstopet om! Vilket ju är till tröst för alla som förtvivlar. Nån gång nästa vecka skickas nånting ut till alla vinnare! (Plommonstopet börjar tröttna på att jobba så här hårt, och börjar få suddiga konturer. Min morfar fick det runt 1894, så man förstår att han [herr Plommonstop] känner sig lite sliten.)
Och här kommer orsak till förtvivlan! En jättesvår text, denna fredagen den trettonde!
Lucka 13
Bröderna Marx och Mr Bronson
Förläggaren slog ut med ena handen i riktning mot en fåtölj.
– Välkommen, författare och blivande kioskvältare.
Författaren kände sig illa till mods. Han överlade med sig själv om fåtöljgesten var en inbjudan eller en order, och beslutade sig för att stå kvar på den stora, röda, synnerligen äkta mattan. Förläggaren fortsatte tala med blicken fäst på sitt eget högra pekfinger, triumfatoriskt höjt mot taket.
– Jag har en briljant idé. Du ska skriva en bok som går hem i alla läger – särskilt pojklägren.
– Nej, det ska jag inte på några villkor göra, protesterade författaren. Jag ber om ursäkt, men idén låter både trivial och lite sentimental. Vem bryr sig väl om vad just pojkar vill läsa?
– Där har du fel, kära vän. Alltför länge har fokus legat på könsneutrala texter. Nu är det dags för pojkarn…
– Neeej, nej och åter neeej.
– Hör nu här. Jag har ett synopsis!
Förläggaren satte sig under visst krumbuktande vid skrivbordet och slog upp datorn. Författaren bestämde sig då för att trots allt sätta sig i fåtöljen. Det här skulle nog ta en bra stund.
– Hör nu! sa förläggaren och harklade sig. Fyra bröder som heter Marx i efternamn. Du får själv bestämma förnamnen, men den äldste brodern är förnuftig och ansvarstagande, den som försöker hålla ordning på sina yngre syskon för deras pappa är borta … på oljerigg eller nåt annat oåtkomligt. Broder nummer två är rebellen i familjen, killen som vägrar låta någon sätta sig på honom. Han klättrar på väggarna, på hustak och i träd och … skriver i smyg på noveller som han gömmer under madrassen! Ha!
– Men vä…
– Tredje brodern är en godhjärtad grabb som spelar gitarr, tar hand om små djur och är hela familjens hjärta och själ. Sedan … sedan blir han jättesjuk! Jättebra! Oerhört sjuk! Han kasnke dör!
– Men. Ursäkta, sa författaren. Bröderna Marx var inte fyra. Antingen tre eller fem, och det vet alla.
– Det är inte dom! Det är kanske Karl Marx och hans syskon, skrattade förläggaren – mycket nöjd med sig själv.
– Men … jag vill inte.
Förläggaren fäste inte uppmärksamhet vid författarens milda protest eller kroppsspråk. Nedsjunken i fåtöljen såg författaren mycket liten och ynklig ut.
– Mycket bra, mycket bra, kommenterade förläggaren om antingen författarens underdånighet eller sin egen förträfflighet. Den fjärde brodern! Han är lite fåfäng, men konstnärligt charmig.
– Nej. Nä. Neej.
– I will not take no for an answer!
Förläggaren log och gnuggade händerna på ett sätt som fick författaren att förstå att det här nog inte var något som kunde diskuteras, och försökte därför gå förläggaren till mötes.
– Kanske kan jag … jag skulle kunna använda mina minnen … som ligger mig varmt om hjärtat … mina egna upplevelser som barn? Och smyga in mina egna värderingar kanske?
– Va? Värderingar? Äh. Pah. Jaja, bara du får med grannpojken i storyn. Och han måste heta Bronson i efternamn. Jakob Bronson? Tomas Bronson? Nej, nu vet jag! Charles Bronson hade ju varit roligt! Otroligt fyndigt!
– Nej, inte särskilt … roligt. Inte fyndigt. Jag undrar … författaren drog efter andan och tog mod till sig. Skulle jag kunna få ett förskott? Jag har ju som bekant familjen att försörja och sånt …?
