Etikett: Julkalendern 2015

Hyttfogden fastslog på måndagseftermiddagen att hon hade löst gåtan, men råkade skriva det i Skogsgurras namn. Så kan det gå; nu kommer det för alltid stå i eldskrift som är huggen i sten att det är på det viset.

Annars var det lite rörigt idag eftersom fokus omedelbart hamnade på det som var tydligt: att det var en fullständigt bedrövlig, ny text till ”Ärliga blå ögon”-introt från 1970-talet. Konstiga, hopblandade namn med mystiska mejladresser som ledde till Asien och Oceanien, kan det vara nåt? Eller en vilsen kakelugn, som inte ens jag fick ordning på. Dessutom fick vi lära oss att Woody Harrelsons pappa var yrkesmördare, att tunneln genom Hallandsåsen kostade oss 1,2 miljoner per meter samt att keso egentligen bara är köttfärs av mumintroll.

Is99esa:
Tonga och Macau om det är relevant, ja inte vet jag?

Maggan:
Det formligen kryllar av ledtrådar i mailet. Till och med 00:31 är en.

embryo:
fast i den här användskallelendern googlar ju ingen
alla glögglar

hakke:
Javisst ja, jag skulle rimma en snutt.
Nu är det facit om en minutt.

Idag har ni tillåtselse att hoppa direkt till plommonstopet längst ner eftersom jag är irriterad och arg nästan hela vägen ända dit … Sorry …

Toni Morrison (hette Chloe Ardelia Wofford när hon föddes 1931 precis som att jag en gång i tiden hette Charlotte Stenson fastän jag nu heter Lotten Bergman, men inte får jag nåt nobelpris, inte) är (vilket alltid påpekas fastän det inte har någon som helst betydelse för hur väl hon uttrycker sig i skrift) svart. Det får man säga på engelska (black), säger Toni, men jag vet inte riktigt hur det är på svenska numera.

Nu måste jag varna känsliga läsare. Eller lättstötta. Eller nåt. För nu ska jag i vänliga ordalag försöka förklara vad som irriterar mig – jag som inte är svart utan till ytan både blond och blåögd – när det gäller att etikettera folk.

1.
Toni Morrison har byggt sitt författarskap på just detta mörka pigment. Hon beskriver hur det känns att som svart amerikan bli diskriminerad och hon gör det mycket väl. Men det handlar ju inte om en färg,
utan om motsättningar mellan människor som fördomsfullt anser att hudfärgen betyder något. Expressens Nils Schwartz beskrev i våras handlingen i (den ännu inte översatta) ”God Help the Child” på detta vis:

• Som barn pekade hon ut en ung (vit) lärarinna som skyldig till sexuella övergrepp mot barn på hennes skola. När lärarinnan efter 15 år i fängelse friges, söker Bride upp henne för att skänka henne en stor summa pengar, men blir brutalt misshandlad.
• När (den svarte) pojkvännen Booker överger henne, söker hon tröst hos sin (vita) bästa vän och arbetskamrat, som henne ovetande knappast är att lita på.
• Bride bestämmer sig för att leta upp Booker som flyttat långt bort. På vägen dit kör hon av vägen och bryter benet, men omhändertas av ett (vitt) hippiepar som dragit sig undan moderniteten. De är illegala fosterföräldrar till en (svart) flicka, vars mor inte bryr sig om henne. Booker är för sin del sedan barndomen besatt av sorgen efter sin bror, som föll offer för en (vit) pedofil och seriemördare.

Men vad hade de för storlek på skorna och hade någon glosögon eller koppärrig hy?

2.
Någon skrev att Toni Morrison är ”det svarta psykets D.H. Lawrence”, vilket jag hoppas är lika obegripligt för er som för mig. Har inte svarta, vita, gula eller rödfnasiga psyken genomsnittligt ungefär samma funktion?

3.
Morrison får ibland frågan om hon kan tänka sig att skriva om ”vita människor” och finner frågan förolämpande för att hon anser inte att hon ska behöva bevisa för någon att hon kan skriva om ”vita människor”. Well. Om jag skriver en bok om ishockey och någon frågar mig om jag inte skulle kunna skriva om knyppling i nästa bok, lovar jag att inte bli förolämpad.

4.
I alla artiklar om henne står det:

”År 1993 blev Toni Morrison den första svarta kvinna någonsin att få emottaga nobelpriset i litteratur.”

