Hoppa till innehåll

Etikett: idrott

Sverige i friidrotts-VM och jag på Råby IP

Nämen tacka vet jag forna glansdagar när Patrik Sjöberg hade guldgula lockar och krängde sig över 2,42 m, när Ricky Bruch humpade diskus iklädd peruk och morgonrock och vars 71,26 m fortfarande är svenskt rekord och när Linda Haglund sprang snabbast trots ett synnerligen ickeströmlinjeformat hårrufs. För att inte tala om hur lattjo det var när Ludmila inte åkte bob eller fast för dopning.

Numera är vi i Sverige glada för en finalplats och med nöd och näppe avklarade kvalgränser. Stackars journalisterna får intervjua svettforsande ickesvenskar som är så lyckliga att de bara dreglar och gråter. Jag tänker ”vätskeersättning hitåt!” och gnäller på de fåniga frågorna och är förstås egentligen bara hemskt avundsjuk på deltagare och funktionärer såväl som expertbisittarna och kameramännen. Den hittills vanligaste frågan från en mikronfonhållare – och den dummaste – måste vara:

– Hur trött är du?

Jag svarar förstås åt alla idrottare där jag sitter framför tv:n och skriker.

– Vaddårå, på en skala menaru?
– Jag har sprungit en mil (eller hoppat ner i fjorton vattengravar eller flugit uppåner över en ribba fem meter över marken eller eller) och du undrar hur trött jag är?
– Har du ett trötthetsindex?
– Ja, nu känner jag, aha – jag är 8,71 trött! Det är 23 % tröttare än tvåan!

Igår var pappa och jag ute och plockade 18 kantareller, när skogen som i en saga öppnade sig och jag plötsligt klev in på en gammal friidrottsarena.

Råby IP stod det på den vita, vackra skylten och plötsligt provsprang jag där bredvid häckarna, fantastiskt lycklig i mina randiga gummistövlar. Helt oregisserat såg det ut så här:

Når vi kikade in i de öppna (!) och förfallna omklädningsrummen, såg vi ett hopfällt pingisbord. Eftersom pappa (som snart ska vinna veteran-VM i bordtennis, säger han) är mån om alla vilsna pingisbord i världen, planerar han nu en bordsadoption.

Och snart ska Christian Olsson ta VM-guld i tresteg. Jomen. Jahaja. Ska vi slå vad om att han ”inte får den rätta känslan”?

(Förlåt. Men jag tycker att det var roligare när Baumgartl föll på sista hindret och när Stefan Holm slet upp en guldtröja ur väskan samt när Carolina Klüft skrattade sig i form. Förlåt.)

Share
16 kommentarer

Om läbbiga tränare

Idag, när Patrik Sjöberg ger ut sin bok och berättar om sina förfärliga år med övergrepp, vill jag ta honom i famn.

Kramas? Jag? Som inte ens är särskilt förtjust i kramar?

Men jag sa ju det. Andra bara fnyste:

– Pah, han röker ju.
– Hur tror han att han kan hoppa som dricker öl hela dagarna?
– Pffft, vad ska han med det där långa håret till?

Å ja ba:

– Tyst med er, Patrik Sjöberg är ok.

Han och Frank Andersson var kanske bråkigare, svårare, struligare och mer uppkäftiga än Ingemar Stenmark och J-O Waldner – men jag har alltid haft ett gott öga till truliga killar med idrottsambitioner.

Jag började ju inte träna basket på allvar förrän i 14–15-årsåldern, så jag hann inte ha så många konstiga coacher innan jag började coacha mig själv. (Ni förstår kanske nu att jag inte har lärt mig något nytt på bollfronten på 20 år? ”Finta höger, gå vänst… nej, det kan jag ju. Men skruva vänster från höger sida, så … ja, det har jag lärt mig, ja.”)

Jag i mitt nuvarande basketlag.
Jag i mitt nuvarande basketlag.