Amen nää. Sicken konstig bild! Strunta i den! Som vanligt!
Facit till lucka 13 kommer nån gång efter midnatt …
Välkomna till facit denna torsdag i mitten av december! Bra jobb i båset, alla!
Stackars Ökenråttan löste lucka 11 på ingen tid alls:
– Ja, är det så att jag redan har hittat rätt, då är ju hela dan förstörd. Attans.
Kaffeflickan:
– Hmmmmmm, jag får ingen känsla för vad det här kan vara alls, faktiskt.
Christer tLDPT:
– Jag får däremot en helt klar känsla.
Pysseliten:
Jahapp, idag var det skrivkramp. Den diagnosen ställde inte Doktor House, alla hade lupus.
Niklas:
– Envist ringer en gammal historia om en författare mm som i persondatorernas barndom råkade sortera replikerna i en hel teaterpjäs i bokstavsordning och sedan inte lyckades reda ut röran. Men inget annat verkar stämma så det är nog inte hen.
Kerstin:
– Vilken dialog! Så mycket regn! Så många missförstånd. Sån snål svägerska! Fantastiskt!
Detta porträtt gjordes på 1870-talet …… efter en förlaga från 1810. Det var systern Cassandra som gjorde en snabb skiss, och detta är den absolut enda bevarade bilden av HB. Eller JA.
Elfte luckan dolde alltså Jane Austen (1775–1817), som föddes som det sjunde av åtta barn i en brittisk adelsfamilj, vilket gjorde att hon redan som liten palt omgavs av böcker och intellektuella samtal. Samtidigt i Sverige härjade Bellman och Anna Maria Lenngren (som förresten dog samma år som Jane) – men de lär inte ha känt till varandra. Jag nämner detta bara för att det är fascinerande att sätta sig in i en viss tidsperiod. I Frankrike var det samtidigt otroligt rörigt: Voltaire dog, Franska revolutionen pågick, Ludvig XVI och Marie Antoinette avrättades och Napoleon blev kejsare.
Precis som van Gogh arbetade Austen i hemlighet och var helt okänd hela livet eftersom böckerna publicerades utan författarnamn – ”By a Lady” stod det på omslaget till Förnuft och känsla (1811). När Stolthet och fördom kom ut 1813 fanns tillägget:
”Av författaren till Förnuft och känsla”
Jane Austen beskrev den engelska landsbygdens överklass – den miljö som som hon befann sig i, men hon skilde sig från andra kvinnliga författare (även de utan namn) genom att vara både rolig och ironisk mitt i all romantik. Dessutom vågade hon i skydd av anonymiteten vara samhällskritisk. (Som Bellman och Lenngren.)
När hon bara var 14 år skrev hon ”Love and Freindship” [sic], som med flit är felstavad lite här och där för att den enligt många olika källor var en ”parodi på kärleksromaner”. Jag förstår inte riktigt … var alltså kärleksromaner i största allmänhet fulla av stavfel? Jag letar vidare efter ett svar, men hittar ingen vettig tolkning. ”Felstavningen förstärker parodin på de romantiska konventionerna” … ah well, jag kanske inte begriper mig på parodier?
Nån som vill läsa? I så fall finns den på Projekt Gutenberg! Och titta, där ser det ut som om Cassandra har varit med och ritat!
År 1818 publicerade en av bröderna två Jane-romaner postumt – Northanger Abbey och Övertalning – men nu med systerns namn utskrivet med tydliga bokstäver.
Nu till lilla Janes barndom, för även om böckerna andas överklass och hon var privilegierad på många sätt, skickades hon på det i mina ögon gaaalna brittiska sättet iväg för att studera.
Som åttaåring flyttade hon och hennes ett år äldre syster Cassandra tillsammans med kusinen Jane Cooper till privatläraren Mrs. Cawley i Oxford. Privatlärarens hem låg bara några mil från föräldrahemmet i Steventon, men resan tog då förstås flera timmar. (Som jämförelse: idag tar det drygt fyra timmar att cykla den sträckan.)