Selma Lagerlöf var den första bleksiktiga kvinnan som fick detta pris. Gabriela Mistral var den första kvinnan med väldigt högt hårfäste som fick priset, så det borde ju stå på baksidan av hennes böcker.

Morrison är svart och kvinna, men när hon får priset får hon det för att hon är skicklig på att skriva. I vilket fack hamnar alla duktiga skribenter med ovanligt stora öron? Tänk om en blåögd, rödhårig kvinna får nobelpriset och hennes böcker handlar om hur hon som varande blåögd och rödhårig hela tiden blir [fyll i lämplig fördom].

5.
Hjälp mig att förstå: hur man ska kunna röra sig framåt, minska rasismen och sudda ut gränserna mellan de olika ”raserna” (som man envisas med att säga i USA) när alla hela tiden påpekar vilken ”ras” den där och den där tillhör? Kolla vad det står på baksidan av den svenska översättningen till ”Älskade”:

”Älskade är ett mästerverk som inrangerar Toni Morrison inte bara bland de verkligt stora färgade författarna utan bland de allra främsta nu levande amerikanska.”

Jösses. Blir inte ni också irriterade?

Summa summarum: jag borde skriva böcker om hur jag hela tiden misstas för att vara en blond bimbo och hur jag inte lider av det – inte det minsta lilla. Och Toni Morrison borde börja prata om sig själv som en människa bland alla andra människor.

Förresten. Toni Morrison verkar ha haft en normal uppväxt (nu försöker jag släta över utbrottet ovan) med många böcker och musikinstrument i huset. Hon gifte sig med herr Morrison från Jamaica och fick ett barn och skilde sig när hon väntade barn nummer två, och blev sedan lärare samtidigt som hon skrev och fick böcker utgivna. Och 1993 kom då nobelpriset. Ena sonen skrev hon flera barnböcker med (han dog 2010), den andra verkar inte göra väsen av sig. Senast har hon jobbat med en operauppsättning av Othello, med fokus på fru Desdemonas relation till sin svarta piga Barbary.

Här är titlarna som fanns i lucka 14:

De blåaste ögonen (The Bluest Eye, 1970)
Sula (Sula, 1973)
Solomons sång (Song of Solomon, 1977)
Tjärdocka (Tar Baby, 1981)
Älskade (Beloved, 1987)
Jazz (Jazz, 1992)
Paradis (Paradise, 1997)
Kärlek (Love, 2003)
En välsignelse (A Mercy, 2008)
Hem (Home, 2012)
God Help the Child (2015)

Såja. Trallalaaaaa. Humdidum. Åh, te och knäckemacka. Mums. Tiddeldi. Visst är det skönt när jag nu har blivit på lite bättre humör igen?  🙂 Peace, love and understanding to all of you.

Plommonstopet och jag sitter i Storasängenlandet (våra två 120-centimeterssängar) och … och där, hoppsan, kom en vit mans namn upp-ploppande: PK! (Det är förmodligen fusk eftersom han ju har skrivit under finurliga alias hela dagen!)

Lucka 15 kommer att krocka med radioprat och föreläsningsjobb, men jag gör mitt bästa för att få ut den som vanligt!

Bonus
Den kände filosofen – och numera min polare – Morgan Freeman har sagt ”Race seems to me to be less and less a subject worth discussing.” 

55 kommentarer

Denna dag gick till historien som den då den allra enklaste luckan öppnades. Kommentatorsbåset fylldes av krita, den saknade rollkaraktären Sam, jur, stofiler och monster samt påpekanden om att herbarier tar man faktiskt inte med sig ut i naturen. Så klart man inte gör, men det här är ju inte vetenskapligt korrekt någonstans.

Annika:
Jajillarbådeblommeråjur, ju. Fina blommer. Å fina jur.

PK:
Jag tror bestämt att det handlar om fåglar idag igen. Så här från läktaren, med kikaren vänd bakofram så ser dom så små ut.

Lisa Förare Winbladh:
Gissar på att den tredje kollegan har svårt att ta det piano ibland.

Flygbengan:
Prinsessan Andromeda verkar vara en snygging liksom min brallis som inte är någon skräcködla.

Jossilurens:
Det pratas om blommor ser jag. Jag gör pinan kort: HB är Orlando Bloom.

