Hoppa till innehåll

Etikett: hemma

Gatunummer och parfym

Jag bor på nummer 113 A i en korsning. En av intillgrannarna bor på nummer 1, fast på en helt annan gata. Fatta hur många procent orättvist det är när vi ska köpa stora fina siffror att sätta på huset för att alla gäster ska hitta rätt!

Vårt hus 1956.
Vårt hus 1956.
Vårt hus 2012. (Det vita/mossgröna staketet ska rivas i vår.)
Vårt hus 2012. (Det vita/mossgröna staketet ska rivas i vår. Och ersättas av fler basketkorgar kanske?)

Men husnumren? Sedan när har vi människor numrerat husen? Sedan postväsendet uppfanns? Eller va?

En snabb sökning visar att världen inte bara kan fira att Strindberg har varit död i 100 år utan även att vi har haft husnummer sedan år 1512 – i 500 år.

Nu kräfver jag att någon sätter några miljoner åt sidan för husnumrens högtidlighållande. Vi kan designa t-shirtar med de roligaste numren och de maffigaste skyltarna! Mikael Wiehe och Timbuktu kan skriva en politiskt korrekt hyllningslåt som Magnus Uggla får parodiera i en duett med Petter.

De allra första husnumren sattes på husen som byggdes ovanpå den då nya Pont Notre-Dame i Paris (den gamla trillade omkull 1499). Man byggde alltså en bro – vilket bara det är en konst. Sedan fyllde man bron med bostadshus (68 lägenheter) som hade affärer i bottenvåningen. Så här såg det ut:

Och idag tar det en månad för hantverkare att installera en dusch?
Och idag tar det en månad för hantverkare att installera en dusch?

Bara detta är ju obegripligt. Desto konstigare är att husen ovan stod kvar i över 200 år! Inte förrän  1746 började de rivas för att de (husen eller människorna är oklart) hade hygienproblem. Dessutom var konstruktionen rätt tung för bron, står det i källorna. You don’t say. (Den nuvarande bron i metall är från 1919. Men tyvärr utan hus och dito nummer.)

Husen på bron rivs.
Husen på bron rivs.

Och nu till det mest berömda husnumret, som inte är 113 A utan 4711. Japp, eau-de-colognen. För när ägaren och parfymeritillverkaren Herr Mülhens 1875 blev tvungen att hitta på ett nytt företagsnamn, tänkte han in några sekunder och bestämde sig för det smidiga ”Eau de Cologne & Parfümerie Fabrik Glockengasse No. 4711 gegenüber der Pferdepost von Ferd. Mülhens in Köln am Rhein”.

Precis såhär gick det till när husen i Köln fick nummer.
Precis såhär gick det till när husen i Köln fick nummer.

Huset som fick nummer 4711 fick det redan 1796, när en fransk general för att hitta bättre i Köln (Cologne) beordrade numrering av alla hus och dessutom kontrollräkning av alla människor. Vilket var avklarat på åtta dagar. (Och idag tar det en månad för en handläggare på kommunen att svara på ett mejl?) Men hur lång var egentligen gatan – 4 000 hus låter väl lite i överkant?

Inte alls: alla hus i Cologne fick ett nummer – från ett till sjuttifjuttitrutti. År 1811 bytte man till det system som vi har idag med husnummer som hör till ett gatunamn. Fast det är ju olika i olika delar av världen där man skiljer på olika sorters nummer med olika färgkoder – läs mer i Wikipedias artikel om house numbering.

Nu ska jag bara hitta på en produkt som kan heta 113 A så är min lycka gjord.

 

Share
53 kommentarer

Målningschock!

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Det sägs ju numera att man inte alls blir hyperaktiv av socker. Men faktum är att vi bara åt lite glass och sedan förvandlades till målarmonster.

Våra glass-skopor ..?
Våra glass-skopor ..?

– Har ni några glassmojänger? ropade lillasyster Orangeluvan.
– Ja, ungefär sjutton stycken! ropade jag tillbaka.
– Jag hittar inte! ropade Orangeluvan.

Jag tror inte att jag hörde det där ropet på hjälp. Och eftersom Orangeluvan inte fick hjälp, tog hon allt som man skulle kunna gräva glass med. Chokladsås av lika delar kakao, vatten och socker skapades i all hast medan alla 16 personerna i köket slafsade glass på alla sätt som glass kan slafsas på.

Och det var då det slog mig. Att köksgolvet måste målas. Nu. NU! Det kunde naturligtvis ha skett vid ett mer lämpligt tillfälle än när 16 personer ideligen ska in i kylskåpet för att höja blodsocker och fylla tonårsmagar, men hey, WTF! (Så sa jag alls inte, men jag tycker att det ser coolt ut i skrift.)

Orangeluvan beordrades ner på knä för en första skiss:

Golvet är alltså ett relativt nylagt trägolv som vi tyvärr målade vitt för ett par år sedan.
Golvet är alltså ett relativt nylagt trägolv som vi tyvärr målade vitt för ett par år sedan.

Ni som tycker er känna igen känslan, minns detta från 2008.

