Hoppa till innehåll

Etikett: informationsteknik

Att flänga omkring i coronatider

Det här kan man kalla ett uppsamlingsheat vad gäller coronaerfarenheter nu när vi närmar oss sexmånadersdagen med pandemin hängande över oss. Som jag berättade, blev jag häromdagen för första gången sedan i mars tvungen att ta mig till Stockholm och vandra vilse på ett sjukhus.

Sedan pausade jag hemma ett par dagar och levde det ”normala livet” med handtvätt, basketpromenader, Zoommöten, mathandling (men vad ÄR det för läbbig vätska Lidl har i sina handspritbehållare?) och besök på MDH (Mälardalens högskola) inför en föreläsning nu på tisdag.

Basketbollpromenad. Basketbollens sprängkraft tydligt illustrerad.
Ett av matställena på MDH:s campus väntar sedan 30 mars på bättre tider.
Handspriten är tydligen hårdvaluta på högskolan.
Men hur man minskar smittspridning genom att gå in i ett mindre rum vet jag inte. (Inte heller mina polare på högskolan förstod.)
Dessutom hann jag ta mig en sväng till Mälarsjukhuset för att försöka bli godkänd som blodgivare; jag har så rysligt dåligt blodvärde att jag har blivit nekad tidigare.

På blodcentralen tog de bara fyra små rör av mig – de måste ju testa mig så att jag inte har syfilis å sånt. Blodtrycket var tydligen förtjusande: 125 över 65, vilket inte säger mig något annat än just ”125 över 65”.

Men sedan var det dags att fara omkring igen: Tjugotreåringen skulle med stor packning levereras på Gotland. De kommer inte att ha en enda fysisk lektion under höstterminen, men till vår stora glädje gillar grabben att leva vuxenliv på ön utan sina päron.

På båten var vartannat bord avstängt. Nere i båtens innandöme var varannan sittplats också avstängd. Väldigt konsekvent utfört – och med handsprit överallt.
Basketbollbåtspromenad.

Efter besöket på Gotland bar det iväg till möte med Svenska Basketbollförbundet på ett hotell i Stockholm, och då hann jag ta del av ännu fler coronarelaterad information på enorma skyltar på pendeltågen – där den sista punkten verkligen, verkligen verkligen inte följs.

Det hålls inte avstånd. Oj, vad det inte hålls avstånd.

På tunnelbanan var det proppfullt på alla säten. På Systembolaget var det sannerligen inte 50 kunder, snarare 250. I affärerna var det trångt och stojigt. Jag kände mig ännu en gång som kusinen från landet, där jag vek undan med blicken och höll andan och inte ens sa f’låt när jag klämde mig genom folkmassorna.

Här har jag satt mig på en bänk med avspärrade platser som främjar avståndshållandet. Damen som ställde sig bredvid mig höll någorlunda avstånd, vilket jag tog bild på. Tio sekunder senare satte hon sig helt obekymrat på den gul-svarta tejpen …

På hotellet fanns nästan inga gäster, men väldigt mycket handsprit och svart-gulrandig tejp.

Självklar mattlösning.

Och så till ännu ett test på hur de har haft det i Sydeuropa med total lockdown och munskyddstvång: munskydd på!

Som ni ser har mitt sällskap såååå mycket flottare munskydd än jag.

Det är varmt, det är anonymiserande, det blir imma på glasögonen, det är frustrerande att inte få pilla och klämma och känna och rätta till munskyddet ett endaste dugg. Och det är jättesvårt att formulera sig roligt! Bänglet gör att man ransonerar sina ord på ett ytterst oformulerat och trist sätt. Det är som att vara trafikpolis med tvångströja, som att gå i för trånga jeans och som att läsa tidningen med schampo i ögonen.

I 22 minuter satt vi där i den proppfulla tunnelbanevagnen och kippade efter syre. Väl ute i friska luften slet jag av mig munskyddet (men rörde bara gummibanden!) och kunde sedan inte sluta prata på minst 22 minuter.

Dagen avslutades med att jag tittade kräftan djupt i ögonen och tackade för maten.
Share
13 kommentarer

Design, informationsteknik och idioter

Jag var i Stockholm och gjorde ditten och datten:

  • besökte Dramaten, åt hotellfrukost
  • letade efter en ny dator åt min pappa
  • såg det perfekta förvaringsstället för öronproppar
  • trillade in i ett demonstrationståg
  • blev påkörd av en sparkcykel.

