Hoppa till innehåll

Etikett: göteborg

Hit och dit och fram och tillbaka och en sväng utomlands

Man kan inte klaga på ett trist och stillasittande liv, det kan man inte.

Från ett releaseparty i förra veckan till en soffa i Tjugotvååringens student-trea i Lund, staden där det är studentorkestrar i varje gathörn, cyklar på varenda kvadratmeter och roliga människor uppdykande vart man sig i världen Lund vänder.

linnereppojke
Och en lundagrabb som medgörligt på ett trassligt, taffligt sätt surras vid Linnés staty …?

Tjugotvååringen delar sin lägenhet med en annan teknologpojke, så mammor på besök får soffsova. Klockan mittinatten drumlade inhysingen in och kräktes. Och kräktes. Och spottade och kräktes. Han torkade upp kräk från golvet, lade ut nedkräkta kläder utanför ytterdörren och drack vatten och kräktes lite mer. Och där låg jag och började må illa. Jag tänkte att jag som en god mor (även om jag inte är just hans mor) skulle gå upp och badda hans unga panna, men beslutade mig snabbt för att han nog inte hade uppskattat omsorger från en mamma som han inte kände.

På morgonen skuttade jag ur sängen och kastade mig på en buss och ett tåg och somnade bums för att liksom två sekunder senare kliva av utomlands. Köpenhamn, lovely Köpenhamn!

lukkedorren
Typiskt danskt?

Det luktar Riviera och öl och man nästan suuuugs in på Tivoli och blir påtvingad öl i varenda gathörn. Jag råkade köpa fyra klänningar och ett par gummistövlar och vandra runt på Nationalmuseum och nästan svimma av trivsel. Om Stockholm hade varit Köpenhamn, hade Gröna Lund legat mittemot stationen, Nationalmuseum och Moderna museet legat på NK:s plats och på Sergels Torg hade man sprungit 100 meter slalompjäxesprint.

slalompjaxor
Jag trooor att det var ett reklamjippo. Men det togs på största allvar.

Och detta var ändå bara förra veckan. Den här veckan åkte jag till Göteborg och föreläste, åkte tåg som nästan var i tid, hann sträcka rumpmuskeln (som heter gluteus maximus) på basketträningen (pga. halt golv) och sedan åka till Malmö och föreläsa innan jag åkte till Köpenhamn igen!  Två gånger på sju dagar!

endasttoapapper
Typiskt malmöitiskt? Svårt att efterleva är det i alla fall. (På toan i Chokladfabriken, där jag föreläste.)

Som ni förstår, gillar jag detta flackande. Kanske för att det är så skönt att komma hem till galna huset igen, men kanske för att det är så skönt att komma ifrån det galna huset en liten stund?

danskaflaggor
Titta vad fint med Dannebrogen över hela Hovedbanegården! (Kan ni se framför er hur den svenska fanan hänger så här framför alla reklamskyltar inne på Centralen i Stockholm?)

I Köpenhamn sammanstrålade jag med min djefla man, som hade föreläst och haft möte där. (Han kan föreläsa utomlands för andra nationaliteter, han!) Vi åt turkisk mat och jag fick en dansk öl och så pratade vi låtsasdanska med varandra så att danskarna började blänga på oss. Typiskt störiga svenskjävlar var vi.

kallapanotan
Notan kallade man på genom att trycka på en knapp!

På väg till vårt lite billigare hotell ungefär 7 minuter bortom järnvägsstationen, halkade vi in på Radisson Blu, där Beatles sov en gång i tiden. Och Rolling Stones, Rod Stewart och precis alla andra som var nåt på 1960-och 70-talen. Men eftersom wi-fin inte var gratis, kände vi oss kränkta och gick ganska snabbt därifrån.

radissondesign
Fast i Radisson Blus foajé fick vi uppleva underbar danskdesignoverload. Så vansinnigt fint! Medan …
fulaprickar
… vårt hotell såg ut så här …
lovelyview
… och the stunning view från våning 9 såg ut så här.

