Hoppa till innehåll

Etikett: gästbloggare

Facit till lucka 4 heter lucka 8 (Lilla Julkalendern 2018)

Ökenråttans eminenta gästlucka öppnades i ottan (även om vissa var uppe och letade efter nya hemlisbloggare vid 04-snåret) och vår Ökenvärdinna skötte sedan ruljansen medan jag babblade i radio, pratade i Stockholm, körde omkull med cykeln, var tio meter från att få motorstopp med bilen, köpte en alkoholfri öl på krogen och sedan kollapsade i en tvättkorg.

Här kommer Ökenråttans facit! Tack för hjälpen!


ALLA har läst Det blåser på månen. För lätt; jag skulle ha valt Bruno K. Öijer!

[Jesper 19.29: Bostridges Winterreise ligger på min sänghylla. Nu ska jag kasta mej över den. Och Sången till månen; gefundenes Fressen just i dag.]

The Wind on the Moon skrevs av Eric Linklater, brittisk författare som föddes i Penarth, South Glamorgan i Wales år 1899 och dog år 1974 i Aberdeen. Han växte upp huvudsakligen på Orkneyöarna och där är han också begravd.

Linklater deltog i både första och andra världskriget. Mellan krigen studerade han vid universitetet i Aberdeen och tog en examen där år 1925. Under 20-talet vistades han några år i Indien och USA. Efter hemkomsten skrev han en humoristisk roman, Juan i Amerika. Han har skrivit mycket annat också. Linklater hade lite svenskt påbrå och det kanske var det som gav honom inspiration att skriva boken Männen från Ness, en historia från vikingatiden som kom 1932. Boken översattes till svenska år 1933 av en viss Frans Gunnar, nämligen Bengtsson, som själv skrev en liknande vikingahistoria, Röde orm i början av 40-talet.

The Wind on the Moon är en antikrigsberättelse. Den publicerades år 1944 och för den belönades Linklater med en Carnegie-medalj. Den svenska översättningen, Det blåser på månen, av Hugo Hultenberg, min nyaste darling, kom ut 1945.Hultenberg (1870–1947) var ”skolman och översättare”. Han översatte från franska, engelska, tyska och norska och hade en preferens för antinazistiska författare som Linklater, Churchill och Stefan Zweig. Hultenberg är mästaren bakom översättningen av Zweigs självbiografiska Världen av i går. Hultenberg var en flitig översättare och jobbade för flera olika förlag. Vidare var han lektor i franska och skrev läroböcker, bland annat en fransk skolgrammatik, som gavs ut av Norstedts. År 1945 fick han pris av Kungl. Vetenskapsakademien för framstående översättningar.

Ja, det blev lite om översättarna också i detta facit och det tycker jag är alldeles rätt. Översättare negligeras alldeles för ofta. Fel fel fel!

Det blåser på månen handlar om systrarna Dina och Dorinda. De ”hjälper” sin pappa att packa inför hans resa till Bombardiet. Skorna ovanpå dom vita skjortorna etcetera. [Cecilia N 15.56 yppar att hon har en avvikande packningsmetod. Tur är väl det.] ”Det blåser på månen”, säjer han. ”När det blåser på månen, får man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den vinden rakt in i hjärtat, och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.” [”Jo, det är väl bra när en kan skylla sitt dåliga uppförande på något som ligger utanför vår sfäriska tillvaro”, morrar Eva-L kl. 8.14.]

Major Rytter uppmanar döttrarna att vara duktiga och inte ställa till ofog och tråkigheter för mamma, nu när hon blir ensam. ”Det blir nog svårt”, säjer Dina och Dorinda.

Flickorna bär ut alla klockor i huset, silver- och bronsklockor från Kina och stora klockan i skolrummet och binder fast dom i ett äppelträd. Klockorna pinglar i blåsten, flickorna tycker det låter som härlig musik men föräldrarna tycker att det är ett gräsligt oljud.

Nu blir flickorna ensamma med sin nervösa mamma och sin guvernant, fröken Tjatlund. Efter en bisarr härva av olydnad och stygga påhitt skaffar dom en medicin hos fru Häxelin. Genom den förvandlar dom sej till känguruer [Hurra för Babses söta känguruutpekande kommentar 13.16: Hopp, hopp, hoppar ned i hatten.] för att skrämma befolkningen i byn. Då bär det sej inte bättre än att flickorna/känguruerna fångas och sätts i bur. I grannburarna bor giraffer och strutsar och många andra djur. Flickorna blir vänner med Silverfalken från Grönland och Guldpuman och lyckas befria både dom två och sej själva ur burarna. Samt förvandla sej tillbaka till flickor! Puh, vilken historia, va?