Det ska kanske tilläggas att ingen av mina tränare (som kallas coach på basketsvenska) någonsin har gått över gränsen på samma sätt som Patrik Sjöbergs Viljo Nousiainen gjorde. Mina coacher var knäppa på helt andra sätt:

  • En var alltid bakfull. Dessutom var han dålig på allt som hade med basket att göra.
  • En kom inte till träningarna för han sov. Alltid. Vi sprang hem till honom och kastade stenar på hans fönster och i bästa fall vaknade han och stapplade iväg till hallen och höll utmärkta träningar.
  • En kom alltid i tid och var perfekt på alla sätt och vis. Och slutade efter två månader eftersom en annan klubb värvade honom. (Hej Kurt Hansen.)
  • En var en komplett idiot som kunde kräva av en spelare att springa och köpa snus till honom efter en halv träning. Mig beordrade han en gång ut på planen som guard i en jämn match när det var två minuter kvar – fastän jag alltid har spelat center. Jag gjorde nästan självmål, foulade, orsakade bakåtspel och dubbeldribblade – och så var den matchen slut.

Ni ser att mina klagomål är petitesser i sammanhanget. (Jag har blandat kronologin och städerna huller om buller och inte nämnt alla tränare; det handlar om 1977–81 i Luleå, 1982–1984 i Täby, 1985–1990 i Lund. Sedan dess har jag tyvärr själv coachat de lag som jag har spelat i – och jag är alltså inte särskilt bra på att coacha.)

Men jag kan faktiskt hänga med halvvägs när det kommer till hur pedofilerna tänker. (Lugn nu, läs vidare så ska jag förklara.) Om jag ser en basketlirare med läcker basketrumpa som ler mot mig med enmetersaxlar (ja, rumpan liksom ler med sina breda axlar) och som sedan ta några snabba dribblingssteg ifrån mig mot korgen och  dunkar bollen i korgen, ja då pirrar det till i magen.

För det är ju så läckert.

Men det handlar ju inte om jisses-jag-måste-göra-barn-med-den-där och jag vill verkligen inte se honom naken. Nej, jag njuter fullt av det jag ser och drar sedan ner rullgardinen eller järnridån, för jag har faktiskt annat att tänka på – t.ex. vad tusan gjorde jag av det där paketet med köttfärs som jag höll i nyss?

En gång såg jag en coach som under en träning hade bett några av sina 14-åriga adepter att göra en finurlig övning med school moves mot korgen. Men tre stycken hade han tydligen bett om något annat som såg ut som … massage ..? På honom? De knådade nämligen coachen där han halvlåg i hallen och sprang inte omkring som de andra i laget. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till honom och sa att det såg väldigt, väldigt illa ut och att han som coach inte skulle vara sysslolös under träningarna. Inte vet jag om jag uppfattade situationen rätt, inte vet jag om jag påverkade någon, men jag vet att han inte längre coachar något lag.

Jag vill förstås tjoa ”sluta kladda, era dumma jävlar”, men det är ju lika effektivt som när Barnjournalens Bengt Fahlström med stirrande blick i tv-rutan sa till alla föräldrar att sluta slå sina barn. Alla de barn (som är som Patrik Sjöberg en gång var) ska få idrotta för att de vill idrotta, men normalt funtade coacher ska faktiskt också kunna krama och klappa om sina ”barn” utan att misstänkas för snusk. Än en gång säger jag som en tjatig papegoja att alla vuxna ska sluta fega och istället kommunicera, kommunicera och kommunicera. Med varandra, med barnen och med allt däremellan.


Apropå kommunikation. ”Hur brett har du hoppat?” kommer efter tre minuter. ”Är du med i facket?” kommer efter sex minuter.

Share
15 kommentarer

Sloganer (!) och fantasi

Christan Olsson hoppade tresteg som nästan ingen annan och tappade därför motivationen. Man kan nämligen ha kul om man bara är bäst och inte har någon som hotar. Mitt i Stefan Holm-yran bestämde han sig då för att satsa på höjdhopp för att få tillbaka lusten. Och så blev han skadad, skadad, skadad och skadad och hoppade av och hoppade kort och hoppade på än det ena, än det andra. Men sällan över 17 meter.

