Nu behöver vi samlas kring pumpen för att minnas hur det var att gå till jobbet.
(Ni som fortfarande går till jobbet för att ni inte är satta i husarrest: heja er! Och förlåt oss för att vi … eh. Har ett knasigt sittapårumpanyrke. Se detta som prepping inför framtiden och pepping i nutiden! Yes!)
Pinsamt på jobbet?
Jag föreläste en gång för ett gäng på Grand i Lund när det visade sig att en tjej som satt längst fram var var synskadad, så hon bad mig att läsa lite extra tydligt på bilderna som jag visade. Helt okej utmaning. Den här bilden till exempel – en tvättlapp i ett par dyra kalsonger, där mellanslaget måste höras:
Varpå jag HÖJDE MIN PRATVOLYM som vore tjejen hörselskadad. Ja. JAG TALADE HÖGRE ÄN NORMALT ETT TAG. Men så kom jag på mig själv, och kommenterade det med ett skratt och skulle precis säga ordet ”blind”, när jag kom på att det nog inte var lämpligt. Ungefär så här lät det:
– Huh … bli… eh … jag, förlåt … jag menar ögo… nej, förlåt synskada…
Tjejen skrattade medan hon slog sig på knäna – medan jag var fullt beredd att sjunka genom parkettgolvet som jag stod på. Alla de andra hundra personerna i lokalen flackade med blicken och mumlade tyst eller fnittrade nervöst. Tjejen slutade skratta och skrek:
– JAG ÄR INTE SYNSKADAD! JAG ÄR SÅ JÄVLA BLIND MAN KAN VARA! JAG ÄR FÖDD BLIND OCH JAG KOMMER ATT DÖ BLIND!
Puh. Det blev till slut en utmärkt föreläsning.
Vad man bör och inte bör säga i sammanhanget.
Min översättarkollega Gunnar Redmalm berättade idag om sitt pinsammaste ögonblick på jobbet.
”Det var på 1970-talet och jag var ung och grön redaktör på B. Wahlströms bokförlag. Jag höll på att granska en roman där det förekom en massa SS-soldater och hade problem med officerstitlarna. Min dåvarande chef, Karl-Rune Östlund, sa lättvindigt:
– Ring militärattachén på Västtyska ambassaden och fråga!
Jag kanske var mesig men det kändes lite genant att ringa den tyska militärattachén och fråga om SS-soldater. Men order är order, inte bara i SS. Så jag ringde ambassaden, där en dam med vänlig och kultiverad röst svarade på klingande högtyska.
Min skoltyska var väl sådär, så jag började stamma fram min förfrågan på Goethes tungomål medan kallsvetten letade sig nedför ryggraden. Hon avbröt mig nästan genast, i samma vänliga ton:
– Tack, jag talar svenska.
Aningen lättad drog jag nu min förfrågan. Varefter damen svarade, oföränderligt vänligt, lugnt och servicemässigt:
– Tyvärr så har vår militärattaché just blivit skjuten och vårt bibliotek har brunnit upp. Men om jag får be er återkomma om ett par veckor så har vi säkert fått en ny attaché.
Men jag som pendlade i svinottan från Uppsala hade varken hört på radio eller läst någon tidning, inte ens hunnit se en löpsedel på morgonen.”
Så … mejla sådana här minnen till lotten@bergman.com eller skriv i kommentarerna! Jag lyfter gärna upp era historier till själva inlägget – och anonymiserar om ämnet så kräfver!
37 kommentarer