På morgonen åt vi en synnerligen torftig frukost utan bacon (vabaha?) samtidigt som vi sms:ade kors och tvärs med barnen där hemma om köruppvisning (ergo sånguppvisning), gympapåsar, hostsjukor och träningstider. Min djefla poetman sa ”kan jag lägga ner en bok i sin packning eftersom jag är på resande fot till på söndag?” och jag sa förstrött med ett felkokt ägg i munnen ”mmmmhmmm”.

ollesbooks
Det är det här som är ”en bok”. Som jag fick släpa hem.
fulmatta
Hejdå, fult inredda men rätt billiga och väldigt rena hotellet i Köpenhamn!

Nu vankas resor till Luleå, Härnösand och Östersund. Men innan dess hinner jag vara hemma och skriva lite Julkalender!

Share
64 kommentarer

Liten rapport från Göteborg

Dubbla slag slog hjärtat när jag kom in i hotellfoajén i Göteborg, där jag ska föreläsa om de vackra, svenska skrivreglerna efter lunch. För i rummet intill mitt sitter …

Hambollslandslaget!
Hambollslandslaget!

Alltså de här männen:

(Källa.)
Fast här i fel miljö. (Källa.)

Ack, där fick jag för mina fördomar. För ut ur lokalen rann en stund senare en ström av små, torra, påklädda män av medellängd. (Jag har nu korrigerat skylttexten, ja.)

För att fördriva tiden tog jag fram en papperstidning och läste som förr i tiden. Prassel, prassel sa sidorna. Åhå! Ett nytt ord! Måste dokumenteras!

Eller är eftersupning ett ord som alla utom jag känner till?
Eller är eftersupning ett ord som alla utom jag känner till?

Jag tror förresten att jag håller på att bli lite överkänslig eller rent av allergisk när det gäller kvällstidningarna och veckosnusket. Förlåt, veckotidningarna heter de ju. Jag försöker kisa bort allt så att jag inte ska se de braskande rubrikerna om vem som bedrar vem och hur magra alla är eller hur fula de samtidigt är när de inte sminkar sig och går numera aldrig in på kvällstidningarnas sajter. Men så fick jag tips om en … lite annorlunda artikel som publicerades igår.

aftonbladet_permobil

Glasklart!

Nu har man i Opals hotellfoajé, där jag sitter sedan en timme, övergått från att spela hare krishna-muzak till att hälla improvisationsjazz i mina öron. Jag suckar, lyfter blicken, tittar ut genom fönstret och granskar den vackra arkitekturen.

Lovely!
Lovely!

Share
69 kommentarer

En inte särskilt uppbygglig dag på väg mot och i Hyltebruk

Här skulle jag ha lagt upp oerhört vackra bilder från Sankt Nikolai kyrka i Halmstad. Men det kan jag inte.

Idag har jag åkt så här med tåg och buss:

Inget hände på resan, som varade i ungefär ett halvår. Tågen var halvfulla och inget var försenat.
Inget hände på resan, som varade i ungefär ett halvår. Tågen var halvfulla och inget var försenat. Gäsp.
Det enda intressanta på tåget var att jag fick drack kaffe med skum som aldrig försvann och äta en liten bakelse som smakade blöt bomull.
Det enda intressanta på tåget var att jag fick drack kaffe med skum som aldrig försvann och äta en liten bakelse som smakade blöt bomull.

I Göteborg satte jag mig inne i den lilla, lilla överfulla loungen (VIP-rummet), där alla var knäpptysta utom en man som talade lika högt som jag gör när jag ger basketorder till hormonstirriga ungdomar som står 50 meter bort. Han diskuterade affekterat om konst som (tydligen) var bättre och billigare förr och sa: ”Man ju fattar att tavlor kostar normalt, liksom trettiförtitusen, men vem fan vill betala tre miljoner för ett gult streck?”

I Halmstad klev jag av tåget och svor raskt en förbannelse över alla städer som inte har järnvägsstationen i centrum.
I Halmstad klev jag av tåget och svor raskt en förbannelse över alla städer som inte har järnvägsstationen i centrum.

Jag gick till busshållplatsen strax utanför Halmstads järnvägsstation och skulle precis kolla tider och avstånd där, när en sånär som på chauffören tom buss kom.

– Nu hade du tur! skrek busschauffören och vinkade glatt in mig.