Demonstrationståget var oerhört välorganiserat med reflexvästförsedda ordningsmän som i sitt agerande påminde lite om hur dagisbarn beter sig i sina små reflexvästar. När jag föll av trottoaren och hamnade bland de demonstrerande, fångades jag raskt upp av en stark reflexväst och kunde fortsätta flanera. Mot Dramaten, mitt teaterparadis i världen! (Jag älskar på riktigt denna dammiga institution.)

Dramaten håller på att renoveras av ett företag som har gått i konkurs – men Lilla scenen är öppen som vanligt och den här pjäsen av och med Andreas T. Olsson kan jag verkligen rekommendera. Allt var perfekt! Inga toaköer, massa fika, snygg ridå och gratis programblad!

Det är en meta-pjäs i Pirandellos anda – den sorten som jag gillar allra mest.

Men nu till sparkcykeleländet. Innan cykeluthyrningsföretaget 2018 förlorade upphandlingen på nåt mysko sätt, hyrde jag cyklar hela tiden. Jag bara blippade t-banekortet och susade iväg, parkerade i därför avsedda ställ och njöt av livet på det stora hela. Sedan tog sparkcyklarna över, och de verkar framföras av cirkusartiser, elitatleter och idioter.

Liksom ”oooooh, här ska jag ju in!”, och plupp, släpper jag sparkcykeln precis där jag går och står.

Kanske är jag blott bitter och arg för att mina knän inte pallar sparkcykelkörning, kanske är jag inte mogen för moderniteter, kanske är jag blott en SUNT TÄNKANDE MÄNNISKA MED HJÄRNA OCH PARKERINGSVETT?

Förlåt. Men jag gillade hyrcyklarna.

Detta är ”lösningen” på några ställen: en anskrämlig, gul parkeringsplats på trottoarerna. Hoho, var är skönhetsrådet?

Under hotellfrukosten satt jag precis bredvid the måst beautiful kaffeautomat som nån industridesignprofessor glömde att ge betyg på. Som vid ett vattenhål samlades de kaffesugna och försökte trycka, plutta in kapslar och leta efter dolda funktioner – och allt detta dubbelvikta för att kunna läsa på de små knapparna.

Vid ett tillfälle stod sex män böjda mot automaten på detta vis. (Det var jättekul, men på den bilden syns ju inte själva kaffegrejen.)

På väg mot datorinköpsbestyren blev jag påkörd av en dam på sparkcykel. (Inte så mycket, bara på vaderna och ena foten.) Hon bad tusen gånger om ursäkt och sa att hon nog borde ha hjälm egentligen eftersom hon ”hela tiden krockar”. Hon for iväg igen innan jag hann fråga om logiken, knäna och parkeringsbestyren.

Apropå parkerings- och kaffeautomatsdesign, är ombyggnadsreadesign också en grej. Kolla här inne i Elgigantens affär på Kungsgatan:

Var är nummerlapparna?

Eftersom vi verkligen behövde hjälp av personalen, styrde vi genast mot informationsdisken, men kunde inte hitta nummerlapparna. Men vi hörde ju FÖRTIFEM och FÖRTISEX klart och tydligt. Var? Var? Var? Vi letade och frågade oss fram – och när vi till slut fann apparaten, kunde vi inte hitta knappen …

Som ni hör, måste personalen visa kunden att lapparna finns på baksidan av pelaren och dessutom dutta på skärmen och få fram lappen. Informationsteknikern i mig gruffade. Jag tog raskt fram papper och penna.

Såja.

Men efter all denna negativism och kass design samt dåliga lösningar ska jag nu avsluta med människans finurlighet och kanske bästa förvaringsställe. För inte bara stigbygeln och hammaren samt glasögonen kan ha nytta av öronen.

En öronproppshylla!
Share
9 kommentarer

Informationsteknik på Mälardalens sjukhus

Vår spanjor – Julian – bröt ju ett ben i handen häromdagen. Idag var det uppföljning, kontrollröntgen och lite irrande på sjukhuset. Som ju måste recenseras här och nu.

Men vi börjar väl med en bild på brottet?

Bar room fight-brott. (Fast i spanjorens fall alltså en idrottsskada.)

Och så fortsätter vi med informationsteknik-brottet. För det här med otydlig information är helt klart något som samhället och juristerna samt brottsbalken borde ta tag i. Företrädesvis med hårdhandskar och rynkad panna.Nu tar vi en liten snabbtolkning om man är en spanjor som i största allmänhet är frustrerad över tingens beskaffelse samt det faktum att gipset luktar förruttnelse och det måste betyda att alla muskler nu förtvinar.

Hej tjolahopp, du har fått en tid på måndag kl 10:40.

Yeah. Bla bla. Bla bla. Bludder.
[här tappar vi fokus]

Förresten ska du vara på en helt annan klinik redan kl 9:50.

