Etikett: jul

Att ha covid-19

Publicerat av Lotten Bergman den 2 januari 2021 14:55

Idag är dag 13 sedan jag blev sjuk i covid-19, och det är naturligtvis dags att rapportera.

Vår sjukbubbla består av sex personer i åldrarna 18, 23, 26, 26, 56 och 56. Två förlorade lukt och smak, och passade på att då käka leverpastej med lakritsfiskar. Två hade kvar smak och lukt, men ingen matlust. En var hur snorig som helst och en sover fortfarande tolv timmar per dygn trots att febern är borta sedan länge.

Vi hade symtom som huvudvärk, feber, trötthet, ryggvärk, benvärk, öronsus, klåda på magen och led av en allmän olust att tindra. Så gick juldagarna och krafterna återkom – men så återkom även febern plötsligt. Jaha, då lägger vi oss väl ner igen, sa vi och låg.

Dagen före nyårsafton samlades vi och firade den julafton som ju hade brunnit inne en knapp vecka tidigare.

– Vet ni, sa jag. Idag för ~~elva~~ nio år sedan var jag ute med morfar i skogen och p…
– … plockade fem kilo kantareller, fyllde Tjugosexåringen i.

Jag stirrade på henne. Var hon månne taggad i inlägget och hade läst samma sak som jag på Facebook? Jag fortsatte:

– Och allt spred jag ut på ett st…
– … STORT påslakan! sa Tjugosexåringen.

Jag tittade på alla andra i rummet. De såg helt normala ut.

– Mamma. Du har redan berättat det här idag, sa Tjugosexåringen och log förstående mot sin ömma moder.

Till saken hör att vi ju i min del av släkten drabbas av en förvisso förtjusande humoristisk senildemens – men i 75-årsåldern, tacksåmycket. Nu satt jag här och ville berätta om svamparna på påslakanet och så påstod alla runtomkring mig att jag redan hade berättat det!

Men inte bara jag är trög. Så här stod vår julgran redo att pyntas i två hela dagar.

När jag igår gick förbi granen och konstaterade att den hade behövt vattnas för ett par dagar sedan, såg jag det där vita nätet som en nedhasad strumpa vid julgransfoten.

Min djefla man fick häromdagen en blombukett levererad vid dörren. Han satte noggrant ner den i vatten – inklusive plasten runt oasisen – i en vas för hyacinter.

Jag tog en bild och gick och lade mig att sova middag.

Men fastän alla pratar om hur viktigt det är att få vara ~~konvalecent~~ konvalescent och att man faktiskt ÄR påverkad kognitivt av den här bedrövliga sjukan, tänker jag på vad jag borde göra.

Bredvid mig ligger en hög med 19 orättade tentor.
På nyårsafton hade jag deadline för en artikel om modern språkutveckling.
På golvet ligger 23 låneböcker och jäser.

På golvet ligger förresten även en lista med saker som jag borde göra, t.ex. lämna tillbaka 23 låneböcker, rätta tentor och skriva en artikel om modern språkutveckling. Men jag kanske ska skriva en lista på vad jag borde göra?

Ja, ni fattar.

58 kommentarer

Vykort från Svenskan

Publicerat av Lotten Bergman den 29 december 2018 00:05

Jag har en digital prenumeration på SvD – till stor del pga. tidningens underbara arkiv som jag kan drunkna i i flera timmar ibland. Före jul kom ett pappersbrev från SvD:s chefredaktör med en julhälsning och fem foton på vykortsliknande papper. Å ja ba:

– Huh? Hur många prenumeranter har Svenskan och hur många såna här brev skickades ut?

[googling, googling, varpå följande monolog tog vid]

– Vad betyder 358 000 läsare?
– Upplagan är på 165 000. Hm.
– Och 63 000 har en digital prenumeration som jag.
– Asså 358 minus 165 minus 63 är 130. Är det 130 000 som räknas som läsare fastän de inte prenumererar? Cheeky bastards. Neeej, fel ord, vad heter snåljåp på engelska?