Efter några månader flyttade Mrs. Cawley med de tre eleverna till Southampton, där de insjuknade i ”putrid fever”, vilket enligt dagens kännare nog var tyfus. Familjen Austen fick inte på drygt en månad veta att flickorna var sjuka, men den lika sjuka kusinen Jane Cooper kallade på sin mamma – som skötte om de tre sjuka flickorna så gott hon kunde.
När Jane Austens mamma Mrs. Austen (som även hon hette Cassandra) till slut fick besked, åkte hon resolut till Southampton och tog hem sina döttrar. Jane, Jane & Cassandra d.y. återhämtade sig, men kusinens mamma – som följaktligen hette Mrs. Cooper – smittades och dog.
Men se! Här har ju Emma Thompson hittat Dr House! (Sorry, jag tog bara en bild av skärmen.)
Systrarna var konvalescenta till 1785, när de skickades till internatskolan Abbey Girls School i Reading. Där pluggade de franska, stavning, handarbete, dans, musik och drama och trivdes – men kallades hem efter bara ett år 1786 eftersom det var för dyrt. Och då måste vi väl dra slutsatsen att den här adelsfamiljen faktiskt inte var så förmögen? Japp, precis – de hade status och privilegier, men tillhörde inte högadeln.
Kolla hur de små barnen for omkring! Steventon, Oxford, Southampton, Steventon och så Reading och hem till Steventon igen!
Nu kom jag på att Austens beskrivning av samhället kanske kan jämföras med Sveriges samhällsanalytiker (och mest tragiska HB): Emilie Flygare-Carlén. (Men om ni ska läsa det facitet igen får ni vara beredda på förfärligheter.)
När pappan Mr Austen dog 1805 kom familjen på obestånd, och de av de åtta barnen som inte hade egna familjer fick flytta in till en av bröderna i Southampton (ja, kolla nu vad bra med kartan här ovan). Under några år fick Jane Austen skrivro och gav från 1811 ut sina böcker, där hon satt på en liten stol med ett litet rangligt bord framför sig.
Förmodligen hade hon en sån där lutande låda på bordet – en skrivpulpet. (Själv ligger jag för det mesta och skriver i sängen.)
När Jane närmade sig 40-årsåldern, fick hon plötsligt konstiga symtom; hon var ständigt trött, svag och yrslig, tappade aptiten och hade ont i magen samt mådde illa. Modern vetenskap tror att det var Addisons sjukdom, och den ledde till att Jane Austen så sorgerligen dog.
Eländes elände.
När jag förberedde den elfte luckan, fastnade jag i filmatiseringen av Sense and sensibilityfrån 1995. (Jag lyckades sparka igång dvd-spelaren, men efter tio minuter hakade skivan upp sig så då fick jag hyra den på en streamingtjänst istället. Jag äger säkert 500 dvd-skivor …) Det var för detta filmmanus som Emma Thompson (vars identitet jag antog i lucka 11) fick en Oscar, och hon höll verkligen på att skriva på det i fyra år och datorn kraschade verkligen på riktigt och kunde faktiskt bara räddas av hennes kompis Stephen Fry, som just då hade besök av sin polare Hugh Laurie.
Här i QI berättar hon den historien! (Jag har ställt in så att det startar på rätt ställe efter 2:52.)
Jane Austen hann faktiskt bara ge ut sex romaner:
Förnuft och känsla (1811)
Stolthet och fördom (1813)
Mansfield Park (1814)
Emma (1816)
Northanger Abbey (1818)
Övertalning (1818)
Ni ser. Om vi alla bara lägger manken till skulle vi de närmaste sju åren kunna skapa litterära storverk!
Hon är än idag en superkändis eftersom hennes böcker filmas i hur många nya versioner som helst. Om ni inte har sett skräckkomedin Pride and Prejudice and Zombies (2016), kan det vara nästa steg i allmänbildningstrappan! (Finns på SF Anytime och AppleTV.) Kanske hade Dammråttan sett den, eftersom hennes kommentar löd:
– Oj, vilken ångest att ”tappa bort” ett manus sådär , men jag vet inte om det hade blivit någon hit även om det hade blivit sparat. För lite övernaturliga inslag och zombier helt enkelt.
