Hoppa till innehåll

Etikett: jubileum

I min lilla värld …

dirty 30Fredagar är fantastiska.

Meh. Va? Ska hon inte skriva nåt om allt som händer i Paris?

Somliga fredagar spelar vi basket hela kvällen, andra fredagar päser vi hemma i soffan och åter andra tittar vi på fotboll, kanske på Zlatans PSG.

Pffffft. Nu nämner hon förvisso Paris, men bara Zlatans klubb. 

30 secondsDenna fredag for invånarna i Gula huset kors och tvärs genom stan för att träna. Min pappa kom på besök och vi diskuterade hans borrelia och det som händer i världen och i synnerhet i Paris, men lite mer om borrelian och det faktum att han sedan diagnosen har blivit en bättre pingisspelare eftersom en sidoeffekt av borrelia är att synapserna jobbar snabbare och att man i och med det kan få snabbare reaktionsförmåga. Pappa fyller 78 i år, så det var ju på tiden att han fick bättre reaktionsförmåga.

Borrelia? När världen håller på att gå under i och med terrordådet i Paris så fokuserar hon på trivialiteter som borrelia?

30 daysDenna fredag var ännu lite mer speciell än vanliga fredagar eftersom den var den 9 januari. Den 9 januari har absolut ingenting hänt i världshistorien och då särskilt inte det viktiga datumet som heter den 9 januari 1985. Dagen innan infördes förvisso rökförbud på Röda torget i Moskva eftersom det ansågs ouppfostrat att röka på den plats där Lenin är begravd. Det var ju underligt. Att Lenin själv tog en rök då och då och att han faktiskt är död och verkligen inte kan bry sig, spelade tydligen ingen roll.

Hon är verkligen full av tramsinformation, den där Lotten. PARIS! Du ska skriva om Paris, inte Moskva!

30 baMen den 9 januari 1985 – när inget annat hände i världen – var jag på besök i Lund. Jag – som bodde i ett kollektiv på Skånegatan på Söder i Stockholm – sov under mitt besök i Skåne en övernattningslägenhet på Södra Esplanaden som min pappa och hans bästis Kari Marklund delade (de var dock inte där). På Lunds tågstation mötte jag en 20-åring i lappade jeans – min blifvande djefla man. Med andra ord och om jag ska vara riktigt övertydlig, så är det idag 30 år sedan vi träffades.

Romantiskt, schmorantiskt. 

30 thirtyDärför satte jag idag upp lappar på temat 30 i hela huset. Den djefla mannen såg ingenting på ett par timmar, men när han vaknade upp från jobbkoman (deadlinepanik), tjoade han så det skallrade i de få kristallglas vi har kvar:

– LOTTEN! Varför sitter det lappar med 30 överallt?

Jag satt kvar vid min mila dator.

30 years

– LOTTEN! Jag fattar inte!

Jag satte handen för munnen.

– LOTTEN! Du har satt upp lappar med 30-åriga kriget och ”Thirty something” och fan och hans 30 mostrar överallt!

30 speed Nu började jag fnittra så att han hörde det.

– LOTTEN! HJÄLP! JAG FATTAR INTE!

Sedan gick han till barnen och frågade. Spanjoren i huset sade eftertänksamt på sin fina svenska:

– Vad hände för 30 år sedan?

30 jahre

Och då förstod han!

maj1985
För 30 år sedan såg vi ut så här – och lilla tjejen med ryggen mot kameran är lillasyster Orangeluvan.

Nej, idag skriver jag inte om illdåd och sabotörer, mördare och banditer. Jag kommer inte med teorier och tänker inte bedöma om jag gillar satir och ironi eller alltid förstår politiska teckningar. Jag är glad för det lilla, och det är de senaste 30 åren som har gett mig så mycket. Imorrn fyller Fjortonåringen 15 år, vilket gör henne till … eh … en milstolpe halvvägs?

Okej. Jag fattar. Men en av teckningarna kunde hon väl ändå ha publicerat?

David Pope_drew

Ja. För David Popes ordlek här ovan är fantastisk.

Share
59 kommentarer

Porslinsbröllop

Den 18 maj 1991.
Den 18 maj 1991.