[googling, googling, varpå en annan monolog tog vid]

– Nä nu jävlar, skinflint, miser, niggard, tightwad, piker, och curmudgeon! Hade jag ingen aning om!

Där nånstans tappade jag tråden och fortsatte med julfirandet, kalendrandet och matlagandet.

Men nu dök brevet upp igen i kökshögarna – med de där fotona som jag inte begriper varför jag har fått. Digitala prenumeranter kanske faktiskt inte vill ha papperspryttlar? Men okej, tidningen vill berätta att de har duktiga fotografer och förmodligen får väl fotograferna en liten extrahacka för att bilderna har tryckts på styv kartong i kanske 228 000 ex?

Samla er nu i smågrupper och diskutera till vem ni vill skicka dessa foton som vykort.

Eller sätta upp på kylskåpet?

Eller rama in och hänga upp på toa kanske?

Eller bara ge bort bafatt?

Jag låter några av mina barn kommentera bilderna – kanske mest för att visa att de inte är målgruppen, nu när jag påstår att inte heller jag är målgruppen.

Barnen:
– Naturligt, ser ut som ett tygmönster.
– Nyttigt, färger. Grönsaker är najs.
– Jag skulle vilja ha en flagga som ser ut så här.
– De har lagat mat, men först lagt maten snyggt?
– EN FISK??? Finn ett fel!
– The purest of all husmanskost, en blandning av goda och trista saker.
– Oj är den uppåner?
– Ja.
– Nej.

Barnen (där majoriteten till min förvåning inte vet vad bilden föreställer):
– Oj vad fult.
– Ett rum där nån tror att det blir snyggt och seriöst och lyxigt med guld, men det är för mycket investering i stolarna.
– Bajs.
– Är bilden inte lite sned? Eller asymmetrisk … Kristallkronan går inte i linje med grejen på väggen och prylarna på bordet.
– De aderton.
– Stolar på rad. Förmöget, men det är inte rätt feeling.
– Det är ett snyggt rum, ett vardagsrum med trista saker, allt är jättetrist.

Barnen:
– Intressant.
– Är det en framtidsvision från 1950-talet?
– Lugnt. Är det Dubai?
– Framtiden! Va, Dubai?
– Det påminner om ”Robots”, en film där huvudpersonens pappa är en diskmaskin.
– Intressant stad, byggnaden är snygg.

Barnen:
– Vad bär helikoptern? Lite ångest, vad är det i?
– En människa? Eller mat? Om det är en människa är det jätteläskigt.
– Oh, det är reklam, de tar vatten från havet för att hälla i en pool och så hör man ”It’s Raining Men” och plötsligt händer det.
– Kaffe.
– Det måste vara Sverige med tanke på träden. Är det ett kors på helikoptern?
– Vet inte, men helikoptern gör nog ett bra jobb.

Barnen:
– Mönster. Basic mönster.
– Alla är likadana.
– Alla har hopprep och samma frisyr.
– Det känns atletiskt. Det är positiva färger, men bakgrunden grå och smutsig.
– Kolla! Sinuskurvor!
– Hopprep utan hopp? Typ Nordkorea eller OS.
– Vill de ens uppträda? De ser inte glada ut. Hoppar de rep?
– Är de copypastade?

Chefredaktören Anna Careborg skriver till mig att SvD ”summerar året genom att skicka med fem utvalda bilder som våra fotografer tagit i samband med minnesvärda reportage”. Men hallå, vad ska jag göra med dem? (Hela brevet står att läsa här i kommentatorsbåset.)

Om jag skickar Svenska Akademiens tomma sammanträdesbord till min kusin eller sätter upp de nordkoreanska flickorna på en anslagstavla – vad vill jag då säga? Shanghais skyline är för mig helt obekant, jag har inte lust att påminna någon om skogsbränderna med tillhörande släckning och har aldrig tänkt på fisk och hallon eller ärtor och äpple i samma andetag. Bilder på roliga djur hade jag däremot gillat.

Om SvD vill ha snygga bilder av mig, kan de få t.ex. dessa:

Nu ska pappersåtervinningen få lite mer att äta.