Nä nuuu har ni väntat länge nog! Plommonstopet, giv akt! Jag drar en liten, liten, liten lapp, åhej!
PK!
Jag önskar er en trevlig torsdag så hörs vi igen i ottan på fredag! (Då ska luckan vara lagom svår, Ökenråttan!)
Pssstssstss! Om ni vill läsa om hur embryo sittrer vid brakbordet okcså brakar lussekrattor, klicka här!
I lucka niosfacit fick vi två vinnare av … det där som jag ska skicka men som inte är riktigt klart i konturerna. Men före midsommar kommer bl.a. Kråkan & Cecilia N. att föräras något!
Men vad väntar vi på? Jo …
Lucka 11!
Dag 1 Jag ska skriva ett filmmanus! Men jag tänker utgå från en färdig bok. En klassiker kanske? Papper och penna, tjosan!
Dag 15 Det går fan trögt. Men jag har ett helt persongalleri på fem personer med jävla bra namn!
Harriet Vane
Hans Gruber
Daniel Cleaver
Rose DeWitt Bukater
Sybill Trelawney
Dag 253 Okej. Det var inte så lätt som jag trodde. Jag vet vilken bok jag ska utgå ifrån (sssccchhh!), men inte hur de pratar. En ger sig ideligen ut i regnoväder och drar på sig förkylningar eller nåt. En hummar och mumlar men verkar snäll. Jag ska se till att budgeten medger många och långa klänningar. Och kanske hästar. Ja, hästar är bra!
Dag 457 Jag måste nog stoppa in en till person i galleriet. Nån läkartyp. Kanske Dr House eftersom den där snärtan envisas med att springa ut och dra på sig förkylningar hela tiden.
(Alltså ibland skriver manuset sig själv utan att jag vet hur det går till. Orden bara flödar ur mig. Inte vet jag varför min hjärna hittar på regn.)
Dag 623 Jag har en dialog! Äntligen! Alla mina handskrivna anteckningar kommer att överföras till en dator från och med nu. Kolla min coola dialogteknik!
Daniel Cleaver:
– Hej, eh, jag måste prata lite med dig. Jag måste berätta en grej om, om, min, alltså, min utbildning. Sybill Trelawney:
– Din utbildning? Daniel Cleaver:
– Ja, jag gick i skola i Eslöv. Sybill Trelawney: – Jaså? Daniel Cleaver:
– Ja. Har du varit där? Sybill Trelawney:
– I Eslöv? Daniel Cleaver:
– Ja. Sybill Trelawney:
– Nej. Daniel Cleaver:
– Jaha. Nähe.
Dag 1 421 Alla 350 sidor överförda i ett dokument i en dator! Tänk va! Nu kan jag flytta meningar hit och dit huller om buller! Och kopiera hela stycken! Ännu mera regn! Hundar, hästar och några får!
Dag 1 422 Helvetes jävla skit och pannkaka. Hela manuset är paj. Datorn har kraschat och inget finns kvar. Jag har beställt en taxi, och nu åker jag hem till Mycroft med hela datorn i knät och ber honom kolla, för om nån kan lösa problem så är det han. Faaan.
Nämen gaaah. En onödig bild igen?
Facit till lucka 11 kommer nån gång efter midnatt …
Vi är nästan halvvägs komna i Julkalenderäventyret 2024! Lucka 9 skapade spretiga associationer och roliga ledtrådar samt väldigt många elefantfunderingar och omnämnanden om Calvados och somrar samt franska hälsningsfraser. Här kommer några! (Formateringen/radfallet har kajkat ihop i html-maskinen. Hmmm.)
