Hoppa till innehåll

Etikett: gästbloggerska

Lilla Julkalendern 2018: fjärde luckan (gästinlägg!)

I gårdagens facit fick vi se fansen till hemlisbloggaren flockas och Agneta uti Lund vinna en än så länge osynlig (men jättesnygg) tisha. Jag citerade Citronen fel och HK gav kommentatorsbåsets båsets ”alla spretiga detaljer och sprakande infall” beröm, medan PK hade sin egen röda pitt-tråd att hålla i när åskan går.

Eftersom jag i dagarna två är strängeligen upptagen med att flacka land och rike runt samt vara hustru till min djefla på scen stående jättenervösa make och husbonde, har jag bett Ökenråttan kliva in i hemlisbloggarrollen. Här är hennes lucka!

Lucka 4


Det är ju väldigt egendomligt att även när vi  – och när jag säjer vi, så menar jag vi, syrran och jag – gör sånt som vi tycker är snälla saker så ska dom vuxna ändå gräla och tycka att det var fel. Som den där idén med klockspelet. Det klingade så vackert i blåsten men det blev bara bannor för att vi hängt ut saker i trägårn.

Pappa hade ju förstås varnat oss, att under vissa metrologastronomiska förhållande måste vi vara riktigt snälla och det tyckte vi att vi var, och ändå …  Så reste han iväg till ett annat land, på nåt biståndsarbete, var det visst. Mamma stannade hemma och var nervös som vanligt och syrran och jag fortsatte vårt tjatiga vardagsliv.

Men så började det hända saker. Vi var stygga med flit och blev som förhäxade. Vår tillvaro blev rätt rörig, körsång och långhalsade figurer figurerade. Jag tänker inte dra alla detaljer. Jag säjer som Voltaire: Konsten att tråka ut är att berätta allt. När allt det trassliga lugnat ner sej hade vi i alla fall fått två nya, fina kompisar. En som var smidig och stark och en, den där flaxiga typen, som kom från nån fjärran ö, Falklandsöarna eller vad det var. Ja, strunt samma, men dom var hjälpsamma och trofasta ända in i döden, faktiskt.

När vi så fick veta att pappa hade råkat illa ut där borta i utlandet tuffade vi iväg dit för att hjälpa honom och våra vänner hängde med. Vi råkade träffa två glada gamla grävlingar, blodet flöt, pappa befriades och så kunde vi ta tåget hem med pappa och musik och dans. Men tror ni inte att vi fick bannor ändå när vi kom hem; vi hade gjort mamma nervös igen. Det är tydligen omöjligt att vara duktig. Vad rätt vi tänkt fast det var fel, liksom. Och vi blev aldrig mer förhäxade.


Om bilden även idag är onödig? undrar ni nu. Jomenvisst.Ökenråttans facit kommer någon gång i ottan på lördag!


Lucka 1 och dess facit.

Lucka 2 och dess facit.

Lucka 3 och dess facit.

Share
84 kommentarer

En lärorik livsresa: Tjugoettåringen har ordet!

För nästan prick ett år sedan skrev jag inlägget ”Utbildning i kringelikrokar och karriärskiften?” för att jag ville att kommentatorsbåset skulle fyllas av bevis för att det faktiskt går att plugga lite här och där alternativt inte plugga alls och fara omkring som ett rö för vinden och ändå överleva och vara glad.

Det hela handlade om den dåvarande Tjugoåringen (vilket jag inte talade om), som var vilsen och olycklig och inte visste vart hon skulle ta vägen eftersom hon faktiskt hade hamnat helt fel trots att hon bodde med brorsan, den dåvarande Tjugotvååringen, i en perfekt lägenhet i Lund och dessutom gick på en utomordentlig utbildning som skulle ge henne en rejäl civilingenjörsexamen.