Carolina Klüft var så överlägsen i sjukamp att hon också tappade motivationen och beslutade sig för att ta ett mellanår – eller om det var en paus – och bara satsa fullt ut på tresteg. Och lite längdhopp. Det gick inge vidare och vips, hade hon tusen och en skador och rehabiliteringstränar tillsammans med stackars systrarna Kallur som står i tunnor fyllda med is för att det ska visst bli bra då.

Anja Pärson slog halvt ihjäl sig i en störtloppsbacke en dag 2010, men reste sig upp och borstade av snön och tog en OS-medalj dagen efter. Hon hade så ont att hon skrek i svängarna, men va fan.

Peter Forsberg var en gigant på isen. Han spelade emellanåt hockey med dribblingar och slalomskär mellan motståndarna, men alltsomoftast låg han utsmetad mot plexiglaset som en smälld fluga: det enda sättet att stoppa Foppa.

Toppidrottsatleter har i allmänhet egen stjärnglans och behöver inte extra krydda som en egen slogan eller värdegrund som företag och kommuner anser sig tvungna att formulera. Men tänk om de hade sloganer? (Man får säga slogans, men jag är ju en stelbent och rigid språkpolis numera.) Hur hade det låtit då? Ni ser säkert att jag här ovan har stoppat in tänkbar inspiration.

Fantisera i kommentatorsbåset! Ta gärna med andra – Ulrika Knape, Ulf Samuelsson, Tina Thörner och Olof Mellberg? (Eller så lägger ni ut texten om ömtåliga kontra tåliga atleter. Och håller med om att basketspelarna alltid är bäst och smartast.)

*suck*
*suck*
Share
49 kommentarer

Vem var John Wooden?

Jo, han var en amerikansk basketcoach som skulle ha fyllt 100 år i höst, men som dog igår.

John Wooden. (Men så här står man faktiskt väldigt sällan med sin basketboll.)

Spring nu inte iväg bara för att ni blir rädda och ointresserade när jag skriver ordet ”basket”. Det här är intressant. John Wooden var en spännande person. Snabbt nu:

  • född 1910 i en fattig familj
  • fantastiskt duktig basketspelare på 20- och 30-talen
  • fantastiskt framgångsrik coach på 40–70-talen
  • fantastiskt inspirerande talare nästan fram till sin död.
John Wooden sitter tvåa från höger i mittenraden. Observera gärna de symmetriska armhåleplaceringarna av dem som sitter med benen i kors.

Det roliga med John Wooden är att han var så väldigt noga med hur man var som människa – hans coachframgångar kom till stor del för att han fick sina spelare att sköta sig vid sidan av basketplanen. Han fick dem att tänka rätt, komma i tid och att fokusera på sig själva och sitt agerande istället för hur andra är och beter sig.

Och han är en citatmaskin; han drällde citat omkring sig som folk faktiskt inte gör i lika hög utsträckning idag. (Eller så är det bara jag som tycker att nästan allt redan har sagts av honom eller Oscar Wilde.) Här är min favorit – som inte är särskilt fyndig eller rolig, men som jag tror så innerligt på:

”Young people need models, not critics.”

(Jag tycker alltså inte att man ska skrika och skälla utan att man ska vara ett gott föredöme. Som förälder, som medmänniska eller som idrottstränare. Hm. Den här parentesen är ett tydligt bevis på att jag sedan i onsdags har snöat in på övertydliga förklaringar.)

John Wooden pratade väldigt mycket om att man måste ha tååålamooood och att unga människor vill ändra allt omedelbart, men att de glömmer att allt tar tid och att man måste ha tååålamooood. Jomen, jamen, jovisst, säger jag, fast vill ändå protestera lite mot den gode Wooden: för så är ju vi vuxna också! Allt ska ske utan ansträngning, helst utan ett enda nederlag, gå snabbt och ge stor tillfredsställelse!