Ardy
Får den här sagan ett lyckligt slut? Njae. Christer, the Long Distance Personal Trainer
God morgon! Eller god dag om ni läser detta senare. Niklas God morgon! Jag lärde mig av en växeltelefonist (detta utrotade yrke) att man hälsar med god morgon fram till klockan 11 för att då övergå till god middag. (pigga?) kristina Jag är idag en Schröderings lucklösare: antingen kan jag det eller inte. LottenPotten Min HB var skolkamrat med både BB och Chirac, symptomatiskt kan man säga. [Lottenkommentar: Wow, det visste jag INTE!] Betong-Bess Trallat runt på Veronica Maggio hela dan ”… 17 år, 17 år i staden där jag växte upp. Aku Och nu med stoor hjälp av båset fattar jag vilken fransk saga det handlar om!
Cecilia N. var jättetrött:
Orkar inte googla utan slänger in en schubert på Kay Pollak.
Och så den som förtvivlade mest! PK:
Jag tror att dagen lucka är tom. Det finns ingen HB idag.
Hemlisbloggaren i lucka 9 var Françoise Quoirez – som alla ju känner som Françoise Sagan (1935–2004). Namnbytet beror på att den ”lilla flickan” som med sin debutroman tog världen med storm hade en far, som helt enkelt inte stod ut med den förskräckliga boken. Han bad henne helt sonika att byta efternamn. (Men de var inte ovänner; relationen med föräldrarna var enligt alla som kände dem utmärkt.)
”Den lilla flickan” var såpass brådmogen att hon som 17-åring satte sig ner för att för hand i en anteckningsbok skriva en roman eftersom hon ville bevisa att hon inte var dum i huvudet trots att hon inte hade kommit in på den utbildning som hon hade sökt. Titeln tog hon från en dikt av Paul Èluard, och när alla hennes klasskompisar hade hjälpt henne att renskriva manuset på maskin, skickade hon det till två förlag. En klok lektör på förlaget Julliard gav detta omdöme:
”Fullkomlig sanning – dikt lika väl som roman. Inte en falsk ton. Psykologin är djärv men ofelbar, för de fem romangestalterna är så tydliga att de är omöjliga att glömma.”
Recensenterna blev upprörda, arga, förtjusta och kränkta, men öste för det mesta beröm över över ”Bonjour tristesse”. (Luckans surmagade recensent Bartolomeus F. Surfeldt finns dock inte.) Murvlarna kallade Sagan nedlåtande för ”den lilla flickan” i flera år, tills hon faktiskt fick lite respekt.
Romanen är bara lite längre än en novell, vilket passade läsarna alldeles utmärkt. Den är varken särskilt avancerad eller särskilt snuskig – men den gick hem i de franska chaleterna och översattes snabbt till otalet språk. På svenska fick boken heta ”Ett moln på min himmel”, vilket måste vara en av de tristaste titlar som någonsin skapats.
Den lilla flickan var cool, för hon tog framgången med ett lass salt och svarade journalisterna med en axelryckning att debuten faktiskt inte var nån ”riktig” bok. Hon förklarade:
”En riktig bok är fantasi, intelligens och styrka i perfekt samklang.”
Nobelpristagaren Annie Ernaux har sagt att hon och hennes kompisar läste Bonjour tristesse i smyg – kanske som att jag läste Hans-Eric Hellbergs ”puss” i smyg …? (Eh. Näe.)
Sagan förklarade själv att hennes bok gjorde sån enorm succé för att den (liksom otalet andra succéer) var före sin tid. När den kom ut fanns i Frankrike ingen feminism eller p-piller, gifta kvinnor fick inte yrkesarbeta eller ens öppna egna bankkonton. När alla hennes royaltypengar samlades på hög på förlaget, frågade hon sin pappa vad han tyckte att hon skulle göra med dem.
– Hur gammal är du? sa han (förhoppningsvis med en retorisk blinkning).
– Nitton.
– Gör det en nittonåring ska göra: slösa bort dem!
Så det gjorde hon – på fina bilar, långa nätter på nattklubbar, casino och massa whisky. Tydligen var det osedvanligt upprörande att hon körde bil barfota (det nämns ofta i källorna), så då gjorde hon det hela tiden. Och så krockade hon, och körde i diket och haffades för fortkörning och så ryckte hon på axlarna igen och körde bara ännu fortare. Hon förklarade:
”Hellre whisky och Ferrari än stickning och sparande.”