35 kommentarer

The Return of the Elljusstakarna

Publicerat av Lotten Bergman den 29 november 2015 00:12

Jag kom plötsligt på att det ju är första advent och att jag ”borde” ställa fram eljusstakarna. Så jag rotade fram dem.

Vi hade en italiensk gästforskare boende hos oss för några år sedan och han berättade om detta osannolikt vackra och fantastiska som händer i december:

– Svenskarna förvandlas från att vara muttrande hedningar till att äppelkindat anamma den kristna tron och tända sjuarmade ljusstakar i alla fönster! I love Sweden!

Skärmavbild 2015-11-29 kl. 00.15.08 — Usch, så prydligt.

Så visst ”borde” jag väl ställa fram stakarna – om inte annat så för att glädja alla som oroar sig för vår plågsamt vacklande religiositet? Så jag letade. Och fann nio stycken av olika modeller och årgångar.

”Funkar” hade jag skrivit på två som funkade. Ingenting hade jag skrivit på resterande sju – som inte funkade ett endaste dugg. Inte minns jag hur detta ordningsamma förfarande kom till stånd runt trettondagsafton för snart ett år sedan, men imponerad blev jag.

Och sedan försvann två konstiga timmar när jag bytte lampor, skruvade isär stakarna, eltejpade och fäpplade samt svor. Resultatet är enastående:

De två ljusstakarna som det stod ”funkar” på, funkar.
De andra sju är precis lika döda som de var för två timmar sedan.
Jag vet nu att jag behöver köpa förstoringsglas om jag ska kunna se vad det står på de förnicklade, små glödlamporna.

elljus — Det där spöklika barnet är inte mitt.

61 kommentarer

Julklappstips!

Publicerat av Lotten Bergman den 28 november 2013 00:02

Min inställning till julklappar är att de är roliga att köpa och att de är roliga att få – och dessutom tycker jag att julafton är en hyvens helgdag när alla barn ska tvingas att se på Karl-Bertil Jonssons immiga glasögon.

Med andra ord är jag inte alls motvalls och gnölig i december. Jag är däremot fruktansvärt arg hela november, så det det jämnar ut sig. Jag morrar idag och tindrar på söndag.

Men menar jag verkligen allvar med rubriken? Ska jag ge er julkappstips? Hur kan jag göra det — jag har väl ingen aning om vilka ni ska ge julklappar till? Nä, men er morbror Gösta kanske är som min faster Ulla, och henne hade jag kunnat ge en stor blaffig, glittrande helt oäkta ring. Pling, där kom första julklappstipset: oäkta smycken.

Nej, i mina julklappstips tar jag ingen som helst hänsyn till aversioner, allergier eller antipatier. (Okej. Ska man prompt ha äkta smycken så är pantbanken rätta stället.) Smycken som ser gamla ut men är nytillverkade har jag ett par gånger köpt ev en trevlig svenskättling som heter Karen.

Till vem som helst kan man ge tygmärken att sy på kläder, väskor eller teknologoveraller. Nuförtiden behöver man inte ens sy på dem med små vackra stygn och en spretande fingerborg, utan kan stryka fast dem eftersom de har inbyggt klister.

Kanske kan man köpa ett gäng och tillverka sig ett par Desigual-liknande jeans? (Som jag har önskat mig i tre år men som kostar ungefär som en liten bil att inhandla.) — Kanske kan man köpa ett gäng lappar och tillverka sig ett par Desigual-liknande jeans? (Som jag har önskat mig i tre år men som kostar ungefär som en liten bil att inhandla.)

Men nu ska ni inte tro att jag har snöat in enbart på webbaffärer. Nähedå — idag gick jag med mina egna knastrande ben in på både Ikea och Åhléns, minsann.

Åhléns har nämligen necessärer som är genomskinliga så att man slipper tömma ut roll on, astmamedicin, tandkräm och hygienprodukterna i en zip-lock-påse i flygkontrollerna. — Åhléns har nämligen **necessärer** som är genomskinliga så att man slipper tömma ut roll on, astmamedicin, tandkräm och hygienprodukterna i en zip-lock-påse i flygkontrollerna.

