Det hände sig i fredags att jag klev på ett tåg som skulle lite snett inåt landet mot nordväst – till Horndal (1 000 inv.), närmare bestämt. Det är en förtjusande resa eftersom man kommer så nära målet; stationen ligger på gångavstånd från husen som behöver omvårdnad. (Vi har varit där på arbetsläger flera gånger tidigare.)
Men hur gick det nu med tågresan? Kom jag månne hela vägen från Eskilstuna till det fantastiska Horndal som planerat? Och tog de 13 milen ungefär två rimliga timmar?
Ack. O nej. För … hur kul hade det varit? Efter blott 40 minuters resa sa det knisterknaster i högtalaren och tågvärden deklarerade nästan andfått att tåget skulle tas ur trafik. ”Kontakta Mälartågs kundservice meddetsamma. Tågets slutstation är alltså Västerås. Om en minut.”
Som ni alla vet är det lättare att kommunicera med Jarl Kulle, USA:s president eller John McEnroe än att få tag i tågens kundservice. Jag släppte den halvätna leverpastejmackan, sparkade igång både dator och mobil för att på något sätt lösa den prekära situationen, samtidigt som jag packade ner allt som jag nyss packade upp för att kunna mysa ordentligt. Då kom nyss nämnda tågvärd och gav mig ett piffigt direktnummer: 0771-22 44 40.
(Ja, det ska ni alla anteckna.)
– Ursäkta, sa jag, men hur kommer det sig att tåget tas ur trafik?
– Personalbrist. Jag tar helg nu! Hejdå!
Sedan följde en krångelresa som varade i nästan fyra timmar med tåg & tåg & buss & buss. Så absurt att det blev riktigt kul.
1 = Mälartåg som ställer in ungefär varannan avgång och som inte går att lita på – men som vi är beroende av. 2 = Tåg i Bergslagen som går som en klocka, men som vi inte alls är beroende av.Bergslagstågen är mysiga, gamla och har bra fjädring – men inga bord.
I en halvtimme var jag strandsatt i Avesta, där ingen kunde tala om när nästa buss skulle gå.
Inga människor, ingen personal, ingen biljettkassa och faktiskt inga bussar.
– LADDA NER VÅR APP! skrek däremot några f.d. tidtabeller.
Så gjorde jag det. När jag hade markerat att det var buss [bus] jag ville åka, tog det stopp.
– Hallå? sa jag till den förstenade appen, som var lika hjälpsam som t.ex. Jarl Kulle.
Bussen kom till slut och tog mig nästan hela vägen fram till målet, skumpeliskump fick jag uppleva hela 29 stopp på vägen! Finemang! I Fors fanns en turkos, till hälften nedgrävd gammal amerikanare som jag inte hann ta bild på.
Så då undersökte jag Google maps – och hittade den på Bruksvägen 20! Vilken grej!
Och hur gick det på arbetslägret? Jodå! Bloggpolarna Karin, Pysseliten, PK och jag for fram som ena tossingar och lyckades till och med dricka kaffe ungefär varannan timme.
Men hörni, hur ska det gå med tågen i Sverige egentligen? Och cyklandet? Jag vill åka tåg och cykla överallt, men det är så infernaliskt svårt att få till utan att bli försenad och ruinerad eller riskera liv och lem.
Se här så symboliskt deppigt det ser ut på sina ställen i Horndal.
Nu ska ni få höra om en trevlig tradition: arbetslägret i Horndal. Om detta har jag berättat förut, men kanske inte så utförligt. Detta är det fina arbetslägerhuset i fråga!
Foto: Karin Englund, arbetsledare och husägare samt kommentatös.
Förr om åren har massa andra båsister samt mina barn närvarat under arbetslägret, men pga. anledningar och orsaker samt den allerstädes närvarande Ändringskommittén, blev det i år blott Karin The Husägare och jag. Som den ordningsmänniska hon är, hade hon gjort en fin lista på vad som skulle åtgärdas och jag fick ansvaret för att bocka av utförda uppgifter allt eftersom. Då råkade jag även fylla på med några till, och dessutom lämna kvar nypåhittade som vi inte på några som helst villkor skulle kunna hinna med.
Men först åkte jag tåg till Horndals Bruk – en sån där resa som SJ påstår inte går att boka eftersom alla biljetter är ”slut”. Jag vet sedan Örebroresan häromdagen att det är något man bara kan fnysa åt, så det gjorde jag.
– Pffffft, slutsålt my ass. Jag köper bara biljett till en senare avgång, så det så.
Byte i Sala! Byte i Avesta Krylbo! Jättelätt! Och trevligt!
Det gick utmärkt och tåget var verkligen inte alls fullt. Förklara det, den som kan.
