Jag sitter och tänker på hur saker och ting funkar. Det är ju bra att man numera kan betala med kort nästan överallt (även om jag inte gillar chip-insticket utan hellre vill dra med magnetremsan) och att eltandborstar gör tänderna glatta som marmor. Men det här med att flyga med billighetsflyg som t.ex. RyanAir har jag lite synpunkter på.
Frågan är: tjänar man verkligen på att köpa billig flygbiljett?
När jag åkte med Lufthansa slapp jag att stå i kö, kunde checka in relativt sent med en jättestor väska och fick gratis öl och macka uppe i luften. När jag senast åkte med SAS hade jag nästan för mycket plats för knäna inne i flygplanet.
Nu är det kanske inte billighetsflygbolagets fel att man står i kö sjutton gånger och att man får vänta när man inte trodde att man skulle få vänta eller att själva flygplatsen är helt felaktigt utformad. Men hur tänkte de t.ex. på flygplatsen i Girona?
Den gula rutan är själva golvutrymmet, alltså lokalen. Det gröna är incheckningen, där alla luckor var öppna. De röda pilarna är köer, som var lite mindre snörräta i verkligheten:
Och så till trasselsudden där uppe: det var folk som behövde ta sig till toa/kiosk/flygplanen/utgången/vågen/en kompis/informationen. Faktum är att passagen var max en meter bred. Och att folk nästan armbågade varandras näsor och sparkade i okända människors fotknölar bara för att det var så dumt utformat.
Att checka in själv och klicka på pekskärmar och skriva in koder har jag inget alls emot. Det är bara kul – men när man ändå måste stå i kö sedan undrar man ju vari vinsten med självincheckningen kan vara.
Nu tänkte jag att detta blogginlägg skulle kunna vara ett tidsdokument som vi kan skratta gott åt när allt om en tre–fyra år är så förbättrat och uppdaterat att vi bara äääälskar att resa på detta sätt. Om inte någon äntligen kan uppfinna beam-me-down-Scotty-maskinen istället. (Please?)
Tillbaka till Spanien. Jag undrar nämligen vad detta var, som vi plötsligt serverades som en bonus när vi hade beställt 25 glassbomber och en Cava:
Uppdatering!
Pernilla meddelar att det där nog är slånbärslikör, medan Översättarhelena löser namnproblemet med att tala om att de förmodligen kallades shots – på spanska ”chupito”. De två karlarna som var med mig vid tillfället slog sig inte för bröstet och vrålade att det var jättegott, medan jag slickade mig om munnen som en nöjd katt. Mmmmm, socker.
18 kommentarer