Men det där sista ser vi inte för att det

  • står överstruket med en färgglad penna
  • är skrivet för hand
  • nog inte är särskilt viktigt eftersom vi redan har konstaterat att 10:40 är det viktiga  klockslaget.

Julian och jag åkte – när han hade förstått vad det stod och klockan redan var 10:15 – på två hjul i kurvorna som biltjuvar (nej det gjorde vi alls inte, men det låter coolt). Medan jag slogs med sjukhusets parkeringsrutor och dito -automater, sprang han in till röntgen- eller radiologmottagningen (oklart både i brevet och på skyltarna inne i sjukhuset). Jag fick ett sms:

– Oh, så trevligt! Man har övergått från siffror till färger! Och blått som är så snyggt! tänkte jag och sprang till radiologavdelningen (inte ”röntgen” just där).

Och fann detta:

– Är den blå, den där längst till höger? Hm. Mer åt grått eller blekgredelin kanske?

Hur som helst: jag hastade resolut åt höger för att de andra färgerna ju inte på några villkor skulle kunna föreställa blått. Längst bort stod det i ett kritvitt väntrum:

VÄNTRUM GRÅ

Helt klart fel. Jag småsprang lite galopphaltande tillbaka till skylten. Den såg fortfarande ut som ovan.

Höger, hööööger.

Men lååångt åt vääänster anade jag personal. Galopp, galopp. Väl där – alltså långt åt vänster – fann jag detta:

Ett gult väntrum med blå skylt!

 

Spanjoren hade redan hunnit in i röntgenapparaten så jag fick roa mig bäst jag kunde. Aaaah, det är ingen kö till anmälningskatedern! Hoppla!

– Hej! Om du har tid … jag har en fråga om färgkodningen till väntrummen. Det handlar bara om informationsteknik. Men alla pilarna pekar ju mot höger fastän …
– Ja, men det är vi som pekar.
– Jaså? Så man ska inte gå efter skyltarna?
– Nej, alla som ska till ett väntrum pratar först med oss, och vi pekar.
– Okej … hrmm … Och en annan sak: heter det radiologen eller röntgenavdelningen?
– Eh … det är nog lite olika.
– Okej, tack!

Och apropå olika, så lyckades vi helt utan problem att ta oss till ortopedavdelningens väntrum 2, eftersom det var tydligt skyltat på ett helt annat sätt.

Jag är inte ens ironisk: en tydlig skylt med 2 syns klart som korvspad där borta i fjärran.

Och apropå färger, så har Julian inte längre rosa gips.

Flamingon är död.
Här förvandlas Julians flamingo till en mumieliknande puppa …
… som en stund senare blev Spyro the Dragon.

Så hur ska man då egentligen formulera det förnicklade brevet med information om två besökstider? Kanske så här?

 

Välkommen för återbesök! Du har fått två olika tider på två olika avdelningar måndagen den 27 juni, nämligen på

• radiologiska kliniken (röntgenavdelningen) kl 09:50
• ortopedmottagningen kl 10:40.

 

Eller?

Share
65 kommentarer

Informationskollaps: papper, appar, internet, röksignaler …?

Tänk er en zombiefilm. Och tänk er hur gatorna är fulla med zombier. Lite så här.

Tänk er nu att zombierna på gatorna inte är zombier utan helt vanliga människor på väg till jobb, skola och tåg. De är i alla olika åldrar och det spöregnar förstås och alla har jättebråttom och paraplyerna flärpas upp åt fel håll och de verkar alla dras mot busshållplatsen antingen norrut eller söderut, och en sak har de alla gemensamt:

DE ÄR JÄTTEFÖRVIRRADE

mesta_gillbergav.
Där har ni vår gata.

Gatan ska nämligen asfalteras idag, och då har två busshållplatser stängts av.

Men … (sssccchhhhhh!) … det sker i största hemlighet. Så att ingen ska bli irriterad, kanske. Informationslappen (den mig veterligen enda information som finns) sitter inne i busskuren och är kamouflerad. Ssschhhhh!

infolapp_busskur
Det som inte syns, finns inte.

Till saken hör att just denna busshållplats är den där skolbarnen (6–10-åringar) går av. Hur det gick i ottan vet jag inte, men en sexåring är inte särskilt bra på att förstå vad som händer när bussen plötsligt och utan förvarning går en annan väg och man sedan blir avsläppt på ett helt annat ställe än man är van vid. Ingen information har delats ut i brevlådor, det finns ingen information inne i bussarna och skolan var inte informerad. Jag ringde expeditionen:

– Vad säger du? Busshållplatsen stängd? Men hur länge? Stackars barn! Jag ringer genast runt till alla lärare!