Här försöker jag få till skrynklet medan två små barn har ansvar för franstillverkningen.
Här försöker jag få till skrynklet medan två små barn har ansvar för franstillverkningen.

Det där vecket som man kan låtsas att man snubblar på blev en synvilla på ett helt annat sätt: man tror att det är en grop i golvet …

Tadaa!
Tadaa!

Att måla mattor på golv är alltså inte svårt. Om man inte är så noggrann och om man inte är perfektionist och om man inte tycker att det gör något att barnen kommer in och målar ”fel”. De små röda plupparna är potatistryck, och när barnen såg att jag höll på med dem, tillverkade de egna potatisar och tryckte på några bollar, en bil och en glasstrut.

Tyvärr ser det vita ännu fulare ut nu. Kanske måste jag måla dit en heltäckningsmatta imorrn?

Share
42 kommentarer

En uppenbarelse!

Nejdå, det handlar inte om övernaturliga ting, visioner eller att jag har skådat Jesus inne på toa. Det är bara en grej som jag har kommit på. Vi tar den i en trestegsraket:

  1. Man är eller blir hemmablind, så är det. Man ser inte de saknade listerna, man lägger inte märke till det långa näshåret som nästan når ner till överläppen och man känner inte att bilbromsarna inte tar som de borde eftersom försämringen har skett med myrsteg under 25 år.
  2. Man ser plötsligt listerna, hårstrået och märker att man glider nästan in i mål när man borde stanna på fläcken. Och man blir jätteirriterad. Och man förtvivlar. ”Det är ingen idé. Det kostar för mycket. Jag har inte tid. Det kommer inte att bli bra om jag fixar det själv.”
  3. Man ger upp och väntar på att få bli lite blind igen.

Men jag har kommit till insikt! Lösningen har legat i bakhuvudet och lurat hela mitt liv och poppat upp lite då och då för att snabbt och bedövande lägga sig till ro igen. Jag ska i fortsättningen inte någonsin säga nej till sådant som går att genomföra. I centrum står denna vår förfärligt blommiga plastmatta i trappan upp till andra våningen:

Den absolut fulaste trappan i hela världen – med plastmatta som lades dit 1984.
Den absolut fulaste trappan i hela världen – med plastmatta som lades dit anno 1984.

De vita fläckarna i trappan har funnits där sedan sportlovet 2005 och är färg från när jag målade de då mintgröna väggarna och tänkte ”det gör inget om jag spiller, den där förbaskade mattan ska snart bort”. Sedan hände inget.

När jag såg hur de vita fläckarna inte slets bort eller mattades, tänkte jag att man ju skulle kunna måla trappan med vanlig väggfärg. Sedan tänkte jag att nej, det säger alla att man inte kan och inte ska. Sedan tänkte jag att jag ville ha sisalmatta för det är ju så snyggt. Sedan tänkte jag nej, det är för dyrt. Och så höll jag på. Ni märker att jag tänker i banala och negativa banor? Well, nu är det slut med det.

Så här kan man ibland höra föräldrar säga till sina små barn som är på väg att klättra upp på en hög pall eller ner i en fontän eller balansera tre glas på varandra:

– Nej, du kommer att trilla.
– Nej, du kan inte göra sådär.
– Nej, det där går inte.

Varpå barnet ju måste testa! Och precis så ska jag vara under 2011: när jag hör mig själv säga nej, så ska jag argumentera mot mig. (När jag nu tänker efter känns det lite jobbigt. Men ni fattar?)

– Man kan nog måla trappan i alla fall. Nu ska vi se. Ingen vit färg. Men röd. Hm. Och blå. Hm. Ser man på, där finns det ju lite grönt och gult också. Vilken färg är finast?

Jag och Tioåringen i obekväm arbetsställning som facket aldrig hade godkänt.
Jag och Tioåringen i obekväm arbetsställning som facket aldrig hade godkänt.

Under målningens gång satte vi upp lappar till resten av familjen så att vi skulle slippa tramp i klaveret innan detsamma hade torkat, t.ex.:

Gå bara där det inte är målat!
Gå bara på gult!
Gå bara på papperen!

Lapparna fann Artonåringen så inspirerande att han skapade en egen installation som vi funderar på att göra permanent – stora och små instruktioner hur trappstegen ska attackeras, t.ex.:

GÅ INTE PÅ RÖTT

GÅ PÅ TÅRNA

GÅ BARA PÅ BLÅTT SOM HAR PAPPER PÅ SIG

GÅ HELST INTE PÅ RÖTT

GÅ PÅ GULT EFTER 22:35

GÅ BARA VID GRÖN GUBBE

GÅ BARA PÅ BLÅTT OM DU TÄNKER GÅ PÅ GULT NÄSTA STEG

GÅ ÖVERALLT UTOM PÅ GULT, GRÖNT, BLÅTT, RÖTT OCH PAPPER

GÅ PÅ PAPPREN OM DEN GULA FÄRGEN MEN INTE DEN RÖDA FÄRGEN HAR TORKAT

LYD INTE LAPPAR SOM LIGGER PÅ GULA TRAPPSTEG

Det nästan färdiga resultatet.
Det nästan färdiga resultatet.