Men det var ju inte alls perfekt, rejält och utomordentligt. Det enda hon gladde sig åt egentligen var basketaktiviteterna i Eos och fästmannen (ergo ”spanjoren”) i Helsingborg. Men vad tusan – hon får förstås berätta själv vad som hände sedan! I give you: Tjugoettåringen – Ida Bergman – the survivor! (Med mina irriterande avbrott här och där. Men det ska vara precis så; mammor avbryter och är irriterande.)


 

”För ett år sedan gav jag mig ut på mitt livs resa. Jag menar inte bildligt eller själsligt, utan en faktisk resa med flygbiljett, tungt handbagage och portionspack med tvättmedel. Så här var det …

ida_barcelona
Jag är den blonda på första raden, strax ovanför N:et.

I augusti 2014 åkte jag och tio andra basketfrälsta svenskar till Spanien för att tillsammans med 100 andra internationella basketungdomar volontärarbeta under det största som finns: basket-VM. Min packning bestod inte bara av solkräm, tunna t-shirtar och ett spansk-svenskt lexikon, utan också av övningsböcker i linjär algebra, svarta jeans och blossande ångest. Direkt efter VM-finalen, skulle jag nämligen åka tillbaka till ingenjörsstudierna på LTH i Lund och katakomberna i E-husets källare.

Jag njöt av volontärsresan, trots att kosten till stor del bestod av vitt bröd, mat indränkt i tomatsås och tunga pommes frites. (Eftersom min fästman är spanjor, kan jag bestämt hävda att maten vi bjöds på var undermålig på alla sätt. Spansk, vällagad mat på bra råvaror är det bästa som finns i matväg.) Vi fick se världens bästa basketspelare in action och skröt hejvilt om upplevelserna genom sociala medier. Tyvärr kan jag inte visa upp några bilder från matcherna; jag tog nämligen inte en enda bild på spelarna, trots att jag flera gången både fick chans och tillåtelse att göra det. Vissa saker behöver man helt enkelt inte skryta om, det är själva upplevelsen som betyder något.”

ida_boll
Inte en basketspelare så långt ögat når.

Jag – mamma Lotten – avbryter lite med att stånka över att avkomman trots indoktrinering och upppfostran tror att man kan uppleva saker utan att dokumentera allt noggrant. Förlåt, fortsätt nu Ida:

”Nåväl. Trots att jag njöt av resan, låg det hela tiden en molande sorgsenhet över mig. Snart skulle vi åka hem till Sverige och skolan skulle sätta igång.

Min spanjorfästman hade till hösten 2014 fått både jobb och spelarkontrakt i Eskilstuna, så jag skulle inte bara återvända till programmeringsstugor och hopplösa matematikprofessorer i Lund, utan dessutom till en liten bubbla av ensamhet. Jag skulle återvända till en tillvaro där jag försökte räkna ut hur långt i utbildningen jag skulle komma utan att klara en enda programmeringskurs, och där unga, osäkra män flyttade på sig när jag satte mig bredvid dem.

Jag längtade efter det där som min storebror och min pappa hade berättat om: om att inte kunna slita sig från universitetsområdet trots att dagen är slut, att ta på sig tunga uppdrag trots tidsbrist för att det är så förbannat kul, och att virka vänskapsband som räcker livet ut.

Inget av det där kände jag.

Prick 17:01 efter dagen sista föreläsning placerade jag rumpan på cykelsadeln och cyklade hem så fort jag kunde, jag var på prick två fester under hela året och gick hem strax efter halv elva båda gångerna, och jag tillbringade prick hela helgerna i baskethallen om jag kunde. Jag trivdes i Eoshallen, men inte i datorsalen eller på studentpuben.”

Ursäkta. Lotten här. Nu måste jag avbryta igen. Slabb och stök och sena onsdagskvällar på pub är ju und… Förlåt, ordet är ju inte mitt:

”Hursomhelst, vi tar oss tillbaka till resan. Bland dessa volontärmänniskor trivdes jag — jag engagerade mig i diskussionsgrupper för coacher under kvällarna, spelade mig till semifinal i en 3×3-turnering och ställde mig framför alla hundra volontärer och höll både tal och presentationer. Än idag hyser jag otroligt starka känslor för ett dussin av dessa 100 volontärer, och jag kan ärligt säga att några av dem är lika viktiga för mig som några av mina vänner som jag känt i ett decennium. Så här skulle det kännas att leva! SÅ HÄR känns det att leva!  En dag, någonstans i Barcelona, insåg jag, varken plötsligt eller tvärt, att den här resan var bland det bästa som hänt mig.