Nu får flickorna veta att deras pappa har råkat illa ut i Bombardiet; greve Hulahu Blod, landets tyranniske härskare, som älskar att tortera folk och äta chokladpraliner, har kastat pappan i en fängelsehåla. Gömda i en flyttvagn med möbler reser flickorna till Bombardiet för att befria sin pappa. Guldpuman, Silverfalken och musik- och dansläraren herr Gido Gitarr följer med.

Med hjälp av två glada engelska gamla sappörer lyckas flickorna och deras vänner befria major Rytter. Guldpuman dödar greve Hulahu Blod men dör själv i striden. Flickorna hälsas som hjältar när dom kommer hem till byn, men ändå förebrår pappan dom att dom gjorde mamma orolig genom att försvinna iväg till Bombardiet. Suck.

/Ökenråttan


Än en gång: tack så innerligt för hjälpen, Ökenråttan!

Jag kan rekommendera ett besök på Litteraturbankens översättarlexikons sida om Hultenberg. Där står att berätta t.ex. ett minne från hans dotter Gunnel Lilja:

Far var alltid rädd att han skulle hamna i någon av de fallgropar som lurar på översättare. Det kunde gälla bokstavlig översättning av en bildligt använd fras, eller tvärtom. En av hans kolleger råkade t.ex. översätta uttrycket ”flooding possibilities”, vilket betecknar Hollands möjligheter att sätta delar av landet under vatten vid krig, med ”en uppsjö möjligheter”.

Nu ska jag och plommonstopet (som ni ska få bild på så fort jag får ordning på tröjbeställningen) dra en vinnare ur hatten. Så här inledningsvis drar jag oftast bara en vinnare, för att sedan närmare julafton bli alldeles galen av givmildhet och fullkomligt öööösa bort  … två åt gången.

Prasselprasselprassel … och där har vi … Christina! (Måtte vi nu bara ha en Christina i båset, måste kolla … ah, ja, det ser bra ut.) Jag upprepar: tröjorna är inte in da house än, så leveransen dröjer.

Ny lucka i ottan imorrn söndag, ålrajt?

Share
28 kommentarer

Gästblogg: Vad sysslar amerikanerna med egentligen?

Tjugofyraåringen – aka civ. ing. Erik Bergman – är den i särklass mest omvärldsintresserade av de fem barnen. Medan jag har frossat i lustifikationer, skämt, absurditeter och floskler under USA:s valkampanj, har han satt sig in i det hela på riktigt.
– Erik! Vill du gästblogga om valet?
– Ja! Jag sätter igång meddetsamma!
Så här kommer han. The stage is yours, son!

Tack! Nu ska vi se …

En narcissistisk, xenofobisk skitstövel har blivit vald till världens mest prestigefyllda post. Vad tänker folk? Det finns faktiskt ett par anledningar till varför det gick som det gjorde, och så här ser jag på det.

Nummer ett.

Hillary Clinton är en svag kandidat mer än Donald Trump är en stark kandidat.
Bakom de två större amerikanska partierna ligger varsitt organ: RNC (The Republican National Committee) och DNC (the Democratic National Committee) som ska finansiera sina kandidater när valet närmar sig. Clinton har under sina år som politiker samlat mycket inflytande inom DNC. Och detta är anledningen till att hon lyckades bli demokraternas kandidat trots bristande popularitet.
berniesanders
Bernie Sanders

Bernie Sanders är det närmaste man kan kalla en sosse inom amerikansk politik. Han talar om högre skatter och bredare välfärd – som svensk är detta inte så obekant. Till skillnad från Clinton är Sanders både karismatisk och progressiv och har dessutom rent mjöl i påsen. Detta räckte dock inte; DNC hade bestämt sig sedan länge, och kämpade för att sakta ner Sanders framgångar. WikiLeaks avslöjade att ekonomichefen vid DNC bland annat föreslog att de kunde utnyttja Sanders judiska bakgrund för att avskräcka religiösa röstare.

Så demokraterna lyckades till sist klämma ur sig en kandidat med all politisk erfarenhet man kan önska sig, men utan förmåga att charma det amerikanska folket.
hillary-clinton
Nummer två.

Den amerikanska rösträkningen är underlig.
 I USA:s grundlag står specificerat att antalet röster på vardera kandidat inte avgör utfallet. Huh?

Till exempel drog Clinton i delstaten Florida  in 4,5 miljoner röster och Trump 4,6 miljoner. Detta utfall presenteras dock i sammanräkningen som att hela Florida röstade på Trump. Av USA:s 50 stater är det 48 som tillämpar detta korkade system, och det görs inte mycket för att ändra på saken. Detta är anledningen till att demokrater aldrig åker på turné i Kalifornien och republikaner aldrig marknadsför sig själva i Texas – dessa stater kommer de att vinna oavsett; med vilken marginal spelar ingen som helst roll.

Så. I slutändan hade Clinton fler röster än Trump, men det var fel röster. Sorry. Detta har hänt fyra gånger tidigare.