Snyggt? Nej. Välmålat? Nej. Roligt? JA!

Share
38 kommentarer

Kära försäkringbolag

Jag tycker att det är dags att se över våra försäkringar, jag känner mig inte riktigt trygg i mitt eget hem.

Jo, det är ju så här att jag målar huset halvvägs hängande huvudstupa ut genom fönstret. Gäller min livförsäkring då?

Om barnen bryter armarna av sig när de hoppar isbitsdans på studsmattan, räknas det som något speciell naturkatastrof då?

Sedan undrar jag om det verkligen är ok att jag inte kan hitta lampknapparna som satt här för ett par månader sedan. Jag borde beläggas med böter.

Någon i familjen kan inte hantera havregryn, det måste ju vara ett riskmoment med tanke på brandfaran.

Fast det gör ju inget, kom jag på nu! Vi har ju i köpt en brandspruta!

Eller om det var den här vi köpte. Oj, vad kan ha hänt med väggkontakten? Mer böter!

Nu är jag lite trött och förvirrad. Ska de här stå bredvid varandra i köket? Vilken är vilken? Om jag matar motorgräsklippargrannarna med fel sort, räknas det som dråp då? Kan man försäkra sig mot villervallamord?

Nyss åt jag kantareller som min djefla man och orienterare hade stoppat i kartan. Enligt mina svampkunskaper kunde de ju lika gärna ha varit bolmörtskivling eller gifthätting. Plasten de låg i var säkert både hälso- och miljöfarlig. För att inte tala om smöööret, kantarellerna stektes ju i smör, jag måste meddela att jag är en försäkringrisk! Jag äter smör flera gånger om dagen!

Fotnot:
Inspiration? Ena bilen (men inte sekruttbilen) har tappat handbromsen och Femtonåringens cykel är nystulen (låst – i trädgården) samtidigt som den djefla mannens finkamera har förlagts på allmän plats.

Share
17 kommentarer

Att bo ensam

Jag har nästan aldrig varit ensam hemma.

Efter gymnasiet flyttade jag direkt från hemmets trygga famn till ett kollektiv (i min kusins lägenhet) med Bästisgrannen och klasskompisen Marit, som kallades Gudrun. Vi bodde på Skånegatan 66 på Söder i Stockholm och jag jobbade heltid som vårdbiträde på Danderyds Sjukhus. Bästisgrannen jobbade på JC på Drottninggatan och Marit jobbade i en restaurang på Centralen. Vi hade (som jag minns det) gott om pengar, gott om vänner och gott om fester. (En naken, hårig, full skådespelare sov i vår Klippansoffa och tog hela matkassan med sig när han stack på morgonen.) Jag var helt enkelt aldrig ensam.

Efter ett år föll kollektivet ihop som ett korthus; jag och Bästisgranen Bästisgrannen blev ovänner. Hon flyttade hem till Luleå igen och jag flyttade till Lund medan kollektivet fylldes av andra människor … och Marit har jag inte träffat sedan dess.

I Lund bodde jag officiellt i ett urtrist studentrum på Hallands Nation … men där var jag aldrig. Jag var hos min blivande djefla man och var helt enkelt aldrig ensam hemma. Vi flyttade sedan ihop i en tvåa, en trea, en tvåa, en fyra, en villa och en annan villa … och jag är fortfarande aldrig ensam hemma.

Men nu! Jag är ensam hemma! Ända sedan i söndags när alla åkte till Skåne, är jag ensam hemma! Problemet är bara … att jag inte är … hemma. Jag är ensam hemma men hinner inte känna efter hur det är, eftersom jag de facto aldrig är hemma. Nyvaken gick jag nyss ner till köket och fann till min fasa att jag är en förfärlig ungkarl.

  • Olästa tidningar ligger i drivor på köksgolvet.
  • Oöppnad post ligger på diskbänken. (Egentligen borde man inte längre kalla post för post för det är ju blott och enbart räkningar. När fick jag senast ett brev? Ah, vänta, det ligger ju två där på diskbänken. Ååh, så fint.)
  • Odiskad disk står sedan i söndags på samma diskbänk.
  • Otvättad tvätt ligger HansochGreta:iskt som en snitslad bana från min säng, in i badrummet, nerför trappan och in i köket.
  • Ohängd tvätt ligger i tvättmaskinen. (Jävlar.)

Hela mitt liv fylls av prefixet O när jag är ensam hemma. Jag bord… Hjälp, är klockan så mycket? Måste rusa till SR för att läsa in texter! Och … uäääh! (Jag sitter vid köksbordet och skriver och satte barfotafoten i något ohyggligt. Något oupptorkat.)

Uppdatering:
Vad kul att hela texten här var överstruken nyss! Studiomannen har ringt till min mobil, fem andra (för mig okända) människor har sms:at och (hör här nu!) på min ytterdörr satt det en lapp med ”Din blogg ser galen ut!” – utan underskrift.

(Jag vet inte vad som hände – jag skulle bara rätta den felstavade granen däruppe och rusa till SR innan jag hann kolla och där inne i en radiostudio får man ju inte ha mobiler på och … och … och … )

Share
38 kommentarer