Två minuter senare – precis när jag hade hunnit betala biljetten – stannade bussen. I centrum.

– Va? Är vi framme? Är detta centrala Halmstad?
– Ja! Stora torg där framme! Hejdå!

Grrrr.

Med finkameran tog jag sedan de vackra bilderna som ni inte kommer att få se, och dessutom några tramsbilder med mobilen.

Hela kyrkan var pyntad med äpplen, nogsamt placerade på röda löv.
Hela kyrkan var pyntad med äpplen, nogsamt placerade på röda löv.

Jag förstår att ni är nyfikna på bönlapparna för läktarorgeln. Så här stod det:

Gud
Vi tackar Dig för vår vackra och välljudande läktarorgel. Med den kan vi lovprisa och ära Dig i gudstjänster och på konserter.

Gud
Vi i S:t Nikolai församling känner stor oro och vånda för den olösta konflikten kring orgeln. Vi vill få behålla den i oförändrat skick.

Gud
Vi ber om den Helige Andes hjälp till dem som fattar beslut om orgeln att de gör det med församlingens bästa för ögonen. Då kan orgeln också framöver få vara oss till glädje och uppbyggelse.

I Jesu namn. Amen.

Detta förvånar mig. Är det brukligt att kyrkor lägger ut lappar om materiella ting på detta vis? Jag ser framför mig hur Gud får det rätt svettigt när alla böner om orglar, mattor, kandelabrar och nya skor till prosten ska övervägas.

På bussen mot Hyltebruk hände heller ingenting, så jag tog bilder på naturen och tänkte att alla faktiskt borde ge sig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige. Mil etter mil utan en människa i sikte:

Meditativt.
Meditativt.

En liten stund senare tänkte jag tvärtom att jag aldrig någonsin ville ge mig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige igen.

  • Jag glömde kameran på bussen.
  • Bussbolaget hade ingen aning om varken vart ”min” buss var på väg eller telefonnumret till chauffören och kunde inte hjälpa mig på något sätt.
  • Jag kunde inte läsa busstidtabellen för att lista ut om min buss kanske skulle komma tillbaka senare.
Nattsvart busstidtabell.
Nattsvart busstidtabell.
  • Batteriet i telefonen höll på att ta slut.
  • Jag kunde inte heller förstå mig på busslistan av papper som jag fick tag på, för just den bussen som jag ville haffa verkade kunna köra bakåt i tiden.

  • När jag till slut gav upp och gick till mitt hotell, kom jag inte in.
  • När jag ringde och ringde till numret som stod på dörren, svarade ingen.
  • Sade jag att telefonen höll på att dö?

Jag gick in i lokalen bredvid, som var ett slags samlingslokal som inte hade med hotellet att göra. Den halvdöve mannen och den helsnoriga kvinnan var ett sedan förmodligen länge gift par som visste att berätta att det där hotellet som jag skulle bo på, minsann inte var något att rekommendera. Men att de kunde hjälpa mig med numret till ett vandrarhem som drevs av förre hotellägaren. Och fram på disken kom en telefonkatalog! Visserligen en väldigt tunn en, men det var banne mig inte igår jag såg en telefonkatalog.

Blädder, blädder, vandrar… vandrar… näe!
Blädder, blädder, vandrar… vandrar… näe!

Tyvärr hittade vi inte vandrarhemmet trots mina expertkunskaper i bokstavsordning, så jag återvände till hotellet med glada lyckönskningar från det hjälpsamma paret.

När jag efter en halvtimmes väntan och telefonringande stirrade på en stendöd mobiltelefon, skrek jag högt mot skyn där tusentals kajor skrek tillbaka. Sedan slog jag hårt en enda gång med mina rödfrusna händer på hotelldörren – och en förvånad hotellgäst dök då upp. Och dessutom kom en man som sa att han skulle hjälpa mig med rummet eftersom han … eh … var ansvarig för just denna uppgift.

Jag bad beskt om ett dubbelrum som kompensation och väste att det liksom inte var det här jag hade betalt för. Och att jag kanske skulle ta och söka mig till ett annat hotell.

– Som om det skulle finnas här! fick jag till svar.