Vilken förbryllande känsla.

Den kvällen ringde jag min ömma moder för dyra utomlandssamtalspengar och grät. Jag förklarade att jag hade bestämt mig för att hoppa av plugget i Lund — eller begära studieavbrott som det egentligen heter — och flytta tillbaka till Eskilstuna tillsvidare. Jag skämdes för beslutet. Att lämna fantastiska Lund och underbara basketklubben Eos och åka tillbaka till Eskilstuna och börja om på ruta noll.”

Lotten här igen. Sorry. Jag frågade Ida lite oroligt nu vad jag svarade i telefonen, för att som t.ex. mina föräldrar säga att det är för dyrt att prata i telefon från utlandet kan jag väl inte ha sagt? (Under mitt high school-år i USA ringde jag hem en gång – på julafton.) Men sa jag något vettigt till Ida?

”Du sa något i stil med att det skulle kännas dåligt en tid framöver, men att alla i min närhet tyckte att jag gjorde rätt och att det var rätt beslut och att ingen i Eos skulle bli arg på mig och att det var jobbigare för mig än för omgivningen. Vilket ju var sant!

Men själv svor jag bara åt mig själv, där jag var i Spanien: Själviska himla bortskämda prestationsprinsessa!, tänkte jag om mig, jag är så mesig och vek och dålig och fan och hans moster! Jag låg alltså i en trång och spansk och knakande våningsäng och grät över att jag hade bestämt mig för att börja leva.”

idatummeupp
Ida och volontärlivet.

Förlåt, nu avbryter mamma Lotten igen. Ungefär i den här vevan var jag i Lund och när Ida väl hade beslutat sig för att hoppa av Lundastudierna, släppte jag allt jag hade för händer och glömde i villervallan att ta hem hennes prylar eller fundera på hur storebrorsan skulle klara sig. (Alldeles utmärkt, skulle det visa sig.) Åter till Ida:

”Åter i Sverige och åter i Lund. Jag rafsade ihop skor, plastdjur (jag är en hängiven Schleich-samlare) och hörlurar och sade upp mina coach- och matchstatistikuppdrag i Eos. Sade hejdå till mina vänner i klubben, kramade min älskade lundastorebror hejdå på en regnig tågplattform och åkte tåg i 4 timmar och 26 minuter.

I Eskilstuna möttes jag av övriga syskon, en just då skäggig spanjor och mina föräldrar.”

Skärmavbild 2015-08-26 kl. 23.22.05

”Här stod jag, i cementstaden jag vuxit upp i, och var tillbaka på ruta noll. Eventuellt ruta minus ett. Jag hade varken en utbildning att gå till, ett jobb att gå till eller en egen bostad att gå hem till. Jag var återigen arton år och hade just tagit studenten och bodde hemma hos mamma och pappa. Jag hade backat två år och den enda skillnaden var att jag som tjugoåring hade hittat mitt livs kärlek och att jag visste att det är skillnad på Java och java (men vad det är för skillnad kan jag inte för mitt liv förklara).

Så såg livet ut i prick tre veckor: -lös på de flesta sätt. Men, så kom den berömda vändningen. Plötsligt slutade motvinden att trassla mitt hår till tovor, och förvandlade sig till en lätt, medföljande höstbris. Det kändes som i Tranströmers C-dur.

I oktober fick jag ett jobberbjudande.

Och så ett till.

Och ett till.

Och så ett annat jobb — ett skribentjobb som blev ett redaktörsjobb — och plötsligt var det april och jag hade en två TRE deltidsjobb. En månad senare fick jag fast halvtidsanställning som receptionist, jag arbetade för Svenska Basketbollförbundet med en hel rad projekt och jag hade dessutom sökt en spännande treårig distansutbildning och som grädde på moset, tillsammans med min spanjor fått erbjudande om hyreslägenhet ett stenkast från tågstationen.”