Under första bytet (Sala) satte jag mig ner på perrongen och åt ett ägg och drack te.Under andra bytet (Avesta Krylbo utan bindestreck) tog jag från stationshuset denna bedrövliga panoramabild för att kunna beklaga mig: det gick ju inte att komma över till andra sidan! Eller …?
Det fanns faktiskt en gångbro över till andra sidan spåren, men si den var kamouflerad. Titta med lupp här ovan så kanske ni ser ett smalt, grönt streck till höger – som är en gång- och cykelbro.
Stationshuset i Avesta Krylbo (fortfarande utan bindestreck) är så vackert (och tydligen likt Centralen på sin tid) att mången svensk långfilm har spelats in i lokalerna. Som förresten är vandrarhem numera.
Väl framme i Horndals Bruk, kan man inte annat än sörja rivningshysterin. Så här såg stationshuset ut anno dazumal.
Då fanns det enligt Karin biljettexpedition och en godsexpedition där man polletterade väskor och cyklar och hämtade paket, samt postkontor, perronger och tio anställda som for omkring och var till tjänst. Det revs 1972 för att det ”var i dåligt skick”. (Läs här om stationsföreståndarna och annat.)
Nu ser stationshuset i Horndal ut så här …
Men nu till våra stordåd!
”Hjälp!” skrek det lilla äppelträdet som slogs mot ogräs såpass att rötterna sökte sig upp till solen för att få näring. Se på min hand i mitten; jag antyder att jag är en grovjobbare.Den stökiga och rufsiga verandan fick en rejäl omgång – det var lite som när en golvmoppsfrisyr rakas bort ända in till svålen. (Karin visar på vänstra bilden hur ett vildvin på något sätt av en marodör verkar ha blivit avklippt så det döden dog.) I högra bildens högra kant kan ni se en ”igelkott” som vi lagade: en taggig snöavskrapare.Detta mitt konstverk heter ”Karin slänger ner trasiga takpannor”.Antika rullgardiner av svart papper är bra – tills ovana fingrar råkar trycka rakt genom papperet så att det går hål. Istället för att köpa moderna rullisar (JÄTTEDÅLIGA), lagades denna förträffliga modell med frys/maskerings-tejp.
När vi röjde på verandan, dök en förvånad brevlåda upp. Den hade för länge sedan lagt sig till ro och inte gjort mycket väsen av sig. Vi väckte den ur slummern, korsfäste den och hackade sedan sönder ett par m² i jakten på stenfri mark. Och lyckades!
1. Brevlådeprojektets arbetsbord. 2. Slägga, spett, muskelkraft och ringande öron. 3. Titta den står så fint! 4. Men jädra skruv till att vara för lång.
När dagen led mot sitt slut tvättade vi våra valkiga händer och letade reda på borttappade telefoner, handväskor och husnycklar, varefter vi satte oss på elcyklarna som framförs i minst 30 km/h – och hoppade i plurret.
Nu får ni tyvärr inte njuta av oss poserande i våra sjangdobla badkostymer, utan bara se de två fantastiska elcyklarna och den sköna badsjön Rossen.
Dag två under arbetslägret inleddes med kroppsarbetarens favoritfrukost: knaperstekt bacon med perfekt äggröra samt rostebröd med massa smör. Sedan sattes Det Stora Lampflytteriet igång. Ibland var det enkelt.
Simsalabim. Perfekt på alla sätt och vis. Häpp.
Ibland var det svårare. Vilka lampor skulle vara var? Fanns det månne bortglömda lampor på den underbara vinden? Vi inventerade, fnissade, ooooade och ahaaade och häpnade över flydda tider.
Vindens golv är gamla dörrar! Säkert 50 dörrar ligger där och bara är golv! Och finurligt nog har vindens norra och södra del fått passande namn: Nordanvind & Sunnanvind.
Vi letade upp lampor på vinden, hittade en läkarväska och tavlor, en hylsnyckelsats samt några käppar. Vi skruvade fast lampor, vi tog ner lampor och vi bytte sedan plats på lampor.
1. Jag sätter upp den här glaslampan. Nej fan, det blev inge bra. 2. Jag flyttar den till andra väggen. Men näe. 3. Och kolla den här plastlampan från 70-talet då, den sätter jag här. Fast den ser fel ut. 4. Jag tar ner plastlampan och sätter den på glaslampans gamla plats. 5. Kolla så bra, glaslampan skulle ju ha satts upp bredvid pipstället redan från början!
Nu skrev jag ”pipstället” ovan som den mest naturliga sak. Men så är det ju inte. Vem kan väl som Karin gå ut till boden på markerna och plocka fram ett pipställ? Som dessutom har pappas anteckning på baksidan!