Och Ikea har ett slags kit med necessärliknande behållare som man kan använda till allehanda ting. — Och Ikea har ett slags kit med **necessärliknande behållare** som man kan använda till allehanda ting.

Till exempel sina sladdar och adaptrar och hörlurar. — Till exempel sina sladdar, adaptrar och hörlurar.

Ikea har även de förnicklade rullgardinerna som jag inte gillar – med snöre eller kedja som man drar i. Om man har tur kan man på loppis få tag i den gamla hederliga varianten med fjäder som man bara drar lite i så att den TJONG åker upp och slår sig i taket.

En sådan kan man köpa och måla lite på så ser den inte så flottig ut längre.

Om man inte känner sig så konstnärlig och anser att Ikeas rullgardiner som inte åker upp själva är helt okej, kan man köpa en sådan och skriva lite bokstäver på med en spritpenna. Sömncitat kanske?

”Det värsta som finns är att vakna efter ännu en sömnlös natt.”

Det var det. Känner ni nu hur ni börjar andas lättare och hur enkelt det egentligen är det här med jul? Köp ficklampor, konstiga saxar, tuschpennor, förstoringsglas och reflexer till alla mellan fyra och tio år och ruinera er sedan på antikvariaten när det gäller julklappar till resten av släkten – och tindra, för i helvete! Tindra!

91 kommentarer

Bonusblogginlägg: Är detta … Svalbard?

Publicerat av Lotten Bergman den 22 december 2009 15:19

Lucka 22 är fortfarande öppen här nere.

Jag, min djefla man och de fem barnen är i Gryt, som ligger i Östergötland. Det har vi aldrig varit förut – faktum är att vi sedan Sjuttonåringen föddes aldrig någonsin har varit någon annanstans än hemma på julen. Men sedan brann ju huset och nu bor vi i blott tre rum – och även om det var jättemysigt för ett sekel sedan, så har vi andra pretentioner nuförtiden. Vi vill gärna ha stora ytor, myshörn att dra sig undan till och ett gigantiskt kök samt tillgång till internet. (Bio, kvarterspub och Dramaten hade också varit trevligt, men något får man ju försaka.)

När jag för en månad sedan var i Schweiz och föreläste för mina alldeles egna Annaankor (jag får säga så, de fnissar bara åt mig) sa jag något i stil med ”Uhuuu, våra barn har ingenstans att vara på juhuuulen, vad ska vi göööhöööra, uhuuuu, uhuuu” tills de alla kastade julerbjudanden på mig. Jag valde förstås den Anna som hade flest basketspelande barn (bl.a. en Hugo som är tvåochenhalv meter lång!) och hennes hus. En gammal kantorsgård! Tusen tack, Anna!

Så dit åkte vi i två bilar igår. Inne i Norrköping fastnade vi tre gånger bakom moderna bilar som fick motorstopp, och jag tänkte ”måtte våra gamla bilar hålla hela vägen”. (Bad karma?)

Väl framme lämnade Sjuåringen lite mitbringsel/offergåva så att huset ska tycka om oss.

Alltså springer vi nu omkring i ett helt fantastiskt gammalt hus. Men redan efter en kvart blev alla hungriga … fast vi hittade inte maten. Inte i bilarna, inte i kylskåpet, inte i skafferiet och inte heller i farstun.

För den stod kvar hemma i kylväskan i vår hall i det brända huset.

Men spik i foten, trallala. Vi åt mackor utan pålägg och flingor utan fil och godis utan dåligt samvete. Och i morse satte jag mig i bilen för att köra till Valdemarsvik och köpa andra omgången julmat. Plötsligt blev allt väldigt besvärligt, otrevligt och bökigt. För bilen såg så konstig ut – den bilen som vi igår förärade nya dubbdäck och som vi verkligen har skämt bort som ett sladdbarn på senare tid.

Är du framtung, lille vän?