Jahapp, idag den 18 maj 2011 är det 20 år sedan jag gifte mig med min djefla man. Men vi träffades redan den 9 januari 1985, så drygt sex år senare visste jag allt om hans nycker, knäppigheter och extrema professorsförvirring. Jag köpte inte grisen i säcken, om man säger så.

Nu har livet förändrats lite med alla digitala plingplong-hjälpmedel och det faktum att vi inte har barn att hämta på dagis längre; under åren 1993–2008 skulle ju ett eller två barn både levereras och hämtas på ett speciellt klockslag. Vi behövde många påminnelser vad gällde tider, matsäckar, stövlar, overaller, lappar, föräldramöten, lussetåg och annat. Min djefla man glömmer dessutom gärna möten, födelsedagar, namn, matlagning, glasögon och ibland även hur han skriver sin egen namnteckning.

Men bröllopsdagen glömmer han inte.

En gång köpte han ett vackert pärlhalsband för flera tusen kronor som vi egentligen inte hade. Jag tittade länge på det där det låg på blått sammet i en vacker ask och så pillade jag lite på de skimrande pärlorna. Sedan satte jag på mig halsbandet och hade på mig det i flera minuter, varefter jag returnerade det till affären, fick tillbaka pengarna och gick iväg och köpte en tumstock istället.

En annan gång åkte vi till Örebro, där jag bestämde att vi skulle äta kvällsmat på McD. En tredje gång råkade jag planera in en basketfest just den 18 maj – en fest som man inte får gå på när man inte är basketspelare. Man kan lugnt säga att den romantiske djefla mannen har det tufft med vårt 18 maj-firande. Igår:

– Det är ju den 18 maj imorrn …
– Ja! Porslinsbröllop! Jag vill ha fler Stig Lindberg-tallrikar för de gamla har nästan tatt slut!
– Jag tänkte att vi kunde åka iväg och äta midd…
– Fast jag och Sextonåringen ska spela två basketmatcher imorrn kväll. Hoppsan.
– Ok, det blir nog bra ändå. Vi kan kanske åka till Julita och äta lunch?
– Fast tänk om vi krockar ihjäl oss på vägen, då splittras barnen på olika barnhem eftersom ingen kan ta hand om alla fem och … och … vi kan ju äta fil och flingor hemma i köket också?
– Ok!

Han tar nästan allt med jämnmod, det gör han.

Reprisbild: de famösa tallrikarna.
Reprisbild: de famösa tallrikarna.

– Kan vi fira lite på torsdag istället? sa min djefla man efter en stund.
– Nja, då ska jag ju köra ner till Lund och samtidigt gå på Bokbytardagen i Örebro, Motala, Norrköping, Jönköping, Ängelholm, Helsingborg och Hässleholm och det blir ju ganska tufft.
– Är det där schemat verkligen genomförbart?
– Äsch. Nej. Förbaskade realist.
– Vet du att nästa år, då firar vi nylonbröllop.

Ok, jag lovar att vi ska fira rejält då. Nylonmaskerad? Nylonresa? Nylonnostalgi!

Share
45 kommentarer

Idag för 25 år sedan

Jag vaknade i överbibliotekarie Kari Marklunds lånade lägenhet på Södra Esplanaden i Lund. (Kari är pappas bästis och jag hade alltså bott i hans lägenhet när han var bortrest.) Gäspande bestämde jag mig för att åka hem till Stockholm dagen efter, men kände mig tvungen att ringa till den där killen på 12 39 44, en Olle som Hasse Montelius hade tipsat mig om.

”Pffft, killar! tänkte jag. Dumma, barnsliga, illaluktande och egoistiska är vad de är, hela bunten. Men han kan ju faktiskt vara söt. Äh, jag ringer.”

– Det är Olle.
– Hej, jag heter Lotten Stenson och vår gemensamma kompis Hass…
– Jag vet! Vi ska ta tåget till Malmö om en kvart! Ses på stationen! Jag har jeans med röda lappar!
– Eh, ok. Jag har raggsockor i gympaskorna och en röd anorak.