Det står: ”3/8 -74. Morfars fars piphylla från RUSKrotjin i Hanåker Husby. Lagad av M. Englund.” Och i lådan låg en luskam i metall – där en pigg trots materialet har gått tvärt av.
Karin berättar att fadern skrev soldatnamnet RUS med versaler eftersom det roade honom storligen, helnykterist som han var. Men vad är ”Krotjin”? Karin och hennes släktforskande kusin har en teori:
”Vi TROR att det där ’krotjin’ är en fonetisk transkribering av ordet ’kroken’, så det uttalas så i de här trakterna. Alltså i Rus-krokarna, eller trakten där Rus-släkten bor. Alternativt skulle det kunna vara en faktisk krök där de bodde (eller där något anmärkningsvärt inträffade, analogt med Kungens kurva). Eller som en skarp vägkrök här i närheten som länge fick heta ’Skänksvängen’ eftersom någon tappade en skänk där en gång, från ett flyttlass.
Vi VET att min farmors farfar var soldat och skrevs som Ruus Anders Andersson i kyrkböckerna.”
Minsann! (Jag fyller på med mer info om det dyker upp sådan.) UPPDATERING! Det kom ett mejl från Jan Stagenmark!
”Det soldattorpet ligger ett stenkast ifrån mitt barndomshem. Och mycket riktigt så gör vägen en kraftig sväng där. Idag kallas därför kurvan för ”Ruskröken”. Krotjin blir alltså dagens krök.”
Slutuppdaterat!
I ena boden låg förresten denna kvittoinsamlare och inköpstavla, som naturligtvis borde sitta uppsatt i köket. På ovansidan finns en sparbösseliknande springa som man stoppar ner kvittona i, och på baksidan finns en lucka för att ta ut dem när det är dags för återbäring.
Karin och jag prisade varandra för alla insatser och var mycket nöjda med allt. Men allt blev kanske inte jättebra – trots goda intentioner. Kolla här på en tyg-rullgardin som bara behövde lite kärlek och textillim:
Före och efter. Inte alls stor skillnad. Gah. Till nästa år ska här sättas på en bit nytt tyg!
Andra små uppgifter till år 2020:s arbetsläger!
Bakugnen ska funka! Här ska göras bröd och pizzor så det står härliga till!Den här granen ska säljas och forslas till Rockefeller Center i N.Y.!
Så var det dags att åka hem. Jag satte mig först och bockade för de utförda sysslorna på listan, som ju bara blev längre och längre.
Listan på lördag morgon respektive söndag eftermiddag.
När jag sedan skulle köpa tågbiljett hem, var alla sådana naturligtvis slutsålda. Igen. Jag pfffftade lite, köpte förstaklassbiljetter till en annan dag, och konstaterade sedan dystert att tågen inte stannar i Horndals Bruk på söndagseftermiddagar – så Karin fick köra mig till Avesta Krylbo. Sedan tog (det inte alls fulla) tåget mig till Sala, där ersättningsbuss av oklar anledning skulle ta vid.
En av alla inte alls slutsålda tågvagnar.
En timmes väntan senare kom bussen, som tog mig ända till Västerås, där jag precis hade missat anslutningen mot Eskilstuna. Drygt en timmes väntan i Västerås visade sig bli riktigt intressant eftersom en helt vanlig medelålders kvinna blev rosenrasande på en annan helt vanlig medelålders kvinna. Ett tag såg det ut som om de skulle börja fäktas med sina paraplyer.
Vid biljettkontrollen på tåget:
– Hej. Här är min biljett. Men det är till ett helt annat tåg imorrn.
– Jaså du, sa konduktören trött.
– Vill du veta varför? Det är en intressant historia.
– Näedu. Jag har hört så många historier idag att mina öron inte orkar fler. Du har betalat, det är gott nog.
Men kan någon med försänkningar inom SJ:s mystiska värld förklara varför tågbiljetterna sägs vara slutsålda när de bevisligen inte alls är det?
Förra året gick termosmuggen som är bättre än alla andra termosmuggar vilse hemma hos Karin i Horndal, som inte är vad man skulle kunna kalla en obygd utan ett lagom stort samhälle i sina bästa år. Kanhända är det så att det har funnits andra år som har varit bättre på något vis, men då var ju inte jag här och rapporterade.
Termosmuggen har nu försmäktat utan min omsorg i ett helt år, även om den har fått följa med Karin på några utflykter och därmed kan sägas ha levt ett vidlyftigare liv än jag.
Huset som en termosmugg gömde.
Karins hus är alldeles fantastiskt, för det är egentligen två timrade hus som flyttades hit på 1840-talet och som sedan hyste fem familjer i stöten. De födde barn och lagade mat, halvsulade skor, höll en tratt till örat och skrek VA? och bakade bröd i enorma, vedeldade (vad annars?) ugnar och sov i byrålådor hela bunten. Japp, för det har jag sett på tv.