Hemlisbloggaren var alltså Michael Crichton [krajtn] (1942–2008), som skrev bl.a. Jurassic Park  – och var 2,06 meter lång och därför av mig härmed placeras på en piedestal och blir ännu längre eftersom han spelade basket.

Michael Crichton var en sådan där multibegåvning som gick omkring med trollspö och bara pekade på sånt som skulle blir bra. Och så blev det det. Plong, en deckare, pling, en film, plionk en teve-serie. 

Men först bestämde han sig faktiskt redan som barn för att bli författare. När hans lärare i skolan gav honom dåligt betyg och han inte accepterade att få blott B eller C eller ännu lägre omdömen på sina uppsatser, deppade han inte ihop. Han tog helt sonika en text av George Orwell och lämnade in den istället för en egenskriven, men berättade för säkerhets skull först om sitt projekt för en annan lärare. När hans (Orwells) text bara fick B– i betyg, bestämde han sig för att byta bana och istället bli läkare.

Och så gick han läkarlinjen trots att alla bad honom att hoppa av.

– Du är bättre på att skriva!
– Det är mer pengar i bokbranschen!
– Du kommer att slå huvudet i alla sjukhusdörrskarmar!

Precis när han hade tagit examen och påbörjat det som motsvarar en AT-tjänst, bestämde han sig för att bli filmregissör och började producera filmer till egna manus.

Efter några hundår kunde han försörja sig på skrivandet och vips, tillkom Jurassic Park och hans gamla byrålådsmanus om akuten på ett sjukhus blev tv-serien E.R. – och så skrev han nån bestseller då och då.

Men … hur stämmer denna succé med innehållet i lucka 2, där en ytterst platt och babblig text ur Jurassic Park kan få vem som helst att längta efter Strindberg och Lagerlöf? Inte vet jag, men det är verkligen den stilen texten har i originalet på engelska. (Klicka så blir den större. Ni som läser i mobilen kan zooma.)

Där ser man. Texten är  ju inte lika platt och full med upprepningar på svenska! Översättaren heter enligt min upplaga från 1990 Molle Kanmert och boken gavs ut på Bra Böcker när jag jobbade där (på Nationalencyklopedin alltså), så nu sluter vi cirklar på löpande band. Men … Men … Men vänta! Jag känner ju en översättare som heter Molle! (Denna insikt ramlade över mig precis när jag skrev just detta just här.)

Rassel, rassel, så letade jag fram Molles mejladress och knatter, knatter så fick jag hennes mobilnummer av Översättarhelena och tjosan, så får ni här och nu en liten intervju med översättaren till Urtidsparken!

---

Hej Molle! Minns du hur det var att översätta Jurassic Park runt 1989?

Hej! Det är sannerligen gamla dinosaurieskelett som du gräver fram ur min översättargärnings krypta. 

När jag jobbade med Jurassic Park (förra årtusendet!) var det, tror jag, min fjärde översättning. Eller kanske rentav den tredje. Min redaktör och jag hade satt titeln till Juraparken vilket jag än idag tycker är betydligt roligare än en oöversatt originaltitel — som förstås dikterades av storfilmen som gick upp i samma veva. Det var första gången jag var med om att boktiteln bestämdes av nåt helt annat än förlagsfolk, så jag blev snabbt luttrad därvidlag — när även nästa titel av Crichton som jag översatte hade filmatiserats och fick samma titel som på biograferna (men den har jag för mig hade ett svenskt namn), blev jag inte det minsta bestört.

När jag nu jämför källspråks- och målspråksversionerna, kan jag verkligen inte påstå att den senare känns så himla mycket spänstigare än den förra, men det gläder mig självklartvis att den faller dig i smaken. Det jag istället tycker är anmärkningsvärt är att översättningen känns såpass flygg trots att den gjordes av en gröngöling. Ja en gröngölingsunge! Där är nåt enstaka jag skulle ändra på idag men inget stort.

– Men tycker du inte att Crichtons språk är … platt och trist?

Huruvida Crichton upplevdes som träig att jobba med är en fråga som bättre hade besvarats av en översättare med fler än tre–fyra verk på meritlistan. Det dröjde rätt många år innan uppdragen började kännas snarlika andra jag redan hade gjort, och sådär alldeles i början tyckte jag att allting var vaaansinnigt svårt. Det är möjligt att en sån oerfarenhetens blick faktiskt skänker översättningen en viss storögd fräschör — man har inte sett de på källspråket banala formuleringarna tusen gånger, inte hittat formler för dem på målspråket; man tar många idiomatiska uttryck för originalitet; man gör inte ett enda ord på rutin — och att det är det som du har fastnat för i min text.