PRECIS sådär sitter jag ju med min dator! (Men ser inte ett dugg cool ut.)
Att ”den lilla flickan” sedermera blev beroende av både smärtlindrande piller, alkohol och kokain och hon skattefuskade och förlorade alla pengar på äldre dar nämns knappt i dokumentären – men det kanske är en självklarhet numera? Den lyckligt nyktra succéförfattaren kanske inte finns?
Hon skrev sitt eget minnesord, men jag hittar inte någon snygg, svensk översättning så ni får ta min hemsnickrade här:
”Sagan dök upp 1954 med en kort roman, Bonjour tristesse, som i hela världen ansågs vara skandalös. Hennes död – efter ett liv och ett författarskap som var lika behagligt som misslyckat – var skandalös enbart för henne själv.”
Men hennes son skriver gärna snälla böcker om sin mor!
Sagan fick lille Denis med herr Westhoff, som tydligen var skådespelare, modell, playboy och blivande krukmakare.
Bonustips:
SVTs Babel har en liten diskussion om Bonjour tristesse efter 38 minuter här.
Nämen hörni! Idag drar vi två lappar ur plommonstopet! Rafs, krafs! På den ena står det … aha, Kråkan! Och på den andra … skrynklig och liten är den, lappen – Cecilia N.!
Om ni inte har läst om embryos prappiljotter än, rekommenderar jag denna länk varmt! Ljuvligt!
Och visst håller vi med om detta?
Hemul: Man önskar ju verkligen att SVT kunde ha sin luciasändning från Casa embryo i år!
En lycklig Citronen förärades en resa upp ur plommonstopet i gårdagens facit, och nu börjar det banne mig bli dags för mig att lägga paket på brevlådan. Lugn, alla båsister, de kommer! (Ni som inte kommenterar i facitinläggen ska veta att även där händer det roliga grejjer!)
Apropå roligt! Nu kommer ju nästa luckgåta!
Lucka 9
En saga i ett banalt drinkglas
Av Bartolomeus F. Surfeldt, The Daily Newspaper
Det finns pastischer, och så finns det plagiat med en europeisk – påklistrad – feeling. Det nyupptäckta underbarnet må vara en symbol för ungdomligt vemod, men detta försök att hylla (eller snarare kopiera) ett av våra största litterära mästerverk är inget annat än en billig imitation av en odödlig roman.
Handlingen är banalare än de allra banalaste; en tonåring på en solig strand är uttråkad och manipulerar då de vuxna för att slippa att själv agera vuxet. Huvudpersonen suckar alldeles för många gånger över sin egen leda – så många gånger att jag tappar räkningen över mina egna suckar.
Beskrivningen av de dekadenta sommardagarna på Rivieran med en ung, självcentrerad protagonist som bläddrar igenom sin dagbok och beklagar sig över vuxna (som inte lyder henne) är knastertorr – jag som läsare är precis lika uttråkad som huvudpersonen. Inte ens bilolyckan med dödlig utgång gör att det pirrar till i magen.
Huvudpersonen är en manipulatör utan dröm. Där Gatsby dog för sin längtan, orsakar denna hjältinna död genom ren tristess. Och så har vi den intetsägande, perfekta blivande styvmodern: hon är sannerligen ingen Daisy Buchanan. Som om en handfull rika fransmän skulle kunna jämföras med den dramatiska kollisionen mellan klass och ambition i Fitzgeralds roman!
Nej. Där Fitzgeralds roman är en tragedi som berättar något universellt, är detta blott en skildring av hur ungdomens egoism och sysslolöshet inte förmedlar något annat än … djup och innerlig tristess. (Ja, jag upprepar mig.) Skribenten staplar korta, existentiella betraktelser på varandra tills vi läsare storknar. Språket är elegant, jovisst. Men det är för lätt och för tunt – det är som att välja ett litet grodlår när man är sugen på en trippel cheeseburgare.