Båda framdäcken hade punka. Sådant ser man ju nästan bara i kriminalfilmer, så vi började fundera på terrorattentat och sabotage medan vi försiktigt flyttade bilen ett par meter till grannhuset för att få ut den opunkade bilen. Då kom en dam i grannhuset och bad oss att genast flytta bilen. Hm, tänkte vi.

Den närmaste halvtimmen lärde vi oss att man inte alls ska flytta sin punkabil ens en decimeter. Och att nya dubbdäck kan läcka om det blir kallt (say what?). Och att däckförsäljaren nog hade slarvat. Och att ventilerna var dåliga. Och att man inte ska förstöra däck med en sådan där spraylagarflaska om man inte måste. Och att om man har kört på punkadäck så kan de sprängas när man fyller dem igen. Samt att man för 400 kronor per år kan få ett serviceavtal som gör att sådana här händelser inte kostar en enda krona. Hm, tänkte vi.

I Valdemarsvik vidtog en stund senare den vilda jakten på däckpump att låna. Eller bara några tips på vad jag skulle kunna göra. Eller en idé om vem jag skulle kunna prata med för att få upp humöret lite.

Statoil hade en sådan här butiksentré, men bara en trasig pump som de ändå inte brukade låna ut förresten. Hm, tänkte jag.

Efter att ha frågat efter vägen och efter råd samt efter ett försvunnet köpcenter hur många gånger som helst och dessutom börjat frysa och misströsta efter att ha blivit åthutad som varande i vägen inne i mataffären, sa Sjuttonåringen bredvid mig:

– Jag tror att det är så här i Svalbard.

Svalbard eller Valdemarsvik, det är frågan.

Men plötsligt föll allt på plats. Vi hittade världens bäste östgöte med världens bästa bärgarbil och världens absolut finaste dialekt.

– Wejäl otu, detta. Wäkne mä att dä bli weklamaschon på dette.

Nu inväntar vi snöovädret så att jag äntligen ska få gå ut och skotta. Den djefla mannen är i Valdemarsvik och pratar bilbekymmer med händiga karlar och jag ska iklädd förkläde laga julig spaghetti och köttfärssås.

Tacka mig! Jag har dansat en snödans. Hm, tänker ni.

Jul, jul, ljuvliga jul!

Lucka 22 är fortfarande öppen här nere.

21 kommentarer

Vanligt inlägg: tågjävlar, blögg, Eddie Izzard och en liten lucka

Publicerat av Lotten Bergman den 20 december 2009 13:54

(Lucka 20 i Julkalendern finns som vanligt här nedanför.)

Jag och min djefla man skulle igår ha åkt hemifrån klockan två, kommit till ett centralt hotell klockan tre, drällt omkring och kollat mögel i duschen till klockan fyra, åkt på blögg hemma hos Cruella, gått med henne till Eddie Izzard klockan åtta och sedan gått på en cooooool isbar och svingat en bägare samt dansat hela natten.

Redan klockan två pajade planeringen, när vårt tåg var en timme försenat pga. motorfel. Det underliga var att när det trasiga tåget väl anlände, fick vi order att gå på och åka med det.

– Varför ska vi kliva på ett tåg som är trasigt?
– Lokföraren har fattat beslut. Vi ska prova om det går.
– Så tåget som har tagit dubbel så lång tid på sig att komma hit ska laga sig självt, hokus pokus?
– Eh. Ja.

Vi klev på, åkte 3 km, och fastnade sedan i två timmar ute i skogen. Nu var det dessutom ett gammeltåg utan el, så datorerna slocknade en efter en och folk blev ilsknare och ilsknare. Någon missade en konsert, några missade en kryssning till Finland, någon missade ett tåg till Skåne och några höll på att missa Cruellas blögg. Till slut kom tåget igång och tuffade tillbaka. Hemåt. Så tre timmar efter att vi kom till stationen, var vi tillbaka på samma plats.

Ett fungerande tåg trollades fram och alla passagerarna satt gladeligen i varandras knän. När vi slutligen kom fram till blöggen, hann jag äta och dricka och prata jättefort i en halvtimme.

