Hoppa till innehåll

Etikett: hyfs

När jag igår gjorde bort mig på releaseparty …

… gick Sverige in i ett träsk som senast hette 1976. Det var nämligen senaste gången som vi inte var med i Melodifestivalen eftersom man ju inte kunde tävla i musik. Sa de.

(Ni som inte vet: Sverige kvalade inte in till finalen i ESC.)

Tsst, man kan tävla i potatisskalning och strumppåtagning. Då kan man också tävla i musik. Och här har ni en av Melodifestivalgalningarna som totalt har tappat intresset. Istället för att följa alla sändningar som jag har gjort sedan Hedenhös, var jag alltså istället på Sandra Gustafssons releaseparty för Svedd, ”en psykologisk spänningsroman”.

Och vad händer då på releasepartyn?

  • Författaren får blommor och gratuleras till nedkomsten.
  • Gratulanterna minglar och träffar nytt folk.
  • Alla får någonting att äta, någonting att dricka.
  • Gratulanterna får en signerad bok.

Jag klarade av att äta, dricka och få en bok. Resten misslyckades jag med – blomma hade jag inte en tanke på och de enda jag pratade med, kände jag redan. Jag borde faktiskt inte få gå på sådana här tillställningar.

Dessutom begick jag tydligen en kardinalsynd eftersom jag är uppfostrad i fel hippiekretsar eller bara är allmänt pantad. Magdalena Ribbing hade förmodligen tagit sig åt hjärtat och svimmat när jag gjorde det jag gjorde. (Men inte hade jag varit där och tagit emot henne och gett henne luktsalt eftersom jag bara fokuserar på fel saker.)

Ölfokus. (Sandra i bakgrunden.)

Så här var det. Bartendern på releasekalasplejset blandade drinkar iklädd svart linne, som knappt klarade av att stänga inne de svällande musklerna. När Sandra klättrade upp på bardisken för att läsa ett stycke ur den nya boken, låtsades jag ta bilder på henne. Smart, va?

Han hade inte en boll på huvudet på riktigt.

Men det var inte där jag gjorde min stora tabbe. Den kom senare, när bartendern stod med ryggen mot oss och fäpplade med slamriga saker samtidigt som musiken skrålade och alla pratade i mun på varandra. Vi försökte få kontakt med honom för att göra en beställning och jag ville faktiskt bara hjälpa till på ett sätt som jag vet brukar funka.

Så jag busvisslade mitt allra finaste busvissel.

Detta busvissel är jag faktiskt är väldigt stolt över och jag har under åren haft enormt stor användning av det i alla möjliga situationer. Det var inte alls den allra värsta visslingen med 87 dB och knorr på slutet utan bara ett ganska beskedligt kvitter-vissel.

Men. Mitt sällskap ryckte till. Alla andra i lokalen ryckte till. Bartendern ryckte till (tror jag det, det var ju det som var meningen). Anna Toss pekade på mig och sa:

– Det var inte jag! Det var inte jag! Det var hon! Hon! Det var hon som visslade!
– Va? Oj, förlåt, sa jag och tittade på bartendern, som såg jättearg ut. Tog du illa upp?
– Mja, det är kanske värre att bara slänga pengar på mig, men ja. Man visslar inte, sa bartendern utan att le.
– Man visslar på hundar, inte på folk! förklarade Anna tålmodigt för mig.
– Oj, jag ber verkligen om ursäkt – jag menade inget illa, sa jag och slog ut med armarna och längtade till en basketplan.
– Mhm.

Sa bartendern och såg riktigt, riktigt allvarligt på mig. Resten av kvällen försökte jag fånga hans blick och le lite mot musklerna, men det var stört omöjligt. Jag ville verkligen bara påkalla uppmärksamheten.

Vad betyder då en vissling på en bartender? Att jag ser ner på honom och vill trycka ner honom i skoskaften och inte alls ge honom en massa pengar för en öl? Att jag vill att han går fot och lägger sig ner och spelar död? Är det likadant i alla delar av världen och Sverige?

Om man är en förtjusande dam som kvällen till ära har både dekolletage och (förhållandevis) kort kjol och bara har varit vänligheten själv vid tidigare tillfällen till kontakt och plötsligt ger ifrån sig en vissling i ett av slammersurr fyllt rum … är man då fortfarande värd stegling och rådbråkning?

Förlååååt alla bartendrar! (Jag kanske bör hålla mig hemma och kolla på Melodifestivalen, fotbollsmatcher och Bones och inte röra mig ute bland folk.)

Pssst-uppdatering:
Det skrivs intressanta ting i kommentatorsbåset.

Share
66 kommentarer

Jag är på krigsstigen!

Jag mejlade nyss detta till Magdalena Ribbing, som är bra på att uppfostra vuxna människor:

”Hej!

Jag skulle behöva en ribbingsk åthutning i form av en tidningsartikel att sätta upp i den lokala affären eller dela ut i brevlådorna i hela grannskapet eftersom mina åsikter inte väger lika tungt som dina.

Igår – när det var rena rama julivädret ända till midnatt – kördes motorgräsklippare till halv tio på kvällen. Och i morse kl 07 var det dags igen i en annan trädgård. Helst skulle jag förstås vilja att ALLA klippte gräset med sina förbaskade brumbrum-maskiner endast kl 10 på tisdagar, men det går ju inte.