Jag vågar påstå att boken – som har hyllats av en enig kritikerkår – är lika välskriven som ett Instagraminlägg från en uttråkad tonåring. Där Fitzgerald erbjuder tragedi, djup och innerlig längtan, ger detta verk oss yta, dekadens och ungdomlig själviskhet.
Betyg: 2 av 5 cocktails.
Så konstigt. Här kommer ju en helt onödig bild som känns så … bekant.
Facit till lucka 9 kommer nån gång efter midnatt …
Ojojojojojojoj, vilket spretigt bås det sjunde var! Jag förstod knappt hälften, men skrattade gott åt många kommentarer!
Pysseliten
Jag smurfar luckan. Klara, färdiga, smurf!
Maplestream God morgon. Det är ju Tintin, lätt som en plätt, han är ju med på bild och allt. Sådärja då kan jag tuffa vidare mot dagens basketmatcher.
Niklas
Nä, sådana där moderna artister är inget för mig. Jag håller mig på läktaren och väntar på bättre tider.
Aku
Det spretar och har sig men kanske anar jag en liten niña?
Kaffeflickan
71 veckor leder till bruna ögon som i associationer ändå valsar tillbaka till blå, som det sjöngs om, i en film som antogs handla om/inspireras av HB men som inte visade sig göra det i alla fall.
Betong-Bess
Silkesstrumpor och själsstyrka fick mig att tänka på Dårfinkar och dönickar där Simone klipper håret kort och misstas för pojken Simon.
Helena
Vem vet vart tiden tar vägen? Nu fick jag alla pusselbitar att trilla på plats. Snyggt att de är så många och mångfacetterade, för vilken artist hon var! Jag hittade bland annat en gata i en mer än 2000-årig gammal nederländsk stad som är uppkallad efter HB. Nog sagt!
Hemlisbloggaren Nina Simone (1933–2003) började spela piano i kyrkan redan när hon var 3–4 år och hette Eunice Kathleen Waymon. Hela församlingen häpnade över hennes fantastiska talang, och vips fick hon gratis pianolektioner varje lördag – av en till allas förvåning vit pianofröken. (”Jag trodde att hon var en alien”, sa Nina på äldre dagar.) Varje lördag gick den lilla flickan över tågspåren till den vita världen för att lära sig att spela Bach, Beethoven, Brahms och de andra grabbarna.
Hon blev helt enkelt en fullfjädrad klassisk pianist. Som tonåring tränade hon åtta timmar per dag, och kom plättlätt in på den finfina privatskolan Juilliard. Sedan sökte hon in till Curtis Institute of Music i Philadelphia, och alla var så bombsäkra på att hon skulle komma in att hela familjen flyttade till Philadelphia.
Men hon kom inte in. (Skolan erkände sedermera att detta berodde på ren och skär rasism, och bad om ursäkt genom att 2003 – bara några dagar innan Nina Simone dog – utnämna henne till hedersdoktor.)
Familjen saknade nu vettig bostad och betalda jobb i en stad där de inte hade några kontakter. När Nina för att försörja sig började spela piano på olika inrättningar, insåg hon att väldigt få nattklubbsgäster uppskattade Matteuspassionen. Snabbt lärde hon sig den nya musiken (främst blues & jazz), och när klubbägaren efter första kvällen (natten) påpekade att hon skulle förlora jobbet om hon inte sjöng till låtarna, gjorde hon det. Med bravur! För att inte hennes föräldrar eller de sju syskonen skulle förstå att hon jobbade med att ”spela för djävulen”, bytte hon namn till Nina Simone, där förnamnet kom från det spanska ordet för liten flicka: niña.
Framgångarna kom slag i slag när hon träffade sin blivande man, som – förutom att marknadsföra henne hårt och driva henne som en kassako – slog henne gul och blå.