En stund senare sa mannen att han faktiskt bara var halv kock (ja, nej, jag vet inte heller vad det är), och jag bad om ursäkt för att jag hade varit så skarp i tonen. Då bad han om ursäkt och tipsade om maten som hotellet serverade och som han strax skulle laga.

Eh. Nej tack.

Ser ni alla internetvågor? Nej, inte jag heller – för de finns inte.
Ser ni alla internetvågor? Nej, inte jag heller – för de finns inte.

Jag sedan drog ut på stan för att leta efter mat, men såg bara tre tomma restauranger. (De kanske är alldeles utmärkta restauranger med fantastisk mat, grodlår och gräddsåser samt norsk öl, men jag har som princip att inte chansa så vilt.)

Går man in i en öppen pizzeria som är helt tom på gäster där man tydligt ser att kundkretsen inte är så stor eftersom köket vetter mot gatan?
Går man in i en öppen pizzeria som är helt tom på gäster där man tydligt ser att kundkretsen inte är så stor … eftersom det öde köket vetter mot gatan?
Delikat kvällsmat.
Delikat kvällsmat blev det.

Nu är det ju på så sätt att jag faktiskt fortfarande anser att inbitna storstadsmänniskor vartannat år ska tvångskommenderas till ett ställe med färre än 4 000 invånare, men att de först måste skriva under ett kontrakt där de lovar att inte klaga, gnälla, sura eller jämföra med hur det är i Stockholm eller New York. Och att de inte får raljera och gå på som jag gör här. De ska få känna på det underbara lugnet, de pratsamma människorna, de pyttesmå butikerna med poesiföreläsningar, garn och cykelpumpar. Och så ska de gilla’t!

Nu får vi verkligen hoppas att halvkocken har gjort bacon till frukosten imorrn. Annars jävlar.

Frukostuppdatering
Jag väcktes av stressade radiopratare som skulle ha fått ett mejl med frågesportfrågor och som därför hade varit tvungna att jaga mig hela morgonen. Men jag sover ju numera med telefonen på ljudlöst … (Frågorna fanns, men inte där de hade förväntat sig.)

Sedan frukost. Inget Earl Grey, bara ljummet tevatten och inga flingor … men jättegod bacon! Med ett perfekt stekt ägg!

Ni ser att det blänker sådär gott?
Ni ser att det blänker sådär gott?

Att sedan kommentatören Skogsgurra ringde och sa att det var ju förfärligt vilken resa du har, ska jag och Dörren plocka upp dig på vägen hem? var ju inte sämre. Så nu blir det en bra dag. Annars jävlar. (Upprepar jag mig?)

Share
63 kommentarer

Sorg i Göteborg – morgonstund i Lund

Igår trivdes jag så bra i Göteborg och med människorna där att jag tänkte ”alla städer borde vara som Göteborg”. Så fort man ser lite förvirrad och tveksam ut, kastar sig folk fram och säger ”nej, du ska ta tvåan” eller ”skicka GV till 72450” eller ”vill du ha hjälp?”.

Utanför Bokmässan stod polispiketer så rart för den händelse att kulturkoftorna skulle råka i gräl med varandra. (Jag visste då inte att Lars Vilks dök upp i skottsäker kofta.) Överallt finns det fotbollsarenor som heter Ullevi och överallt spelas det fotboll på tusen och en gräsmattor. Nästan alla cyklar när de inte åker ”vagn”.

Rätt som det var dök även en cykeldinosaurie upp, vilket det ju inte gör i alla städer.
Rätt som det var dök även en cykeldinosaurie upp, vilket det ju inte gör i alla städer.

– Jag vill inte bo i Göteborg, men jag vill att det ska finnas lite Göteborg i Kiruna, Eskilstuna, Åmål och Sjöbo! utbrast jag och fick sedan förklara att det inte alls handlade om humorn eller fotbollen utan den så vansinnigt vänliga miljön.

(Jag skulle en stund senare komma att ta tillbaka och ångra detta uttalande och därefter tvätta min mun med såpa.)

Vi intog årets räkmacka uppe på Heaven 23 som fortfarande har problem med sittplatser, logistik, personal som har vaknat på fel sida och gäster som tar en springnota. Inte med flit – vi har så rasande trevligt och folk kommer och går i en salig röra på ett sådant sätt att betalningen liksom kommer i skymundan.