Men jag och John Wooden är däremot helt överens om att:

”Failure is not fatal but failure to change might be.”

Idag hittade jag ett trösterikt Wooden-citat för mig som far land och rike runt för att berätta om skrivregler och som behagar kalla mig språkpolis (fast jättesnäll) och som för att inte irritera medmänniskorna biter mig i tungan istället för att vråla ”du sa fel!” eller ”det heter faktiskt ..!” eller ens ”så intressant, dubbel supinum, varifrån fick du det?”. Tadaaa:

”A coach is someone who can give correction without causing resentment.”

Fast vid närmare eftertanke stämmer det ju inte alls. Jag har tyckt innerligt illa om några av mina coacher. Äsch, aldrig får man vara riktigt nöjd.

Men nu vet ni i alla fall vem John Wooden var!

Ja, John Wooden stod 1969 på golvet precis som sina två spelare: Lew Alcindor och Sidney Wicks. (Lew Alcindor är mer känd som Kareem Abdul-Jabbar.)
Bill Walton, lille John och Kareem Abdul-Jabbar 1980. (Observera handväskan.)
Och år 2007 – ännu en gång med Bill Walton och Kareem Abdul-Jabbar (som håller handen).

Och nu till alla slitvargar som hamnar i skuggan av fixstjärnan och till alla ungdomstränare som har fattat fel:

”A player who makes a team great is more valuable than a great player. Losing yourself in the group, for the good of the group, that’s teamwork.”

Share
30 kommentarer

Vad händer månne under en basketspelares lördag?

Alldeles tokigt – det där är ju inte en korrekt basketsko.
Korrekt basketsko. (Dock togs bilden under min studentmottagning 1984.)

Jag tänkte bara berätta hur det går till när man är basketspelare fastän ”folk” anser att man är på tok för gammal för sådant trams. ”Folk” säger att det där, det kan bara inte vara nyttigt. Sedan påtalar de mina två sydda ögonbryn, på mina krokiga fingrar och svullna knän samt knastrande fotleder. Och säger att jag borde motionera på något annat sätt.

Då slänger jag på luren, stänger av mejlen eller vänder på klacken och knycker på den likaledes knastrande nacken och avslutar samtalet med mitt långsinne. Och så gläds jag åt denna helgs match!

Äntligen lördag. Vi samlades i arla morgonstund och klämde in oss i två gamla bilar, åkte fnittrande iväg och såg till att vi när det var ungefär 70 minuter till matchstart drack termoskaffe eftersom det anses vara lämplig doping på vår nivå.

Domarna på bilden är korrekt klädda och sekretariatet riktigt kompetent. Ibland är det inte så, och ibland är det så.

I omklädningsrummet berättar vi alltid gamla minnen om tjejen som dök upp och skulle träna med oss fastän hon var barfota och hade jeansshorts. Och om matchen när vi var fem utfoulade, två skadade och bara tre spelare kvar på planen (man är fem i vanliga fall) och om när jag fick åtta foul i en match (man åker ut efter fem foul). Samt om strumpmodet på 70-talet.

Strumpmodet 2009 är inte särskilt strikt. Man kan spela i långa knästrumpor eller korta fjollsockor. Annat var det när vi alla hade tredubbla tubsockor med olikfärgade ränder.
Jag är ballast av alla för jag spelar fortfarande i Wigwam-tubsockor från slutet av 1980-talet. (Märket är inringat för alla strumpkännare.)

Vi bytte om och kände oss omåttligt coola och sa saker som:

– Vi måste svinga bollen minst två varv.
– Fast snabba uppspel är ok, Mirre.
– Vi byter till zonförsvar om de inte skjuter bra.
– Eftersom bara Lotten och Bell är centrar, får Louise och Malin hoppa in i den positionen.
– Bigge och Marie turas om att spela guard idag, va?
– Näe, jag tänker inte ta upp bollen! Jag vill vara forward!
– Ok. Har nån mer tejp?