Hon jobbade sedan non stop under några år, och turnerade över hela världen. Hon var aldrig ledig. Så när vilade hon? Aldrig. Som en miljard andra framgångssagor kom succén inte bara med pengar och beundran, utan även med depression, manodepressivitet och plötsliga utbrott av total ilska. Under 1960-talets många gånger våldsamma medborgarrättsrörelse i USA, deklarerade hon frankt:
– Jag har aldrig varit helt emot våld. Måste vi döda, så måste vi. Och själva bli dödade.
Nina Simone i långa, vita handskar 1969.
När hennes nära vän och granne Martin Luther King sköts, tog Nina Simone ett stort steg genom att helt enkelt fly; hon skilde sig och flyttade till Liberia, sedan vidare till Schweiz, Paris och Nederländerna.
Jag kan absolut rekommendera den Oscarsbelönade dokumentären, som bl.a. producerades av Ninas dotter Lisa Simone Kelly. Dottern hatar nämligen filmen ”Nina” (2016), som enligt henne inte alls håller sig till någon som helst sanning. Man förstår att Nina Simone klassas som ett musikaliskt geni – även om hon för att över huvud taget fungera gick på tunga mediciner på 1980- och 90-talen.
Hur luckan var gjord: det var bara väldigt mycket tjat om blå färger och liten flicka samt massa låtar och plattor i nästan kronologisk ordning.
Plötsligt! Paaang! Plommonstopsdags!
Måste stoppa in några lappar i hatten. Ni ska bara veta att vissa lappar är så slitna att ma… ni tycker att jag babblar? Okej, nu drar jag … Citronen!
Lucka 9 kommer i ottan på måndag morgon! Den är så simpel att läktarn kommer att eka tomt hela dagen. Ack.
Jag och många med mig skrattade gott åt embryo idag!
timtim okcså embryo – ett äventyr inuti en julkallelender
nej nej timtim öppnra inte
vaddårå
det kan varan en fallukca det säjer jag nu yo
en fallukca nej det tror jag då inte y
o
o
o
o
o
o
o
o
o
I facit till lucka 5 fick nykomlingen BJ njuta av att dras ur plommonstopet, även om jag inte riktigt vet vad vinnarna kommer att få ut av sin vinst egentligen. Men helt klart är att som vinnare måste mejla mig adress och överkroppsstorlek!
Nämen … nu drar vi inte ut på det här längre. Lucka 7 är nämligen ovanligt frustrerande, för den är liksom inte sådär litterär som de andra luckpolarna. Eller, det är den – Horace och de andra uppskattar ju sånt här …?
Mot en googlande dag och sjunde luckans lösning!
Till minne …
Det var en gång en liten blå flicka som hette Pastell, som bodde i en liten smurfby som kallades ”Den fantastiska byn” – eftersom den var just det. På byatorget, samlades byns alla blåa invånare för finfina festligheter, och varje år hölls en stor musikfestival framför den bastanta, nya porten med ett intarsiamönster föreställande Paradiset – med den förbjudna frukten i mitten. Många sa att den nya porten var magisk på något sätt, men vår lilla smurfflicka var en sansad och jordnära smurf, som verkligen inte trodde på sådana tokerier.
En dag fick Pastell för sig att hon skulle släppa alla hämningar och vild som självaste vinden uppträda på byns musikfestival och släppa loss helt. Framträdandet blev en enorm succé och hennes egenkomponerade låt ”Två ögon i pastellblå nyanser” kom att ligga hela 71 veckor på Svensktoppen!
Nu förstår ni förstås att detta inte är en vanlig saga, utan blott en rekapitulation om hur den mest musikaliska av smurfar startade – och slutade – sin karriär. Uppföljarna som hette ”Silkesstrumpor och själsstyrka” och ”Att älska nån” hänförde den blåa publiken och det är klart att de slog alla upptänkliga försäljningsrekord. Det säger sig självt att avslutet på akuten i det (förlåt) jävla Mississippi inte var det optimala.
Bild? Nu igen? Pah!
Facit till lucka 7 kommer nån gång efter midnatt … eller lite senare. Det är ju i alla fall lördag, liksom.
Har båsmor gjort en Schubert?