Skärmavbild 2015-08-26 kl. 23.22.38

Förlåt, nu måste jag snyta mig. Fortsätt, Ida!

”I augusti förra året var jag olycklig och ångerfull över mitt vägval i livet. Jag var uppriktigt sagt ledsen, sådär ledsen så att man känner sig förkrympt och oviktig.

I september förra året var jag lycklig över att äntligen ha hittat rätt umgängeskrets och jag fattade ett beslut som skapade en stor storm i mitt ganska välfungerande liv, och tittade avundsjukt på alla runt omkring mig som hade hittat precis rätt i livet.

I oktober förra året var jag arbetslös, studielös, egen-bostadslös och till knäna doppad i helvetesjävlaskit. Jag var precis i den situation man inte vill vara när man är tjugo år gammal.

Ett drygt halvår senare satt jag på anställning, bostadskontrakt och förväntan.”

brannboll_bergman
En nytagen familjebrännbollsbild får illustrera idyllen.

”Nästa vecka börjar jag plugga på heltid, samtidigt som jag fortsätter min halvtidstjänst som receptionist. Jag engagerar mig inom basketen, skriver på bloggar och webbmagasin, bor i en vitmålad tvåa tillsammans med min spanjor (som fått en ettårig lärartjänst), har en välfungerande cykel, ett litet sparkonto och vänner över hela världen. Nu ska jag bara hitta självförtroendet, sedan tror jag att jag på riktigt kan säga att allt har löst sig.

På nio månader kan man vända upp och ner på sitt liv — utan att behöva bli med barn. Och det hela började med mitt livs resa, som kanske, trots allt, var en själslig resa förklädd i solkräm, tunn t-shirt och ett lexikon under armen.”

Tack Ida! 

Share
42 kommentarer

Det kom ett mejl …

… eller ett och ett … Det kommer ju mejl som en störtskur hela dagarna, det vet ju ni också.

spam
Ditt Konto Har Stulna Låst!
scandispam
Yeah, just rub it in. HAR NI INTE TILLGÅNG TILL VÄDERUTSIKTERNA PÅ SCANDIC? (Detta kom idag.)
helafamiljen
Jo tjenare. ”Hela familjen” pffft! Jag är kränkt – detta är bara för sansade personer som blott sätter två barn till världen. ”FYRA SJUNDEDELAR OCH INGEN SPANJOR HELA HELGEN” hade varit ett med sanningen överensstämmande erbjudande.

Men så dök det upp ett annorlunda mejl bland mystiska spamtexter om sn*ppförlängare och bortglömda förmögenheter samt erbjudanden till mig om att jag kan få göra reklam för

  • casino
  • betting
  • hudkrämer
  • casino
  • betting
  • modeattiraljer
  • casino
  • betting
  • bästa disktrasan ever.

Och nej, det kommer aldrig någonsin någon och vill ge mig en miljon kronor för att berätta om vilken basketboll som är bäst. Ingen ber mig provskjuta basketkorgar eller i hemlighet testa hotellens temuggar. SJ hade kunnat muta mig till tystnad hur lätt som helst, men det sker inte heller.

Fast det här annorlunda mejlet från Irene Orovitg Raga kunde jag inte riktigt tacka nej till. (Jag tackar ju artigt tack, men nej tack till alla de andra). Så här inleddes det:

Hej hej, 

jag skriver som spansk läsare som gillar mycket din blog och speciellt språkpolisen avdelningen. Jag tänkte att det skulle vara kul om du låt mig skriva ett inlägg om vad vi spanjorer tycker att det är svårt med det svenska språket. Så skulle svenskarna se att de andra också har problemer med språk och kanske har de samma probelemer och du kan svara och säga hur man kan övervinna dem.