Så tog en spelare på sig pannband, och så kan man ju inte ha det idag. Hon ställdes i skamvrån och förbjöds spel tills hon satte upp håret med klämmor istället.

När matchen idag skulle ha inletts, var motståndarna bara fem till antalet. Och domarna noll. Vi väntade tålmodigt (det är i alla fall bara division III), och så dök en redan svettig domare upp och bad om några minuters dispens medan han värmde upp och letade upp en kollega. Javisst sa vi, och såg motståndarlaget fyllas med stressade ungdomar som måste ha fått fel tid för sig. Och så stretchade vi lite till.

Jag stretchar de stela baklåren. (Jag kan nästan gå ner i spagat! Kolla! Vänta, hur kommer man upp? Uhuuuf.)
– Ett-två-tre: kämpa! Det här kallas pepping och görs flera gånger per match. Bästisgrannen står där med en ispåse på ögonbrynet. (Hon fick nämligen en foul när hennes öga hamnade på en annan tjejs armbåge.)
Och så duschar vi. (Ni förstår att hurraropen skallade när jag tog nakenbilder på mina lagkompisar?)

Vi vann matchen, analyserade den bedrövliga fjärdequarten (man spelar 4×10 minuter effektiv tid), stretchade lite mer, berömde Jenni som skällde ut tjejen som spelade som en ryggsäck, jämförde skador och skrapsår och invaderade sedan närmaste affär i den vilda jakten på återhämtningsmål som vi alltid glömmer att ta med oss.

Detta har jag hållit på med i 30 år. Och jag kommer att hålla på i 30 år till. Rollatorbasket, anyone?

____________
Språklkorigerigsuppdattering
:
Jag hade kallat strumporna där ovan för ”sockar” i plural. AB påpekade helt korrekt att det inte var korrekt, och att endast gamla skånska präster säger ”sockar”. Jahapp. Så nu vet ni vem som döljer sig under min pseudonym – en gammal skånsk präst i korrekta sockar.
____________
Uppdatering: Jag har fått tips från USA: Granny-basket! (De finns på Youtube också, men min lidande basketsjäl vill inte skicka d
it er – de skjuter nämligen förfärligt dåligt.)

Share
28 kommentarer

Patrullnatten: rapport från ett skogsdike

Min premiär på nattorientering visade sig vara en mixedklass där man fick springa i par! Men sin djefla orienteringsman! Lätt som en plätt!

Min viktigaste utrustningsdetalj: fotledsstabilisatorer som snörs på som korsetter. (Vita strumpor? Jajaja. Det ska man inte ha när man springer orientering.)
Lampan – som satt förvånansvärt löst på huvudet – omöjliggjorde tofsuppsättning. Jag sprang alltså som en huldra i skogen med nudellockarna flängande.

Tänk så underligt att man kan springa i mörker. Eller mörker och mörker – pannlampan lyser upp en punkt som ligger två meter framför fötterna och när fötterna kommer dit, minns hjärnan hur det såg ut och parerar alla hinder, bulor och knölar.

Men då uppstår ju vissa problem när lampan lyser upp en tufsig gräsridå och hjärnan tänker ”tufsig gräsridå” och ger fötterna signalen för den platta mark som gräs ibland växer på – och tufset bara är en kuliss. Som döljer ett dike.

– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja. Hur ser jag ut i denna position?
– Det ser ut som om någon har tejpat fast dig på marken.

Min djefla man och jag sprang alltså banan på 4,5 km fågelvägen tillsammans. Jag klafsade på medan han trippade. Han sprang i sicksack medan jag höll mig till raksöm. Han hade spikskor, jag hade ospikskor. Jag föll mycket överraskande handlöst i full fart säkert tio gånger – men det var han som klev i björnbajs. Eller älgbajs. Eller alienbajs. Eller vad det nu var – en stor hög med runda kulor. Jag föll och föll och föll.

– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja, men min sko sitter fast där borta.
– Ta en bild så läser jag kartan!

När detta hände hade vi sprungit i såpass oländig terräng såpass länge att min djefla man var euforisk och utstötte små lyckliga pip då och då. Jag hängde på bra, men funderade mest på hur jag skulle stava till hu-uhff-ljudet i denna rapport. Fast fotografera måste man ju, som Robert Capa på ett slagfält.

Jag fumlade fram kameran, tappade kameraskyddet i kleggdiket bredvid skon, tryckte på fel knapp och glömde att vänta på fokus.

Jag hällde ut vattnet ur skon, krängde på den och så sprang vi vidare. När man går på en skogspromenad är man ju noggrann med att hålla i grenar så att bakomvandrande person inte får dem vispade i ansiktet. Den regeln gäller inte när man orienterar i par, kan jag säga.

– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Ja. Tänk att man inte råkar värre ut vid de här plattfall-trillen. En gren i ögat, en pinne i låret, en …
– Hm. Här ser det lite diffust ut. Kom.

Och så sprang vi igen. Diffust? Kartan eller terrängen? Måste läsa kartan. Tumgrepp, kompass, stämpelpinne, var lade jag kameran? Men var är vi? Hela kartan ser ju diffus ut. ”Den diffusa terrängen skapade problem för deltagarna”, hihi.

– Hu-uhff.
– Äru ok?
– Konstigt nog, ja. Man borde ha hjälm.
– Jag ser kontrollen!

Kontrollerna har numera inte en klämma som gör hål i papper, utan är ett elektroniskt hål som man stoppar ner en liten pinne i. Och om man nu kan jämföra basket med orientering, så är kicken att hitta kontrollerna som att göra poäng. Man får lite glädjefnatt varje gång och orkar springa tillbaka i försvar. Eller över det där kalhygget mot nästa kontroll.

Pip! säger det när man stoppar ner den lilla pinnen i hålet. (Typisk kontrollposering – bilden togs efter målgång.)

Och så sprang vi vidare.

– Nu känner jag Urbans svettlukt i pannan, sa min djefla man plötsligt, där vi for fram.

Det där måste vara en orienteraruttryck, tänkte jag. Namnet Urban symboliserar den ständigt orienterande livscyk … hm.

– Va?
– Urbans svett i pannan.

Aha, jag hör nog fel. Han säger nog något om att pannlampan känns som en turban och i sådana blir man ju svettig. Men hans betoning av ”turban” är ju helt uppåt väggarna.

– Va?
– Urban, jag har lånat hans lampa. Nu rinner hans gamla, intorkade svett från pannbandet ner i mina ögon.
– Du känner en främmande mans doft i ansiktet? Det påminner mig om …
– Jag ser kontrollen!

Puh. Efter drygt 50 minuter gick vi i mål efter blott två bommar. Vi var inte ens utanför kartan!

Ni ser den ”vita” strumpan, va?

Nu – nyvaken, liggande i sängen – kan jag meddela att känslan efter en fredagskväll ute i skogen inte är helt olik den efter en fredagskväll ute på krogen.

Oj! Ingen rast, ingen ro. Nyss kom det ett sms:

Tycker du om Coldplay? De spelar på Stadion ikväll och jag har en biljett över. /Orangeluvan

Upp å hoppa! Hu-uhff.

Kartan med banan. (Om ni klickar på den så flärpas den upp så att ni kan se att vi har ritat in hur fel vi sprang till ettan och åttan. Eventuella orienterare kommer att bli impade: det var minsann ingen fjöntbana.)
Share
29 kommentarer

Tio kilometer är ju bara 61 minuter

Enmilaskorna.

För nytillkomna tittare: jag är på semester i Grekland och blev för några dagar sedan övertalad att delta i ett 10 km-lopp. Jag? Jag, som faktiskt tycker riktigt illa om att jogga utan boll? Jag, som bara har med mig ett par skor som var ok för tre år sedan? Ja.

