Hoppa till innehåll

Etikett: inspiration

Sällanbloggaren Bergman

En gång i tiden var jag en pyttipannabloggare som skrev varje dag om vad som helst. Barnen klättrade i träd, fastnade i träd, ramlade ner från träd. Ibland kom posten i brevlådan, ibland glömde jag posten på bussen. En gång föll hela jag i en trappa med armbågarna först. Ibland skrev jag om en larvig mössa. Om en dum skruv. En oerhört ful klack. Ett annat trill i en trappa.

Så kul!

Men så kom en jävla advokatfirma i Danmark och krävde att jag skulle betala tusentals kronor för TT-bilderna som jag hade illustrerat mina larviga texter med. Jag bad om ursäkt. Jag hade ingen aning.

Jag betalade. Jag grävde djupt i fickorna. Jag raderade sedan alla blogginlägg och släppte bara loss de texter som inte hade några bilder. Hälften av inläggen ligger fortfarande i malpåse, för utan de roliga (dyyyyra) bilderna är inläggen trista. Och advokatfirman fortsätter att jaga mig och skickar mig till inkasso and whatnot.

Plötsligt hade jag liksom inte råd att skriva gratis längre. För jag snyltade tydligen på TT-fotografernas jobb – även om det handlade om en suddig, svartvit bild på Ingemar Stenmarks mössa på ett bord 1976. (Just den bilden kostade mig 4 000 kronor.)

Så sorgligt. Så jävla deppigt. Så himla idiotiskt. Så … [fyll i egna ord].

Själv satt jag här och blev bestulen på mina kunskap och mina bokstäver av Christer Wiklander 2007 – men inget kunde jag göra åt det. DÅÅÅ skulle jag ha skickat en jävla fet faktura. (Nej, jag är inte bitter, neeej.)

Därför måste jag dela med mig av material som ingen anna kan hävda ägande rätt till! EN FILM!

Eftersom jag är lite, lite, lite arbetslös och får ett par tusenlappar i månaden från A-kassan (som jag ju har gett pengar sedan 1988), får jag dock inte läsa mer än ungefär 25 % av teckenspråkskursen, för sådana är reglerna. Så nu är det slut på teckensråkskunskaperna. (Men det var jättejättekul så länge det varade!)

Nu är det er tur att vara bittra och arga över vadsomhelst i kommentarerna!

Share
24 kommentarer

Hur skrev giganterna, hur skriver jag, hur skriver du?

När jag väl får Nobelpriset år 2027 – för min i basketmiljö placerade generationsroman där mördaren avslöjas på sidan ett men det felstavande mordoffret som ligger i bollskåpet inte upptäcks förrän i sista kapitlet – kommer man att utreda mig och skriva om den osannolika historien.

”Sedan sjuårsåldern skrev hon enbart i sängen. Hennes föräldrar köpte förtvivlat det ena skrivbordet efter det andra, men inget hjälpte. Under de tio åren som redaktör på Nationalencyklopedin satt hon oftast under sitt skrivbord och redigerade för hand på papper, som man ju plägade göra på den tiden. Under åren med vad som då kallades ”lap top” låg hon många dagar kvar i sängen från morgon till kväll och skrev så att hon fick värmeutslag på sina vackra lår.”

(Allt som inte kan faktakontrolleras om 14 år, kan förstås överdrivas då.)

odd typeDå kommer man att skriva om mig i den nya upplagan av ”Odd Type Writers: From Joyce and Dickens to Wharton and Welty, the Obsessive Habits and Quirky Techniques of Great Authors”.

Visste ni att Virginia Woolf under några år så himla modernt stod upp och skrev med sina mångfärgade pennor (lila var favoriten) vid en hög pulpet? Men inte för att hon tänkte på ergonomin som man ju gör nuförtiden, utan för att hon tyckte att hennes syster Vanessa Bell såg så intressant och seriös ut när hon stod och målade.

perforeratpapperMan skulle kunna, om man fick tag på gamla datorpapper (de långa med perforeringar här och där) kunna skriva som Jack Kerouac och Edgar Allan Poe in a stream of consciousness på metavis. Metervis.

Fast jag tror att jag hellre hade skrivit på gamla hålkort; man kanske håller sig alert och pigg i sitt skrivande om man hela tiden måste hålla koll på och undvika hålen?

John Steinbeck skrev så intensivt att han inför varje session laddade upp med tolv nyvässade blyertspennor, som var av den runda sorten och inte den sexkantiga eftersom han fick ont i sina skrivvalkar av dem. (Titta nu på ert långfinger, där ni liksom jag en gång i tiden hade en liten valk av allt handskrivande. Den syns nästan inte!)