Därför, govänner och språkintresserade tokar: gå till Språkpolisavdelningen och se om ni kanske kan hjälpa Irene lite! (Om inte annat: bara heja på henne.)

Share
30 kommentarer

Gästbloggare: En spanjorska berättar vad som är svårast med det svenska språket!

aprender-inglesGod dag kära läsare. Jag heter Irene, är spanjorska och är kär i det svenska språket. Trots detta betyder inte det att jag inte har några svårigheter med detta, precis som ni har. Skulle ni gärna vilja veta vad spanjorer och spanjorskor har svårigheter med? Det ska jag gärna berätta:

Första svårigheten som vi finner är naturligtvis genus. Att veta om det heter en språk eller ett språk är svårt för oss. Det är ju inte logiskt och jag har inte funnit några kriterier för att veta vilket genus ord har.  

• Finns det några regler som ni skulle kunna berätta för oss för att veta om det är en eller ett?

Andra svårigheten är kopplad till substantiv också och är pluralis. Det är ju svårt, ett-ord blir vanligtvis samma (ett ord – flera ord) men det finns undantag. Då kommer en-ord: de slutar med a, bygger pluralis form med or (en skola – flera skolor) och internationella en-ord slutar med -er i pluralisform  (en restaurang, flera restauranger) men det finns undantag också (en buss – flera bussar) … Det är förvirrande!

• Finns det några mer regler som man kan tillfoga för att veta pluralisformerna?

Ordföljd har också många regler som man bör följa, men det är lite svårt att tänka att i bisatser kommer satsadverbial före verb.

biffregel
Den konstiga BIFF-regeln. (Wikipedia.)

Man glömmer ofta bort detta när man pratar. Men vi får helt enkelt lära oss placeringen av satsadverbial och att substantiv kommer i första eller tredje position i affirmativa och negativa satser men i andra position i frågor utan frågeord. Då kommer komplement, och vi får lära oss att lokal objekt kommer före temporalobjekt men både kommer efter direkt objekt (’jag dricker juice’, juice är direkt objekt). Uj, det lät inte så svårt i huvudet men när man börjar skriva alla regler så blir det lite krångligt!

• Finns det något som jag har glömt?

Partikelverb är också svårt för det har vi inte på spanska. Vi har inga verb där du kan sätta en preposition efter eller före direkt objekt och som kanske har en andra betydelse beroende på betoning (t.ex. ’hälsa på’ och ’hälsa på’). Då måste man inte bara lära sig vilka verb går tillsammans med vilka prepositioner, utan också betoning och om man får säga ”hälsa mamma på” eller inte.

sj-ljudetMen vi är inte klara med det svenska språket! Nu är det dags att prata om fonologi! Ni har ju det där speciella ljudet (som låter lite som störningar på TV måste jag säga) som man kan finna i ord som sju. Jag menar det där sj-ljudet, som för att göra det svårare, varje område uttalar olika.

Betoning är också en hård nöt att knäcka! Svenska har ju en rörlig betoning, och det betyder att även om betoning vanligtvis ligger på första stavelse, kan det hända att några ord har två stavelser som betonas. Det händer också att man lägger tryck på dubbelkonsonanterna så att det blir en annan betoning. Men jag ska inte klaga! Denna speciella betoning är det som ger svenska det speciella tonfallet som jag älskar och som gör att det låter som om man sjunger när man pratar och att det aldrig låter att ni är arga.

 Uttal och tricks för att lära sig språk

Men det finns några trick för att lära sig vilket språk som helst: ett är att använda internet och sidor som Busuu där man kan lära sig vokabulär gratis. Ett annat är att skaffa en e-mail-vän genom Interpals och det sista är att ha lektioner med Språkakademier som ger lektioner genom Skype.

Hälsningar,

Irene Orovitg Raga

alfabetet


Det här var ju alldeles fantastiskt, så jag ställde några frågor till Irene. Som ser ut så här:

irene alegreHur gammal är du och när kom du till Sverige?