Jag på startlinjen. Ptja, linje och linje, förresten. I startkaoset.
Foto: Kusin Ann.

När vi samlades för start, stod alla som skulle springa 10 km och alla som skulle springa 2 km och alla som skulle springa utklädda och alla som bara ville titta på och den enarmade mannen som verkade vara chef och alla andra i en enda röra. Den enarmade skrek så högt han kunde och de tio närmast honom hörde honom nog jättebra. Först kom en fem minuter lång grekisk harang med tjugo insprängda pauser för skratt. Sedan kom instruktionerna på engelska:

– We chav water in the bekinning ant in the end! Please be safe and not sick! Go!

Hoppsan hejsan, var vi iväg.

Nya erfarenheter:

  • När man redan efter 200 meter behöver knyta vänster skosnöre, är det bra att göra det lite åt sidan och då passa på att knyta även höger eftersom det är svårt att göra det när det går upp under upploppet.
  • När man blir kissnödig redan efter 4 km, är det svårt att bli utbytt för att gå på toa.
  • När man häller vatten över sig och har solglasögon, känns vindrutetorkare som en plötslig nödvändighet.

Inte alls nya erfarenheter:

  • Det är inte kul att springa utan boll.
  • Det är helt ok att springa i gamla, trasiga och hårda skor.
  • Jag är bättre på att springa uppför än nerför.

Jag sprang bakom en hjulbent kille och en kobent tjej och började fundera på parenteser. Redan efter ett par hundra meter fick jag en långskånk bakom mig. Han huffade och han puffade och han stönade, harklade och spottade och snöt sig. Jag sneglade lite bakåt, men såg bara att han var lång och inte Tom Hanks. Efter halva loppet sprang han om mig, men höll fortfarande mitt tempo.

– Aha! tänkte jag. Han lät mig dra första halvan och nu drar han. Coolt. Men vänta. Nu springer han lite för fort. Ojoj, måste öka takten. Gubbfan, du kan ju inte bara springa ifrån mig, vi är ju kompisar! Måste ikapp, huff, huff. Hm. Han har ju basketben. Vänta, han är lång och har basketben. Banne mig har han inte basketshorts också. Vad som än händer, kan jag inte släppa honom ur sikte! Basket! Huff huff!

Jag lyckades hålla mig kvar i hans kölvatten, och när det var 2 km kvar, vände han sig om och tittade på mig och stönade lidande fram:

– I’m only still running because you are, you know!
– Dito! Are you by any chance a basketball player?
– I was. In Switzerland. How did you ..?
– I know everything.

Flåsande enades vi om att det är idiotiskt att springa i grekisk hetta och att man inte skrattar lika mycket på millopp som under en basketmatch. Efter 61 minuter gick vi i mål – tillsammans med en vilt främmande kvinna som plötsligt trängde sig mellan oss och höll i våra händer.

Såja. Det var det. Tom Hanks? Näpp, han kom aldrig till start. Mespropp. Men han bor på samma ställe som min schweiziske basketspelare, som imorrn ska skälla ut honom å mina vägnar.

Nu till dagens fråga: hade jag sprungit milen om jag inte hade kunnat skryta (blogga) om det efteråt? Det tror jag inte. Jag tror banne mig inte att jag hade kommit iväg till Grekland om jag inte hade fått skriva om det. Nu till dagens andra fråga, som kommer från mig: finns det någon som har skrivit en roman om enbart upplevelsen att skriva en mil? Ni förstår … jag är helt hög. Endorfinerna har gjort mig galen. Jag ser allt med nya ögon – allt är vackert och underbart! Jag vill berätta om den underbara milen!

Vänta, jag är i Grekland där allt är just det. Vackert och underbart. Men ”Den vackra milen” med Tom Hanks i en biroll, låter inte det bra?

Denne man sprang tydligen hela 2 km i foppatofflor.
Share
17 kommentarer

Tio kilometer är väl ingenting

Det hör alls inte hit, men vilket coolt sätt att lämna notan på, va?