Nummer tre.

Historien upprepar sig. De amerikanska presidentvalen har ägt rum tillräckligt många gånger för att man ska ha ett ganska bra statistiskt underlag. Man kan då titta på vilka omständigheter som råder, och med ganska stor säkerhet förutspå valet. En professor i USA har forskat i just detta och lyckats förutspå alla val sedan 1984. Detta trots att de allra flesta år 2016 trodde helt tvärt emot – inklusive opinionsmätningar och till och med vadslagningssajter.

allan_lichtman

Så. Utfallet är inte alltför konstigt. Men det spelar ingen roll hur det gick till – vad gör vi nu? Är det dags att bygga en ark eller börja investera i guld inför civilisationens kollaps?

Nä.

Att vara president är inte helt enkelt. Obama hade betydligt högre förhoppningar på vad han skulle uträtta under sin tid som president än vad han faktiskt lyckades uppnå, och detta är på grund av att hans förslag måste godkännas av flera olika hörn i den villervalla som är den amerikanska regeringen. Trump är, tro det eller ej, ganska vänstervriden för att vara republikan – han är inte särskilt religiös och har, fram tills han behövde vinna RNC:s förtroende, inte uppgett några starka tankar om till exempel abort- och äktenskapslagar. De galna idéer Trump kan tänkas få under de kommande fyra åren kommer att bekämpas av hundratals vettiga politiker.
Grabbed Another One!

Om det är något vi kan tjäna på detta val är det att det skulle kunna vara ett steg mot att amerikanerna inser att de egentligen är ute efter fyra politiska inriktningar istället för två, nämligen

1. klassisk konservatism (George W. Bush)
2. progressiv konservatism (Donald Trump)
3. klassisk liberalism (Hillary Clinton)

4. progressiv liberalism (Bernie Sanders)

Så oroa er inte så mycket. Nu avvaktar vi och ser vi vad som händer.

//Erik Bergman

Share
39 kommentarer

Bonusbloggarfacit från Fjortonåringen!

Gaaah. Bloggen har övertagits av Fjortonåringen och jag står maktlös med tappat lösenord och kan inte annat. Jo, förresten. Jag kan dricka öl och sitta vid sidan om och titta på. Julskål på er, grevar och baroner. Nu tar han över:

 

Hemlisbloggaren var alltså – som Anna och hennes fjortonåring listade ut – Lemony Snicket, författaren till de 13 böckerna om de föräldralösa barnen Baudelaire. Snicket inleder oftast de 13 kapitlen i varje bok med åsikter, minnen eller tankar ur sin egen synvinkel, eller så gör han som jag gjort själv: han avbryter berättelsen för att berätta något för läsaren. På baksidan av varje bok uppmanar författaren läsaren att absolut inte läsa boken, till exempel:

Dear Reader,

You are presumably looking at the back of this book, or the end of The End. The end of The End is the best place to begin the end, because if you read The End from the beginning of the beginning of The End to the end of the end of The End, you will arrive at the end of the end of your rope.

This book is the last in A Series of Unfortunate Events, and even if you braved the previous twelve volumes, you probably can’t stand such unpleasantries as a fearsome storm, a suspicious beverage, a herd of wild sheep, an enormous bird cage, and a truly haunting secret about the Baudelaire parents.

It has been my solemn occupation to complete the history of the Baudelaire orphans, and at last I am finished. You likely have some other occupation, so if I were you I would drop this book at once, so The End does not finish you.

With all due respect,

Lemony Snicket

Så vem är då Lemony Snicket? Det är en pseudonym för Daniel Handller, som är född 1970 men vill vara så hemlig som möjligt. Bilder på Danel publiceras sällan, och Lemony Snicket har alltid på sina bilder ryggen mot kameran.

Jag har sedan jag fyllde 13 läst alla 13 böckerna på antingen svenska eller engelska. (Ooooh, 13, det verkar vara ett mystiskt tal …) Mamma har inte läst dem, men jag tror att det skulle vara en läsglädje för alla – trots uppmaningarna på baksidestexten.

Nu ska jag ur en stövel i storlek 45 (morfars?) dra en vinnare … nej, förresten. Farmor förtjänar ett pris: Den Blyga vinner en t-shirt för sin eminenta gissning på MIG.

(Nu kräver mamma omlottning och rycker stöveln ur min hand och drar en lapp mot min vilja. Ok, Farmor får hederspris-t-shirten och MOSTER MJÖLGUMPA vinner lottpris-t-shirten.)

/Fjortonåringen

_________________
Jag (Lotten) talar igen. Puh. Såja. Back to normal. Eller inte alls. I morgon ska jag försöka gå över till Beta-blogger, vilket kommer att gå helt åt pepparn. Är skogen samma sak som pepparn?

Share
14 kommentarer