Etikett: gästbloggare

Ökenråttans eminenta gästlucka öppnades i ottan (även om vissa var uppe och letade efter nya hemlisbloggare vid 04-snåret) och vår Ökenvärdinna skötte sedan ruljansen medan jag babblade i radio, pratade i Stockholm, körde omkull med cykeln, var tio meter från att få motorstopp med bilen, köpte en alkoholfri öl på krogen och sedan kollapsade i en tvättkorg.

Här kommer Ökenråttans facit! Tack för hjälpen!

ALLA har läst Det blåser på månen. För lätt; jag skulle ha valt Bruno K. Öijer!

[Jesper 19.29: Bostridges Winterreise ligger på min sänghylla. Nu ska jag kasta mej över den. Och Sången till månen; gefundenes Fressen just i dag.]

The Wind on the Moon skrevs av Eric Linklater, brittisk författare som föddes i Penarth, South Glamorgan i Wales år 1899 och dog år 1974 i Aberdeen. Han växte upp huvudsakligen på Orkneyöarna och där är han också begravd.

Linklater deltog i både första och andra världskriget. Mellan krigen studerade han vid universitetet i Aberdeen och tog en examen där år 1925. Under 20-talet vistades han några år i Indien och USA. Efter hemkomsten skrev han en humoristisk roman, Juan i Amerika. Han har skrivit mycket annat också. Linklater hade lite svenskt påbrå och det kanske var det som gav honom inspiration att skriva boken Männen från Ness, en historia från vikingatiden som kom 1932. Boken översattes till svenska år 1933 av en viss Frans Gunnar, nämligen Bengtsson, som själv skrev en liknande vikingahistoria, Röde orm i början av 40-talet.

The Wind on the Moon är en antikrigsberättelse. Den publicerades år 1944 och för den belönades Linklater med en Carnegie-medalj. Den svenska översättningen, Det blåser på månen, av Hugo Hultenberg, min nyaste darling, kom ut 1945.Hultenberg (1870–1947) var ”skolman och översättare”. Han översatte från franska, engelska, tyska och norska och hade en preferens för antinazistiska författare som Linklater, Churchill och Stefan Zweig. Hultenberg är mästaren bakom översättningen av Zweigs självbiografiska Världen av i går. Hultenberg var en flitig översättare och jobbade för flera olika förlag. Vidare var han lektor i franska och skrev läroböcker, bland annat en fransk skolgrammatik, som gavs ut av Norstedts. År 1945 fick han pris av Kungl. Vetenskapsakademien för framstående översättningar.

Ja, det blev lite om översättarna också i detta facit och det tycker jag är alldeles rätt. Översättare negligeras alldeles för ofta. Fel fel fel!

Det blåser på månen handlar om systrarna Dina och Dorinda. De ”hjälper” sin pappa att packa inför hans resa till Bombardiet. Skorna ovanpå dom vita skjortorna etcetera. [Cecilia N 15.56 yppar att hon har en avvikande packningsmetod. Tur är väl det.] ”Det blåser på månen”, säjer han. ”När det blåser på månen, får man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den vinden rakt in i hjärtat, och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.” [”Jo, det är väl bra när en kan skylla sitt dåliga uppförande på något som ligger utanför vår sfäriska tillvaro”, morrar Eva-L kl. 8.14.]

Major Rytter uppmanar döttrarna att vara duktiga och inte ställa till ofog och tråkigheter för mamma, nu när hon blir ensam. ”Det blir nog svårt”, säjer Dina och Dorinda.

Flickorna bär ut alla klockor i huset, silver- och bronsklockor från Kina och stora klockan i skolrummet och binder fast dom i ett äppelträd. Klockorna pinglar i blåsten, flickorna tycker det låter som härlig musik men föräldrarna tycker att det är ett gräsligt oljud.

Nu blir flickorna ensamma med sin nervösa mamma och sin guvernant, fröken Tjatlund. Efter en bisarr härva av olydnad och stygga påhitt skaffar dom en medicin hos fru Häxelin. Genom den förvandlar dom sej till känguruer [Hurra för Babses söta känguruutpekande kommentar 13.16: Hopp, hopp, hoppar ned i hatten.] för att skrämma befolkningen i byn. Då bär det sej inte bättre än att flickorna/känguruerna fångas och sätts i bur. I grannburarna bor giraffer och strutsar och många andra djur. Flickorna blir vänner med Silverfalken från Grönland och Guldpuman och lyckas befria både dom två och sej själva ur burarna. Samt förvandla sej tillbaka till flickor! Puh, vilken historia, va?

Nu får flickorna veta att deras pappa har råkat illa ut i Bombardiet; greve Hulahu Blod, landets tyranniske härskare, som älskar att tortera folk och äta chokladpraliner, har kastat pappan i en fängelsehåla. Gömda i en flyttvagn med möbler reser flickorna till Bombardiet för att befria sin pappa. Guldpuman, Silverfalken och musik- och dansläraren herr Gido Gitarr följer med.

Med hjälp av två glada engelska gamla sappörer lyckas flickorna och deras vänner befria major Rytter. Guldpuman dödar greve Hulahu Blod men dör själv i striden. Flickorna hälsas som hjältar när dom kommer hem till byn, men ändå förebrår pappan dom att dom gjorde mamma orolig genom att försvinna iväg till Bombardiet. Suck.

/Ökenråttan

Än en gång: tack så innerligt för hjälpen, Ökenråttan!

Jag kan rekommendera ett besök på Litteraturbankens översättarlexikons sida om Hultenberg. Där står att berätta t.ex. ett minne från hans dotter Gunnel Lilja:

Far var alltid rädd att han skulle hamna i någon av de fallgropar som lurar på översättare. Det kunde gälla bokstavlig översättning av en bildligt använd fras, eller tvärtom. En av hans kolleger råkade t.ex. översätta uttrycket ”flooding possibilities”, vilket betecknar Hollands möjligheter att sätta delar av landet under vatten vid krig, med ”en uppsjö möjligheter”.

Nu ska jag och plommonstopet (som ni ska få bild på så fort jag får ordning på tröjbeställningen) dra en vinnare ur hatten. Så här inledningsvis drar jag oftast bara en vinnare, för att sedan närmare julafton bli alldeles galen av givmildhet och fullkomligt öööösa bort  … två åt gången.

Prasselprasselprassel … och där har vi … Christina! (Måtte vi nu bara ha en Christina i båset, måste kolla … ah, ja, det ser bra ut.) Jag upprepar: tröjorna är inte in da house än, så leveransen dröjer.

Ny lucka i ottan imorrn söndag, ålrajt?