Tre timmar senare hade vi köpt operabiljetter till denne Olle och hans flickvän (som han delade med en annan kille), ätit pizza (med mjölk till – jag som verkligen inte hade druckit mjölk till maten sedan treårsåldern) och besökt ett museum (som hade en lekplats med en gigantisk schweizerost i trä, som vi kröp omkring i till alla barns förtjusning).
__________________

Ett halvår senare flyttade jag till Lund, två år senare förlovade vi oss. Efter sex år gifte vi oss. Efter sju, nio, tolv, femton och sjutton år föddes barnen – och idag anordnade just dessa fem barn ett kartongkyrkobröllop.

Nioåringens egendesignade bröllopstårta.

Den nybyggda kyrkan i vardagsrummet.

 

Själva vigseln, styrd av den femtonåriga prästen som hade datorn som bibel och en gammal polisrock som prästdito.

För 25 år sedan kostade bensinen 4,50 kr litern, 5- och 25-öringarna slopades och riksdagen bestämde att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2010. Titanic hittades och vi pratade om ubåtskränkningar och Thomas Bodströms pappa samt lärde oss att uttala Michail Gorbatjovs namn. Vilket får mig att minnas Spitting Image och en scen som jag inte har lyckats hitta på Youtube, och som egentligen inte alls har med vårt jubileum att göra:

Reagan har problem med att hålla fokus. (Vi trodde väl alla till mans att han var lite bakom flötet eller  lite gaggig, när han förmodligen redan hade diagnostiserats med Alzheimers.) För att han skulle komma ihåg hur man uttalar Gorbatjovs namn, har han fått tre komihåg-lappar av sina medarbetare.

  • En bild på en mun med mun-associationen tydligt skriven: ’GOB’
  • En bild på ett lamm med bä-associationen: ’BAAH’
  • En bild på en kock, som olyckligtvis räckte ut tungan. (Nödlösning, antar jag.) Här skulle Reagan associera till ordet ’CHEF’.

Och uttalar man gob-baah-chef så blir det ”Gorbatjov” med en rejäl amerikansk brytning.

Hänger ni fortfarande med? För nu kommer Gorbatjov-dockan in i rummet. Reagan-dockan tittar på sina fuskkort och ska hälsa honom välkommen. Det blir dock inte gob-baah-chef  utan mouth-sheep-tongue … ergo … ”Mao Tse-tung”. (Nu ska ni fnissa och inte fundera på om man ska skriva så eller Mao Zedong istället.)

Nä, nu ska vi riva vardagsrumskyrkan! (Närmare sådana coola saker som att trasha hotellrum kommer jag nog aldrig.)

Share
43 kommentarer

I nästan mörkaste Småland

Vi befinner oss i ett hus som Olles mormors morfar byggde 1898.
År 1923. Johannes som byggde huset, hans fru Augusta, deras dotter Anna, hennes döttrar Eva (Olles mormor) och Ebba.

Här har tiden inte stått still som på Sundborn, här kan man (kanske eftersom ur-IKEA ligger i närheten) hitta både moderna garderober med plastknoppar och filskålar som spricker i mikrovågsugnen. Men här finns också gamla sekretärer med glasögonsamlingar, tjocka högar av vykort från början av 1900-talet samt flaskor med rakvatten som kallas is-cologne. Samt … ålderstigen mat.

– Nej, äsch, de måste ju skriva något datum, det är sådana reglerna är, hör jag när jag rynkar på näsan åt Bregott från i februari.
– Men kolla här, den här burken med vita bönor gick ut 1999! triumferar Fjortonåringen när jag påpekar att öppnad majonnäs inte ska stå i skafferiet, utan i kylen.
– Ni hade aldrig överlevt krigsåren! hör jag när jag ratar havregryn med sista förbrukningsdag förra sommaren.

Nej, det hade vi nog inte. Jag hade döden dött av astmaanfall och sedan svultit ihjäl eftersom jag inte gnager köttet av benen på allehanda benrika rätter. Jag är helt enkelt en fjant. Skärpning! Nu ska jag dricka brunt kranvatten för att bevisa att jag är en hårding.

Share
17 kommentarer