– DET FATTAS TUSEN KRONOR! sa servitrisen högt med skräck i blicken.
– Nämen …? sa jag. Det kan det ju inte.
– TAR DU DET? PÅ DITT KORT? sa servitrisen nästan i falsett samtidigt som hon gav mig en penna och kvittot med mackor, öl, vin, kaffe och jag vet inte allt.
– Nej. Det gör jag inte.
– DU MÅSTE RÄKNA! pep servitrisen.
– Nej. Du måste räkna. Det blir nog bra. Du räknar, sa jag och sköt över kvittot till henne.
– VEM BETALAR? VEM BETALAR? VEM …? DET FATTAS TVÅ HUNDRA!
– Jag betalar. Lyssna nu: jag tar det. Sätt upp det på mitt kort så blir det så bra så, sa en lugn röst som tillhörde Thomas Erikson.

Själv tänkte jag ”men jisses, jag kunde väl också ha betalat, varför stod jag där och tjabbade?”. Jag fortsatte mitt tänkande med ”jag har ju dessutom sparat 260 kr genom att inte använda hotellets finparkering utan istället parkera bilen under Ullevi som ju är bevakat och låst på nätterna”. Sedan tänkte jag på hur himla trevligt det var i Göteborg igen.

Sju minuter senare stod jag i garaget under Ullevi och tittade på en länsad och sönderslagen bil. Som raskt hade förvandlats från en normalbil till en sekruttbil.

Allt som Nittonåringen skulle få var borta – utom den där byrån.
Allt som Nittonåringen skulle få var borta – utom den där byrån.

Till saken hör att det som jag nogsamt hade samlat ihop och packat inte var fina saker, utan två påsar med nyköpta Ikeaprylar och sådant som man kan avyttra till sina barn: täcken, kuddar, äppelklyftare, fotoramar, planscher, blomkrukor, strumpor, filtar, verktygslåda, spikar och skruvar …

Allt var borta. Förardörrens lås var sönderbrutet och väskan med förstahjälpen, varningstriangel, startkablar och domkraft var även den borta.

Göteborg – den vänliga staden – var plötsligt ett helvetes tillhåll för enbart bovar och banditer. Telefonsamtalet till polisen gav jag upp när jag placerades på plats 26 i telefonkö. Däremot svarade försäkringsbolaget If omedelbart och fick till och med på ett mycket bra sätt agera tröstare när min röst bröts av den plötsliga insikten och sorgen att den speciella köttfärssåskryddblandningen – som jag med en moders ömma kärlek hade gjort i stora lass – nu befann sig i famnen på en satans tjuv.

För att krångla till allt lite extra, ledde min GPS mig på en entimmas irrfärder runt Göteborg i jakt på en bilglasreparatör. Som plastade in bilen jättefint så att jag alldeles för sent kunde köra till Lund och alls inte hann ens raggartvätta mig under armarna eller måla ögonfransarna utan bara rusa in i festlokalen med andan i halsen och klackskorna i handen.

Dammsugning, rengöring, inplastning och fixning: precis som hemma i mitt kök.
Dammsugning, rengöring, inplastning och fixning: precis som hemma i mitt kök.

I Lund gick jag och den djefla mannen tillsammans med 1 800 andra personer på LTH:s 50-årsjubileum och träffade så många (i bokstavlig bemärkelse) gamla kompisar, att vi kände oss som … 47 år. Att komma till Lund är verkligen som att ligga på dunbolster i en vagga: tryggt, lugnt, roligt och alldeles fantastiskt.

Å ja ba:

– Jag vill att det ska finnas lite Lund i alla städer!

Tyst, min mun.

I morse gick vi med Nittonåringen till Grand och åt frukost. Jag hittade en liten smidig samovar i ett fönster.

Men vänta … är det flera kranar? Voffö …
Men vänta … är det flera kranar? Voffö …
Aha! Det är inte en tesamovar!
Aha! Det är inte en te-samovar!

