Den basketspelande Trettonåringen åkte till Gotland i fredags för att spela mot elaka gotländskor. (De är inte elaka egentligen, de är bara så himla bra på att spela basket. Skitstövlar.)
Igår efter matchen ringde Trettonåringen när jag stod på en iskall parkeringsplats och packade in mat för 2 300 kronor i bilen. Samtalet lät ungefär så här:
– Jag är så glad! Jag tog uppkastet så blev det give-and-go och så gjorde jag första målet efter FYRA sekunder!
– Bra!
– Jag är så glad! Och så blev jag utfoulad när det var TRE sekunder kvar!
– Bra!
– Och så har jag lite ont i halsen men det har jag inte talat om för då skulle jag inte få spela!
– Men nej!!!
– Och så förlorade vi med 89-8! Jag är så glad! Nu måste jag duscha! Hejdå!
Jag blev lika sprittande glad och lade ut den här bilden på Facebook eftersom den visar hennes baskethumör så tydligt: man hjular gärna i mittcirkeln …
Jag har inte tagit upp det så många gånger under den senaste tiden, det här med idrottsglädje. Mycket för att jag känner mig tjatig och negativ, men tydligare än så här blir det inte.
- Man kan vara jätteglad trots en förlust.
- Det är på tok för tidigt att elitsatsa och toppa lagen före 15–16-årsåldern.
- Jag har rätt.
Se här en spelare som inte ens platsade i high school-laget (nåja), men som blommade upp när han närmade sig 20-årsåldern:
Michael Jordan, som idag fyller 50 år. Aaaaah, vi tar en till, tror jag – när han lyckas göra avgörande poäng i sista sekunden:
Och så Michael Jordans mest berömda reklamsnutt som funkar som inspiration när man inte känner som Trettonåringen här ovan:
34 kommentarer