Och nu återvänder vi till det faktum att man överraskas tidigt på morgonen av att bussen inte kommer. Man tar då – om man är någorlunda vuxen och äger en smart telefon – fram appen, för den hänvisas det ju alltid till av de berörda instanserna

  • Länstrafiken
  • Kollektivtrafikmyndigheten
  • kommunen
  • bussbolaget som ibland heter Veolia, ibland Transfer Transdev.
appenbussen
But noooooooo. Enligt appen kommer bussen som vanligt.

Nu måste vi granska kartan och se vart vi ska ta vägen! ”Bynäsvägen” är namnet på hållplatsen, inte på vägen som man står på, det måste man veta. Och om man står och tittar på kartan, är den helt felvänd (inte orienterad med verkligheten) och … ungefär så opedagogisk som en karta någonsin kan vara.

kartamesta
En röd prick med ”du står här” brukar ju vara fiffig. Kanske även en nord–syd-pil?

Jag pratade på kort tid med säkert tio förvirrade zombier människor på gatan och puttade uppåt trettiosju stycken (varav fem med rollator) i rätt riktning – och bidrog sedan med tydligt formulerad, skriven information. Fast hur gör man för att synas i detta överfulla informationssamhälle?

busslapp
Jo, man tar sin fulaste handstil, klistrar upp med illgul tejp upp en anskrämlig lapp på ett asymmetriskt sätt.
busslapp
Jag kunde ju ha stavat fel också för att väcka uppmärksamhet, men där går faktiskt gränsen.

Förutom med skolan, har jag pratat med Länstrafiken, blivit kopplad till trafikupplysningen, sedan hänvisad till Veolia (Transfer) som bara har hand om busschaufförerna, återkommit till kommunväxeln, lämnat meddelande och hittat en fantastisk kvinna på kommunen som blev lika upprörd som jag. Samt äntligen även talat med Sörmlands Kollektivtrafikmyndighet:

– Nej, vi kan inte ändra i appen. Men allt står ju på Länstrafikens hemsida!
– Men man går inte in på hemsidan varje gång man ska åka buss.
– Fast … vi brukar faktiskt mejla till dom som gör appen.
– Kanske dags att ringa för att det ska hända nåt?
– Men dom är fem stycken och jag vet inte vilken av dom jag ska ringa och om jag mejlar så får ju alla fem mejlet.
– Push-notiser som kommer från appen, det kan jag rekommendera. Samt att det inte står i appen att bussen ska komma när den de facto inte kommer på hela dagen.

Jajajaaa. Vi befinner oss i en konstig tid i internets barndom och det finns barnsjukdomar och allt kan inte funka bla bla bla bla. Men hur är det nu … finns det inte folk som är anställda för att vara experter på just sånt här?

Share
81 kommentarer

Det måste bli enklare (att hitta wi-fi på biblo t.ex.)!

Jag har skrivit om det förut, men gör det igen:

VARFÖR SKA DET VARA SÅ JÄDRA SVÅRT MED (nästan) ALLT?

Igår skulle jag ta bussen från stationen hem och hade minsann koll på att det var ny tidtabell så den försökte jag få fram på appen som bussbolagen hänvisar till. Men fick detta meddelande:

Okej. Busstidtabellen (ergo sommartidtabellen) har upphört. Solklart. Det visste jag. Men vilken jädra gamla version visas nu?
Okej. Busstidtabellen (ergo sommartidtabellen) har upphört. Solklart. Det visste jag. Men vilken jädra gamla version visas nu?

Jag stirrade på texten, de utgångna datumen och på det försmädliga Ok eftersom jag inte ville klicka på den utan på en av följande knappar –

  • visa aktuell tidtabell
  • uppdatera appen
  • släng något hårt i huvudet på appmakaren.

På busshållplatsen blev jag inte klokare:

Error.
Error.

Jajaja, jag begriper att vi är en brytperiod med ny teknik och integritetskränkningar och avlyssning, spårning och näthat och allt vad det nu heter. Men nu måste vi fan sätta oss ner och … nej, ställa oss upp och protestera! (Oj, tar jag till svordomar, jag som är mild som gräddsås i munnen i vanliga fall? Jahadå.)

Jag sitter i detta nu på biblioteket och försöker jobba. Här vandrar folk omkring och skriker i sina mobiltelefoner som vore de hemma i köket eller varför inte i en slamrig fabrikslokal där man måste VRÅLA för att kunna tänka. Eller höras.