Väldigt många författare har bestämt sig för ett visst antal ord som de måste skriva varje dag för att få något gjort. Nu handlar ju boken om engelskspråkiga författare och eftersom man på engelska dräller med massa mellanslag där vi svenskar skapar sammansatta ord, måste man nog multiplicera siffrorna med 0,79 för att få en korrekt och jämförbar siffra.

©Lotten Bergmans vetenskapliga undersökningsinstitut i Schweiz.
©Lotten Bergmans vetenskapliga undersökningsinstitut i Schweiz.

*) Eftersom vi på svenska istället för adverb för sätt och grad ofta använder adjektiv i neutrum och de adverben då inräknas som just bland adjektiven, bör denna siffra justeras uppåt till 1 585.

James Joyce, å andra sidan, var nöjd om han fick ihop två perfekta meningar per dag. Fast då kunde ju en sådan perfekt mening förstås vara av Ulysses-slaget: 4 391 ord.

Andra skrivvanor: Gertrude Stein skrev i bilen (som Alice B. Toklas körde) och Agatha Christie åt äpplen, medan Friedrich Schiller aldrig skrev så effektivt som i närheten av ruttnande äpplen. (Som han förvarade i en låda i skrivbordet.)

Sådärja. Det här är 722 ord, vilket gör att jag från och med nu kan jämföra mig med  Jack London. Som skrev:

”I write for no other purpose than to add to the beauty that now belongs to me. I write a book for no other reason than to add three or four hundred acres to my magnificent estate.”

Och här sitter Jack London på sina ägor och blänger på fotografen.
Och här sitter Jack London på sina ägor och blänger på fotografen.
Share
45 kommentarer

Pippi Långstrump är Mary Pickford

Vad var det Galenskaparna/After shave sjöng? Jo, ”Det görs alldeles för mycket musik, och här är en låt till”. Det tänker jag på ibland. (Hälsningar från Djuping-Lotten.)

Sedan övergår jag till att fundera på böcker. Bokstäver. Texter. Det skrivs alldeles för mycket text, och här är ett blogginlägg till, trallala.

Ja. Om jag skriver en bok idag, kan jag då hitta på en ny historia eller kommer även jag som alla andra att spinna loss på Romeo & Julia-temat, krydda med lite Die Hard och röra ihop hela alltet med ett par H.C. Andersenfraser? Japp. Men det kan ju bli bra ändå.

Jag kan rekommendera intressant läsning: Martin Kristenson har i Kapten Stofil nr 27-28 skrivit om hur Astrid Lindgren nog blev inspirerad av två Mary Pickford-filmer när hon skrev om Pippi Långstrump. (Artikeln är visserligen lång som en roman och spretig som ett trasigt paraply, men läs ändå!)

I Hertiginnan som tvätterska (Suds, 1920) har Mary Pickford på sig brokiga kläder och bor ensam i ett hus med en vit häst.

I Bakvägen till lyckan (Through the Back Door, 1921) knyter lilla Mary fast skurborstar på fötterna när hon ska tvätta golvet …

(Bilderna har jag tagit ur Martin Kristersons artikel.)

Nu ska jag skriva en bestseller! (Moses är Stålmannen som möter Florence Nightingale på månen, som är av ost och håller på att mögla ihjäl. In i handlingen kliver Musse Pigg och Mästerkatten i stövlar, grälandes. Deus ex machina från ingenstans: fredsmäklaren Teskedsgumman.)

—–
Och lite senare: DN skriver också om detta.

Share
19 kommentarer

Inspiration

Jag har ju förut skrutit om att jag inte brukar drabbas av skrivhäfta. Orden bara kommer när fingrarna placeras på tangentbordet. I’m the king of inspiration!

Men idag (eller, för att återknyta till tidigare funderingar, min deadline var faktiskt i fredags) ska jag skriva ett kåseri som inte kommer att publiceras förrän i juli. Hur frammanar man julikänsla en kall 1 maj? Jag ber min dyre make och husbonde om råd.

– Olle! Vad ända in i snorgärsarnas hemland ska jag skriva om? Juli. JUUULI. Juli? Juligen?
– Mhm.
– Har det hänt något kul i juli som jag inte har skrivit om tidigare? Baddräkter? Bikinilinje? Resfeber? Herredumilde! Alla ämnen har tagit slut! Berätta något roligt som har hänt!
– Mhm.

Oftast behöver han bara säga till exempel ”men kommer du ihåg när vi tågluffade”, så att jag får bevis för att han är dötrist och oanvändbar och så skriver jag istället om disktrasor. Men nyss hände något. Olle agerade som en riktig karl och visade detta, som han hade gjort till mig:

Olle hälsar att tankekartan är gjord i ett gratisprogram som heter MyMind. Som jag aldrig kommer att använda ity jag har en hjärna som inte fungerar i kategorier. Nu ska jag slita mitt hår en stund.

Share
11 kommentarer