Den väggfasta telefonen ringde sjuttiofjorton signaler innan jag uppoffrade mig och svarade. Frustrerad klampade jag de kanske åtta meterna från min sköna fåtöljstund för att svara i gammeltelefonen. Det är – som ni alla vet – bara mamma och försäljarna som fortfarande använder familjetelefonen.
– Heeeeeej! Hur ere?
Jag tryckte förvånat luren – den riktiga luren – mot örat. Det måste vara något lurt. (Pun not intended.) Vem är intresserad av ”hur det är”? Och i så fall varför?
– Va gööööru?
Aha. Nu hörde jag vem det var: en i vanliga fall helt normal kompis. Något måste ha hänt. Hon vill nog att jag ska hjälpa till med något. Eller så har hon något sorgligt att berätta! Något som berör mig! (Om det hade varit något roligt hade jag redan kunnat läsa om det på Facebook.) Ingen ringer till mig för att bara småprata om hur det är. Inte ens för tio år sedan ringde folk till mig för att småprata eftersom jag inte är en småpratare! Iiih! Jag tog tjuren vid hornen:
– Vad har hänt? Varför ringer du?
– Nämen jag bara ringer. Ville bara prata.
– På riktigt? Bara prata?
– Japp!
– Allvarligt? Det har alltså inte hänt något?
– Nä! Men nu när jag ändå har dig på tråden undrar jag om du har något för dig på lördag om två veckor.
– Eh.
Den där frågan är faktiskt inte ok. Ni förstår varför. Man vill veta vad det handlar om. Jag kommer gärna och hjälper till att bära flygeln när folk flyttar, klipper gräset när det ska åkas på kryssning och vaktar gärna barn – the more, the merrier! Men jag vill inte komma på underklädesparty eller ljusparty eller tupperwareparty och inte alls gå i högmässan eller hänga på när älskade huskatten ska avlivas.
Men min kompis som ringde, ringde verkligen bara för att prata och en inbjudan till fest om två veckor hade hon redan mejlat ut och det låg faktiskt inte något skumt och lurade (hihi) i bakgrunden.
Vi är bra nära att säga upp prenumerationen på vår sista dagstidning av papper och funderar varje dag på nyttan av den fasta telefonen – precis som de flesta andra jag känner. Men nu börjar jag fundera på om det här med att ringa upp och tala med varandra också håller på att dö ut. Jag blir nämligen aldrig glatt överraskad när någon ringer. Om jag inte sitter i den där nyss nämnda fåtöljen, så sitter jag nog med snuttefilten den smarta telefonen och läser något, letar reda på fakta, sms:ar eller bläddrar bland musiken. (Eller jobbar vid datorn förstås.) När någon ringer måste jag avbryta det jag håller på med – och som en tvååring som berövas den roliga gröten som skvätter uppåt väggarna, blir jag arg och irriterad:
– Vem ringer nu?
Bortskämdhetssyndrom nummer ett idag: man vill ju själv välja vad som distraherar en! Om jag sitter och tittar på tv med datorn i knät eller läser en bok med radion på är det jag som har valt det och jag som väljer att låta blicken eller fokus glida mot något som kan vara lite mer intressant än det som jag håller på med nu. Jag, jag, jag.
– RIIIIIIIIING! RIIIIING!
– Tar du det? Det är din mamma igen!
Kommer ni ihåg känslan när man tryckte på telefonsvararknappen och fick reda på att ingen hade sökt en? En liten våg av besvikelse skvalpade till i hjärtetrakten, liksom. Men nu: hur många av er har kollat av telefonsvararen på senaste tiden? Och i så fall blivit något annat än lättade när det var tomt?
18 kommentarer