Samovaruppdatering:

Detta är naturligtvis inte en simpel samovar utan en brännvinskantin, precis som den som  Fritiof Nilsson Piraten beskriver i Bock i örtagård. Den ägs förmodligen av Anders Cederberg, som samlar på kantiner som Översättarhelena samlar på sifoner och jag samlar på bufféer. I kantinen finns inristat ”CA Kjernäs Silverfabrik Göteborg”. Och si, där slöt vi dagens geografiska cirkel.
Nu ska jag försöka 1) polisanmäla inbrottet 2) tvätta av mig resdamm, glasbitar, festglitter och serpentiner 3) promenera på kullersten gatsten i högklackade skor.
Share
36 kommentarer

Sådant man lär sig i Göteborg

Man kan lära sig uttalet av [ô] och man kan lära sig hur man åker spårvagn och framför allt kan man lära sig att inte säga just ”spårvagn” utan blott ”vagnen”.

– Vagnen går om tre minuter.

Sedan kan man stöta på sådant som inte nödvändigtvis är göteborgskt, men som händer i Göteborg. När jag häromdagen skulle gå hem till Översättarhelena, satt två kvinnor på huk på hennes innergård.

Vad? Hur? Varför?

Min första tanke var förstås att de satt och kissade som kvinnor på gårdar plägar göra, men sedan såg jag att de pekade på något och skakade på huvudet och tittade upp i himlen och såg synnerligen bekymrade ut. Jag beslöt mig för att hjälpa dem. Eller nåt.

– Hej, har det hänt något?
– Ja, vi tror att vi har hittat en snäcka.
– Och en eremitkräfta.
– Här på gården.
– Men vi förstår inte.

Snäcka. (Men inte sådana som vi brukar äta.)

Ok, snäckan kan ju ha slingr… Krupit? Ålat medelst hasning? Tagit sig ut från ett buskage. Kanske. Men eremitkräftan?

Snäckskal fullt med kräfta.

Har ett litet barn haft dem som husdjur och sedan tröttnat? Har en mås plockat upp dem ur vattnet intill och sedan tappat dem eller rent av slängt dem för att de skulle gå sönder och sedan kunna ätas upp? Och så kommer vi – de hukande kvinnorna – och bara sabbar?

– Jag är dagisfröken här intill. Jag tar med dem in till barnen, sa en av kvinnorna och så var det inte mer med det.

(Rubriken ovan skulle kunna ändras till ”Sådant jag inte förstod i Göteborg”.)

Väl hemma hos Översättarhelena vankades det te. Den likaledes på besök varande Anna Toss plockade fram en egen liten pillerburk med små telortar som hon lade i en mugg.

Ungefär åtta stycken blir lagom. (”Nej, håll handen längre till höger! Vänster! Nej, nu ser man inte! Släpp nu! Ja!”)

 

Ser ni – telortar! Jag sa va! och nähe! samt oj! och men! tills Anna hällde på varmt (inte kokande) vatten på lortarna.

 

Då sa jag mest wow! och coolt! Ni ser – nu har de blivit blöta och börjat förvandlas till temonster.

Jag hade verkligen aldrig i min Earl Grey-tillvaro stött på sådant här: grönt jasmin-te som har handrullats till kulor för att smaken ska kapslas in. Tydligen kan man återanvända dem hela dagarna också. Rubriken ovan skulle också kunna ändras till ”Sådant jag glömde att smaka på i Göteborg”.

(Skriver jag, och tar en klunk parfymerat, svart te precis som jag alltid gör.)

Share
15 kommentarer

Äntligen – ett mögelhotell!

Swimmingpool! Jag bor på hotell med pool!

Tji fick jag för att jag knorrade över Knausts tekopp som kostade 24 kronor. Jag är i Göteborg och min uppdragsgivare har bokat in mig på hotellet som jag njöt av redan för ett år sedan.

Man får gratis te när som helst, man får gratis kvällsmat och … ptja. Sedan får man inte så mycket mer.

Men när sov ni med en lastbilsframdel strax utanför hotellrummet? (Ge mig gärna den korrekta termen för denna framkropp.) Uppdatering: Den heter trailerdragare eller dragbil!

 

Gardinerna räcker inte riktigt till. Det finns inga rullgardiner. Solen gick i morse upp, låt mig se … 05:51. (Tyvärr har jag vant mig vid att sova i mörker.)