Jag ställer alltså ingen fråga, utan vill att folk som läser dig får sig en tankeställare. De river sönder sommarstiltjen … de knuffar omkull mina vinglas … de tänker sig inte för … och det är inte en generationsfråga. Ung som gammal kör de utan att tänka sig för. Däremot verkar det vara en intressant – mycket stor – övervikt vad gäller könsfördelningen.”

Man kan ju inte lagstifta om sådant här; det handlar ju bara om vanligt folkvett. (Och eftersom jag pga. motorgräsklipparna inte kunde sitta ute på verandan och dricka vin igår, är jag full av vett.)

Fyll kommentatorsbåset med åsikter och tips, kaloriförbrukningssiffror och muskelträningstabeller och förklara hur vi kan göra detta med handjagare till en folkrörelse! (Ni som är motorgräsklipparmissbrukare kan få erkänna det också. Vi lovar att vara snälla mot er … trots allt.)

__________
Uppdatering
Magdalena Ribbing verkar ha etikettjour hela nätterna, för jag fick oerhört snabbt svar från henne. Däremot fick jag formulera mitt problem i en korrekt fråga först:

”Jag är vän av ordning och väluppfostran och försöker inordna mig i både skrivna och oskrivna regelverk. Men nu undrar jag vad som är av god sed när det gäller motorgräsklippare, slipmaskiner, motorsågar och Per Gesslemusik i ett helt normalt villaområde i Sverige.”

Svar:
”Allt mänskligt umgänge, inte minst det som innebär viss ofrivillighet såsom med grannar, kräver hänsyn. Därmed menas både att ta och att visa denna hänsyn. I begreppet hänsyn finns också tolerans. Du skulle inte ha ställt frågan om du inte var, är förmodligen, störd av hänsynslösa grannar. Du har rätt att kräva viss hänsyn av dina grannar, och de har rätt att förvänta sig att du visar dem viss tolerans.

Alltså: motorgräsklippare, slipmaskiner osv enligt din uppräkning, liksom grillande och annat ljud- och luftburet störande, ska ske med stor hänsyn till omgivningen. Likaså ska omgivningen ha tålamod med andra som kan behöva köra sin gräsklippare-motorsåg-korvgrill eller öva körsång på tomten då och då.

Någon absolut tystnad kan man inte förvänta sig. Men man kan utgå från att andra inte medvetet stör, i alla fall inte i intill outhärdlighet. Därför kan man grannledes komma överens om när det är rimligt att buller och osande kan spridas. Som granne är man en del i en gemenskap oavsett om man har valt den eller bara råkat hamna i den. Gör upp med dina bullrande grannar om att gräsklippningen, motorsågandet med mera inte får utövas mellan kl 16 och 20, exempelvis, eftersom det kan vara vettig sällskapstid utomhus för flertalet grannar. Skriv ett likalydande älskvärt meddelande till alla i grannskapet, eller ta upp ärendet på exempelvis vägsamfällighetens nästa möte. Det gäller att skaffa majoritet för beslutet, helst total enighet.

Men du kan också gå den enkla vägen, med de risker detta innebär, att ta direkt kontakt med störarna, och säga som det är: ”vi har svårt att klara ert motorgräsklippande-sågande-musikutövande hela dygnet, kan vi enas om att ha tiden mellan kl 16 och 20 som fredad?”

Alla förstår inte att deras motorgräsklippare och musikmaskin inte upphör att låta vid tomtgränsen. Det måste du visa tolerans för och vänligt förklara detta akustiska fenomen.

Magdalena Ribbing

Jag gillar särskilt slutklämmen: att jag när jag ber om tolerans ska visa tolerans.

Share
40 kommentarer

Är vi bara ouppfostrade?

Häng med nu här på en länk- och resonerings- samt citatresa! Det handlar om saker vi säger eller inte säger men borde ha sagt.

Ulrika Good skrev häromdagen om när man gärna ställer upp och hjälper till, men i förväg faktiskt vill veta vad det gäller (min tolkning):

”Men finns det något begrepp för att medvetet trivialisera eller bagatellisera något för att få en tjänst att låta mindre ansträngande? Jag pratar om när någon frågar Kan du svänga förbi och hämta mig? när man i själva verket måste köra en omväg på två mil till andra änden av stan, eller Du kan väl slänga ner några flaskor vin till mig när du ändå är på Systemet? vilket innebär att du får leta druvsorter, lägga ut hundratals kronor och får chimpansarmar på kuppen.”

Detta känner jag så väl igen. Och måste tillägga att det i de flesta fallen handlar om att man (=jag) gör skillnad på vem man (=jag, att det ska vara så svårt att skriva!) ska hjälpa. För så är det ju: en del människor är fantastiska på att be om tjänster. Men inte att återgälda dem.

Vi går tillbaka till Ulrika, som undrar hur man ska svara på sådana här frågor:

– Vad gör du nästa helg?
– Vilken väg tar du hem från jobbet idag?
– Hur ser nästa vecka ut för dig ?

Share
29 kommentarer