Hoppa till innehåll

Etikett: hund

Nybrevlådan

Det är inte många som väljer att i några minusgrader och snöfall samt beckmörker installera en ny brevlåda. Det beror på att det är svårt, kallt, blött, opraktiskt och fruktansvärt irriterande.

I förrgår ringde det på dörren och en skamsen – mycket skamsen – plogbilsbonde ringde på dörren och berättade att han hade backat ihjäl vår brevlåda. Han ville betala, han bad om ursäkt och vred förmodligen sina händer i förtvivlan (jag var inte där). När jag tänker efter torkade han säkert bort en tår också – så förlägen var han. (Tror jag. Jag var ju inte där och kunde anteckna orden och ansiktsuttrycken och när jag frågar min djefla man får jag bara manliga hummanden till svar och alls inte en utförlig beskrivning. Skrrnffff.)

gamlabrevl
Hick!

Lådan tejpades ihop och som ett vackert korthus hände den på sniskan under gårdagen medan jag gjorde ditten och datten och köpte en ny av Classe.

Men ack. Ingen upphängnings- eller fastsättningsanordning följde med och i min verkstad är det lika mycket ordning som i mitt huvud – dvs. inte alls. Jag letade mödosamt fram skruvar och muttrar och borrar och bits och tappade dem i snödrivorna som är fulla av hundkiss och sprang in i huset var tionde minut för att värma händerna och släpade varje gång med mig verktygen eftersom folk här stjäl som korpar. Men orienteringslampan satt som en smäck på huvudet och jag kände mig cool och när den förfärligt snuvige spanjoren fick komma ut och knipa med tång eftersom jag har så ont i axeln, visade jag minsann hur en skiftnyckel ska hanteras.

nybrevl
Giv akt!

Om jag ska vara ärlig, ser lådan ut att sitta bättre än den gör. Den hänger egentligen på en skör tråd och måste sättas fast ordentligt innan den endera dagen rycks ur sin dvala. (Tjuvarna läser inte här.)

Fotnot
Egentligen heter det postlåda, inte brevlåda. Den gula heter däremot brevlåda och inte postlåda på samma sätt som att rondell egentligen heter cirkulationsplats. Men idag är jag rebell.

Share
65 kommentarer

Utskällning

Inte nog med att jag den senaste tiden har blivit utskälld av till synes helt normala människor här och där; jag blev idag jätteutskälld även i skidspåret. Fastän jag höll till vänster!

isspaar
Is, skare, fotspår, djurspår och lite mer is.

Jag halkade omkring i dagens isspår i en fart som förmodligen heter ”1 km i timmen”. Plötsligt dök en vacker, nästan vit hund upp i full fart – springande rakt mot mig i kollisionskurs som i ett chicken race.

(Fotnot Informativ parentes! Jag kan egentligen bara känna igen två hundraser: golden retriever och tax. Det här var inte en tax.)

Hunden var jähättearg på mig. Nästan som människorna som jag har retat upp. Den stannade en meter framför mig och skällde som om det inte fanns en morgondag, när man ju kanske också behöver ha lite röst kvar för att skälla.

bild 2
Det var lite glest med snö ibland.

Jag stannade (ingen bromssträcka att snacka om) och stod blickstilla och tittade ner mot skidspetsarna eftersom jag har för mig att man inte ska titta rovdjur i ögonen. (Som pälsallergiker är man inte särskilt hunderfaren.Hunden började hoppa omkring, runt mig – tokskällande – och jag tänkte ”nu dör jag av ett rabiesbett, så himla trist med tanke på all träning”.

Skallet var på helt klart skadlig dB-nivå som inte hade tolererats i t.ex. ett kontor eller en baskethall. Jag stod där blickstilla och andades genom näsan, när jag plötsligt hörde ett svagt knarr uppe i backen framför mig. Hunden fortsatte att hoppa och skälla och jag lyfte blicken.

Hurra! Där kom en tjej med en svart-vit hund som varken var en golden eller en tax! Jag försökte möta hennes blick och i mötet uttrycka ”gör jag rätt som står stilla och ursäkta men om det är din hund kanske du kan säga fot eller nåt annat som gör att hunden även om den inte är din kanske slutar skälla mig och hoppa runt som en tok”.

Men nej, inte det. Fast hon tittade stint på mig. Och så sa hon:

– Jajaja, han är precis lika rädd för dig som du är för han.

Huh? Va? Jag kom mig inte ens för att säga ”det heter honom”, så rädd jag var. Hon försvann med sina två hundar och jag hasade vidare på darriga ben.

bild 3
Inte särskilt njutbart.

Jag var inte hundrädd, men nu vette tusan: jag kanske blev det?

Share
82 kommentarer