Min egen julburgare. Mandelmassa och pepparkakor.

Kommentatorerna Ingrid, Niklas, Dieva, AB och Anna var där – och Dieva gav mig en gran som jag ska ta med mig till Anna Ankas julhus i Gryt! (Mer om det senare.)

Högtidligt överlämnande av gran. (Förlåt, Dieva till vänster blev väldigt avklippt.)

Denna lilla gran och min kamera skulle en liten stund senare tvinga oss till ett intressant besök i en lucka i Globen. För när vi skulle tränga oss in i Hovet tillsammans med alla andra av snöoväder rosiga människor, kastade sig en hårdocksmutantstriffidsgrobian fram emot mig och pekade på systemkameran som jag ju inte alls hade gömt eller tänkt gå in med utan faktiskt lämna in i garderoben.

– DEN DÄR! DEN DÄR KAMERAN KOMMER DU INTE IN MED! HÖRRU! DIN KAMERA ÄR FÖRBJUDEN HÄR! STOPP!
– Hihi. Jag vet. Var ka…
– DU MÅSTE GÅ TILL EFFEKTINLÄMNINGEN RUNT HÖRNET 200 METER BORT INNE I GLOBEN!
– Hihi. Ok.

Så nu kommer dagens fiffigaste tips: se till att ni blir ivägskickade till effektförvaringen i Globen (ingång 2), för där är det helt tomt och inga köer och den stackare till liten flicka som satt där hela kvällen helt ensam och bara kunde ana hur hela Hovet gungade av skratt, behövde våra väskor, kameror och grankvistar som sällskap. Och när vi skulle hem, var vi de enda som hade lämnat in effekter i luckan!

Hejdå, luckan.

Eddie Izzard var fantastisk. Hans entré påminde om Robbie Williams och hur han nu bär sig åt vet jag inte riktigt, men han får mig att tycka att en musikalisk höna med bacon på näbben är rolig när hon tutar åt en velociraptor. Och vet ni att giraffer hostar som diskreta britter? Samt att det engelska språket har slagit i hela världen för att de latinska ändelserna är så förbaskat krångliga? Och att det faktiskt inte finns en gud, för i så fall hade han hälsat på Armstrong när han klev ner på månen? Och inte heller visste ni att Dickens och Darwin bodde bara ett par bokstäver från varandra på Alfabetsgatan.

Vem behöver väl en finkamera? Jag kunde ju ta jättejättebra bilder med mobilkameran. (Har ringat in vårt fokus där nere.)

Men vet ni att Hovet kommer att falla ihop som ett korthus inom kort? Bänkraderna och trapporna gungeligungar av ingen vikt alls! När jag med min späda basketkropp gick på de 30 cm höga trappstegen som får alla att fokusera som när man trär en tråd i en nål, gungade allt. Sanna mina ord, det kommer att ske.

Titta! Jag äger Hovet! (Eller så vill jag bara ha en bild på trappan som gungade.)

Efter Eddie Izzard-konsertenföreställningen åkte vi med granen i en fullpackad tunnelbana där granen gav oss men inga andra lite svängrum.

Stick!

Sedan loggade vi in (jag har svårt att skilja mellan logga in och checka in i dessa dagar) på ett hotell som ligger nästan på på perrongen på Centralen. Eftersom vi ska hålla i pengarna nu när huset brann och alla bilar går sönder, valde den djefla mannen det billigaste rummet i stan: ett utan fönster och med våningssäng. Och eftersom jag inte är nämnvärt romantisk, tyckte jag att det skulle bli jättespännande!

– I get to be on top! skrek jag och sprang in i … ett helt normalt hotellrum.

Ack. Tyvärr hade vi blivit uppgraderade.

När vi sedan skulle gå ner till hotellets isbar och slå klackarna i taket och jag i plommonstopet skulle slå världen med häpnad, visade det sig att inträdet för hotellgästerna var 150 kr. Per person.

Därför tillbringades kvällen på detta sätt istället.

_____
Nu går ni väl tillbaka till Lucka 20?

28 kommentarer