 

(Pincettgreppet accentuerar kuddens litenhet.) Min kudde – som försvinner i profil – hade inte räckt särskilt långt i en amerikansk films pillow fight med rara flickor i hårtofsar och minimala kläder.

 

Eller för Ben Stiller i gårdagens film på tv.

 

Fönstret behöver bara lite antirynkkräm.

 

En jättespegel bakom sängarna och speglar även på andra väggen. Jag funderade på att dra loss dem och använda som mörkläggningsgardiner.

 

Dörren som leder ut till den torrlagda utomhuspoolen har slagit sig illa. (Det här är bra. Eventuella fönstertittare hörs hur väl som helst.)

 

Mögel i duschen! Hurra! (Det är inte möglet i sig som är värt att hurra för, det är mer ”hurra, det här kan jag blogga om”.)

 

Snacka om att resa i tiden. Jag känner mig som tio år.

Hotellrummet är så fullt av speglar, trasiga saker och underliga möbler att jag tror att det är en medveten affärsidé. Det finns en till spegel i entrén och självklart kan man – om man av ren självbevarelsedrift inte blundar – se sig själv grimaserande, sittande på toan. När man duschar kan man förstås se sig själv i en helkroppsspegel. Jag kände mig som en p0rrfilm där jag stod bland mögel, tvålskum och speglar.

Gratismaten kompenseras förresten av en våg, som står redo bredvid duschen. Jag, som inte har vägt mig sedan senaste förlossningen, klev raskt upp på den. Härmed meddelas: jag väger Error.

Share
42 kommentarer

Jag bor på finhotell och tittar på arkitektur

I våras hamnade jag på ett skumt patientmotellhotell i Göteborg – med möbler som hade rödmålade naglar och antika muskelmaskiner med damm överallt. Igår installerade jag mig helt tvärtom i ett gammalt, fantastiskt hotell i Sundsvall.

Jag provsprang här tyst som en indian Usain Bolt och höll på att få en öppnande dörr i ansiktet som vore jag Chaplin.
Här borde jag väl gå i en frasande krinolin och ropa på Clark Gable.
Här borde jag väl träna mina förtvinande muskler.
Min säng, min dator, mina hundra miljarder sladdar och temuggen. Samt ett meterlångt … pomadaskydd?
Och mitt i allt som är fantastiskt, har någon länsat minibaren inför min ankomst. Magnus Uggla hade förstås omedelbart ringt och bett om ett nytt rum. Jag stängde bara försiktigt så att inget skulle rubbas och satte sedan på lite tevatten.

Och nu: stadsplaneringsakuten!

Huset där borta är Sundsvalls Stadshus 1899. Det byggdes i två omgångar med en brand emellan av arkitekten Birger Oppman 1865 och arkitekten Andreas Bugge 1891. (De gamla bilderna här kommer från Sundsvallsminnen.)
De tre som inte är gulnade är från 1800-talet, det sista är från 1915.

När jag nu läser på om huset och dess storslagna arkitektur, famlar jag bland ord och uttryck som

  • konstrikt utformade smideskonsoler över dubbeldörrarna
  • kraftiga risaliter som ytterligare förstärker den centrala betydelsen för att skapa den pampiga inramningen
  • putsarkitektur
  • lisener
  • mittpartiets betoning och lanternin
  • takfotens konsolfris
  • fönsteromfattningarnas listverk
  • fönster med avgjord renässanskaraktär
  • slätputsad attikavåning och en takfot utan en gavelfronton
  • platt konstruktion med överljus av säteritaksmodell
  • skulpturgrupper som kröner de bägge mittrisaliterna.

De gjorde minsann ingenting slumpmässigt, de där grabbarna. Men hur är det numera? Hur har alla arkitekter det i dessa dagar? Frågan är hur man beskriver dagens pendanger:

Sundsvalls Stadshus idag. De små friggebodiska ciborierna kontrasterar kraftfullt mot huvudbyggnadens fialer, samtidigt som fristående mezzaniner accentuerar torgets kvaderstenar … kanske?