Fast: Disclosure, som var min nästa Crichton, ett par år efter Jurassic Park, minns jag faktiskt som betydligt träligare att jobba med. Där fanns ju inte den förlåtande exotiska miljön och handlingen, så du kan ha rätt i att Crichton inte är nån stor stilist. Jag har inte läst honom sen det begav sig och har faktiskt ingen uppfattning.

---

Inte jag heller – trots att alla som var anställda på Bra Böcker fick alla verk som gavs ut och jag därför har fler Crichtonböcker än just Juraparken, som jag förstås kommer att kalla den i fortsättningen.

Crichton verkar ha varit en hyvens karl, även om han av någon anledning var gift i småportioner. (Fyra korta äktenskap och ett lite längre.) När han 66 år gammal dog av cancer var han femte fru gravid i sjätte månaden.

Här kommer ett citat som jag drar fram bara för att jag själv håller med och inte för mitt liv begriper varför inte alla lär sig rätt fingersättning på tangentbord:

”I write on a computer. My father was a journalist and he believed nobody should write by hand. He sent all his kids to learn typing when they were 10. So, I have typed ever since 5th grade. I couldn’t possibly write longhand. It would be so SLOW. (I am a fast typist.)” Michael Crichton

Nämen hörni, nu tar vi väl fram plommonstopet och gräver runt lite. Måste lägga in några nya lappar. Såja. Och snurrelisnurr, där tar jag fram en liten, liten lapp … Citronen!

Lucka 3 kommer i ottan – runt sexsnåret. Vilket ju låter lite trevligt ekivokt.

38 kommentarer

Tack, tack, tack, alla kommentatörer och kommentatöser! Det är så roligt att julkalendra när ni dräller in och skaldar, gissar, suckar och stönar och berättar om triviala ting som inte har med saken att göra samtidigt som ni dräller fantastiska ledtrådar omkring er!

Jag har lovat mig själv att aldrig mer gissa vem som gissar rätt först, eftersom jag nästan alltid gissar fel och borde sättas i skamvr… nej, på en avlägsen läktare med kall glögg och varm champagne. Men ni som vet med er att ni var först får så innerligt gärna tala om det i kommentarerna.

Sådant som jag inte begrep mig på var t.ex. kommentarer som:

”Framför allt på grund av den relativa porträttlikheten – som jag i sig aldrig  tidigare tänkt på – är jag nästintill säker på L och inte U.”

”… fast det är svårt för bilen väsnas så gräsligt”

Däremot förstår jag definitivt pratet om guld, hosta, fåglar, oliver, roulettespel, Karibien och Magnum samt:

”Ja, jag förstår. Och i och med det förstår jag inte.”

För så är det ju.

Helt klart är i alla fall att skidåkaren Daniel Albrecht inte hade med saken att göra eftersom hemlisbloggaren i lucka 1 alltså var fågelskådaren och Bondskaparen Ian Fleming (1908–64). Att han inte har varit med i Julkalendern tidigare är lika underligt som att Wolde har varit med två gånger men Wilde bara en. Dessutom är det lite underligt att det ju är Fleming som har skapat den alldeles förtjusande Chitty Chitty Bang Bang.

Om vi nu ska bli lite specifika så bygger hela dialogen i luckan på ett enda citat – ur Goldfinger.

Just detta citat är nämligen för våra moderna, musikhistorieintresserade öron alldeles fantastiskt:

Jag citerar och kursiverar:

”My dear girl, there are some things that just aren’t done, such as drinking Dom Perignon ’53 above the temperature of 38 degrees Fahrenheit. That’s just as bad as listening to the Beatles without earmuffs.”

Oh the irony; nio år senare fick Paul McCartney äran att komponera Bonds titellåt – ”Live and Let Die” …  Men man får ta med i beräkningen att Beatles’ musik för känsliga, amerikanska musiköron bara lät som modern dunkadunkamusik. [Plats för exempel, men ni får hitta på dem själva.]

Ian Fleming hann inte njuta särskilt länge av sin succéhjälte eftersom han både drack och rökte ihjäl sig redan som 56-åring. Eller … så står det i alla artiklar om honom. Jag tror att han dog av umbäranden och tröttma, jag.

