Det är inte många som väljer att i några minusgrader och snöfall samt beckmörker installera en ny brevlåda. Det beror på att det är svårt, kallt, blött, opraktiskt och fruktansvärt irriterande.
I förrgår ringde det på dörren och en skamsen – mycket skamsen – plogbilsbonde ringde på dörren och berättade att han hade backat ihjäl vår brevlåda. Han ville betala, han bad om ursäkt och vred förmodligen sina händer i förtvivlan (jag var inte där). När jag tänker efter torkade han säkert bort en tår också – så förlägen var han. (Tror jag. Jag var ju inte där och kunde anteckna orden och ansiktsuttrycken och när jag frågar min djefla man får jag bara manliga hummanden till svar och alls inte en utförlig beskrivning. Skrrnffff.)
Lådan tejpades ihop och som ett vackert korthus hände den på sniskan under gårdagen medan jag gjorde ditten och datten och köpte en ny av Classe.
Men ack. Ingen upphängnings- eller fastsättningsanordning följde med och i min verkstad är det lika mycket ordning som i mitt huvud – dvs. inte alls. Jag letade mödosamt fram skruvar och muttrar och borrar och bits och tappade dem i snödrivorna som är fulla av hundkiss och sprang in i huset var tionde minut för att värma händerna och släpade varje gång med mig verktygen eftersom folk här stjäl som korpar. Men orienteringslampan satt som en smäck på huvudet och jag kände mig cool och när den förfärligt snuvige spanjoren fick komma ut och knipa med tång eftersom jag har så ont i axeln, visade jag minsann hur en skiftnyckel ska hanteras.
Om jag ska vara ärlig, ser lådan ut att sitta bättre än den gör. Den hänger egentligen på en skör tråd och måste sättas fast ordentligt innan den endera dagen rycks ur sin dvala. (Tjuvarna läser inte här.)
Fotnot
Egentligen heter det postlåda, inte brevlåda. Den gula heter däremot brevlåda och inte postlåda på samma sätt som att rondell egentligen heter cirkulationsplats. Men idag är jag rebell.