Låt höra nu – är jag ett gammalt surkart som inte tycker att detta är estetiskt tilltalande? Eller är jag bara avundsjuk för att jag också vill ha en korvmoj i trädgården?

Uppdatering
Kolla!

Man kan tappa en skruv, tappa förståndet, tappa kilon, tappa håret och tappa ledningen. Och i Sundsvall tydligen sitt vänstra öga snett nedåt. Foto: Lena, North of Sweden

Ok. Här kommer poseringen i trappan.

Vad gör man inte för sina kommentatorer?
Share
24 kommentarer

Ja, det är löööördag morgon … och mitt huvud …

Jag har faktiskt aldrig förut gått hem med eller ens sovit i en helt främmande människas säng.

Förrän igår.

Kalla mig gärna mes, men mina vilda ungdomsår var inte särskilt vilda. Jag är helt enkelt en skötsam person som på sin höjd ljugit lite och pallat äpplen samt stulit mina kompisars barbieskor. När jag nu tänker efter så har jag även åkt till San Antonio med en för mig okänd miljonär som påstod sig vara fotograf bara för att han hade en Hasselbladare. Jag har också sett en känd, svensk, hårig skådespelare naken, men det är preskriberat sedan länge.

Men man kan hinna med mycket på en kväll i Göteborg: kissa på toan i en hotellsvit vars toadörr var av glas, intervjua en journalistlegend som var nervös inför en stor intervju som äger rum idag, flirta med ett grått nyhetsankare i förfärliga skor, dra en tornedalsk författare i skinnkavajen genom ett folkhav, av misstag spotta en liten jordnötsbit på en framstående förläggare, krama en fotomodell, träffa bloggpersonligheter på lyran och äta tjeckisk mat strax bredvid en av skådespelarna i ”Svenska hjärtan” samt stå väldigt nära en person som en gång var gift med en av medlemmarna i tidernas absolut största band. Ett oräkneligt antal gånger sa någon till mig:

”Men det får du inte skriva om i bloggen.”

(Eller så hittar jag bara på det för att verka lite intressant.)

Ser ni vad dörrarna sitter glest? Det är för att bakom dem finns det hotellsviter.

Javisstja, var har jag har sovit inatt? I den helt nya bekantskapen Översättarhelenas sons säng.

Share
19 kommentarer

Dillkött i Göteborg

Jag redigerade nyss en text som var som en bit segt dillkött. Uäääh. Svälj.

Now to something completely different. När man checkar ut från sitt hotell, passar man väl alltid på att växla några ord med personalen?

– Hej. Eller hejdå, kanske. Tihi. (Konstigt, han borde slita sig från datorn och titta på mig.)
– Ja just det. (Tittar inte upp.)
– Joooo, förra gången och förrförra gången jag var här, var chipsen gamla. Utgånget datum. (Jag ler rart.)
– Va? (Han tittar upp!)
– Jo, och nu … (langar upp de två påsarna) var det likadant igen. Det gör kanske inte så mycket, jag är inte så känslig, men … ja, färskare chips är ju …
– Höhöhööö. Har du druckit ur minibaren?

(Va? Är karln från vettet? Han skulle väl ha bugat och bockat och ursäktat sig och skrapat med foten och …)

– Nej. Jag tänkte äta chips, men …
– Ok, har du ätit godis eller choklad?
(Men för bövelen …) Förresten, det var en annan grej. När man spolar vatten i handfatet läcker det ur vattenlåset och ner på golvet och sedan rinner det mot den person som i torra strumpor står och borstar tänderna.
– Höhööhööö. Har du ätit godis eller choklad?
(Hörrudu din skrockande idi…) Nej, inte godis, inte choklad. Och inte chips. Men det var en sak till. (Jag är nu sammanbiten.) Internetsladden är för kort; man kan inte sitta i sängen.
– Höhöhö. Har du datorn i sängen? Välkommen åter.
– Kommer ni att ha trådlöst då?

Nej, han hörde mig inte.

Förresten, visst är det så att göteborgarnas medellängd är högre än resten av rikets? Jag kände mig som en hobbit. Och att alla i Göteborg har piercat sig? Ja, och alla på Hawaii har bastkjol, jag vet.

Share
17 kommentarer