Först föddes han nämligen och strax därefter skickades han naturligtvis iväg för att gå på (och bo på, ni vet) boarding school, och då en speciell skola som är känd än idag för att den var särdeles grym och hård. ”Durnford School was a notoriously spartan and uncomfortable preparatory school” kan man läsa … Och där bodde lille Ian trots att föräldrahemmet låg alldeles intill!

Pappan dog 1917 (i första världskriget), vilket ju kan göra vem som helst bedrövad Som 13-åring började Ian på Eton, där han inte heller trivdes även om han excellerade inom idrott och jobbade med skoltidningen. Mamman – Evelyn Beatrice St. Croix Rose – övertalades 1926 att flytta Ian till en militärskola, där han fick sluta ett knappt år senare eftersom han hade ”drabbats av” gonnorré.

Mamman skickade honom då till Österrike, där han förlovade sig med Monique Panchaud de Bottomes, vilket egentligen inte hör till historien men måste nämnas eftersom hennes namn ju faktiskt var Monique Panchaud de Bottomes och Ian Fleming dessutom helt orelaterat hade en mentor, vars pseudonym som deckarförfattare var Phyllis Bottome och hon var gift med en man som hette Alban Ernan Forbes Dennis som (och nu kommer det) var underrättelseagent och spion!

In på scenen kom unge Ians mamma igen, och hon såg raskt till att förlovningen bröts eftersom hon inte alls gillade den där slinkan Monique Panchaud de Bottomes. Sedan såg hon till att Ian fick jobb på Reuters genom att helt sonika söka upp chefen och övertala honom att anställa sonen. Därefter såg hon till att han under flera år jobbade som både bankman och som börsmäklare, vilket han var bedrövlig på. Så då blev han (nästan) spion.

Mitt i all denna bedrövelse lyckades Ian Fleming på något sätt ha älskarinnor i varje hamn – älskarinnor på så sätt att han var ungkarl medan de var gifta. (En annan älskarinna hette förresten Loelia Ponsonby. En tredje Lisl Jokl. I sammanhanget låter det ju som om den stora kärleken Edith Morpurgo hade ett helt normalt namn.)

Ni förstår att det var jobbigt och stressigt? Sedan dog mamman 1964 … två veckor innan Ian Fleming också dog – på sin son Caspars tolvårsdag. (Denne Caspar dog av en överdos som 23-åring.) Dessförinnan hann han under andra världskriget vara agent och jobba med människorna på Bletchley Park och samla material till sin James Bond-figur, som han för övrigt tänkte sig se ut ganska mycket som Pierce Brosnan ju sedermera gjorde. (Ian gjorde själv teckningen här till vänster.)

Nåväl. Nu ska jag – mot min vana – faktiskt berätta om några ledtrådar som finns i texten. Det kommer jag inte att göra fortsättningsvis, men det kan ju hjälpa alla nybörjare till att läsa mellan raderna, fast på raderna?

• fluga – vanlig accessoar i sammanhanget
• pekfinger – Goldfinger
• 3,333 °C – prick 38 °F
• Ringo & hörselkåpor – citatet ur filmen
• Roger – Moore
• Daniel  – Craig
• Albrekt – Albrekts guld – guld(finger)
• En 62 år gammal Dom Perignon – Dom Perignon ’53 – citatet i filmen
• Å, man får tacka – guldtacka …

Den ovidkommande bilden med texten ”BUY BONDS” som förstås inte hade med saken att göra över huvud taget, handlade kanske litegrann om Alexander Flemings antibiotika. Men förmodligen inte.

Ser ni hur enkelt det är?

Nu. Kära plommonstop. Jädra lappar som bara dräller överallt. Pillerill och blundeblund, nu drar jag en liten slamsig sak – Jossilurens!

(Misströsta inte, alla ni andra. Det är många dagar kvar till jul.)

Lucka 2 kommer i ottan!

Fotnot
Hostan som nämndes ovan är denna, som Ian Fleming skrev om i ett brev till sin mamma när han var sju år:

”My coff [sic] has grown to a whoping [sic] coff now. Don’t tell Mr Pellatt [the headmaster] cause just this morning he said that nun [sic] of us had coffs. I am afraid that I do not like school very much.”

59 kommentarer