– Jag är 23 (nästan 24 år) och har inte kommit till Sverige än för jag är rädd att jag ska inte överleva vintern 🙂 Jag har varit där under sommaren för att volontära och plugga svenska men jag bor fortfarande i Spanien. Fast jag funderar på att åka till Sverige och plugga fotografi.

Vad jobbar du med?

– Jag sysslar med översättning, jag har studerat på universitet och nu gör jag masteren och letar efter jobb.

Finns det något att säga om oss svenskar som inte har något med just det svenska språket att göra? (Vi vill ju gärna tro att vi är kalla och hårda på utsidan och varma små nallebjörnar på insidan.)

– Jag tror att svenskarna är jättesnälla, speciellt om de ser att du försöker att lära dig deras språk. Jag tror att det stämmer att de inte är så kalla när man känner dem bra, men det är så svårt i början att få svenska vänner … De är trevliga i alla fall, men därför att de inte uttrycker deras känslor inte samma som spanjorer och spanjorska kan jag inte säga om de tycker om mig eller om de är bara artiga.

Lycka till, Irene!

Share
11 kommentarer

Julkalendern den 19 december 2014

Gårdagens virrvarr med Åsa, Kerstin, tvillingar, luttrade kommentatorer och en båsmor på spansk vift fick båset att sprängas av vitterhet. Plommonstopet klämde ur sig t-shirtvinnaren Mårran och alla kom vi på tok för sent i säng. Babs får illustrera känslan när man löser gåtan:

Ah! Där föll även keson på plats!

Men nu till en överraskning! Här kommer nämligen ännu en vikarie: Ökenråttan! Ni förstår, jag måste stånga mig fram genom människomassor som tränger sig fram till mig och skriker:

– JAG VILL OCKSÅ SKRIVA EN LUCKA!!! TA MIG! TA MIG!

Så här kommer alltså Ökenråttans bidrag. Ni behöver inte vara oroliga – hon har säkerligen följt det vanliga mönstret så att ni vet att konstiga ord ska … och klockslag ska … och namn ska …?

Lucka 19



Skärmavbild 2014-12-19 kl. 00.00.08lltså, unge man! Ni önskar således börja arbeta här hos oss?

– Gott! Kan jag då utgå från att ni redan har viss erfarenhet av själva hantverket?

– Självklart! Då har ni klart för er att ni alltid kommer att jobba tillsammans med en kollega, antingen det gäller arbete på golvet eller lite högre upp. Och ni kommer alltid att få samarbeta med en utlänning. Arbetsstyrkan omfattar ju en mycket stor andel utländska medarbetare.

– Utmärkt! Musik under arbetet är något som vi tror på. Hjälper till att hålla arbetstakten. Hoppeligen kan det även öka produktionen; det är ju känt att kor som får lyssna till Mozart mjölkar bättre, inte sant? Vi använder inte bara låtar av våra egna gossar, utan även en del utländskt; Bizet, till exempel, har fungerat mycket tillfredsställande. Arbetslokalerna är gamla men ändamålsenliga, med strålande belysning.

– Ni är införstådd med vår klädkod? Ingen dress down Friday här inte, det är ju självklart, eller hur? Vi håller hårt på traditionerna. Därför rekryterade vi inte kvinnor. Kalla oss macho, men här var det, som ni känner till, enbart maskuliner som gällde, över hela linjen.

– Ni frågar om klädseln? Inget behov av att springa iväg och köpa en bicorne. Firman håller med arbetskläder. Går traditionsenligt mest i brunt och vitt. Som chokladtårta med vispgrädde, om jag får skoja till det lite.

– Ni kanske får intrycket att vi är fullständigt inkrökta i det förgångna och bundna av våra egna gamla traditioner. Hatten av för chefen innan vi börjar jobba, till exempel. Flaggstängerna med fäderneslandets fana. Men vårt firmanamn anger dock tydligt att vi redan från första början varit synnerligen öppna för internationella utblickar.


lucka19Facit kommer nog vid midnatt! (Om spanjorerna i huset håller sig i skinnet och Ökenråttan skriver ett, förstås.)

Share
182 kommentarer