Jag sitter ute i hotellträdgården och tittar på Tant Brun, förklädd till palm. I hennes hår sitter en fullständigt rabiat duva och hoar.

– Hoho. Hohooooo! Ho [hulk] hooo! Hohooo!

Nej, inte rabiat. Desperat, menar jag. (Jag har på fyra dagar utomlands börjat prata som Anita, Dolph och Britt.) Duvan ropar på hjälp nästan dygnet runt, och ger sig inte ens när den får svar från trädgården intill. Det där hulkande mitt i hohoandet hittar jag inte på – duvans röst bryts som hos en målbrottspojke som gråter. Förtvivlat.

(Faktakontroll är förstås på sin plats. Det är inte ofta man hör målbrottspojkar gråta desperat. Mina erfarenheter kommer från basketturneringar. Ack.)

Jag ska bara berätta att jag nu har gift mig med en helt främmande grekservitör och ska tävla i ett 10 km-lopp i morgon. Greken tror visserligen att jag är 28 år och har sju barn (språksvårigheter), men när det gäller det där med en mils löpning finns det inga missförstånd. Jag har betalat startavgiften. Jag ska verkligen delta. Springa. Starta och gå i mål. Jag har nummerlappen här: 48. Det måste betyda succé eftersom det numret finns minst två gånger i mitt telefonnummer hemma. Och jag fyller det 2012 och 1979 lätt sprang en mil på 48 minuter.

Så: giv mig nu råd och anvisningar. Hur lägger jag upp loppet bäst? När ska jag stretcha? Äta? Bryta?

Tant Brun bakom två linnen som matchar alla dörrar, hav och himlar här nere.
Share
23 kommentarer

OS: Dagens outfit

Men jisses, OS-deltagarna borde ju bara behöva koncentrera sig på att hoppa högt och långt, röra sig framåt i balans väldigt snabbt och … jättesnabbt … samt fokusera. Men de har inte bara kondition och kolhydratintag att tänka på, de stackarna. De måste trä på sig attiraljer som får en fäktares utrustning att blekna i sin komplexitet.

Gilda med sina handskar, vad hade hon väl att komma med när man kollar på trestegshopparn nedan?

Gilda.

Trestegsballerina.

Twiggy och alla andra runt 1968 – släng er i väggen med era minikjolar. Här har ni en trestegshoppares trosexponering som följs av brutal sandinskyffling!

Sedan finns det de som blir irriterade över lite grus i dojan.

Och så har vi knästrumpor. Det fanns en tid när knästrumpor bara var accessoarer som vilka sockor som helst. Men visa mig den människa som idag med hedern i behåll går omkring med knästrumpor och visar hela låren.

Ännu en trestegshoppare.

Och vad har Sverige gjort idag, förutom att

  • skicka hem ölpimplande simmare
  • sörja en höjdhoppare som missade i kvalet
  • se Anna Lindberg simhoppa till sig en sjätteplats
  • gråta bittra tårar över en seglare som inte hade flyt?

Jo, vi har fnissat med Sanna Kallur (Sssanna är tvillingen som ssssspringer, Jjjenny är tvillingen som jjjjooggar) och glatts med handbollstjejerna som är i kvartsfinal. Och så har Nadal förstås vunnit all tennis som går att vinna.

Men jag har mest häpnat över ett axelparti.

Jag återkommer i axelrapporteringen när jag har listat ut vem karln är och hur han blev ihopskruvad. Uppdat: Michel Bieniek heter han.
Share
17 kommentarer

Bosse, du vet inte vad som väntar dig

Strax ska jag åka iväg och träffa landets idrottsminister eftersom han vill prata med mig, som är en sådan där lokal idrottsledare. Han vill höra om mina åsikter om ungdomarnas idrottande och mina framtidstankar.

Ska jag skrämma honom eller stryka honom medhårs eller ens låta honom få en syl i vädret?

Share
15 kommentarer