Jahapp, idag den 18 maj 2011 är det 20 år sedan jag gifte mig med min djefla man. Men vi träffades redan den 9 januari 1985, så drygt sex år senare visste jag allt om hans nycker, knäppigheter och extrema professorsförvirring. Jag köpte inte grisen i säcken, om man säger så.
Nu har livet förändrats lite med alla digitala plingplong-hjälpmedel och det faktum att vi inte har barn att hämta på dagis längre; under åren 1993–2008 skulle ju ett eller två barn både levereras och hämtas på ett speciellt klockslag. Vi behövde många påminnelser vad gällde tider, matsäckar, stövlar, overaller, lappar, föräldramöten, lussetåg och annat. Min djefla man glömmer dessutom gärna möten, födelsedagar, namn, matlagning, glasögon och ibland även hur han skriver sin egen namnteckning.
Men bröllopsdagen glömmer han inte.
En gång köpte han ett vackert pärlhalsband för flera tusen kronor som vi egentligen inte hade. Jag tittade länge på det där det låg på blått sammet i en vacker ask och så pillade jag lite på de skimrande pärlorna. Sedan satte jag på mig halsbandet och hade på mig det i flera minuter, varefter jag returnerade det till affären, fick tillbaka pengarna och gick iväg och köpte en tumstock istället.
En annan gång åkte vi till Örebro, där jag bestämde att vi skulle äta kvällsmat på McD. En tredje gång råkade jag planera in en basketfest just den 18 maj – en fest som man inte får gå på när man inte är basketspelare. Man kan lugnt säga att den romantiske djefla mannen har det tufft med vårt 18 maj-firande. Igår:
– Det är ju den 18 maj imorrn …
– Ja! Porslinsbröllop! Jag vill ha fler Stig Lindberg-tallrikar för de gamla har nästan tatt slut!
– Jag tänkte att vi kunde åka iväg och äta midd…
– Fast jag och Sextonåringen ska spela två basketmatcher imorrn kväll. Hoppsan.
– Ok, det blir nog bra ändå. Vi kan kanske åka till Julita och äta lunch?
– Fast tänk om vi krockar ihjäl oss på vägen, då splittras barnen på olika barnhem eftersom ingen kan ta hand om alla fem och … och … vi kan ju äta fil och flingor hemma i köket också?
– Ok!
Han tar nästan allt med jämnmod, det gör han.
– Kan vi fira lite på torsdag istället? sa min djefla man efter en stund.
– Nja, då ska jag ju köra ner till Lund och samtidigt gå på Bokbytardagen i Örebro, Motala, Norrköping, Jönköping, Ängelholm, Helsingborg och Hässleholm och det blir ju ganska tufft.
– Är det där schemat verkligen genomförbart?
– Äsch. Nej. Förbaskade realist.
– Vet du att nästa år, då firar vi nylonbröllop.
Ok, jag lovar att vi ska fira rejält då. Nylonmaskerad? Nylonresa? Nylonnostalgi!
