Jag är visserligen hemma nu, men måste faktiskt rapportera om alla städer som jag är i, så att ingen känner sig förfördelad. (Tydligen är man lite känslig i vissa trakter.)
Härnösand är (enligt befolkningsstatistiken) bara lite större än Kiruna och bara lite mindre än t.ex. Höganäs. Kommuner med runt 20 000 invånare har oftast
- ett köpcentrum
- några pizzerior
- ett familjeägt hotell
- en bio
- ett stolt bibliotek
- någon folkhögskola.
(Nej, detta är inte fördomar eller vanföreställningar utan fakta byggda på empiriskt utförda undersökningar under mina 15 år som handelsresande i svenska skrivregler.)
Jag planerar alltid mina resor så att jag hinner ta en sväng i stan, kolla in eventuella sevärdheter, prata med turistbyrån och köpa en croissant. Tyvärr var tåget såpass försenat pga. ett godstågslokshaveri, att allt hade stängt när jag väl kom fram. Därför tog jag bilder på allt som såg härnösandskt ut, och tänkte att jag säkert kan fråga någon (i publiken) vad det är senare.
I residenset bor landshövdingen, vars chaufförs bästa kompis igår satt bland åhörarna på min föreläsning. Tydligen håller chauffören hårt på tystnadsplikten, så jag har inget smaskigt att rapportera.
Skoja ba. Det där är det gamla polishuset – som numera är konsthall.
Tusan hakar att jag hoppade av mina latinstudier (för att jag ”inte gillade” läraren). Jag läser på rådhussajten:
”På huvudfasaden fanns tidigare i kopparbokstäver en text på latin av Horatius.
Låtom oss, små och stora, befordra detta arbete och detta strävande, om vi vilja leva älskade av fäderneslandet och tillfredsställda med oss själva.”
Hm. Detta måste utredas: hej alla mina latinar-kompisar! Hjälp!
Ljuskronorna har det gemensamt med vissa statyer i Berlin att de gömdes för det omkringklampande Ryssland 1720; man packade helt sonika in dem i träkistor och sänkte dem i Södra sundet. När ryssarna trots alla signaler inte kom, plockade man upp dem och hängde dem i domkyrkan igen. När ryssarna väl dök upp 1721, hakade man av kronorna igen och gömde dem i en bisättningsgrav (en tillfällig grav som man använder i väntan på den riktiga graven – idag t.ex. ett kylrum).
Som bekant gillar jag hotell. Finhotell är hemskt mycket tråkigare än billiga småhotell som inte ingår i kedjor; man får ju uppleva forna decenniers överkast och låsa rummet med äkta nycklar och kan göra intressanta odlingar på duschdraperiernas nedre kant.
Många av småhotellen har strykbräda framme i korridorren, hembakade småkakor i tv-rummet och noggranna instruktioner om ytterdörrens nyckfullhet. Jag satt där på sängen och tänkte:
– Nääääääää. Här händer det ju inget. Jag har inget att stryka, har redan druckit fem liter te och ätit sju olika sorters kakor och … nä. Nu går jag på bio!
Sagabion i Härnösand var en otroligt välskött liten privatdriven bio. Men se så många som med mig såg ”Familjetrippen” med Jennifer Aniston (som numera har en hy som påminner om biofåtöljer):
Min föreläsning om de roligaste svenska skrivreglerna ägde rum på teatern, som drivs till stor del av ”Vackre Tony” – han som skötte ljuset, gav mig vatten i en sanslöst vacker glaskanna, fixade fram pennor och som … visade sig vara teaterchefen.
Japp, Härnösand var en mycket, mycket trevlig erfarenhet. Vädret var vackert och varmt och när jag åt min lilla matsäckslunch utanför stationshuset, kändes det nästan som augusti.
Men hur var det nu med rubriken? Vad bestod den stora frukostchocken – i tre delar – av? Jo:
1. Det fanns bacon och äggröra på det lilla hotellet! Småhotell brukar ju bara ha vanlig frukost med färdigskivad fulost, frallor, fil och flingor! Det luktade ljuvligt i hela korridoren!