Vi tror att det är Julia Cæsars hörlur.
Igår var vi förresten och kollade på Nya Lapphyttan, vilket kan rekommenderas. Där kan man drälla omkring i en halv evighet helt utan kostnad och klämma och känna på medeltiden. Allt är rustikt, rejält och robust och ingenstans har man dragit skyddskläder över alla möblerna (hej Gripsholm) eller stängt av ömtåliga trappor med röda rep. Barnen hittade ett schackliknande spel (hnefatafl) som trollband dem i 45 minuter och som gjorde att vi måste åka dit igen eftersom museet plötsligt stängde för dagen. Då ska jag ta med mig tändstickor och tända stearinljusen i den här stugan:
Inte öppen planlösning och inga panoramafönster.
Stugan på bilden ovan är alltså en rekonstruktion av hur man i Bergslagen bodde på 1100–1300-talet – liksom resten av området med smedja, stall, bostadshus och upplagsplatser. Hela platsen grävdes ut av arkeologer på 1980-talet och den används idag för att man ska kunna utforska medeltida arbetsprocesser. Ibland blir det fel – en blåsbälg funkar inte, ett vattenhjuls axel går tvärt av och masugnen spricker. Ja, då börjar de om, reparerar och bygger nytt. Precis som på medeltiden, som i detta område alls inte var en dyster, kall, hård och hemsk tid med råttor, paltbröd, konstiga frisyrer, halmsängar och dåliga tänder utan snarare en tid med framtidstro och massa, massa beställningar på än det ena, än det andra – bergmalmen och masugnen var den tidens lokalt belägna Spotify och Skype! (Och okej, med rätt dåliga tänder. För det har jag sett på tv.)
Fast tillbaka till termosen (som är så himla bra för att man kan dricka direkt ur den), för att nu ska den få åka på äventyr!
Vi inledde med en mjukstart: kvällsdopp. (Termosen visade sig dock vara en badkruka.)
Karin är en av kommentatorsbåsets kommentanter. Hennes broder, Skogsgurra kallad, är den mest frekventa kommentatorn just nu, emedan hans intresseområden varierar så vansinnigt att han kan kommentera allt. Karin och Skogsgurra har även den egenheten att de bjuder in främmat till sina hus (de äger flera – sammanlagt säkert ett tjogtal vad det låter). Och jag är inte den som säger nej till en invit.
Därför sitter jag just nu i ett kök i ett väldigt gammalt hus i Horndal. Så gammalt är det att Nioåringen när han klev in genom dörren fick en Skansenfeeling och frågade:
– Får man sitta på stolarna?
Karin har även besök av en amerikansk kompis, som glatt berättade om hur hon anmälde sig till en skjutskola (inte riktigt rätt ord, va?) för att kunna använda sina nyvunna kunskaper för att ha ihjäl en viss person. Som dock, av oklara skäl, fortfarande lever.
Nu åker Skogsgurra ut på sjön med mina barn utan mig – eftersom jag sitter och väntar på att bli uppringd av en journalist som har antagit hantverkarnas sätt att ange tid:
– Jag ringer efter nio.
Jag ska intervjuas om fasta uttryck som förvanskas och missförstås. Här är ett exempel:
– Jag ringer efter nio.
Det skulle man ju kunna tro betyder ”femövernie” eller kanske ”tioövernie”. Men nu är klockan kvart i tio. Ring, ring, bara du slog en signal.
Uppdatering
Aha, han ringde klockan 09:57 och var djupt ångerfull och alls inte som en hantverkare; han hade försovit sig. Jag är nu vederbörligen intervjuad och kommer säkert att bl hudflängd i spalterna för att jag kallar mig språkpolis. Slut på uppdatering
Igår var vi på Avesta Art på Verket – ett storjärnverk från anno dazumal. Man har alltså en gammal fabriksbyggnad som är ohyggligt imponerande i sig, som jag hade varit nöjd med att få gå in i som ett monument över flydda tider. Men här fanns mer.
Tolvåringen kände sig som änna Teskedsgumma.
De har stoppat in konstverk (av varierande kvalitet, ska sägas) och fyllt ytorna med allsköns ljud- och ljusexperiment som är så intressanta att barnen fick drogas och slängas över axeln för att fås ut ur byggnaden. Se vad de hittade utanför entrén:
Men hörni, hur ska det gå med tågen i Sverige egentligen? Och cyklandet? Jag vill åka tåg och cykla överallt, men det är så infernaliskt svårt att få till utan att bli försenad och ruinerad eller riskera liv och lem.