Att få tillgång till internet via wi-fi på den egna datorn fixas på stadsbiblioteket i dessa två enkla steg:

  1. Gå ner till bibliotekarierna och be om tillgång till internet.
  2. Gå och sätt dig och logga in.

Men vänta. Det krävs några steg till.

  1. Leta efter inloggningsrutan.
  2. Leta lite mer.
  3. Klicka här och där.
  4. Konfigurera om nätverket.
  5. Logga in.
  6. Logga in.
  7. Logga in.
  8. Svär.
  9. Packa ihop alla saker och vandra tillbaka till bibliotekarierna och tala om att det inte funkar.
  10. Få reda på att det kan ha att göra med att du har en Mac, men det borde inte ha med det att göra för det har ju funkat i två år.
  11. Få reda på att det “ibland tar lite tid”.
  12. Få reda på att det inte är bibliotekarierna som bestämmer utan kommunen.
  13. Få reda på att det inte är likadant i alla kommuner och att det funkar så bra i Stockholm beror på att Stockholm inte är samma kommun.
  14. Få reda på att det inte är bibliotekarierna som bestä… oj, det har jag visst redan sagt.
  15. Sucka och ta fram mobilen, vars nattliga mobilladdning inte funkade (mitt fel) och som flämtar ett litet rött 12 %.

Titta på bilden här.

maria_biblo

Det är Maria som sitter där borta bakom sin äppeldator. Maria, som nyss har flyttat hem till Sverige efter ett antal år utomlands. Hon häpnar och skakar på huvudet och går fram till den blonda nudelsoppan som är jag, och eftersom vi har likadana datorer känner vi från sekund ett att vi har ett osynligt band mellan oss och när bibliotekarien skojar (eller …?) och säger att vi borde skaffa PC, är vi beredda att gå med i en underjordisk motståndsrörelse för att förbättra världen och eliminera alla jävla skitsystem.

På Kulturhuset i Stockholm skaffar man ett bibliotekskort och loggar in med nuffror och koder lätt som en plätt inkentinken. Kan inte ALLA bibliotek ha samma system? Stöd mig nu och var konstruktiva och berätta om hur internet funkar på era bibliotek och tala om hur man gör sig hörd och kan påverka utan att det ska upphandlas och ta tre år innan det blir bättre. (När vi ändå håller på skulle jag vilja ha en cykelväg till skolan så att de små barnen slipper åka buss.)

Fotnot
Busstrubblet ovan löste sig på ett överraskande sätt: de tryckta pappersbusstidtabellerna inne i busskuren gällde och var inte ens överkladdade med snus och spritpennor. Surprise!

Share
128 kommentarer

Skyltar

Jag var jättekissnödig mitt på Drottninggatan. Närapå panikslaget kissnödig. För att distrahera mig själv, talade jag med mig.

– Måste ha toa nu. Kosta vad det kosta vill. Ah. Stoooort varuhus. Toa som kostar pengar, jäss, helt ok!

(Förmodligen trodde alla bara att jag hade en handsfree-telefon.) Jag ställde mig framför skylten och stirrade medan blåsan spändes som en spinnaker där inne i kroppen.
Ser ni? Ser ni att toaletterna faktiskt skyltas jättetydligt? Jag såg det inte. Jag var tvungen att med svetten rinnande i armhålorna hugga tag i en förbipasserande kund och med återhållen panik säga:

– Toooa? Toalett? Vet du … iiih … toalett? medan jag pekade på den stora, blänkande skylten.
– Me no speak. Dunno.

Jag tittade på skylten igen. ETT VARUHUS UTAN TOALETTER? Jag läste skylten igen. Jewellery. Sport. Café. Greta Garbo jobbade här, hon måste ju ha kissat någonstans! Kan ingen hjääää… aha. Längst ner. Bildspråk. Där ser man.

Pfuuuh. Toaletten var självspolande, styrd av toasitstyngd. Mycket förvirrande.

En liten stund senare hittade jag ännu en skylt att föreviga.
– Ursäkta, sa jag till en expedit. Men kostar brallorna allt möjligt FRÅN 149 kr … oavsett vad de kostade tidigare?
– Japp.
– Är inte det en underlig deal? Eller i alla fall en ointressant uppgift? Då kunde det ha stått ”brallor som kostar olika, och kanske inte vad de kostade nyss, men de billigaste kostar 149”. Eller hur? sa jag utan att vara otrevlig eller gnällig.
– Oj. Ja, det har du rätt i.
– Dessutom hänger det ju inte en enda byxa här, det är bara en massa tröjor.
– Nej, jag vet de är slut, sa expediten med litet, diskret fniss.

Här kommer från skrivihop.nu min favoritskylt:

Share
29 kommentarer